Screenshot 2017-12-01 10.40.33

2019 > 08

CathrineSchuck_Camino CathrineSchuck_Camino

torsdag, kl 07:15, annan säng, kaffe på nattduksbordet.

Jag ligger och myser i sängen. Med kaffe på sängen. Herregud händer sådant fortfarande? 
Seriöst, kaffe på sängen.  OCH en hel termos i köket med nybryggt kaffe...
Kärlek tror jag visst att det kallas. 


Jag ligger och myser och tänker på att jag vill gå ut och gå en rejäl sväng i dag. Det börjar dra ihop sig till Camino-tajm igen och då måste man ha lite steg i benen. 
Ut och gå med andra ord! Mycket. 

Mina Caminoäventyr, dessa ständiga vandringar till Spanien och den berömda pilgrimsleden i norra delen av landet, började tack vare min kloka son. 
Alltsammans började tack vare att sonen för ett par år sedan såg sin lilla mamma ganska ledsen och ur gängorna och menade på att "alla mammor behöver ett äventyr, nu är det din tur, lilla mamma. Du ska gå långt. Närmaste bestämt 80 mil på fem veckor. Nu går vi och köper kängor åt dig".
Det var så det började. Sonen släpade med sig en ytterst motvillig mamma till Kängsspecialisten, provade ut ett par och köpte dem till mig. 
Sedan stod han utanför min port varje morgon i tre månader och vallade mig runt Brunsviken och Djurgården. 
Så småningom hängde han på mig en ryggsäck, och det gick upp för mig att detta möjligen var på allvar. 
Herregud, skulle JAG ut och gå i 5 (!) veckor??????? 
Nä, jag tror inte det...

Dagen kom för avfärd. Sonen hade köpt en enkel biljett till Paris och sedan tåg till Atlantkusten. 
31 maj 2017 på kvällen nådde jag St Pied de la Port i Baskien, vid foten av Pyreneerna. 
Hua. 

Jag säger precis som det var. Jag hade inga som helst planer på att verkligen gå dessa 80 mil. Ännu mindre bo på härbärgen, i sovsalar och dela dusch och toa med både människor och vägglöss. 
Inte min stil liksom. 
Men jag traskade iaf iväg och hade en stenhård plan B som i stort sett bestod av att om jag bara massor av bilder på stenar, löv och kvistar och sedan drar till Mallorca, så kan jag sitta därnere och lägga ut en bild varje dag på sociala medier och låtsas att jag gick leden. 
Så tänkte jag faktiskt. På riktigt. 

Det blev inte så. Alls. 
Jag gick och jag gick och jag gick... grät, sjöng, skrattade, svor, led, grät en skvätt till -- och började så småningom att le.
Le brett med hela ansiktet. Le från det att jag vaknade på morgonen kl 05, le hela dagen och leende somna i någon sovsal på någon gudsförgäten liten håla längs Caminon. 
Jag fick vänner. Jag fick se mirakel. Jag fick se godhet. Jag fick se livet. Jag fick ett liv tillbaka. 
Jag mötte en ny person jag inte träffat på länge. Den glada versionen av mig själv. 

Sedan dess, det var två år nu i somras, så har jag gått ytterligare fyra vändor (!), numera med gäster, i egen regi, en vecka i taget. 

Nästa vända går vi i slutet av augusti. Då börjar ett fem år långt projekt. Vi är ett gäng som gått med mig på tidigare vandringar, som ska börja från Frankrike och gå en vecka varje år,  ca 12-15 mil, och om fem år når vi Santiago de Compostela. 
Det ska bli HELT underbart. Jag är så sjukt taggad som du säkert förstår när du läser dessa rader. 

Nästa vandring blir blir i maj nästa år, då går jag en vecka tillsammans med grupp och min kompis Fredrik Ölander, funktionsterapeut och då är tanken att lägga på en dimension till, nämligen hälsa.
Mer fokus på det vi äter med andra ord, och hur vi mår. Och vad jag kan göra själv för att må ännu bättre. 
Det blir med andra ord både insida och utsida. 

Vi går från Sarria till Santiago, 12 mil på 5 dagar. Sedan avslutar vi med en avstickare till havet och möter "slutet av världen" i Finisterre. En magisk plats.
Vi bor på bra hotell (inga vägglöss) äter goda middagar som ingår i priset, och skickar ryggsäckarna med transport och går bara med dagrygga. 
Vill du veta mer, eller rent av boka din plats, läs mer här.   

Med dessa rader önskar jag dig ett trevligt slut på veckan och ännu bättre helg. Själv ska jag landa i allt underbart som hänt sista veckorna och bara njuta av livet. 
Och gå en himla massa. 

kram, Cathrine

PS. sjukt mycket tack för alla vänliga rader, all support och alla kloka och goda tankar ni alla skickar. 
Kärlek. 



















































 

IMG_2424 IMG_2424

onsdag, kl 07:10, hemma i sängen med kaffe på lilla brickan. 

Nä, nu får det vara nog med kärlek på ett tag. Nu ska livet levas.
Så nu ska det handla om något heeelt annat. Något väldigt viktigt. 
Nämligen bajs. 


Åhå, intresseklubben antecknar tänker du säkert. Måste hon verkligen?
Japp, det måste hon.

Alla måste gå på toa varje dag. Så är det faktiskt. 
Det är kroppens sätt att kommunicera med oss och berätta hur det står till därnere hos verkmästaren i magen. 
Löst eller hårt, ofta eller sällan?
Allt berättar något. Det handlar bara om att lära sig att lyssna.
Det är också kroppens sätt att sköta ämnesomsättningen. 
Kommer det in något, så kommer det ut något och då är det grönt ljus att förbränna det som kommit in. 
Enkel matte, egentligen. 

Av någon för mig outgrundlig anledning så är det "skämmigt" att prata mage och det tar tid innan vi vågar berätta för någon annan att magen inte fungerar. 
Magen och det som kommer ut därifrån är ju lika naturligt som allt annat i våra kroppar.
Är det för att det luktar illa? 

Vad gör jag då om magen inte fungerar ” som en klocka”?
Ja, det finns massor att göra!

Undvik mat som retar magen och satsa på en antiinflamatorisk kost, läs Maria Borelius Hälsorevolutionen eller Bliss. 
Undvik socker, mejeri och gluten. 
Ät mjölksyrade grönsaker varje dag för att tillföra nyttiga bakterier som ger en gynsam miljö i tarmen och hjälper dig att processa det du äter. 


Har du testat en toapall?

Sätt upp fötterna på en pall så du får en hukande sittställning, då får du plötsligt "fri passage" och mycket lättare att tömma tarmen.  

Är den inte regelbunden?
⁃ Ta magnesium på kvällen, 600-900 mg per kväll, i citratform
⁃ Ta aloe Vera på morgonen, 1/2 dl
⁃ Ta nyttiga mag och tarmbakterier. Jag tar själv en slurk Probioform varje morgon i min morgondrink, juice eller smoothie. 
⁃ Nytt bland kosttillskott är Terraflora från Moodmama, den reglerar konsistens och flöde.

Är det för löst?
⁃ blåbär
⁃ Blåbär
⁃ Blåbär 
⁃ Järntillskott, alla järntillskott ger en hård mage
⁃ Terraflora från Moodmama
⁃ Undvik sådant som är lösande, plommon, päron, fruktkompott, torkad frukt, magnesium, C-vitamin
- Äter du något du faktiskt inte tål? Försöker magen säga dig något? Ta bort alla gluten och laktos och mejeriprodukter i 2 veckor och lyssna på magen.

Är det för hårt?
⁃ drick mycket vatten, det behöver bli mer poröst
⁃ Ät torkad frukt, fikon, aprikoser, russin.
⁃ Ät mer grönsaker med mycket fibrer, jordärtskocka, kronärtskocka, sparris, mycket grönsaker
⁃ En rejäl tsk kokosfett löser det mesta
⁃ En msk MCT-olja, löser allt
⁃ Undvik allt för mycket protein, det kan stoppa upp. 

