Screenshot 2017-12-01 10.40.33

2019 > 03

IMG_1384 IMG_1384
Lördag, kl 07:46, med en kopp kaffe på lilla brickan, i sängen.

Jag brukar inte skriva på lördagar. 
Dels för att jag ofta jobbar på Food Touren, dels för att bloggar inte är så lästa på helgerna.
Men nu skriver jag ju inte den här bloggen primärt för dig, utan för mig själv.
Kanske det bästa jag gjort. 
Hittills i alla fall.
 

Idag tänkte jag berätta historien om bandet jag bär och tatueringen jag har. 

För två år sedan var jag med om en separation. Det var inte min vilja och jag var väldigt lost in space. 
Men relationen var inte bra och hade inte varit den på väldigt lång tid, och hela min familj stod bakom mitt beslut. De visste att han inte varit snäll mot mig men inte velat säga för mycket. 
Min son såg sin mammas förvirring och förtvivlan. Och han visste vad som behövde göras.
- Alla mammor behöver en utmaning och ett äventyr i livet, och nu är det din tur, lilla mamma.
Han hade bestämt sig för att jag skulle gå pilgrimsvandringen till Santiago de Compostela, ett liten nätt vandring på 80 mil, tvärs över Spanien. 
Nästa dag kom han förbi och han lät mig prova ut ett par vandringskängor och köpte dem åt mig. 
De följande tre månaderna stod han utanför min port varje morgon, tog mig på långa vandringar och såg till att jag gick in kängorna.
Tre månader senare köpte han en enkel  flygbiljett till Paris och en tågbiljett till Atlantkusten. 
Min fem veckor långa vandring skulle nu börja. 

Jag gick, och jag grät, och jag gick, och jag funderade, jag gick och jag tänkte...
Jag gick och jag gick. 

Någonstans i mitten, efter 2-3 veckor vände det. Jag gick och jag skrattade. Jag gick och jag log. 
Jag hade träffat en person jag inte mött på länge. Den glada versionen av mig själv.
Den som trodde på den här kvinnan och litade på sig själv. 
Jag lärde mig ödmjukhet och tacksamhet. Och glädje i de små tingen. 

Efter fem veckor var jag klar. Eller föresten, man är nog aldrig klar med en Camino. Man tar bara en paus. Och skaffar sig en tatuering. 
Det är en pilgrimssnäcka och en vägvisare. Alltid bra att ha till hands tänkte jag.

Pausen var inte så lång. Ett par månader senare gick jag igen. Då med en grupp för en damtidning. 
Jag fick med mig en relation från den resan. en bra relation, om än gift. Men faktiskt bra för mig, inser jag nu. Att få känna sig så älskad är en ynnest och en gåva. Även om den inte var min att behålla.
Gåvor är ibland sådana. 

Sedan har jag gått ytterligare två vandringar och vid den senaste så fick vi alla en liten gåva av vår spanske caminoguide Jose-Louis. En liten tygremsa, en snodd. Med ett budskap.
På min remsa står det ungefär såhär,
Dröm inte bort ditt liv
Lev dina drömmar


Jag har burit min remsa knuten runt handleden sedan augusti förra året. Jag hade tänkt bära den tills jag kommer tillbaka till Caminon igen, var min tanke. 
Funderar nu att tänka om. Tror att jag börjar förstå min läxa och börjar leva efter den. 
Jag lever mina drömmar idag. 
Så jag tror att det är dags att klippa loss remsan, sända en tacksamhetens tanke till min vän i Spanien och fortsätta att leva mina drömmar. 
Det har min remsa påmint mig om i alla dessa månader. 
Men nu har den gjort sitt jobb, är dessutom  ganska smutsig och det är dags att klippa av den.

Vill du också leva dina drömmar?  Vill du ha en remsa av mig nästa gång?
Följ med på någon av mina caminovandringar i vår eller i höst. 
Läs mera här.  

Buen Camino.
Cathrine

 




 
IMG_0488 IMG_0488

fredag, fan vad tiden går, kl 06:59, med kaffe på lilla brickan, nybäddad säng.

Jag skrev något om svensk sjukvård igår. Väldigt tacksam för hur väl den fungerar. Inom loppet av 15 minuter hade jag varit hos en mycket skicklig ortoped tills jag var röngtad, på olika ställen.
Djupt tacksam.
 
Lilla knät är mycket bättre. Friden lägger sig i stugan. 

Någon skrev om att jag måste vara snäll med mig själv. Jag svarade att jag nog hade svart bälte i just självgull. 
Jäklar vad jag gullar med mig själv och överraskar mig med små presenter och annat roligt. 
Jag slår alltid ihop händerna då och ser otroligt glad och förvånad ut över de presenter och andra överraskningar jag har hittat på åt mig själv.
Ja, du fattar, jag är bra på sådant. 
Självgull. 

För nästan precis fyra månader sedan så fick jag en fantastisk komplimang. 
(inte av mig själv, får jag väl tillägga)
Nej, jag fick den av en man som tyckte att mina ögon glimmade och gnistrade. Det betyder att man är glad. 
Och så är det nog. Ögonen lyser när man är glad. 

Jag försöker att bära med mig den glädjen och vara glad så ofta det bara går. Det går inte alltid, så har det också varit den senaste tiden. 
Men genom att hela tiden leta glädje i allt jag gör så går det faktiskt lättare, snabbare och fortare att hitta tillbaka till grundglädjen. 

Bilden föreställer mig och min älskade kollega och vän Eva Berggren som jag har så mycket roligt tillsammans med och blir så glad av.
Men det kanske syns?


Och det är väl här det där självmyset kommer in i bilden. 
Myser och gullar jag med mig själv så blir jag ju glad av att en enda människa bryr sig om hur jag mår. Jag. 
No man is an island, ingen människa mår bra av att vara ensam, såklart. Vi är flockdjur. 
Men en mycket klok man sa till mig för många, många år sedan, var lycklig med dig själv innan du kan vara lycklig med någon annan. 
So true. Han hade så rätt den där reklamgurun från "förr i tiden"
 

Så med dessa ljusa rader lämnar jag dig för denna vecka, åter på måndag.
Fredagen ägnas åt att flänga runt i knallgrön (ganska ful) jacka och guida för Food Tours. Det ska bli väldigt trevligt. 
Kvällen avslutas nästan alltid på Tennstopet, mitt absoluta favorithak. Det blir alltid en pytt och en öl vid bardisken.
Vi kanske ses?
DET mina vänner, är höjden av självgull!

Trevlig helg!
Cathrine

IMG_0598 IMG_0598

torsdag, kl 07:46, i sängen, med kaffe på lilla brickan

Vaknar arg! Det händer ta mig sjutton inte ofta. 
Hade bestämt mig igår för att inte klaga på den mat jag åt på Allegrine hos Danyel Couet igår, men ändrade mig idag.

Jag klagar aldrig på mat. 
Men när den känslan av besvikelse inte lämnat dig nästa dag, ja då hör man av sig, och det är precis vad jag gjort. 
Det var faktisk inte bra alls. Och det vet han nu.

Pratade en lång stund med min kompis Fredrik på väg hem igår kväll. Jag längtar till våra samtal. Men så är det att ha en allra bästa kompis. 
Som vi sa igår kväll, vi är mycket, men vi är inte tråkiga. Ingen av oss lever väl det perfekta livet just nu, varken privat eller jobbmässigt. 
Men det händer otroligt mycket i våra liv, hela tiden. och vi har inte tråkigt i en sekund.
Det är nog en bra devis tänker jag. "60 - och inte tråkigt en sekund". 
Fast Fredrik är ett par år yngre, så det gäller nog bara mig. :-)

På middagen igår tillsammans med gamla goda väninnan E, så pratade vi gamla minnen från svunna tider då vi båda var mycket mer "inne" än vad vi är idag.
Extremt o-inne idag skulle jag nog vilja säga till och med..

(bilden är från en invigning och jag var 25 år och nykär i sonens pappa)

Och jag önskade att jag hade fått slå följe ett stund med den 25-åring jag var då, och be henne att uppskatta det liv hon levde då. Jag hade bett henne att njuta mer, vara mer i stunden. 
Hade det varit möjligt? Hade hon förstått mig? Var jag den då jag är idag? 
Nä, så är det ju såklart.
Lever jag i stunden idag? Njuter jag av ögonblicket nu?
Kommer jag att önska att om 20 år, kommer som 80-åring önska att jag fått ge den 60-åriga versionen av mig några goda råd?
Ja, helt säkert.

Men jag vet också helt säkert att jag hade velat gå bredvid den 20-åriga versionen av mig och klappa mig på kinden och säga, älskade vän, det kommer att gå bra, alltsammans kommer gå jättebra.
Inte en sekund som du hade tänkt dig, men så mycket bättre. 
Jag lovar.  Så hade jag gett mig själv en stor kram.

kram, Cathrine
- som just nu i detta ögonblick fick upp Cher i huvudet och hennes låt,
I could turn back time.
Lyssna gärna. Bra video. 

https://music.youtube.com/watch?v=BsKbwR7WXN4&list=RDAMVMBsKbwR7WXN4


 

IMG_1366 IMG_1366

onsdag, herregud redan onsdag, kl 06:25, med kaffet på lilla brickan.

Ja, jäklar, det finns ju så mycket att vara glad för!
Igår pratade jag och den eminenta lilla fru Berggren aka PT och träningsguru, för ett fullsatt event ordnat av Friskis och klädföretaget Röhnish. 

Det är så roligt på så många olika sätt. 
Dels att vi drar mest gäster av alla föreläsare som Röhnish anlitar.
Dels att jag fick tjata oss in där, för vi blev nobbade då vi ansågs för gamla och vår målgrupp var inte intressant för Röhnish. 
Så fel de hade. 