Sök hjälp. Kom förbi mottagningen så tar vi en timme och reder ut dina bekymmer. 
Du når mig som vanligt via hemsidan, www.schuck.se och direkt kontakt här 

Vidare så finns det plats på höstens 8/800 kurs, perfekt för dig som vill ta tag i hälsa, vikt och måbra.
Träffade senaste gruppen på återträff igår och en av deltagarna har nu gått ned 13 kg (!) sedan i slutet av maj, och levt gott hela sommaren! 

Ny matlagningskurs 15/9. Platser kvar. 

Jag hoppas vi ses!



 

måndag, kl 07:46, i annan säng, med kaffe bredvid. 

All the stars aligned  är ett poetiskt begrepp och betyder att alla stjärnor på din himmel står i rätt position och att du är väldigt lycklig. 
Jag ÄR väldigt lycklig.


Gudarna ska veta, ( och du också som följer mig) att vägen dit inte har varit spikrak, enkel eller ens speciellt rolig.
Mera krångel och stök än vad små sköra 61-åriga damer egentligen behöver eller mår bra av. 
En jäkla berg och dalbana helt enkelt. 

Men jag är inte ledsen och ångrar inte något. Man lär sig av allt, och ställer man till det för sig så är det bara att ställa tillbaka. Punkt. 
Inte gnälla och gnöla över tid som varit , vad som inte blev och spilld mjölk och allt det där...
Det är väl förmodligen den "teflonegenskapen" jag har,  som har räddat mig, och mina franska nerver. 

Han, den härlige man jag träffade för 45 år sedan ( hu så gammal man känner sig) tog mod till sig och friade i förra veckan och jag sa.... ja. 
Så nu är man, till sin stora förvåning, förlovad och snart sambo. Tänka sig. 
Livet, alltså..
Vän av ordning och reda rynkar säkert på näsan och menar att det gått för fort och att vi förhastar oss. 
Eeeh... vad har vi att vänta på? Knappast 45 år till, tänker jag.
Livet står på stationen och tåget går snart. Antingen hoppar man på tåget, njuter av turen och utsikten och hoppas att åkturen blir lång och lyckosam och att vi får många bra år tillsammans. 
Eller så sitter man kvar där på plattformen, sur och misstänksam, med sin termos med kaffe och smörgås och väntar på, ja, vad då? Mata duvorna i stadsparken, ensam? 
Nä, jag tänker fortsätta att leva mitt liv med stor aptit, stora tuggor, skratta, njuta och leva som varje dag var den sista. 
För så kan det mycket väl vara...

Så, nu är ringarna på och nya dubbelsängen är inköpt. 
Och magen känns som bubblig sockerdricka. 

Ännu fler anledningar till att därför ta väldigt väl hand om sig själv och göra bra saker med sig själv.
Äta vettigt, undvika skräpmat, dricka mindre och röra på sig ännu mer. 
i helgen gick vi runt Flatensjön, drygt 6 km och 10.000 steg på dryga timmen. Det är jag nöjd med.
Jag tränar ju nu för fullt inför nästa pilgrimsvandring den 27 augusti. då börjar jag och 15 andra tjejer vår första etapp mot Santiago de Compostela, dit vi räknar att komma om 5 år (!) med en veckas vandring varje år. 
Jag är så glad för detta att jag hoppar jämnfota i mina vandrarkängor. Det ska bli såå kul.
Nästa vandring går jag i maj nästa år, tillsammans med min bästa kompis Fredrik, och då gör vi en veckovandring till Santiago tillsammans med en grupp. Temat blir hälsa och vi kommer att prata hälsa, friskvård och massa roliga nyttigheter under vägen.
Är du nyfiken att hänga med? 
Kolla hemsidan, www.schuck.se, där kan du läsa om resan, eller klicka här.  

Vill du inte gå så långt så kanske det skulle passa dig bättre med en sk walk and talk runt Djurgården, i din takt? 
Hör av dig så bokar vi en tid och ses nere vid Djurgårdsbron. 

Jag hoppas vi ses!
Cathrine


 







 

Image-1 Image-1
fredag, kl 08:14, med kaffe på lilla brickan, hemma hos mig. 

Herregud man är ju inte 50 längre, brukar jag säga...
Det står egentligen för ganska många olika saker.

Dels är man inte lite stresstålig längre, vilket gör att man far ännu mer illa av psykiska stormar på det lilla inre havet. 
Man behöver helt enkelt mer lugn och ro än tidigare, så enkelt är det.
Mindre av det som stör och upprör och mer av det som lugnar och ger frid. 
Enkelt. 
Ja, eller borde iaf vara det. 
Men som vi alla vet, enklare sagt än gjort. 

Nu står jag inför nästa fas i livet. 
Ska jag våga? 
Ska jag modigt ta en annan människa i handen och våga lita på att det bär och att det håller?
Hur modig är jag, egentligen?

Många av oss i denna ålder bär ju på en liten, pytteliten förhoppning om att få göra denna sista fas i livet, de där sk gyllene åren tillsammans med en annan människa. 
Få chansen att i lugn och ro åldras tillsammans med en annan person. 
Inte ensam, utan ihop. Vi två.
Jag gillar ju tvåsamhet, som mina kompisar brukar reta mig för.

Är det en saga? Är det en myt och illusion? Ett önsketänkande?
Jag hoppas inte. 
 
Man vill ju modigt likt Madicken eller Pippi våga omfamna livet och dess skeenden och lika modigt våga följa med, ett försiktigt steg i taget, på den väg som kallas livet.

Medan jag funderar över livet så går jag och tränar, det jag älskar och hatar mest, den sk Becore-träningen. 
Träningen från helvetet som jag brukar kalla den. Man vet aldrig om man överlever.
Skulle jag mot förmodan göra det så väntar en ljuvlig helg med val av ringar, en sväng och titta på ny säng och en massa annat "hushålle" som Madicken skulle kallat det.

Trevlig helg!
Cathrine

 










 
67819535_1199541110225594_5949588783765651456_n 67819535_1199541110225594_5949588783765651456_n

kl 07:11, hemma i egna sängen, med kaffe på lilla brickan.

Ordningen är återställt på alla fronter. 
Det är dags att andas ut. 
Hoppas jag. Tror jag. 


När jag började denna blogg för ett par år sedan var det min gode vän terapeuten som föreslog att jag skulle börja skriva brev för att ta mig ur en jobbig situation som jag mådde dåligt av. 
Jag kallade bloggen för "Kärlek vid 60" och sedan 60 är det nya 60. 

Brev kändes inte rätt, så det blev skrivande i bloggform istället. På det viset har man ju ändå skrivit, och skickat, men ändå inte skickat. Om du förstår vad jag menar?

Jag har fått otroligt mycket snälla och vänliga hejarop och kommentarer för det jag skrivit. 
Men också en del kritik. Liite för privat, liite för utlämnade, och när någon säger modig, ja då vet jag precis vad de menar... det är ingen komplimang. ".

Härom dagen fick jag höra av en man att jag nog är lite för " vild och galen" speciellt för min ålder..
Jo, tack... 
Jag förklarade så rart jag kunde att det faktiskt inte är så stor skillnad mellan att vara 16 eller 61 och att jag var djupt tacksam över att fortfarande kunna känna, både smärta, sorg och glädje. Och njuta alla de känslorna. 
Vi enades, mannen och jag, att livet var till för att levas, inte överlevas. 

Men visst, det har varit höga vågor på kärlekens hav, riktigt höga vågor. 
Jag har guppat med i min lilla blåa jolle så gott jag har kunnat och bara försökt att hålla i mig och försöka förstår vad som gjorde att det blåste upp så förfärligt. 
Det går nämligen inte att gå vidare utan att förstå. Iaf inte i min värld. Attt förstå är början på förlåtelse, som bekant.

Nu har jag fått förklarat för mig vad som  hände och pusselbitarna har fallit på plats och stormen är över. Alla överlevde och alla är glada att vara i hamn. 

Några tycker att jag hoppade i land lite för snabbt efter förtöjningen av båten, och tiden får väl visa om vi gjort rätt val. Förtöjningplats och knopar, och allt det där. Ingen lätt grej. 
Bara tiden kan laga de tvivel och de skador på segel som vi fått lagar vi också med tid, förståelse och tålamod. 

Men, för mig ial, vuxen och vid fyllda 61 så är livet fortfarande till för att levas, och jag är lika nyfiken, galen, och växlar mellan lycka och sorg på samma sätt som när jag var 16. 
På gott och ont antar jag. Jag lever mitt liv. 

kram, och jag önskar dig en riktigt bra onsdag, själv linkar jag runt på skadad fot, hela veckan och guidar turister i den kulinariska världen i Stockholm, som Food tour guide. 
Nästa vecka börjar det vanliga livet igen, med kurser, föreläsningar, matlagningskurser och vandringsresor. 
Jag hoppas vi ses!

Cathrine
















 

IMG_2346 IMG_2346

fredag, kl 06:57, utan kaffe i sängen

Life is a Cabaret old chum.
Come to the Cabaret.
Come and hear the music play...


Texten är ur filmen Cabaret, med Liza Minelli och regi Bob Fosse.
Legender båda två.


Meningen ( på just den låten iaf) var väl att fånga dagen och skit i det som är sorgligt och sådant du ändå inte kan påverka.
Jag ska bli lite mer Sally Bowles i mitt nästa liv.

Sluta älta och bekymra sig så mycket, livet gör som det vill iaf.

Inte gnälla över ålder och krämpor. Dem kan man iaf inte göra så mycket åt. 
(mja beroende på hur mycket man är beredd på att spendera på föryngringskalaset.., förstås) :-)

Ta bästa handen om sig själv och sin omgivning. 
Ta hand om lilla kroppen. träna, inte dricka, äta rätt. 
Vilja sig själv väl. 
Göra bra val. Inte hoppa i så många galna tunnor. 

Jag kanske börjar med det i morgon. Eller efter helgen. Eller nästa vecka.
Bara vältra sig en tid till. Självömkan. 
Värsta jag vet.

Men nu sätter jag punkt. För väldigt mycket, faktiskt. 
Hög tid att börja ta hand om lilla mig. 
Göra MIG glad.
Det ska bli en glädje. 

Trevlig helg, full fart nästa vecka. 
Jag hoppas vi ses.

Cathrine







 

IMG_2332 IMG_2332

Torsdag, kl 06:37.
Tillbaka i egna lilla sängen efter två veckor äventyrlig hundvakt på båt! 
Med kaffe på lilla brickan.


Nöd är ju som bekant uppfinningarna moder, eller hur?
Jag säger istället att i mitt fall är det sorg som triggar mig. 
Nu behöver huvudet få fullt upp med annat än att vara ledsen, så jag börjar hitta på massa roliga saker istället.
En överlevnadsmekanisk som heter duga, om du frågar mig!


Du minns väl Uppfinnar-jocke och hans tänkarmössa?

Men först och främst ett stort och varmt tack för alla vänliga rader, uppmuntran och backning. Det värmer så oerhört. 
Fortfarande väldigt glad att slippa några röda hjärtan, det blir så sorgligt då. 
Men en kär vän och väldigt klok kamrat skrev härom dagen, " du har ganska bra läk--kött, så du kommer fixa det här också. 
Jo, så är det nog. Jag pallar för mycket. 
Men den här gången fick jag en riktigt rejäl smäll, men är som vanligt uppe på ett par nedräkningar. 
Klart det känns lite ensamt och sorgligt just nu, men det kommer ge sig med tid. Dessa känslor blandade med ett litet " What the fuck????? Vad hände? Osäker på om jag någonsin får något bra svar, så nu släpper jag detta. Punkt. 

Men som sagt, sorg är uppfinningarnas moder och jag har så himla mycket roligt på gång just nu. 

Nya IRL- kurser i 8/800 startar i början på september, små fina grupper där vi jobbar med tankar, känslor och mat för att du ska må bäst. 
Sedan finns ju det faktiskt riktigt, riktigt bra onlinekursen som fått otroligt bra omdömen och framför allt hälsoresultat. 
Ny matlagningskurs/tillfälle 15 september, det ska bli så spännade, häng med, det är på en söndag. 
Sedan har jag redan bokat in en ny pilgrimsvandring i maj/juni nästa år, denna gången med fokus på hälsa, tillsammans med min kloke vän och funktionsterapeut Fredrik Ölander. 
Den resan FÅR du inte missa. Läs mer på hemsidan., www.schuck.se eller klicka här.

Sedan är ju mottagningen öppen för privat coaching och samtal och walk and talk-turerna är fortfarande aktuella.  

Happy days, trots allt. 

Cathrine










 

 

2019 > 08

CathrineSchuck_Camino CathrineSchuck_Camino

torsdag, kl 07:15, annan säng, kaffe på nattduksbordet.

Jag ligger och myser i sängen. Med kaffe på sängen. Herregud händer sådant fortfarande? 
Seriöst, kaffe på sängen.  OCH en hel termos i köket med nybryggt kaffe...
Kärlek tror jag visst att det kallas. 


Jag ligger och myser och tänker på att jag vill gå ut och gå en rejäl sväng i dag. Det börjar dra ihop sig till Camino-tajm igen och då måste man ha lite steg i benen. 
Ut och gå med andra ord! Mycket. 

Mina Caminoäventyr, dessa ständiga vandringar till Spanien och den berömda pilgrimsleden i norra delen av landet, började tack vare min kloka son. 
Alltsammans började tack vare att sonen för ett par år sedan såg sin lilla mamma ganska ledsen och ur gängorna och menade på att "alla mammor behöver ett äventyr, nu är det din tur, lilla mamma. Du ska gå långt. Närmaste bestämt 80 mil på fem veckor. Nu går vi och köper kängor åt dig".
Det var så det började. Sonen släpade med sig en ytterst motvillig mamma till Kängsspecialisten, provade ut ett par och köpte dem till mig. 
Sedan stod han utanför min port varje morgon i tre månader och vallade mig runt Brunsviken och Djurgården. 
Så småningom hängde han på mig en ryggsäck, och det gick upp för mig att detta möjligen var på allvar. 
Herregud, skulle JAG ut och gå i 5 (!) veckor??????? 
Nä, jag tror inte det...

Dagen kom för avfärd. Sonen hade köpt en enkel biljett till Paris och sedan tåg till Atlantkusten. 
31 maj 2017 på kvällen nådde jag St Pied de la Port i Baskien, vid foten av Pyreneerna. 
Hua. 

Jag säger precis som det var. Jag hade inga som helst planer på att verkligen gå dessa 80 mil. Ännu mindre bo på härbärgen, i sovsalar och dela dusch och toa med både människor och vägglöss. 
Inte min stil liksom. 
Men jag traskade iaf iväg och hade en stenhård plan B som i stort sett bestod av att om jag bara massor av bilder på stenar, löv och kvistar och sedan drar till Mallorca, så kan jag sitta därnere och lägga ut en bild varje dag på sociala medier och låtsas att jag gick leden. 
Så tänkte jag faktiskt. På riktigt. 