Anyway. 
Roligt. Dels för att det är roligt att få vara en del av Friskis-familjen och vara accepterad där med det budskap jag har. 
Att det jag håller på med, min 8/800-metod främst hjälper hälsan och att viktminskningen kommer på köpet. 
Att sänka sitt blodtryck, blodsocker och blodfetter är ju en superstor hälsobonus, och så får man viktminskningen som extra, extra bonus. 
Bästa Kinderägget, om du förstår vad jag menar. Läs mer här om du inte förstår. 
Ja, roligt att Friskis fattar. 
Nästa föreläsning på Röhnish kommer handla om pilgrimsvandringen och Caminon. Det ska bli sååå kul. 

Fast det jag fnissat åt mest i går var ett möte med en väninna som gillar tjejer. Jag har ganska många väninnor som är gifta/bor ihop med en annan kvinna. Jag gillar lesbiska tjejer, lite rakare och tydligare på något vis. Jag gillar tydlighet.
Hur som helst, så var hennes väldigt enkla och raka budskap denna gång att jag fiskade i fel vatten. Jag borde dejta en tjej istället.  Så skulle allt lösa sig, menade hon. 
Jag fnissade hela vägen hem där jag stod och swishade hem på min eldrivna sparkcykel. 
Ja, det skulle ju onekligen sätta stopp för alla eventuella tomteparader. 
En liten tomtegumma istället för tomtegubbe. :-) Man måste ju le, eller hur?
Mjae, jag vete tusan... jag gillar ju tjejer, men ligga med en, hmmm.. jag vet inte. 
Men som sagt, man ska ju inte dö nyfiken, så vem vet? Men borde det inte pirra lite därnere då?
Jag håller er uppdaterade. jag lovar. 

Nu mot mottagningen och en dag med mycket klienter. En bra dag. 
Jag är tacksam. 

kram, Cathrine  




 











  

IMG_1339 IMG_1339

tisdag, dagarna går, vare sig man vill eller inte... kl 06:31, med kaffe på lilla brickan i sängen. 

Olika saker får mig att tänka och sedan skriva.
Ibland är det min egen situation, ibland är det en mening någon säger eller ett möte jag har. 
Idag är det den här geniala texten på tyg från @broderauttexten. (följ gärna på Insta)


Jag fattar inte, ska JAG ta ansvar för MITT liv?
Men hallå??

Jag har börjat gå i terapi. Det har jag visserligen gjort i många perioder i mitt liv, och det har även varit en del av min utbildning till samtalsterapeut. 
Men denna gång är det för min skull och för att lära mig att ta ansvar för mitt eget liv.
Framför allt för den här tomteparaden av gubbar som senaste två åren tultat genom mitt liv och fått mig att tappa fokus på vad som är viktig och framför allt vem som är viktig här. 
Hela tiden försökt att tillgodose andras behov och vara en person jag tror att han vill ha, vill träffa, vill vara med.
Försökt klämma ned mig i en låda, en papplåda, som varit en aning för trång men där jag trott att väggarna skulle bli mjukare om bara tiden gick. 
Kartongen blev inte rymligare, väggarna blev inte mjukare. 
Jag testade att gå ned mycket i vikt, då kanske lådan blir större, jag får bättre plats. 
Nope. Inte det heller. 
Det enda som hände var att brösten försvann när jag gick ned i vikt. Mycket tråkigt. 
Nu är de på plats igen. Upp ett par kilo. Sådärja. 

Nu uppe ur lådan. Andas lättare. Men inte så glad. 
But that too will pass. In time. 

Lustigt hur alla plötsligt säger åt en hur snygg man är när man mår som sämst. Underar vad det beror på? Är jag bara bra på att hålla masken, sminka mig och blåsa håret snyggt?
Kan det vara så enkelt?

Hur går det för dig? Tar du ansvar för ditt liv? Tar du ansvar för din kropp, din hälsa?
Stora frågor att fundera kring. 
Behöver du ett bollplank så är jag bra på både att lyssna och hitta bra svar. För andra i alla fall. Erfarenhet saknas inte. 
Som hjärnskrynklare OCH hälsocoach så är jag bra på just sådant. 
Hör av dig om du vill ta en promenad och ventilera dina tankar.  Klicka är för kontakt. 
Jag tar både män och kvinnor som klienter, men jag är ingen dejtingservice. :-)

kram, 
Cathrine







 

måndag, kl 07:07, solen skiner och jag har gott kaffe på lilla brickan i sängen.

Börjar ju nu så smått förstå att mina tankar når ganska många av er därute.
Jag är så otroligt glad över alla kommentarer och klappar på axeln jag får av er alla. 
Inte ett enda negativt ord.
 
Jag blev genuint förvånad över frågan jag fick härom dagen, om jag får mycket kritik eller nättrollande. 
Nix, ingenting.
De som inte gillar, bryr sig väl inte tänker jag....
En drygt 60 år gammal liten tantaluras tankar och funderingar kring ålder, relationer, kärlek och allt det andra roliga i livet är nog inte så mycket att bråka om tänker jag...
Lite så där glad och och tacksam över det mesta. Fortfarande kåt när det behövs. 
(nu blir det väl lika mycket liv som efter det jag skrev om torrfitta :-)

Fast grejen är den att jag faktiskt är så sjukt tacksam och så väldigt glad över så mycket!
Det där med tacksamhet kom nog efter pilgrimsvandringen. Går man i 80 mil i fem veckor så upptäcker man hur oändligt mycket det finns att vara tacksam över. 
Att det inte regnar, inga skavsår,  att de enda du har med dig torkar, att det finns en säng (utan löss) ledig, en uttag att ladda mobilen, en middag som går att äta, människor att dela upplevelsen med. 
Såå mycket att vara ödmjukt tacksam för. 

Numera är jag tacksam för att andra vill följa i mina spår och vandra med mig på mina pilgrimsvandringar i sommar. 
Det finns plats kvar både i juni och september. 

Det där med glädje kom nog också under de fem veckornas vandring. Jag hittade tillbaka till den gladare versionen av mig själv. 
Henne har jag tack och lov lyckats få behålla och jag är numera så himla glad över så väldigt mycket. 
Låter det fånigt? Ja, kanske lite. 

Mina stora glädjekällor just nu är att få stå i ett restaurangkök igen. Få komma tillbaka till mina rötter och få stå vid en köksbänk och laga mat. Det är en annan känsla än när man lagar middag hemma, vare sig det är till sig själv eller till kompisar. 
Min andra glädjekälla är att ha lärt sig en ny Food tours tur och för första gången kört den själv och den satt som en smäck. Jag hade 11 superglada och trevliga gäster med mig på min tur i Vasastan i lördags, och det var såååå kul!! 
( de var glada också, inte bara jag) 

Min sista glädjekälla, för denna gång iaf, är den grupp av 10 underbara kvinnor som idag har avslutat sina 8 veckor hos mig på kvällskurs. 
Tillsammans har vi träffats varje måndag och jag har coachat och peppat hela gänget till -10 kg och massor av ny energi, bättre värden och gladare kroppar. Det är jag så sjukt tacksam och glad för.
Vill du också komma i din bästa sommarform, så häng med på nästa kurs som börjar 8-9 april. Kolla mer info på hemsidan
Där finns även en onlinekurs, som många har fått samma goda resultat av. 
Till kurserna finns det även en FB-grupp där du som är intreseerad av  metoden, 8/800 kan gå med i och bli inspirerad av de andra deltagarna. 

Till sist är det väl någon då som undrar över kåt, eller hur? Ja, faktum är ju att en hel del lust kommer tillbaka när man får en gladare och smalare kropp. Märkligt nog så skickar kroppen en hel del hormonsignaler när den får det bränsle den behöver för att fungera. Bra mat och bra träning gör kroppen glad, då blir man kåt och får lust att använda kroppen till roliga saker. 
Och funkar inte det så är alltid 2-3 tabletter av ashwaganda en bra sak att ta till! Lite extra liv och lust, det kan jag lova!

Ha en bra måndag!
Cathrine






 

fredag ( ingen bra bloggdag) kl 06:49, med fulkaffe i koppen, på lilla brickan, i sängen...

Jobbade som kock igår hos min kompis Gunilla. Hoppade in och hjälpte henne med en stor beställning. 
Det var UNDERBART. 
Att få vara tillbaka i sitt rätta element, i köket, vid spisen, med en kniv och ett skärbräde och ett tydligt mål. 
Få fram maten i tid. 


Så skönt at få stå en hel dag och inte behöva tänka på något annat. Mycket terapeutiskt just nu. 
Fast Gunilla är ju också gammal hjärnskrynklare som jag och en sällsynt bra lyssnare dessutom, så vi hann prata en hel del mellan de olika gästernas luncher, middagar, fikastunder och mingelbufféer. 

En klok kvinna målade en mycket bra bild i mitt huvud för många, många år sedan. Det var Birgitta Watz, konstnärinnan som beskrev livet, skeendet som en stark flod och du sitter i en liten båt i den starka strömmen som fort forsar framåt. 
Inse att det är lönlöst att försöka greppa tag i en gren som hänger över floden och försöka ta dig ur strömmen, eller försöka styra din lilla båt (kajak, kanske?) till en stilla biflod. ( där står vattnet stilla och inget alls händer).
Nej, bättre att försöka följa med floden, läs livet, fälla in årorna, sluta streta emot eller paddla åt något annat håll. 
Det är ändå  lönlöst. 
Bättre då att glatt och med stor TILLIT  ( tack Björn Natthiko)  försöka följa med i båten, nyfiken hålla i sig i relingen och se vartåt färden och floden tar dig. 
Bättre att röra sig framåt. Livet går ju ändå framåt. 