Det blev inte så. Alls. 
Jag gick och jag gick och jag gick... grät, sjöng, skrattade, svor, led, grät en skvätt till -- och började så småningom att le.
Le brett med hela ansiktet. Le från det att jag vaknade på morgonen kl 05, le hela dagen och leende somna i någon sovsal på någon gudsförgäten liten håla längs Caminon. 
Jag fick vänner. Jag fick se mirakel. Jag fick se godhet. Jag fick se livet. Jag fick ett liv tillbaka. 
Jag mötte en ny person jag inte träffat på länge. Den glada versionen av mig själv. 

Sedan dess, det var två år nu i somras, så har jag gått ytterligare fyra vändor (!), numera med gäster, i egen regi, en vecka i taget. 

Nästa vända går vi i slutet av augusti. Då börjar ett fem år långt projekt. Vi är ett gäng som gått med mig på tidigare vandringar, som ska börja från Frankrike och gå en vecka varje år,  ca 12-15 mil, och om fem år når vi Santiago de Compostela. 
Det ska bli HELT underbart. Jag är så sjukt taggad som du säkert förstår när du läser dessa rader. 

Nästa vandring blir blir i maj nästa år, då går jag en vecka tillsammans med grupp och min kompis Fredrik Ölander, funktionsterapeut och då är tanken att lägga på en dimension till, nämligen hälsa.
Mer fokus på det vi äter med andra ord, och hur vi mår. Och vad jag kan göra själv för att må ännu bättre. 
Det blir med andra ord både insida och utsida. 

Vi går från Sarria till Santiago, 12 mil på 5 dagar. Sedan avslutar vi med en avstickare till havet och möter "slutet av världen" i Finisterre. En magisk plats.
Vi bor på bra hotell (inga vägglöss) äter goda middagar som ingår i priset, och skickar ryggsäckarna med transport och går bara med dagrygga. 
Vill du veta mer, eller rent av boka din plats, läs mer här.   

Med dessa rader önskar jag dig ett trevligt slut på veckan och ännu bättre helg. Själv ska jag landa i allt underbart som hänt sista veckorna och bara njuta av livet. 
Och gå en himla massa. 

kram, Cathrine

PS. sjukt mycket tack för alla vänliga rader, all support och alla kloka och goda tankar ni alla skickar. 
Kärlek. 



















































 

Läs hela inlägget »
IMG_2424 IMG_2424

onsdag, kl 07:10, hemma i sängen med kaffe på lilla brickan. 

Nä, nu får det vara nog med kärlek på ett tag. Nu ska livet levas.
Så nu ska det handla om något heeelt annat. Något väldigt viktigt. 
Nämligen bajs. 


Åhå, intresseklubben antecknar tänker du säkert. Måste hon verkligen?
Japp, det måste hon.

Alla måste gå på toa varje dag. Så är det faktiskt. 
Det är kroppens sätt att kommunicera med oss och berätta hur det står till därnere hos verkmästaren i magen. 
Löst eller hårt, ofta eller sällan?
Allt berättar något. Det handlar bara om att lära sig att lyssna.
Det är också kroppens sätt att sköta ämnesomsättningen. 
Kommer det in något, så kommer det ut något och då är det grönt ljus att förbränna det som kommit in. 
Enkel matte, egentligen. 

Av någon för mig outgrundlig anledning så är det "skämmigt" att prata mage och det tar tid innan vi vågar berätta för någon annan att magen inte fungerar. 
Magen och det som kommer ut därifrån är ju lika naturligt som allt annat i våra kroppar.
Är det för att det luktar illa? 

Vad gör jag då om magen inte fungerar ” som en klocka”?
Ja, det finns massor att göra!

Undvik mat som retar magen och satsa på en antiinflamatorisk kost, läs Maria Borelius Hälsorevolutionen eller Bliss. 
Undvik socker, mejeri och gluten. 
Ät mjölksyrade grönsaker varje dag för att tillföra nyttiga bakterier som ger en gynsam miljö i tarmen och hjälper dig att processa det du äter. 


Har du testat en toapall?

Sätt upp fötterna på en pall så du får en hukande sittställning, då får du plötsligt "fri passage" och mycket lättare att tömma tarmen.  

Är den inte regelbunden?
⁃ Ta magnesium på kvällen, 600-900 mg per kväll, i citratform
⁃ Ta aloe Vera på morgonen, 1/2 dl
⁃ Ta nyttiga mag och tarmbakterier. Jag tar själv en slurk Probioform varje morgon i min morgondrink, juice eller smoothie. 
⁃ Nytt bland kosttillskott är Terraflora från Moodmama, den reglerar konsistens och flöde.

Är det för löst?
⁃ blåbär
⁃ Blåbär
⁃ Blåbär 
⁃ Järntillskott, alla järntillskott ger en hård mage
⁃ Terraflora från Moodmama
⁃ Undvik sådant som är lösande, plommon, päron, fruktkompott, torkad frukt, magnesium, C-vitamin
- Äter du något du faktiskt inte tål? Försöker magen säga dig något? Ta bort alla gluten och laktos och mejeriprodukter i 2 veckor och lyssna på magen.

Är det för hårt?
⁃ drick mycket vatten, det behöver bli mer poröst
⁃ Ät torkad frukt, fikon, aprikoser, russin.
⁃ Ät mer grönsaker med mycket fibrer, jordärtskocka, kronärtskocka, sparris, mycket grönsaker
⁃ En rejäl tsk kokosfett löser det mesta
⁃ En msk MCT-olja, löser allt
⁃ Undvik allt för mycket protein, det kan stoppa upp. 

Sök hjälp. Kom förbi mottagningen så tar vi en timme och reder ut dina bekymmer. 
Du når mig som vanligt via hemsidan, www.schuck.se och direkt kontakt här 

Vidare så finns det plats på höstens 8/800 kurs, perfekt för dig som vill ta tag i hälsa, vikt och måbra.
Träffade senaste gruppen på återträff igår och en av deltagarna har nu gått ned 13 kg (!) sedan i slutet av maj, och levt gott hela sommaren! 

Ny matlagningskurs 15/9. Platser kvar. 

Jag hoppas vi ses!



 

Läs hela inlägget »

måndag, kl 07:46, i annan säng, med kaffe bredvid. 

All the stars aligned  är ett poetiskt begrepp och betyder att alla stjärnor på din himmel står i rätt position och att du är väldigt lycklig. 
Jag ÄR väldigt lycklig.


Gudarna ska veta, ( och du också som följer mig) att vägen dit inte har varit spikrak, enkel eller ens speciellt rolig.
Mera krångel och stök än vad små sköra 61-åriga damer egentligen behöver eller mår bra av. 
En jäkla berg och dalbana helt enkelt. 

Men jag är inte ledsen och ångrar inte något. Man lär sig av allt, och ställer man till det för sig så är det bara att ställa tillbaka. Punkt. 
Inte gnälla och gnöla över tid som varit , vad som inte blev och spilld mjölk och allt det där...
Det är väl förmodligen den "teflonegenskapen" jag har,  som har räddat mig, och mina franska nerver. 

Han, den härlige man jag träffade för 45 år sedan ( hu så gammal man känner sig) tog mod till sig och friade i förra veckan och jag sa.... ja. 
Så nu är man, till sin stora förvåning, förlovad och snart sambo. Tänka sig. 
Livet, alltså..
Vän av ordning och reda rynkar säkert på näsan och menar att det gått för fort och att vi förhastar oss. 
Eeeh... vad har vi att vänta på? Knappast 45 år till, tänker jag.
Livet står på stationen och tåget går snart. Antingen hoppar man på tåget, njuter av turen och utsikten och hoppas att åkturen blir lång och lyckosam och att vi får många bra år tillsammans. 
Eller så sitter man kvar där på plattformen, sur och misstänksam, med sin termos med kaffe och smörgås och väntar på, ja, vad då? Mata duvorna i stadsparken, ensam? 
Nä, jag tänker fortsätta att leva mitt liv med stor aptit, stora tuggor, skratta, njuta och leva som varje dag var den sista. 
För så kan det mycket väl vara...