Så glatt, nyfiken och med mycket stor tillit på livet, universum eller vem det nu är som bestämmer, så tänker jag lugnt sitta kvar i båten och förundrat se på vart det tar vägen. 
För det gör det ju. 
Det enda man inte vet är vart. 

Trevlig helg,
Cathrine

Glöm inte att nya kvällskurser i 8/800 börjar 8 och 9 april. 
Vi pratar hälsa, vikt, livet och mycket , mycket mer. 
Varmt välkommen. Se mer info på hemsidan. 
 
IMG_2374 IMG_2374
onsdag, kl 06:37, med kaffe på lilla brickan och dagsljus i ögonen...

Det är magiskt. Dagsljus när man vaknar kl 06..
Vilken gåva. 
Hade jag inte haft så ont i ett knä hade jag varit ute på PW just nu. 


Jag var och lyssnade på Björn Natthiko Lindeblad  igår. Ni vet killen som blev bergsmunk i Thailand i 17 år och sedan 15 år håller i retreats och meditation.
Lyssna gärna på hans sommarprat från 2018.
Han är på turné runt Sverige just nu och drog igår ihop 1200 stockholmare på Chinateatern.
Vi var 80 % kvinnor. Undrar varför. Är det bara kvinnor som söker nycklar till frihet?

Berättade Björn något vi inte redan visste eller i någon mån tänkt själva? Nej, jag tror inte det. 
Men det är liksom inte poängen.
Det faktum att en enda människa kan sitta på en tom scen i två timmar i en fotölj och bara prata. Och alla lyssnade som tända ljus säger ju en del, tänker jag.
Vi behöver människor som Björn, iaf för den tiden som finns kvar. Vi behöver människor som manifesterar ren godhet, ren ödmjukhet, ren innerlighet. 
Med alla de fel och brister som fortfarande finns i varje människa. 

Han beskrev den här tiden på dygnet, precis mellan sömn och vakenhet, den jag själv skriver dessa bloggar på. Han beskrev den känslan som jag också har så här tidigt på morgonen. Den tid då alla tankar är alldeles nya och otänkta. 

Finns det nycklar till frihet? Vad betyder frihet för dig? Hur stort behov har vi av frihet?
Det fanns nog lika många svar på den frågan som vi var där igår och lyssnade. 
Vi tog alla med oss en liten pusselbit till just det livspussel vi själva lägger just nu. 
Det om oss själva, du vet. 
Det där jobbiga pusslet, med så jäkla många små bitar. 

Men det faktum att vi alla gick därifrån i djup tystnad och hade svårt att finna ord en lång stund efteråt vittnar väl om en del tänker jag. 

Själv så hade jag sett fram emot denna kväll i månader och hade tänkt gå med en speciell person, men så blev det inte. Livet ville annorlunda. 
En nyckel i sig tänker jag. 
Björn pratade om tillit. Om att när en dörr stängs framför dig inte genast börja leta efter en annan dörr ( mitt gamla beteende) utan istället stå kvar och vänta, med en kärleksfull tillit på att allt kommer bli till det bästa. 
Men kanske inte precis som du tänkt dig. Tillit. Trust. Have faith. 
Bryta mönster.

Ja, du märker ju att man läser in det man själv vill i allt man möter. 
Vilket kanske är en nyckel i sig. 

Jag tillbringade ett par timmar i går morse med min kloke, om än i bland något vilde son, men som har en djupt andlig sida.  Vi pratade om meditation. 
Bilden föreställer hans förslag.

Det kanske är en av de nycklar jag ska ha? 

Hur ser dina nycklar till frihet ut? Behöver du några nycklar? Har du hittat dina nycklar?
Vad är frihet? 

Ja, som du märker så var det ju det enkla och lätta frågorna idag. imorgon går vi vidare till "meningen med livet".
Nä, förlåt jag bara skojar. 
En av Björns tips var också att inte ta sig själv på så blodigt allvar. 
Där är jag iaf en god bit på väg.
Jag lånar ett mantra från Björn. Jag kan ha fel.
https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1089509?programid=1165


Så, min vän, Namaste och allt det där.
Nu ska jag gå och stryka min kockrock och göra ett spännande inhopp som kock och hjälpa en god vän med ett stort caterings/kokerska uppdrag. 

Idag är en ny dag. 

Cathrine 

 
tisdag, kl 17:00, inget kaffe. 

Jag började på en blogg i morse. Tappade taget. Tappade styrfarten.
Eller så tänkte jag fel.
Det händer ganska ofta. 

(säger mina kompisar iaf) 

Var precis på ICA för att handla lite middag. Tänkte på min kompis Fredrik som berättade om en ung man som alltid stannade framför spegeln och kommenterade sig själv och hur snygg han var. 
Jag hade nästan ett sådant "moment" på ICA. Tyckte nästan att jag var lite snygg..
Precis varit hos duktiga frisör Ulla, och är iaf väldigt snygg i håret. 
Lite klippt hår gör underverk för ett litet sargat och ett något naggat i kanten-självförtroende. Gillade mig själv en lång stund. 

Funderar mycket på födelsedagar just nu. Jag tror de flesta vädurar har det gemensamt. Vi gillar kalas. Vem gör inte det å andra sidan...
Vi gillar, jag i alla fall, gillar hela grejen. Bli firad på morgonen, enda gången på året jag kan tänka mig att äta prinsesstårta till frukost. Överhuvudtaget. 
Gillar att äta ostron till lunch, göra roliga saker, få massage, bli bortskämd. 
Jag blev det till Alla hjärtans dag så det får väl kanske räcka då. Man får ju inte bli för bortskämd tänkte väl universum och ändrade på mina planer för födelsedagen. 

Ödets ironi eller vad det nu kan vara för krafter som styr har hur som  helst sett till att för tredje året i rad så grusades mina planer, drömmar och önskningar till just denna så väldigt hett efterlängtade dag. 
Märkligt, eller hur? 

Förra året när gruset slog till så valde jag att åka ned till bästa vännerna på Mallorca och fira därnere istället. Det var trevligt, om än inte det jag hade önskat mig. 

Och se, punktligt som Fröken Ur så slog sandstormen till igen och planerna grusades återigen.. 
Och vad tänkte lilla fru Schück då, tror du? Gissa! 
Ja, såklart. Mallorca. Säkert och tryggt. Here we go again. 

Tills den kloke Fredrik som känner mig väl, lite försynt i morse på vår PW  undrade om det inte var dags nu att skriva om historien och byta hjulspår. Bryta mönster tror jag att han kallade det...
Mutter, mutter. 
Så klart har han rätt. Som vanligt. 

Så nu väljer jag att stanna hemma. Bryta mönster. Stå kvar. Andas. Gilla läget. 
Bryta mönster. Inte fly. 
Stå kvar. Andas. 

Inte lika lätt gjort som sagt. Men som Dr Phil brukar säga, "if this doent work, try something else. 
Nu är det dags för mig att bryta mönster. Göra något annat och modigt likt en tant-Pippi stå kvar och nyfiket se vad som händer. 

Ostron och ett glas skumpa finns ju på Sturehof också. 

Cathrine 
 







 


















 





 
Image-1 Image-1

måndag, kl 07:12, i sängen, med kaffe på lilla brickan...

Jag satt och åt lunch med min mamma igår och vi pratade om relationer. Bra snack. 
Hon är 89 år och klar som en kristallkrona i huvudet. 
En välsignelse. 


Jag har funderat mycket på piloten som jag skrev om igår och mitt plötsliga uppbrott. 
Varför man plötsligt bryter upp efter ett långt äktenskap och jagar efter en dröm, likt en tintomara i en midsommarnattsdröm. Ett väsen. Något man tror man drömt om. En önskan. 
Vi har nog alla någon gång i vårt liv skymtat drömmen, eller det vi ia f trott vara vår dröm, därborta i fjärran. 
De flesta skulle nog bara le och ruska på huvudet och tänka att där var det en dröm som skymtade förbi. Kanske lett åt tanken. 
Jag valde istället att följa efter den. 

Stooort misstag, det kan man ju helt klart säga så här i efterhand. 
Jag bröt upp från ett långt äktenskap, skilde på på alldeles för kort tid och flyttade på mindre än två veckor till Mallorca och en man jag verkligen inte kände. 
Men utan att egentligen veta det så hade väl min dröm alltid varit en kärlekshistoria så andlös och sann att det inte behöves någon betänketid. 
Det kändes som jag inte hade en minut att förlora. 
Det skrevs artiklar och även ett radioprogram i ämnet passion om  mitt uppbrott. Kvinnor suckade och la huvudet på sned och önskade sig få göra samma sak, men välsignade säkert sin rädsla som hindrade dem från att göra något likande.
Jag kände mig otroligt fri, lycklig, som om jag gjorde en sista piruett, högt uppe på tåspetsarna, snurrandes runt på en strand med skjolarna som en sky runt mig....

Man kan väl lugnt säga att jag hoppade, från en klippa, eller en hög trampolin ned i vattnet. Eller rättare sagt där jag trodde det fanns vatten. 
Men det fanns inget vatten i just den poolen och då gör man sig väldigt illa av det fallet. Väldigt illa. Det gjorde ont väldigt länge. 

Ångar jag det idag? Vi pratade om just det igår, mamma och jag. Nej, jag ångrar inte uppbrottet, men jag ångrar hur jag gjorde det.
Jag sårade många, och gjorde en man väldigt olycklig. För det kommer jag alltid vara ledsen.  Jag vet att han har gått vidare och är väldigt lycklig idag. Lyckligare. Mindre vild fru. 

Men jag tror vi behöver piruetter i livet och det jag har tagit med mig ur den händelsen för nu nästan tio år, är nog mina armar, ni vet de där som jag sträcker upp  i luften på alla bilder.
My happy pose. 
Det går att vara microhappy, utan att skiljas och göra andra människor olyckliga. 
Jag hittade mina armar igen när jag gick Caminon, de 80 milen och blev genuint glad igen.
Numera åker de upp i luften av bara farten. 
Och gör mig lycklig. 

Ha en bra måndag,
Cathrine

















 

IMG_0642 IMG_0642

söndag morgon, kl 06:37, trött men svårt att sova, kaffe i mörkret, på lilla brickan i sängen..

Jag funderar mycket på avslut just nu. 
Om vikten av ett bra avslut för att kunna gå vidare.
Egentligen gäller det inte bara i en parrelation utan i alla sammanhang där det finns en relation, känslor och ett emotionellt band.
Men också vikten av att få stå kvar där och titta på den där stängda dörren så länge jag behöver...
Take your time, liksom. 


Svårt att sova trots att jag är trött. Jobbat både fredag och lördag med något jag verkligen gillar, Food Tours, att guida matintresserade människor runt bland Stockholms finaste matupplevelser. 
(är du nyfiken, hör av dig! Vi behöver fler matguider till sommaren). 

Avslut...
Jag åt middag igår med en kompis och vi pratade avslut. Om vikten av att förstå vad som hände och få rätt verktyg för att lösa de knutar som blir vid en separation. I hens fall ett långt liv tillsammans och fortfarande fem år senare fortfarande kvar med alla dessa frågor utan svar.
Jag tror inte att det är möjligt att gå vidare i livet utan svaren. 
Men tänker också att det får lov att ta den tid det behöver. Tiden läker inte alla sår. 

Jag skilde mig 2010 från "mitt långa äktenskap". Jag hade träffat en annan man, på Mallorca. En engelsk pilot. Vacker, vild och farlig. 
Det höll i fyra månader.
Fyra månader i en berg och dalbana tills det en dag plötsligt bara tog slut. Utan förvarning. Borta på ett dygn.
Jag hade  då redan hunnit flytta ned till Mallorca och valde därför att bo där permanent i två år till efter separationen.

Efter två år hörde piloten av sig och ville ses. Det ville jag också.
Vi tillbringade en vecka ihop och pratade, pratade och pratade.
Jag fick mina svar och han fick den frid man får av ett värdigt avslut. 
I den stenöken som varit mitt hjärta i två år kunde det äntligen börja växa  igen av den näring jag fick i vårt möte. 
Det visade sig att han var bipolär och tvungen att inte medicinera för att få behålla sin flyglicens. Vi hade möts i ett av hans bipolära skov, ett manisk skov.
Det sorgligaste var nog det faktum att det man som bipolär drar igång när man är manisk är det man sedan hatar mest när man är depressiv.
Det vill säga, jag, vi och vår relation. 


Jaha, varför delar jag med mig av detta? 
Well, bloggen "Singel vid 60", började i höstas som ett sorgeprojekt, ett sätt att skriva sig ur en sorg över en relation som aldrig blev. Ett liv jag aldrig fick. Ett liv som inte tillhörde mig. 
Bloggen växte och har tack vare att du läser och följer mig fått ett eget liv.
Nu har jag fått alla pusselbitar jag behöver för att kunna släppa taget och gå vidare. 
Det gör inte ont i hjärtat längre. Det hugger och drar ibland, men det värker inte längre. 

Jag fortsätter såklart att skiva om "Livet vid 60", som bloggen heter numera. 
Det blir som vanligt en blandning av högt och lågt, vågat och ovågat. 
Känslor, tidigt på morgonen, 

Om dörrar som stängs. Om andra som öppnas. 
Om att få stå kvar så länge man vill. 
Cathrine




















  


 





 

IMG_1183 IMG_1183

torsdag, kl 07:53, med kaffe på sängen, på lilla brickan. 

Långsamt men säkert så faller bitarna på plats.
Inte i den ordning som jag hade trott eller tänkt. 
Absolut inte med den bilden som jag hade trott att MITT färdiga pussel skulle se ut.
Men andra motiv börjar skymta fram.
Och de är fina. 


Jobbet som varit lite skakigt ett tag börjar falla på plats.
Och jag inser också varför och vad som händer.
Idag får jag de flesta dagklienter via läkarmottagningar, via remisser och dessa nya vägar tar tid att bygga. 
Det är jag som varit otålig.
( vilket man är av naturliga skäl när man är ensamförsörjare, egen företagare, ensamstående och ensamboende, i andra hand)  
Men nya och spännande vägar, samarbeten och arbetspartners byggs och det känns otroligt lugnt. 
Jag byter inriktning på min verksamhet, från ren viktminskning till hälsa. Hälsocoaching. Tillsammans med läkare. Det känns tryggt. 
Jag är lugn. Vilket egentligen är märkligt när man istället borde vara livrädd när allt flyter. 
Men jag är kolugn. Allt ordnar sig. 
Pusselbitarna faller på plats. 

Vänskap. Jag lutar mig så tryggt mot den solida mur av vänskap jag möter just nu. Det har tagit tid att hitta den person som är värd att gillas och älskas av andra människor. Jag själv. Jag skrivit det förut, hur ska man förvänta sig vänskap när man inte ens gillar den version av sig själv som man är.
Nu gillar jag den jag har blivit och jobbar varje dag med att vara så sann och så naken som det bara går. Jag bär mitt hjärta i min utsträckta hand på ett helt annat sätt än tidigare.
Man får det man projicerar.
Och det jag får tillbaka idag är ett guldskimmer, ett stilla regn av rent guld och starka ljusa solstrålar som lyser upp mitt hjärta. 
Och för det är jag ödmjukt tacksam. 

Relationer. Även här får man det man projicerar. 
Det är inte enkelt. Hell no. ingen tebjudning precis....
Här ägnar jag mig just nu aktivt åt att möta och ställa till rätta. Få till bra avslut. Lämna i kärlek. Välsigna och släppa taget. 
Släppa taget om det som inte var mitt och aldrig var mitt. 

Hur just det pusslet landar är svårt att säga. jag ser inte bilden ännu. Letar fortfarande efter bitar. En bit blå himmel, en bit blått hav. En bit av ett härta. 
Du som lagt ett pussel vet precis hur de bitarna ser ut. 
Hur den färdiga bilden ser ut och vad motivet föreställer är ännu inte möjligt att se.
Men jag är nyfiken.   
Och jag är inte för gammal och det är inte för sent. 


Vill du också lägga pussel? Leta reda på pusselbitarna i ditt liv som gör att du lättare förstår dina livsval, både när det gäller vikt, hälsa och det viktigaste, om dig själv?
Hör av dig så pratar vi vidare. 
​​​​​​​Cathrine













 

IMG_1280 IMG_1280
onsdag ( shit vad tiden går fort) kl 07:56, med kaffe på lilla brickan...
Tack för lån av bild, Jesper Waldersten, nu aktuell med utställning på Fotografiska. Magisk. Precis som han. 


Jag var ute och gick på mina nu (nästan) dagliga powerwalks runt Djurgården igår morse. 
Min väninna är väldigt morgontidig så jag var ute redan före 7 på morgonen. 


Det var härligt, och så fort vädret bjuder på fler dagar utan snö och vertikalväder så blir det en daglig morgonrutin, du kan följa mig och min #brojävlen2019 på Insta. 
Det är inte för att visa hur himla duktig jag är som kan gå runt Djurgården, utan för att sporra mig att faktiskt göra det också! Precis som jag gjorde för ett par år sedan med #björkjäveln om det är någon som minns.
När jag skriver om det så inser jag ju att #björkjävlen hade massa hyss för sig. Jag inser också att #brojäveln måste få mer tankar och känslor. Men det är som en relation, ett förhållande, det måste få ta tid. 
It´s complicated som vi säger, vi som INTE lägger upp vår relationsstatus på FB.
Den förändras ju över tid. 
Minst sagt. 

Min urgulliga och väldigt morgontidiga  väninna Marlene, är så klok och så god. Nyss hemkommen från välförtjänta veckor i Thailand och med ett ton nya och kloka insikter. 
Bland det jag tänkte mest på efteråt och tog till mig var hennes tankar kring återhämtning. 
Att vi i vår ålder inte kan springa runt som duracellkaniner längre utan måste få pausa mer och lämna mer luckor och luft mellan möten och åtaganden.  
Och att låta livet få komma fram till oss, inte springa efter det. 
Ungefär som man möter ett litet barn eller en hund. Bara stå still och vänta in mötet. Ta det lugnt och lita på att känslan bär. 
Låter det flummigt? Ja, kanske lite. 

Glädjeämnena idag, just nu, är min underbara måndagsgrupp, min 8/800 grupp som är det mest magiska i gruppväg jag kanske någongång varit med om!
Vilka kvinnor, vilka samtal, vilka möten, vilken glädje och vilken kärlek och välvilja jag möter i den gruppen.
Fokus är ju som du kanske vet hälsan och att äta enligt min metod, 8/800 så förbättrar man sitt blodtryck, blodsocker, och blodfett (kolesterol) på åtta veckor. 
Det vet de flesta idag. Även alla läkare som välvilligt remitterar sina patienter till mig. Härligt känsla. Stor tacksamhet. 

Stor glädje är även den kompakta våg av kärlek och medkänsla jag möter av min lilla cirkel av nära vänner. När det stormar och gör ont i själen så finns de där, och sluter upp på ett sätt som man bara kan drömma om. 
Tack för stödmiddagar, stödsamtal, stödluncher, stödte och alla samtal. 
Life is indeed complicated. 

Till sist så är jag så innerligt glad över ett möte med en tidigare relation som jag efter lång tid fått en chans att bädda om och lägga minnen till rätta. Veta att allt blev bra till slut, alla är glada igen och allt har löst sig till det bästa.
Bra avslut även om de tar tid, och får ta tid, är välsignelser. 
Och ett bra sätt att gå vidare i livet. 
Välsigna och släppa taget, är ett utryck jag burit med mig i många år. 
Det fick jag nytta av igår. Det var bra. 
Jag tror att det kommer flera sådana framöver. 