Så, nu är ringarna på och nya dubbelsängen är inköpt. 
Och magen känns som bubblig sockerdricka. 

Ännu fler anledningar till att därför ta väldigt väl hand om sig själv och göra bra saker med sig själv.
Äta vettigt, undvika skräpmat, dricka mindre och röra på sig ännu mer. 
i helgen gick vi runt Flatensjön, drygt 6 km och 10.000 steg på dryga timmen. Det är jag nöjd med.
Jag tränar ju nu för fullt inför nästa pilgrimsvandring den 27 augusti. då börjar jag och 15 andra tjejer vår första etapp mot Santiago de Compostela, dit vi räknar att komma om 5 år (!) med en veckas vandring varje år. 
Jag är så glad för detta att jag hoppar jämnfota i mina vandrarkängor. Det ska bli såå kul.
Nästa vandring går jag i maj nästa år, tillsammans med min bästa kompis Fredrik, och då gör vi en veckovandring till Santiago tillsammans med en grupp. Temat blir hälsa och vi kommer att prata hälsa, friskvård och massa roliga nyttigheter under vägen.
Är du nyfiken att hänga med? 
Kolla hemsidan, www.schuck.se, där kan du läsa om resan, eller klicka här.  

Vill du inte gå så långt så kanske det skulle passa dig bättre med en sk walk and talk runt Djurgården, i din takt? 
Hör av dig så bokar vi en tid och ses nere vid Djurgårdsbron. 

Jag hoppas vi ses!
Cathrine


 







 

Läs hela inlägget »
Image-1 Image-1
fredag, kl 08:14, med kaffe på lilla brickan, hemma hos mig. 

Herregud man är ju inte 50 längre, brukar jag säga...
Det står egentligen för ganska många olika saker.

Dels är man inte lite stresstålig längre, vilket gör att man far ännu mer illa av psykiska stormar på det lilla inre havet. 
Man behöver helt enkelt mer lugn och ro än tidigare, så enkelt är det.
Mindre av det som stör och upprör och mer av det som lugnar och ger frid. 
Enkelt. 
Ja, eller borde iaf vara det. 
Men som vi alla vet, enklare sagt än gjort. 

Nu står jag inför nästa fas i livet. 
Ska jag våga? 
Ska jag modigt ta en annan människa i handen och våga lita på att det bär och att det håller?
Hur modig är jag, egentligen?

Många av oss i denna ålder bär ju på en liten, pytteliten förhoppning om att få göra denna sista fas i livet, de där sk gyllene åren tillsammans med en annan människa. 
Få chansen att i lugn och ro åldras tillsammans med en annan person. 
Inte ensam, utan ihop. Vi två.
Jag gillar ju tvåsamhet, som mina kompisar brukar reta mig för.

Är det en saga? Är det en myt och illusion? Ett önsketänkande?
Jag hoppas inte. 
 
Man vill ju modigt likt Madicken eller Pippi våga omfamna livet och dess skeenden och lika modigt våga följa med, ett försiktigt steg i taget, på den väg som kallas livet.

Medan jag funderar över livet så går jag och tränar, det jag älskar och hatar mest, den sk Becore-träningen. 
Träningen från helvetet som jag brukar kalla den. Man vet aldrig om man överlever.
Skulle jag mot förmodan göra det så väntar en ljuvlig helg med val av ringar, en sväng och titta på ny säng och en massa annat "hushålle" som Madicken skulle kallat det.

Trevlig helg!
Cathrine

 










 
Läs hela inlägget »
67819535_1199541110225594_5949588783765651456_n 67819535_1199541110225594_5949588783765651456_n

kl 07:11, hemma i egna sängen, med kaffe på lilla brickan.

Ordningen är återställt på alla fronter. 
Det är dags att andas ut. 
Hoppas jag. Tror jag. 


När jag började denna blogg för ett par år sedan var det min gode vän terapeuten som föreslog att jag skulle börja skriva brev för att ta mig ur en jobbig situation som jag mådde dåligt av. 
Jag kallade bloggen för "Kärlek vid 60" och sedan 60 är det nya 60. 

Brev kändes inte rätt, så det blev skrivande i bloggform istället. På det viset har man ju ändå skrivit, och skickat, men ändå inte skickat. Om du förstår vad jag menar?

Jag har fått otroligt mycket snälla och vänliga hejarop och kommentarer för det jag skrivit. 
Men också en del kritik. Liite för privat, liite för utlämnade, och när någon säger modig, ja då vet jag precis vad de menar... det är ingen komplimang. ".

Härom dagen fick jag höra av en man att jag nog är lite för " vild och galen" speciellt för min ålder..
Jo, tack... 
Jag förklarade så rart jag kunde att det faktiskt inte är så stor skillnad mellan att vara 16 eller 61 och att jag var djupt tacksam över att fortfarande kunna känna, både smärta, sorg och glädje. Och njuta alla de känslorna. 
Vi enades, mannen och jag, att livet var till för att levas, inte överlevas. 

Men visst, det har varit höga vågor på kärlekens hav, riktigt höga vågor. 
Jag har guppat med i min lilla blåa jolle så gott jag har kunnat och bara försökt att hålla i mig och försöka förstår vad som gjorde att det blåste upp så förfärligt. 
Det går nämligen inte att gå vidare utan att förstå. Iaf inte i min värld. Attt förstå är början på förlåtelse, som bekant.

Nu har jag fått förklarat för mig vad som  hände och pusselbitarna har fallit på plats och stormen är över. Alla överlevde och alla är glada att vara i hamn. 

Några tycker att jag hoppade i land lite för snabbt efter förtöjningen av båten, och tiden får väl visa om vi gjort rätt val. Förtöjningplats och knopar, och allt det där. Ingen lätt grej. 
Bara tiden kan laga de tvivel och de skador på segel som vi fått lagar vi också med tid, förståelse och tålamod. 

Men, för mig ial, vuxen och vid fyllda 61 så är livet fortfarande till för att levas, och jag är lika nyfiken, galen, och växlar mellan lycka och sorg på samma sätt som när jag var 16. 
På gott och ont antar jag. Jag lever mitt liv. 

kram, och jag önskar dig en riktigt bra onsdag, själv linkar jag runt på skadad fot, hela veckan och guidar turister i den kulinariska världen i Stockholm, som Food tour guide. 
Nästa vecka börjar det vanliga livet igen, med kurser, föreläsningar, matlagningskurser och vandringsresor. 
Jag hoppas vi ses!

Cathrine
















 

Läs hela inlägget »
IMG_2346 IMG_2346

fredag, kl 06:57, utan kaffe i sängen

Life is a Cabaret old chum.
Come to the Cabaret.
Come and hear the music play...


Texten är ur filmen Cabaret, med Liza Minelli och regi Bob Fosse.
Legender båda två.


Meningen ( på just den låten iaf) var väl att fånga dagen och skit i det som är sorgligt och sådant du ändå inte kan påverka.
Jag ska bli lite mer Sally Bowles i mitt nästa liv.

Sluta älta och bekymra sig så mycket, livet gör som det vill iaf.

Inte gnälla över ålder och krämpor. Dem kan man iaf inte göra så mycket åt. 
(mja beroende på hur mycket man är beredd på att spendera på föryngringskalaset.., förstås) :-)

Ta bästa handen om sig själv och sin omgivning. 
Ta hand om lilla kroppen. träna, inte dricka, äta rätt. 
Vilja sig själv väl. 
Göra bra val. Inte hoppa i så många galna tunnor. 

Jag kanske börjar med det i morgon. Eller efter helgen. Eller nästa vecka.
Bara vältra sig en tid till. Självömkan. 
Värsta jag vet.