Och till allra sist ett stort tack till min gode vän PG som inspirerade mig till att börja skriva igen. Denna blogg, "Livet vid 60",  har över tid visat sig vara så oändligt värdefull för mig.
Livet är ingen tebjudning som min terapeut sa härom dagen. 
Klok kvinna. 

Har bloggen i någon mån även hjälpt dig eller fått dig att skratta, så är min dag gjord! 
Hör av dig om du också behöver någon att prata med. 

All  kärlek.
Cathrine





 
IMG_1252 IMG_1252

tidig fredagsmorgon, kl 06:11, såklart i sängen, med det sista av mitt favoritkaffe, på lilla brickan. 

Blogga på fredagar vet vi ju att det är som  att elda för kråkorna. 
Ursäkta uttrycket, men det är inte så många som orkar/hinner läsa bloggar på fredagar. 
Jag tar inte åt mig, tror inte att jag är tråkigare än vanligt på just fredagar. Det är liksom ingen stor bloggläsardag. Så, punkt.
Och om jag nu skulle få för mig att skriva om något så "tråkigt" som utbrändhet. Ja, då får man nog skylla sig själv...
För jag menar, VEM vill läsa om just utbrändhet på en fredag?
Vem vill å andra sidan vara utbränd? Vilken dag den än är i veckan, det är ju inget val precis?


Anyway, here goes. 
Det började med att jag sitter och skriver min egen presentationstext till en stor portal där jag ska börja medverka i. Kurera.
Jag ska bli ny hälsoexpert där, vad det lider. 
Ni vet en sådan där liten tantalura som man kan skriva och ställa frågor till, gratis. 
Nåväl jag satt igår och skrev min egen presentation och raddade upp allt jag kan och vilken sorts frågor jag skulle kunna tänkas svara på.
Jag har ju med tiden och åldern och med många år med klienter lärt mig det mesta om det mesta.
Mat, recept, råvaror. Psykiska åkommor. Häloscoachning, Mage/tarm, ( jag är en jävel på mage och bajs), IBS, bulimi, anorexi, övervikt, undervikt, tillskott, sömn... ja, listan kan göras lång.
Been there, done that, got the t-shirt. Trodde jag. 

Tills jag fick detta meddelande igår, och jag citerar..

"Läser din blogg tänker lägg till på din beskrivning att du hjälper folk med utmattningssyndrom! Vi är ju många och där är du super att rek kost, träning och få oss att göra den viktiga förändringen som ändå behövs. Jag är fortfarande sjukskriven, trött men mycket bättre. Tar mina vitaminer, röda och gröna drinkar, andas och promenerar 10.000 steg i alla väder varje dag nu. Peppad av min fina coach och vän. Ses snart! KRAM"

Så idag sträcker jag på mig lite extra, klappar mig själv på axeln, skickar en tacksamhetens tanke till denna underbara och generösa kvinna.
Och skriver "duktig på utmattningssymptom" på min resumé.

Kan kanske bero på att jag själv vet vad det innebär. 
Eller bara låtit bli att le på beställning. 
Kanske inte ens orkat...

kramkram och trevlig helg
Cathrine








 

torsdag, kl 8:50, fortfarande i sängen, med kaffe på lilla brickan. 
(för dem av er som undrar så vaknar jag faktiskt tidigare, men skriver så bra i sängen) 


Igår hade jag nöjet och glädjen att få följa med min ganska nya vän Lotta på invigning av NK´s nya saluhall. 
Tack  för att jag fick följa med. Förmodligen för att maken låg hemma i förkylning, men jag var ju glad och tacksam som en liten lärka och plöjde överlycklig efter i väninnans fotspår. 
Jag hann för övrigt rodna, mer eller mindre klädsamt då hon glatt meddelande alla som ville höra (eller inte) om min verksamhet och hur duktig hon tycker jag är. 
Tänk att vi ska ha så svårt att slå på våra egna små trummor, denna ständiga jante-lag... väger tungt på axlarna.
Hur som helst, NK Saluhall, Ett fantastisk ställe, gå dit, det är verkligen välgjort och helt ljuvligt. Själv ska jag hänga på Dr Mat och Jureskogs. 
Stort tack även till Micael Bindefeld och hans duktiga crew. 

Vi hann prata en hel del över en ljuvlig kalvsnitzel på Milles lite senare, och begreppet snällhet dök upp  som en av kvällens många roliga samtalsämnen. 
Det är märkligt det där med att vara snäll. 
Jag brukade förr i världen säga att om någon märkte att jag var snäll, så berättad det för Guds skull inte för någon! Det var ingen sexig egenskap när man var yngre.
Nu, däremot är den sexig som fan. 
Jag undrar när det blev ok att vara snäll?  Inte dumsnäll och absolut inte korkad, utan bara genuint god och snäll. 
Är det inte Stefan Einhorn som skrivit boken om konsten att vara snäll, jo det är det visst.

Jag tror att min väninna har varit snäll hela sitt liv. Smartsnäll. Hon är fruktansvärt smart. Klok och rolig. Och snäll. 
Jag vet inte om min egen eventuella snällhet/godhet har kommit med tiden?
Har inget minne av att jag varit så där himla gullig hela mitt liv. Jag har nog alltid velat gott, men så där genuint snäll vet jag inte.

Fast då tänker jag såhär, det var väl en himla tur att man kom på det nu, eller hur?
Om man betänker på att om man har turen och få leva ett 20-tal år till, tänk så mycket bra saker man hinner göra under den tiden. 
En bra tanke som värmer.

Jag har fått en "hemläxa" av min nyfunna väninna, hon tycker jag är dåligt på att marknadsföra mig och berätta för omvärlden vilken otroligt bra metod jag har för att få folk att må bättre. 
Ett väldigt bra hälsoprogram helt enkelt. 
Nu ska jag dra i de trådar jag lovat henne. 

Sedan ska jag tillsammans med min duktiga PT-kollega träffa de två fina paren som vi tillsammans coachar för M-magasins räkning under 6 månader. 
Med vår hjälp, mat, träning, mentalt fokus så kommer det hända bra saker!!!
Läs i tidningen M-magasin så ser du våra hjältar Sören och Rose-Mari och Eva och Camilla. 
Heja dem!!!

kram från Cathrine

ps. vill du också får hjälp med coachning, privat eller i grupp? Hör av dig! 






 

IMG_1238 IMG_1238

onsdag kl 08:36, med kaffe i sängen på lilla brickan

Jag hittade dessa små ordspråk via #broderauttexter. Blev väldigt förtjust i dessa små klokskaper och ordspråk. (det finns massor) sök på Insta eller googla. 


Det enda man kan vara helt säker på är att livet inte blir som man har tänkt sig. Inte ens i närheten.
Behöver det då per definition vara sämre?
Jag vet inte faktiskt. 

J
ag gillar tanken på att att sätta upp två kolumner, ett pluskonto och ett minuskonto och exakt samma sak står på i båda två.

Ja, allt kan hända. Och händer.
For sure. 

Ja, det tar slut. Helt klart. Även om min lilla mormor envisades med att tillägga ett " OM" jag skulle dö. Väldigt gulligt. 
Jag tycker inte att den tanken är så farlig. Klart vi ska dö. Det handlar ju egentligen bara om vad vi gör av livet innan vi dör. Fyller det med bra saker, liksom. 

Nej, det blir aldrig som man tänkt. Inte ens i närheten. 
Man har ju någon form av hum om vad man tror ska hända i sitt liv. Man tror det iaf.
Ingenting, absolut ingenting av det jag trodde har hänt. Absolut ingenting.
Men det har hänt en himla massa andra saker. Inte alla roliga måste man väl man väl ändå tillägga...
Men så är väl livet.

Jag tänker inte trötta ut dig eller mig själv heller för den delen med detaljer ur mitt liv som gick åt helvete eller vad som blev så mycket bättre än vad jag hade tänkt.
Alla dessa historier har du ju bättre själv. 
Det vore som att gå på en tråkig date och killen bara pratar om sig själv i två timmar.
( jo, det har hänt. flera ggr dessutom, fast med olika killar) 
Nä, fyll på med dina egna historier. Vad blev bra och vad gick inte som du tänkt dig? 

Ingenting blir ju garanterat som vi tänkt oss. Glöm inte det. 

Jo, det finns faktiskt en slutkläm på detta till synes, vid första anblicken,  ganska svamliga resonemang. 
Det som inte står på den broderade lilla tygbiten är nog den sista och kanske viktigaste. 
Det som faktiskt också kan föras upp på både + och - kontot.
Nämligen nyfikenhet. 
Var nyfiken. Sluta aldrig med det. Det kan också gå åt helvete. Eller bli hur jävla bra som  helst. 
Nyfiken på hur det går, vad som ska hända, hur blir det sedan, vad händer nu, vad händer runt hörnet? Vilka galenskaper eller klokheter ska jag hitta på nu? 
Vem ska jag träffa? Vad ska jag göra? Var ska jag bo? Vems ska jag jobba med? 

Själv är jag nyfiken om jag ska flytta till Fagersta och köpa hus med en kompis. Vad vi ska göra där är fortfarande inte helt klart. 
Men är jag nyfiken? 
Japp, det kan du lita på!!!

Ha en bra onsdag. 
Lite för lite uppdrag just nu, men bra och mycket träning. Och roligt jippo ikväll med bästa sällskapet. 
DET är jag nyfiken på!

Cathrine

















 

tisdag, kl 07:38, i sängen med kaffe på lilla brickan..

Kärleken säger att han sitter där nere i Spanien och väntar varje morgon på en blogg. Tur för honom då att jag vaknar tidigare, så detta är redan skrivet när han vaknar. (sömntuta).
Men jag tänker såhär, läser han så är det säkert någon annan där ute som också läser om en snart 61-årig kvinnas öden och äventyr. 
Och gillar det.


Detta är ju bloggen som startade i höstas som en projekt för att komma ur en toxiskt relation och ett sätt att belysa vår ålder. Då hette bloggen "Singel vid 60" och handlade väl mest om Tinder då.
Numera, inte fullt så mycket singel längre, handlar väl bloggen mer om känslor, tankar, känslor, torra slemhinnor och allt annat roligt i livet runt 60.
Ja, även det som inte är så himla härligt också, tänker jag. 
Det är väl namnet numera på bloggen, tänker jag.
Livet runt 60. 
Eller vad säger ni?

Min stora kärlek just nu är faktiskt min kvällskurs. Tio fantastiska, underbara, makalösa, duktiga och kloka kvinnor. Varje måndagskväll möts de för att i två timmar prata hälsa och det som nu har vuxit ur denna grupp, kärlek och omsorg. 
Vi delar, gråter, gläds åt varandra och våra liv, sorger och glädjeämnen.
Vi är så olika, vi kommer från olika platser, bakgrunder. Den enda gemensamma tråden är en önskan om att förändra ett beteende och tankar kring mat och hälsa. 
Och så gillar de, av någon för mig outgrundlig anledning mig. Vilket är så svårt att förstå. Jag har nog svårare att möta all denna välvilja, vänlighet och kärlek än jag trodde. 
Jag lär mig så mycket på dessa två timmar per vecka och kommer sakna dem så gränslöst när kursen är slut.
Jag brukar alltid säga att jag är verkligen "blessed", välsignad som får hålla dessa kurser och att varje kurs är "den bästa". 
Men, så är det, denna kurs ÄR den bästa. 

Mer att jubla åt just nu är min stora, stora glädje och kärlek. Pilgrimsvandringarna. 
De som kom att i grunden förändra mitt liv och hela perspektivet på mig själv.
Jag tror inte att jag förrän nu, snart 2.5 år efter min långcamino på 80 mil under 5 veckor knappt börjar förstå hur den förändrat mig som person. 
Den ödmjukhet, glädje över små saker, dåligt humör och livssyn var jag rädd att förlora och minsta greppet om efter det att jag kom hem. Men så har det inte blivit. 
 Kanske för att jag varit noga med att fylla på varje år, gått en bit varje år. 
Nu ser jag så enormt mycket fram emot att åter snart få trampa en vecka i juni och en vecka i september. läs mer här 
Vill du följa med i juni så finns det platser kvar och det gänget som kommer med är då magiskt fina! 
Jag har tur i livet. Stor tur. 

Sedan får man aldrig glömma att njuta nu. Tända ljuset, köpa skorna, ta resan.
Och om du ska äta kakan. Se då för sjutton till att det är den bästa kakan. 
Och njut som fan! 
(och ha inte dåligt samvete efteråt). 

Cathrine







 







 

2019 > 03

IMG_1384 IMG_1384
Lördag, kl 07:46, med en kopp kaffe på lilla brickan, i sängen.

Jag brukar inte skriva på lördagar. 
Dels för att jag ofta jobbar på Food Touren, dels för att bloggar inte är så lästa på helgerna.
Men nu skriver jag ju inte den här bloggen primärt för dig, utan för mig själv.
Kanske det bästa jag gjort. 
Hittills i alla fall.
 

Idag tänkte jag berätta historien om bandet jag bär och tatueringen jag har. 

För två år sedan var jag med om en separation. Det var inte min vilja och jag var väldigt lost in space. 
Men relationen var inte bra och hade inte varit den på väldigt lång tid, och hela min familj stod bakom mitt beslut. De visste att han inte varit snäll mot mig men inte velat säga för mycket. 
Min son såg sin mammas förvirring och förtvivlan. Och han visste vad som behövde göras.
- Alla mammor behöver en utmaning och ett äventyr i livet, och nu är det din tur, lilla mamma.
Han hade bestämt sig för att jag skulle gå pilgrimsvandringen till Santiago de Compostela, ett liten nätt vandring på 80 mil, tvärs över Spanien. 
Nästa dag kom han förbi och han lät mig prova ut ett par vandringskängor och köpte dem åt mig. 
De följande tre månaderna stod han utanför min port varje morgon, tog mig på långa vandringar och såg till att jag gick in kängorna.
Tre månader senare köpte han en enkel  flygbiljett till Paris och en tågbiljett till Atlantkusten. 
Min fem veckor långa vandring skulle nu börja. 

Jag gick, och jag grät, och jag gick, och jag funderade, jag gick och jag tänkte...
Jag gick och jag gick. 

Någonstans i mitten, efter 2-3 veckor vände det. Jag gick och jag skrattade. Jag gick och jag log. 
Jag hade träffat en person jag inte mött på länge. Den glada versionen av mig själv.
Den som trodde på den här kvinnan och litade på sig själv. 
Jag lärde mig ödmjukhet och tacksamhet. Och glädje i de små tingen. 

Efter fem veckor var jag klar. Eller föresten, man är nog aldrig klar med en Camino. Man tar bara en paus. Och skaffar sig en tatuering. 
Det är en pilgrimssnäcka och en vägvisare. Alltid bra att ha till hands tänkte jag.

Pausen var inte så lång. Ett par månader senare gick jag igen. Då med en grupp för en damtidning. 
Jag fick med mig en relation från den resan. en bra relation, om än gift. Men faktiskt bra för mig, inser jag nu. Att få känna sig så älskad är en ynnest och en gåva. Även om den inte var min att behålla.
Gåvor är ibland sådana. 

Sedan har jag gått ytterligare två vandringar och vid den senaste så fick vi alla en liten gåva av vår spanske caminoguide Jose-Louis. En liten tygremsa, en snodd. Med ett budskap.
På min remsa står det ungefär såhär,
Dröm inte bort ditt liv
Lev dina drömmar


Jag har burit min remsa knuten runt handleden sedan augusti förra året. Jag hade tänkt bära den tills jag kommer tillbaka till Caminon igen, var min tanke. 
Funderar nu att tänka om. Tror att jag börjar förstå min läxa och börjar leva efter den. 
Jag lever mina drömmar idag. 
Så jag tror att det är dags att klippa loss remsan, sända en tacksamhetens tanke till min vän i Spanien och fortsätta att leva mina drömmar. 
Det har min remsa påmint mig om i alla dessa månader. 
Men nu har den gjort sitt jobb, är dessutom  ganska smutsig och det är dags att klippa av den.

Vill du också leva dina drömmar?  Vill du ha en remsa av mig nästa gång?
Följ med på någon av mina caminovandringar i vår eller i höst. 
Läs mera här.  

Buen Camino.
Cathrine

 




 
Läs hela inlägget »
IMG_0488 IMG_0488

fredag, fan vad tiden går, kl 06:59, med kaffe på lilla brickan, nybäddad säng.

Jag skrev något om svensk sjukvård igår. Väldigt tacksam för hur väl den fungerar. Inom loppet av 15 minuter hade jag varit hos en mycket skicklig ortoped tills jag var röngtad, på olika ställen.
Djupt tacksam.
 
Lilla knät är mycket bättre. Friden lägger sig i stugan. 

Någon skrev om att jag måste vara snäll med mig själv. Jag svarade att jag nog hade svart bälte i just självgull. 
Jäklar vad jag gullar med mig själv och överraskar mig med små presenter och annat roligt. 
Jag slår alltid ihop händerna då och ser otroligt glad och förvånad ut över de presenter och andra överraskningar jag har hittat på åt mig själv.
Ja, du fattar, jag är bra på sådant. 
Självgull. 

För nästan precis fyra månader sedan så fick jag en fantastisk komplimang. 
(inte av mig själv, får jag väl tillägga)
Nej, jag fick den av en man som tyckte att mina ögon glimmade och gnistrade. Det betyder att man är glad. 
Och så är det nog. Ögonen lyser när man är glad. 

Jag försöker att bära med mig den glädjen och vara glad så ofta det bara går. Det går inte alltid, så har det också varit den senaste tiden. 
Men genom att hela tiden leta glädje i allt jag gör så går det faktiskt lättare, snabbare och fortare att hitta tillbaka till grundglädjen. 

Bilden föreställer mig och min älskade kollega och vän Eva Berggren som jag har så mycket roligt tillsammans med och blir så glad av.
Men det kanske syns?


Och det är väl här det där självmyset kommer in i bilden. 
Myser och gullar jag med mig själv så blir jag ju glad av att en enda människa bryr sig om hur jag mår. Jag. 
No man is an island, ingen människa mår bra av att vara ensam, såklart. Vi är flockdjur. 
Men en mycket klok man sa till mig för många, många år sedan, var lycklig med dig själv innan du kan vara lycklig med någon annan. 
So true. Han hade så rätt den där reklamgurun från "förr i tiden"
 

Så med dessa ljusa rader lämnar jag dig för denna vecka, åter på måndag.
Fredagen ägnas åt att flänga runt i knallgrön (ganska ful) jacka och guida för Food Tours. Det ska bli väldigt trevligt. 
Kvällen avslutas nästan alltid på Tennstopet, mitt absoluta favorithak. Det blir alltid en pytt och en öl vid bardisken.
Vi kanske ses?
DET mina vänner, är höjden av självgull!

Trevlig helg!
Cathrine

Läs hela inlägget »
IMG_0598 IMG_0598

torsdag, kl 07:46, i sängen, med kaffe på lilla brickan

Vaknar arg! Det händer ta mig sjutton inte ofta. 
Hade bestämt mig igår för att inte klaga på den mat jag åt på Allegrine hos Danyel Couet igår, men ändrade mig idag.