Men nu sätter jag punkt. För väldigt mycket, faktiskt. 
Hög tid att börja ta hand om lilla mig. 
Göra MIG glad.
Det ska bli en glädje. 

Trevlig helg, full fart nästa vecka. 
Jag hoppas vi ses.

Cathrine







 

Läs hela inlägget »
IMG_2332 IMG_2332

Torsdag, kl 06:37.
Tillbaka i egna lilla sängen efter två veckor äventyrlig hundvakt på båt! 
Med kaffe på lilla brickan.


Nöd är ju som bekant uppfinningarna moder, eller hur?
Jag säger istället att i mitt fall är det sorg som triggar mig. 
Nu behöver huvudet få fullt upp med annat än att vara ledsen, så jag börjar hitta på massa roliga saker istället.
En överlevnadsmekanisk som heter duga, om du frågar mig!


Du minns väl Uppfinnar-jocke och hans tänkarmössa?

Men först och främst ett stort och varmt tack för alla vänliga rader, uppmuntran och backning. Det värmer så oerhört. 
Fortfarande väldigt glad att slippa några röda hjärtan, det blir så sorgligt då. 
Men en kär vän och väldigt klok kamrat skrev härom dagen, " du har ganska bra läk--kött, så du kommer fixa det här också. 
Jo, så är det nog. Jag pallar för mycket. 
Men den här gången fick jag en riktigt rejäl smäll, men är som vanligt uppe på ett par nedräkningar. 
Klart det känns lite ensamt och sorgligt just nu, men det kommer ge sig med tid. Dessa känslor blandade med ett litet " What the fuck????? Vad hände? Osäker på om jag någonsin får något bra svar, så nu släpper jag detta. Punkt. 

Men som sagt, sorg är uppfinningarnas moder och jag har så himla mycket roligt på gång just nu. 

Nya IRL- kurser i 8/800 startar i början på september, små fina grupper där vi jobbar med tankar, känslor och mat för att du ska må bäst. 
Sedan finns ju det faktiskt riktigt, riktigt bra onlinekursen som fått otroligt bra omdömen och framför allt hälsoresultat. 
Ny matlagningskurs/tillfälle 15 september, det ska bli så spännade, häng med, det är på en söndag. 
Sedan har jag redan bokat in en ny pilgrimsvandring i maj/juni nästa år, denna gången med fokus på hälsa, tillsammans med min kloke vän och funktionsterapeut Fredrik Ölander. 
Den resan FÅR du inte missa. Läs mer på hemsidan., www.schuck.se eller klicka här.

Sedan är ju mottagningen öppen för privat coaching och samtal och walk and talk-turerna är fortfarande aktuella.  

Happy days, trots allt. 

Cathrine










 

 

Läs hela inlägget »

2019 > 08

CathrineSchuck_Camino CathrineSchuck_Camino

torsdag, kl 07:15, annan säng, kaffe på nattduksbordet.

Jag ligger och myser i sängen. Med kaffe på sängen. Herregud händer sådant fortfarande? 
Seriöst, kaffe på sängen.  OCH en hel termos i köket med nybryggt kaffe...
Kärlek tror jag visst att det kallas. 


Jag ligger och myser och tänker på att jag vill gå ut och gå en rejäl sväng i dag. Det börjar dra ihop sig till Camino-tajm igen och då måste man ha lite steg i benen. 
Ut och gå med andra ord! Mycket. 

Mina Caminoäventyr, dessa ständiga vandringar till Spanien och den berömda pilgrimsleden i norra delen av landet, började tack vare min kloka son. 
Alltsammans började tack vare att sonen för ett par år sedan såg sin lilla mamma ganska ledsen och ur gängorna och menade på att "alla mammor behöver ett äventyr, nu är det din tur, lilla mamma. Du ska gå långt. Närmaste bestämt 80 mil på fem veckor. Nu går vi och köper kängor åt dig".
Det var så det började. Sonen släpade med sig en ytterst motvillig mamma till Kängsspecialisten, provade ut ett par och köpte dem till mig. 
Sedan stod han utanför min port varje morgon i tre månader och vallade mig runt Brunsviken och Djurgården. 
Så småningom hängde han på mig en ryggsäck, och det gick upp för mig att detta möjligen var på allvar. 
Herregud, skulle JAG ut och gå i 5 (!) veckor??????? 
Nä, jag tror inte det...

Dagen kom för avfärd. Sonen hade köpt en enkel biljett till Paris och sedan tåg till Atlantkusten. 
31 maj 2017 på kvällen nådde jag St Pied de la Port i Baskien, vid foten av Pyreneerna. 
Hua. 

Jag säger precis som det var. Jag hade inga som helst planer på att verkligen gå dessa 80 mil. Ännu mindre bo på härbärgen, i sovsalar och dela dusch och toa med både människor och vägglöss. 
Inte min stil liksom. 
Men jag traskade iaf iväg och hade en stenhård plan B som i stort sett bestod av att om jag bara massor av bilder på stenar, löv och kvistar och sedan drar till Mallorca, så kan jag sitta därnere och lägga ut en bild varje dag på sociala medier och låtsas att jag gick leden. 
Så tänkte jag faktiskt. På riktigt. 

Det blev inte så. Alls. 
Jag gick och jag gick och jag gick... grät, sjöng, skrattade, svor, led, grät en skvätt till -- och började så småningom att le.
Le brett med hela ansiktet. Le från det att jag vaknade på morgonen kl 05, le hela dagen och leende somna i någon sovsal på någon gudsförgäten liten håla längs Caminon. 
Jag fick vänner. Jag fick se mirakel. Jag fick se godhet. Jag fick se livet. Jag fick ett liv tillbaka. 
Jag mötte en ny person jag inte träffat på länge. Den glada versionen av mig själv. 

Sedan dess, det var två år nu i somras, så har jag gått ytterligare fyra vändor (!), numera med gäster, i egen regi, en vecka i taget. 

Nästa vända går vi i slutet av augusti. Då börjar ett fem år långt projekt. Vi är ett gäng som gått med mig på tidigare vandringar, som ska börja från Frankrike och gå en vecka varje år,  ca 12-15 mil, och om fem år når vi Santiago de Compostela. 
Det ska bli HELT underbart. Jag är så sjukt taggad som du säkert förstår när du läser dessa rader. 

Nästa vandring blir blir i maj nästa år, då går jag en vecka tillsammans med grupp och min kompis Fredrik Ölander, funktionsterapeut och då är tanken att lägga på en dimension till, nämligen hälsa.
Mer fokus på det vi äter med andra ord, och hur vi mår. Och vad jag kan göra själv för att må ännu bättre. 
Det blir med andra ord både insida och utsida. 

Vi går från Sarria till Santiago, 12 mil på 5 dagar. Sedan avslutar vi med en avstickare till havet och möter "slutet av världen" i Finisterre. En magisk plats.
Vi bor på bra hotell (inga vägglöss) äter goda middagar som ingår i priset, och skickar ryggsäckarna med transport och går bara med dagrygga. 
Vill du veta mer, eller rent av boka din plats, läs mer här.   

Med dessa rader önskar jag dig ett trevligt slut på veckan och ännu bättre helg. Själv ska jag landa i allt underbart som hänt sista veckorna och bara njuta av livet. 
Och gå en himla massa. 

kram, Cathrine

PS. sjukt mycket tack för alla vänliga rader, all support och alla kloka och goda tankar ni alla skickar. 
Kärlek. 



















































 

IMG_2424 IMG_2424

onsdag, kl 07:10, hemma i sängen med kaffe på lilla brickan. 

Nä, nu får det vara nog med kärlek på ett tag. Nu ska livet levas.
Så nu ska det handla om något heeelt annat. Något väldigt viktigt. 
Nämligen bajs. 


Åhå, intresseklubben antecknar tänker du säkert. Måste hon verkligen?
Japp, det måste hon.

Alla måste gå på toa varje dag. Så är det faktiskt. 
Det är kroppens sätt att kommunicera med oss och berätta hur det står till därnere hos verkmästaren i magen. 
Löst eller hårt, ofta eller sällan?
Allt berättar något. Det handlar bara om att lära sig att lyssna.
Det är också kroppens sätt att sköta ämnesomsättningen. 
Kommer det in något, så kommer det ut något och då är det grönt ljus att förbränna det som kommit in. 
Enkel matte, egentligen. 

Av någon för mig outgrundlig anledning så är det "skämmigt" att prata mage och det tar tid innan vi vågar berätta för någon annan att magen inte fungerar. 
Magen och det som kommer ut därifrån är ju lika naturligt som allt annat i våra kroppar.
Är det för att det luktar illa? 

Vad gör jag då om magen inte fungerar ” som en klocka”?
Ja, det finns massor att göra!

Undvik mat som retar magen och satsa på en antiinflamatorisk kost, läs Maria Borelius Hälsorevolutionen eller Bliss. 
Undvik socker, mejeri och gluten. 
Ät mjölksyrade grönsaker varje dag för att tillföra nyttiga bakterier som ger en gynsam miljö i tarmen och hjälper dig att processa det du äter. 


Har du testat en toapall?

Sätt upp fötterna på en pall så du får en hukande sittställning, då får du plötsligt "fri passage" och mycket lättare att tömma tarmen.  

Är den inte regelbunden?
⁃ Ta magnesium på kvällen, 600-900 mg per kväll, i citratform
⁃ Ta aloe Vera på morgonen, 1/2 dl
⁃ Ta nyttiga mag och tarmbakterier. Jag tar själv en slurk Probioform varje morgon i min morgondrink, juice eller smoothie. 
⁃ Nytt bland kosttillskott är Terraflora från Moodmama, den reglerar konsistens och flöde.

Är det för löst?
⁃ blåbär
⁃ Blåbär
⁃ Blåbär 
⁃ Järntillskott, alla järntillskott ger en hård mage
⁃ Terraflora från Moodmama
⁃ Undvik sådant som är lösande, plommon, päron, fruktkompott, torkad frukt, magnesium, C-vitamin
- Äter du något du faktiskt inte tål? Försöker magen säga dig något? Ta bort alla gluten och laktos och mejeriprodukter i 2 veckor och lyssna på magen.

Är det för hårt?
⁃ drick mycket vatten, det behöver bli mer poröst
⁃ Ät torkad frukt, fikon, aprikoser, russin.
⁃ Ät mer grönsaker med mycket fibrer, jordärtskocka, kronärtskocka, sparris, mycket grönsaker
⁃ En rejäl tsk kokosfett löser det mesta
⁃ En msk MCT-olja, löser allt
⁃ Undvik allt för mycket protein, det kan stoppa upp. 

Sök hjälp. Kom förbi mottagningen så tar vi en timme och reder ut dina bekymmer. 
Du når mig som vanligt via hemsidan, www.schuck.se och direkt kontakt här 

Vidare så finns det plats på höstens 8/800 kurs, perfekt för dig som vill ta tag i hälsa, vikt och måbra.
Träffade senaste gruppen på återträff igår och en av deltagarna har nu gått ned 13 kg (!) sedan i slutet av maj, och levt gott hela sommaren! 

Ny matlagningskurs 15/9. Platser kvar. 

Jag hoppas vi ses!



 

måndag, kl 07:46, i annan säng, med kaffe bredvid. 

All the stars aligned  är ett poetiskt begrepp och betyder att alla stjärnor på din himmel står i rätt position och att du är väldigt lycklig. 
Jag ÄR väldigt lycklig.


Gudarna ska veta, ( och du också som följer mig) att vägen dit inte har varit spikrak, enkel eller ens speciellt rolig.
Mera krångel och stök än vad små sköra 61-åriga damer egentligen behöver eller mår bra av. 
En jäkla berg och dalbana helt enkelt. 

Men jag är inte ledsen och ångrar inte något. Man lär sig av allt, och ställer man till det för sig så är det bara att ställa tillbaka. Punkt. 
Inte gnälla och gnöla över tid som varit , vad som inte blev och spilld mjölk och allt det där...
Det är väl förmodligen den "teflonegenskapen" jag har,  som har räddat mig, och mina franska nerver. 

Han, den härlige man jag träffade för 45 år sedan ( hu så gammal man känner sig) tog mod till sig och friade i förra veckan och jag sa.... ja. 
Så nu är man, till sin stora förvåning, förlovad och snart sambo. Tänka sig. 
Livet, alltså..
Vän av ordning och reda rynkar säkert på näsan och menar att det gått för fort och att vi förhastar oss. 
Eeeh... vad har vi att vänta på? Knappast 45 år till, tänker jag.
Livet står på stationen och tåget går snart. Antingen hoppar man på tåget, njuter av turen och utsikten och hoppas att åkturen blir lång och lyckosam och att vi får många bra år tillsammans. 
Eller så sitter man kvar där på plattformen, sur och misstänksam, med sin termos med kaffe och smörgås och väntar på, ja, vad då? Mata duvorna i stadsparken, ensam? 
Nä, jag tänker fortsätta att leva mitt liv med stor aptit, stora tuggor, skratta, njuta och leva som varje dag var den sista. 
För så kan det mycket väl vara...

Så, nu är ringarna på och nya dubbelsängen är inköpt. 
Och magen känns som bubblig sockerdricka. 

Ännu fler anledningar till att därför ta väldigt väl hand om sig själv och göra bra saker med sig själv.
Äta vettigt, undvika skräpmat, dricka mindre och röra på sig ännu mer. 
i helgen gick vi runt Flatensjön, drygt 6 km och 10.000 steg på dryga timmen. Det är jag nöjd med.
Jag tränar ju nu för fullt inför nästa pilgrimsvandring den 27 augusti. då börjar jag och 15 andra tjejer vår första etapp mot Santiago de Compostela, dit vi räknar att komma om 5 år (!) med en veckas vandring varje år. 
Jag är så glad för detta att jag hoppar jämnfota i mina vandrarkängor. Det ska bli såå kul.
Nästa vandring går jag i maj nästa år, tillsammans med min bästa kompis Fredrik, och då gör vi en veckovandring till Santiago tillsammans med en grupp. Temat blir hälsa och vi kommer att prata hälsa, friskvård och massa roliga nyttigheter under vägen.
Är du nyfiken att hänga med? 
Kolla hemsidan, www.schuck.se, där kan du läsa om resan, eller klicka här.  

Vill du inte gå så långt så kanske det skulle passa dig bättre med en sk walk and talk runt Djurgården, i din takt? 
Hör av dig så bokar vi en tid och ses nere vid Djurgårdsbron. 

Jag hoppas vi ses!
Cathrine


 







 

Image-1 Image-1
fredag, kl 08:14, med kaffe på lilla brickan, hemma hos mig. 

Herregud man är ju inte 50 längre, brukar jag säga...
Det står egentligen för ganska många olika saker.

Dels är man inte lite stresstålig längre, vilket gör att man far ännu mer illa av psykiska stormar på det lilla inre havet. 
Man behöver helt enkelt mer lugn och ro än tidigare, så enkelt är det.
Mindre av det som stör och upprör och mer av det som lugnar och ger frid. 
Enkelt. 
Ja, eller borde iaf vara det. 
Men som vi alla vet, enklare sagt än gjort. 

Nu står jag inför nästa fas i livet. 
Ska jag våga? 
Ska jag modigt ta en annan människa i handen och våga lita på att det bär och att det håller?
Hur modig är jag, egentligen?