Jag klagar aldrig på mat. 
Men när den känslan av besvikelse inte lämnat dig nästa dag, ja då hör man av sig, och det är precis vad jag gjort. 
Det var faktisk inte bra alls. Och det vet han nu.

Pratade en lång stund med min kompis Fredrik på väg hem igår kväll. Jag längtar till våra samtal. Men så är det att ha en allra bästa kompis. 
Som vi sa igår kväll, vi är mycket, men vi är inte tråkiga. Ingen av oss lever väl det perfekta livet just nu, varken privat eller jobbmässigt. 
Men det händer otroligt mycket i våra liv, hela tiden. och vi har inte tråkigt i en sekund.
Det är nog en bra devis tänker jag. "60 - och inte tråkigt en sekund". 
Fast Fredrik är ett par år yngre, så det gäller nog bara mig. :-)

På middagen igår tillsammans med gamla goda väninnan E, så pratade vi gamla minnen från svunna tider då vi båda var mycket mer "inne" än vad vi är idag.
Extremt o-inne idag skulle jag nog vilja säga till och med..

(bilden är från en invigning och jag var 25 år och nykär i sonens pappa)

Och jag önskade att jag hade fått slå följe ett stund med den 25-åring jag var då, och be henne att uppskatta det liv hon levde då. Jag hade bett henne att njuta mer, vara mer i stunden. 
Hade det varit möjligt? Hade hon förstått mig? Var jag den då jag är idag? 
Nä, så är det ju såklart.
Lever jag i stunden idag? Njuter jag av ögonblicket nu?
Kommer jag att önska att om 20 år, kommer som 80-åring önska att jag fått ge den 60-åriga versionen av mig några goda råd?
Ja, helt säkert.

Men jag vet också helt säkert att jag hade velat gå bredvid den 20-åriga versionen av mig och klappa mig på kinden och säga, älskade vän, det kommer att gå bra, alltsammans kommer gå jättebra.
Inte en sekund som du hade tänkt dig, men så mycket bättre. 
Jag lovar.  Så hade jag gett mig själv en stor kram.

kram, Cathrine
- som just nu i detta ögonblick fick upp Cher i huvudet och hennes låt,
I could turn back time.
Lyssna gärna. Bra video. 

https://music.youtube.com/watch?v=BsKbwR7WXN4&list=RDAMVMBsKbwR7WXN4


 

Läs hela inlägget »
IMG_1366 IMG_1366

onsdag, herregud redan onsdag, kl 06:25, med kaffet på lilla brickan.

Ja, jäklar, det finns ju så mycket att vara glad för!
Igår pratade jag och den eminenta lilla fru Berggren aka PT och träningsguru, för ett fullsatt event ordnat av Friskis och klädföretaget Röhnish. 

Det är så roligt på så många olika sätt. 
Dels att vi drar mest gäster av alla föreläsare som Röhnish anlitar.
Dels att jag fick tjata oss in där, för vi blev nobbade då vi ansågs för gamla och vår målgrupp var inte intressant för Röhnish. 
Så fel de hade. 

Anyway. 
Roligt. Dels för att det är roligt att få vara en del av Friskis-familjen och vara accepterad där med det budskap jag har. 
Att det jag håller på med, min 8/800-metod främst hjälper hälsan och att viktminskningen kommer på köpet. 
Att sänka sitt blodtryck, blodsocker och blodfetter är ju en superstor hälsobonus, och så får man viktminskningen som extra, extra bonus. 
Bästa Kinderägget, om du förstår vad jag menar. Läs mer här om du inte förstår. 
Ja, roligt att Friskis fattar. 
Nästa föreläsning på Röhnish kommer handla om pilgrimsvandringen och Caminon. Det ska bli sååå kul. 

Fast det jag fnissat åt mest i går var ett möte med en väninna som gillar tjejer. Jag har ganska många väninnor som är gifta/bor ihop med en annan kvinna. Jag gillar lesbiska tjejer, lite rakare och tydligare på något vis. Jag gillar tydlighet.
Hur som helst, så var hennes väldigt enkla och raka budskap denna gång att jag fiskade i fel vatten. Jag borde dejta en tjej istället.  Så skulle allt lösa sig, menade hon. 
Jag fnissade hela vägen hem där jag stod och swishade hem på min eldrivna sparkcykel. 
Ja, det skulle ju onekligen sätta stopp för alla eventuella tomteparader. 
En liten tomtegumma istället för tomtegubbe. :-) Man måste ju le, eller hur?
Mjae, jag vete tusan... jag gillar ju tjejer, men ligga med en, hmmm.. jag vet inte. 
Men som sagt, man ska ju inte dö nyfiken, så vem vet? Men borde det inte pirra lite därnere då?
Jag håller er uppdaterade. jag lovar. 

Nu mot mottagningen och en dag med mycket klienter. En bra dag. 
Jag är tacksam. 

kram, Cathrine  




 











  

Läs hela inlägget »
IMG_1339 IMG_1339

tisdag, dagarna går, vare sig man vill eller inte... kl 06:31, med kaffe på lilla brickan i sängen. 

Olika saker får mig att tänka och sedan skriva.
Ibland är det min egen situation, ibland är det en mening någon säger eller ett möte jag har. 
Idag är det den här geniala texten på tyg från @broderauttexten. (följ gärna på Insta)


Jag fattar inte, ska JAG ta ansvar för MITT liv?
Men hallå??

Jag har börjat gå i terapi. Det har jag visserligen gjort i många perioder i mitt liv, och det har även varit en del av min utbildning till samtalsterapeut. 
Men denna gång är det för min skull och för att lära mig att ta ansvar för mitt eget liv.
Framför allt för den här tomteparaden av gubbar som senaste två åren tultat genom mitt liv och fått mig att tappa fokus på vad som är viktig och framför allt vem som är viktig här. 
Hela tiden försökt att tillgodose andras behov och vara en person jag tror att han vill ha, vill träffa, vill vara med.
Försökt klämma ned mig i en låda, en papplåda, som varit en aning för trång men där jag trott att väggarna skulle bli mjukare om bara tiden gick. 
Kartongen blev inte rymligare, väggarna blev inte mjukare. 
Jag testade att gå ned mycket i vikt, då kanske lådan blir större, jag får bättre plats. 
Nope. Inte det heller. 
Det enda som hände var att brösten försvann när jag gick ned i vikt. Mycket tråkigt. 
Nu är de på plats igen. Upp ett par kilo. Sådärja. 

Nu uppe ur lådan. Andas lättare. Men inte så glad. 
But that too will pass. In time. 

Lustigt hur alla plötsligt säger åt en hur snygg man är när man mår som sämst. Underar vad det beror på? Är jag bara bra på att hålla masken, sminka mig och blåsa håret snyggt?
Kan det vara så enkelt?

Hur går det för dig? Tar du ansvar för ditt liv? Tar du ansvar för din kropp, din hälsa?
Stora frågor att fundera kring. 
Behöver du ett bollplank så är jag bra på både att lyssna och hitta bra svar. För andra i alla fall. Erfarenhet saknas inte. 
Som hjärnskrynklare OCH hälsocoach så är jag bra på just sådant. 
Hör av dig om du vill ta en promenad och ventilera dina tankar.  Klicka är för kontakt. 
Jag tar både män och kvinnor som klienter, men jag är ingen dejtingservice. :-)

kram, 
Cathrine







 

Läs hela inlägget »

måndag, kl 07:07, solen skiner och jag har gott kaffe på lilla brickan i sängen.

Börjar ju nu så smått förstå att mina tankar når ganska många av er därute.
Jag är så otroligt glad över alla kommentarer och klappar på axeln jag får av er alla. 
Inte ett enda negativt ord.
 
Jag blev genuint förvånad över frågan jag fick härom dagen, om jag får mycket kritik eller nättrollande. 
Nix, ingenting.
De som inte gillar, bryr sig väl inte tänker jag....
En drygt 60 år gammal liten tantaluras tankar och funderingar kring ålder, relationer, kärlek och allt det andra roliga i livet är nog inte så mycket att bråka om tänker jag...
Lite så där glad och och tacksam över det mesta. Fortfarande kåt när det behövs. 
(nu blir det väl lika mycket liv som efter det jag skrev om torrfitta :-)

Fast grejen är den att jag faktiskt är så sjukt tacksam och så väldigt glad över så mycket!
Det där med tacksamhet kom nog efter pilgrimsvandringen. Går man i 80 mil i fem veckor så upptäcker man hur oändligt mycket det finns att vara tacksam över. 
Att det inte regnar, inga skavsår,  att de enda du har med dig torkar, att det finns en säng (utan löss) ledig, en uttag att ladda mobilen, en middag som går att äta, människor att dela upplevelsen med. 
Såå mycket att vara ödmjukt tacksam för. 

Numera är jag tacksam för att andra vill följa i mina spår och vandra med mig på mina pilgrimsvandringar i sommar. 
Det finns plats kvar både i juni och september. 

Det där med glädje kom nog också under de fem veckornas vandring. Jag hittade tillbaka till den gladare versionen av mig själv. 
Henne har jag tack och lov lyckats få behålla och jag är numera så himla glad över så väldigt mycket. 
Låter det fånigt? Ja, kanske lite. 