Många av oss i denna ålder bär ju på en liten, pytteliten förhoppning om att få göra denna sista fas i livet, de där sk gyllene åren tillsammans med en annan människa. 
Få chansen att i lugn och ro åldras tillsammans med en annan person. 
Inte ensam, utan ihop. Vi två.
Jag gillar ju tvåsamhet, som mina kompisar brukar reta mig för.

Är det en saga? Är det en myt och illusion? Ett önsketänkande?
Jag hoppas inte. 
 
Man vill ju modigt likt Madicken eller Pippi våga omfamna livet och dess skeenden och lika modigt våga följa med, ett försiktigt steg i taget, på den väg som kallas livet.

Medan jag funderar över livet så går jag och tränar, det jag älskar och hatar mest, den sk Becore-träningen. 
Träningen från helvetet som jag brukar kalla den. Man vet aldrig om man överlever.
Skulle jag mot förmodan göra det så väntar en ljuvlig helg med val av ringar, en sväng och titta på ny säng och en massa annat "hushålle" som Madicken skulle kallat det.

Trevlig helg!
Cathrine

 










 
67819535_1199541110225594_5949588783765651456_n 67819535_1199541110225594_5949588783765651456_n

kl 07:11, hemma i egna sängen, med kaffe på lilla brickan.

Ordningen är återställt på alla fronter. 
Det är dags att andas ut. 
Hoppas jag. Tror jag. 


När jag började denna blogg för ett par år sedan var det min gode vän terapeuten som föreslog att jag skulle börja skriva brev för att ta mig ur en jobbig situation som jag mådde dåligt av. 
Jag kallade bloggen för "Kärlek vid 60" och sedan 60 är det nya 60. 

Brev kändes inte rätt, så det blev skrivande i bloggform istället. På det viset har man ju ändå skrivit, och skickat, men ändå inte skickat. Om du förstår vad jag menar?

Jag har fått otroligt mycket snälla och vänliga hejarop och kommentarer för det jag skrivit. 
Men också en del kritik. Liite för privat, liite för utlämnade, och när någon säger modig, ja då vet jag precis vad de menar... det är ingen komplimang. ".

Härom dagen fick jag höra av en man att jag nog är lite för " vild och galen" speciellt för min ålder..
Jo, tack... 
Jag förklarade så rart jag kunde att det faktiskt inte är så stor skillnad mellan att vara 16 eller 61 och att jag var djupt tacksam över att fortfarande kunna känna, både smärta, sorg och glädje. Och njuta alla de känslorna. 
Vi enades, mannen och jag, att livet var till för att levas, inte överlevas. 

Men visst, det har varit höga vågor på kärlekens hav, riktigt höga vågor. 
Jag har guppat med i min lilla blåa jolle så gott jag har kunnat och bara försökt att hålla i mig och försöka förstår vad som gjorde att det blåste upp så förfärligt. 
Det går nämligen inte att gå vidare utan att förstå. Iaf inte i min värld. Attt förstå är början på förlåtelse, som bekant.

Nu har jag fått förklarat för mig vad som  hände och pusselbitarna har fallit på plats och stormen är över. Alla överlevde och alla är glada att vara i hamn. 

Några tycker att jag hoppade i land lite för snabbt efter förtöjningen av båten, och tiden får väl visa om vi gjort rätt val. Förtöjningplats och knopar, och allt det där. Ingen lätt grej. 
Bara tiden kan laga de tvivel och de skador på segel som vi fått lagar vi också med tid, förståelse och tålamod. 

Men, för mig ial, vuxen och vid fyllda 61 så är livet fortfarande till för att levas, och jag är lika nyfiken, galen, och växlar mellan lycka och sorg på samma sätt som när jag var 16. 
På gott och ont antar jag. Jag lever mitt liv. 

kram, och jag önskar dig en riktigt bra onsdag, själv linkar jag runt på skadad fot, hela veckan och guidar turister i den kulinariska världen i Stockholm, som Food tour guide. 
Nästa vecka börjar det vanliga livet igen, med kurser, föreläsningar, matlagningskurser och vandringsresor. 
Jag hoppas vi ses!

Cathrine
















 

IMG_2346 IMG_2346

fredag, kl 06:57, utan kaffe i sängen

Life is a Cabaret old chum.
Come to the Cabaret.
Come and hear the music play...


Texten är ur filmen Cabaret, med Liza Minelli och regi Bob Fosse.
Legender båda två.


Meningen ( på just den låten iaf) var väl att fånga dagen och skit i det som är sorgligt och sådant du ändå inte kan påverka.
Jag ska bli lite mer Sally Bowles i mitt nästa liv.

Sluta älta och bekymra sig så mycket, livet gör som det vill iaf.

Inte gnälla över ålder och krämpor. Dem kan man iaf inte göra så mycket åt. 
(mja beroende på hur mycket man är beredd på att spendera på föryngringskalaset.., förstås) :-)

Ta bästa handen om sig själv och sin omgivning. 
Ta hand om lilla kroppen. träna, inte dricka, äta rätt. 
Vilja sig själv väl. 
Göra bra val. Inte hoppa i så många galna tunnor. 

Jag kanske börjar med det i morgon. Eller efter helgen. Eller nästa vecka.
Bara vältra sig en tid till. Självömkan. 
Värsta jag vet.

Men nu sätter jag punkt. För väldigt mycket, faktiskt. 
Hög tid att börja ta hand om lilla mig. 
Göra MIG glad.
Det ska bli en glädje. 

Trevlig helg, full fart nästa vecka. 
Jag hoppas vi ses.

Cathrine







 

IMG_2332 IMG_2332

Torsdag, kl 06:37.
Tillbaka i egna lilla sängen efter två veckor äventyrlig hundvakt på båt! 
Med kaffe på lilla brickan.


Nöd är ju som bekant uppfinningarna moder, eller hur?
Jag säger istället att i mitt fall är det sorg som triggar mig. 
Nu behöver huvudet få fullt upp med annat än att vara ledsen, så jag börjar hitta på massa roliga saker istället.
En överlevnadsmekanisk som heter duga, om du frågar mig!


Du minns väl Uppfinnar-jocke och hans tänkarmössa?

Men först och främst ett stort och varmt tack för alla vänliga rader, uppmuntran och backning. Det värmer så oerhört. 
Fortfarande väldigt glad att slippa några röda hjärtan, det blir så sorgligt då. 
Men en kär vän och väldigt klok kamrat skrev härom dagen, " du har ganska bra läk--kött, så du kommer fixa det här också. 
Jo, så är det nog. Jag pallar för mycket. 
Men den här gången fick jag en riktigt rejäl smäll, men är som vanligt uppe på ett par nedräkningar. 
Klart det känns lite ensamt och sorgligt just nu, men det kommer ge sig med tid. Dessa känslor blandade med ett litet " What the fuck????? Vad hände? Osäker på om jag någonsin får något bra svar, så nu släpper jag detta. Punkt. 

Men som sagt, sorg är uppfinningarnas moder och jag har så himla mycket roligt på gång just nu. 

Nya IRL- kurser i 8/800 startar i början på september, små fina grupper där vi jobbar med tankar, känslor och mat för att du ska må bäst. 
Sedan finns ju det faktiskt riktigt, riktigt bra onlinekursen som fått otroligt bra omdömen och framför allt hälsoresultat. 
Ny matlagningskurs/tillfälle 15 september, det ska bli så spännade, häng med, det är på en söndag. 
Sedan har jag redan bokat in en ny pilgrimsvandring i maj/juni nästa år, denna gången med fokus på hälsa, tillsammans med min kloke vän och funktionsterapeut Fredrik Ölander. 
Den resan FÅR du inte missa. Läs mer på hemsidan., www.schuck.se eller klicka här.

Sedan är ju mottagningen öppen för privat coaching och samtal och walk and talk-turerna är fortfarande aktuella.  

Happy days, trots allt. 

Cathrine










 

 

senaste inläggen

Arkiv