Mina stora glädjekällor just nu är att få stå i ett restaurangkök igen. Få komma tillbaka till mina rötter och få stå vid en köksbänk och laga mat. Det är en annan känsla än när man lagar middag hemma, vare sig det är till sig själv eller till kompisar. 
Min andra glädjekälla är att ha lärt sig en ny Food tours tur och för första gången kört den själv och den satt som en smäck. Jag hade 11 superglada och trevliga gäster med mig på min tur i Vasastan i lördags, och det var såååå kul!! 
( de var glada också, inte bara jag) 

Min sista glädjekälla, för denna gång iaf, är den grupp av 10 underbara kvinnor som idag har avslutat sina 8 veckor hos mig på kvällskurs. 
Tillsammans har vi träffats varje måndag och jag har coachat och peppat hela gänget till -10 kg och massor av ny energi, bättre värden och gladare kroppar. Det är jag så sjukt tacksam och glad för.
Vill du också komma i din bästa sommarform, så häng med på nästa kurs som börjar 8-9 april. Kolla mer info på hemsidan
Där finns även en onlinekurs, som många har fått samma goda resultat av. 
Till kurserna finns det även en FB-grupp där du som är intreseerad av  metoden, 8/800 kan gå med i och bli inspirerad av de andra deltagarna. 

Till sist är det väl någon då som undrar över kåt, eller hur? Ja, faktum är ju att en hel del lust kommer tillbaka när man får en gladare och smalare kropp. Märkligt nog så skickar kroppen en hel del hormonsignaler när den får det bränsle den behöver för att fungera. Bra mat och bra träning gör kroppen glad, då blir man kåt och får lust att använda kroppen till roliga saker. 
Och funkar inte det så är alltid 2-3 tabletter av ashwaganda en bra sak att ta till! Lite extra liv och lust, det kan jag lova!

Ha en bra måndag!
Cathrine






 

Läs hela inlägget »
fredag ( ingen bra bloggdag) kl 06:49, med fulkaffe i koppen, på lilla brickan, i sängen...

Jobbade som kock igår hos min kompis Gunilla. Hoppade in och hjälpte henne med en stor beställning. 
Det var UNDERBART. 
Att få vara tillbaka i sitt rätta element, i köket, vid spisen, med en kniv och ett skärbräde och ett tydligt mål. 
Få fram maten i tid. 


Så skönt at få stå en hel dag och inte behöva tänka på något annat. Mycket terapeutiskt just nu. 
Fast Gunilla är ju också gammal hjärnskrynklare som jag och en sällsynt bra lyssnare dessutom, så vi hann prata en hel del mellan de olika gästernas luncher, middagar, fikastunder och mingelbufféer. 

En klok kvinna målade en mycket bra bild i mitt huvud för många, många år sedan. Det var Birgitta Watz, konstnärinnan som beskrev livet, skeendet som en stark flod och du sitter i en liten båt i den starka strömmen som fort forsar framåt. 
Inse att det är lönlöst att försöka greppa tag i en gren som hänger över floden och försöka ta dig ur strömmen, eller försöka styra din lilla båt (kajak, kanske?) till en stilla biflod. ( där står vattnet stilla och inget alls händer).
Nej, bättre att försöka följa med floden, läs livet, fälla in årorna, sluta streta emot eller paddla åt något annat håll. 
Det är ändå  lönlöst. 
Bättre då att glatt och med stor TILLIT  ( tack Björn Natthiko)  försöka följa med i båten, nyfiken hålla i sig i relingen och se vartåt färden och floden tar dig. 
Bättre att röra sig framåt. Livet går ju ändå framåt. 

Så glatt, nyfiken och med mycket stor tillit på livet, universum eller vem det nu är som bestämmer, så tänker jag lugnt sitta kvar i båten och förundrat se på vart det tar vägen. 
För det gör det ju. 
Det enda man inte vet är vart. 

Trevlig helg,
Cathrine

Glöm inte att nya kvällskurser i 8/800 börjar 8 och 9 april. 
Vi pratar hälsa, vikt, livet och mycket , mycket mer. 
Varmt välkommen. Se mer info på hemsidan. 
 
Läs hela inlägget »
IMG_2374 IMG_2374
onsdag, kl 06:37, med kaffe på lilla brickan och dagsljus i ögonen...

Det är magiskt. Dagsljus när man vaknar kl 06..
Vilken gåva. 
Hade jag inte haft så ont i ett knä hade jag varit ute på PW just nu. 


Jag var och lyssnade på Björn Natthiko Lindeblad  igår. Ni vet killen som blev bergsmunk i Thailand i 17 år och sedan 15 år håller i retreats och meditation.
Lyssna gärna på hans sommarprat från 2018.
Han är på turné runt Sverige just nu och drog igår ihop 1200 stockholmare på Chinateatern.
Vi var 80 % kvinnor. Undrar varför. Är det bara kvinnor som söker nycklar till frihet?

Berättade Björn något vi inte redan visste eller i någon mån tänkt själva? Nej, jag tror inte det. 
Men det är liksom inte poängen.
Det faktum att en enda människa kan sitta på en tom scen i två timmar i en fotölj och bara prata. Och alla lyssnade som tända ljus säger ju en del, tänker jag.
Vi behöver människor som Björn, iaf för den tiden som finns kvar. Vi behöver människor som manifesterar ren godhet, ren ödmjukhet, ren innerlighet. 
Med alla de fel och brister som fortfarande finns i varje människa. 

Han beskrev den här tiden på dygnet, precis mellan sömn och vakenhet, den jag själv skriver dessa bloggar på. Han beskrev den känslan som jag också har så här tidigt på morgonen. Den tid då alla tankar är alldeles nya och otänkta. 

Finns det nycklar till frihet? Vad betyder frihet för dig? Hur stort behov har vi av frihet?
Det fanns nog lika många svar på den frågan som vi var där igår och lyssnade. 
Vi tog alla med oss en liten pusselbit till just det livspussel vi själva lägger just nu. 
Det om oss själva, du vet. 
Det där jobbiga pusslet, med så jäkla många små bitar. 

Men det faktum att vi alla gick därifrån i djup tystnad och hade svårt att finna ord en lång stund efteråt vittnar väl om en del tänker jag. 

Själv så hade jag sett fram emot denna kväll i månader och hade tänkt gå med en speciell person, men så blev det inte. Livet ville annorlunda. 
En nyckel i sig tänker jag. 
Björn pratade om tillit. Om att när en dörr stängs framför dig inte genast börja leta efter en annan dörr ( mitt gamla beteende) utan istället stå kvar och vänta, med en kärleksfull tillit på att allt kommer bli till det bästa. 
Men kanske inte precis som du tänkt dig. Tillit. Trust. Have faith. 
Bryta mönster.

Ja, du märker ju att man läser in det man själv vill i allt man möter. 
Vilket kanske är en nyckel i sig. 

Jag tillbringade ett par timmar i går morse med min kloke, om än i bland något vilde son, men som har en djupt andlig sida.  Vi pratade om meditation. 
Bilden föreställer hans förslag.

Det kanske är en av de nycklar jag ska ha? 

Hur ser dina nycklar till frihet ut? Behöver du några nycklar? Har du hittat dina nycklar?
Vad är frihet? 

Ja, som du märker så var det ju det enkla och lätta frågorna idag. imorgon går vi vidare till "meningen med livet".
Nä, förlåt jag bara skojar. 
En av Björns tips var också att inte ta sig själv på så blodigt allvar. 
Där är jag iaf en god bit på väg.
Jag lånar ett mantra från Björn. Jag kan ha fel.
https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1089509?programid=1165


Så, min vän, Namaste och allt det där.
Nu ska jag gå och stryka min kockrock och göra ett spännande inhopp som kock och hjälpa en god vän med ett stort caterings/kokerska uppdrag. 

Idag är en ny dag. 

Cathrine 

 
Läs hela inlägget »
tisdag, kl 17:00, inget kaffe. 

Jag började på en blogg i morse. Tappade taget. Tappade styrfarten.
Eller så tänkte jag fel.
Det händer ganska ofta. 

(säger mina kompisar iaf) 

Var precis på ICA för att handla lite middag. Tänkte på min kompis Fredrik som berättade om en ung man som alltid stannade framför spegeln och kommenterade sig själv och hur snygg han var. 
Jag hade nästan ett sådant "moment" på ICA. Tyckte nästan att jag var lite snygg..
Precis varit hos duktiga frisör Ulla, och är iaf väldigt snygg i håret. 
Lite klippt hår gör underverk för ett litet sargat och ett något naggat i kanten-självförtroende. Gillade mig själv en lång stund. 

Funderar mycket på födelsedagar just nu. Jag tror de flesta vädurar har det gemensamt. Vi gillar kalas. Vem gör inte det å andra sidan...
Vi gillar, jag i alla fall, gillar hela grejen. Bli firad på morgonen, enda gången på året jag kan tänka mig att äta prinsesstårta till frukost. Överhuvudtaget. 
Gillar att äta ostron till lunch, göra roliga saker, få massage, bli bortskämd. 
Jag blev det till Alla hjärtans dag så det får väl kanske räcka då. Man får ju inte bli för bortskämd tänkte väl universum och ändrade på mina planer för födelsedagen. 

Ödets ironi eller vad det nu kan vara för krafter som styr har hur som  helst sett till att för tredje året i rad så grusades mina planer, drömmar och önskningar till just denna så väldigt hett efterlängtade dag. 
Märkligt, eller hur? 

Förra året när gruset slog till så valde jag att åka ned till bästa vännerna på Mallorca och fira därnere istället. Det var trevligt, om än inte det jag hade önskat mig. 

Och se, punktligt som Fröken Ur så slog sandstormen till igen och planerna grusades återigen.. 
Och vad tänkte lilla fru Schück då, tror du? Gissa! 
Ja, såklart. Mallorca. Säkert och tryggt. Here we go again. 

Tills den kloke Fredrik som känner mig väl, lite försynt i morse på vår PW  undrade om det inte var dags nu att skriva om historien och byta hjulspår. Bryta mönster tror jag att han kallade det...
Mutter, mutter. 
Så klart har han rätt. Som vanligt. 

Så nu väljer jag att stanna hemma. Bryta mönster. Stå kvar. Andas. Gilla läget. 
Bryta mönster. Inte fly. 
Stå kvar. Andas. 

Inte lika lätt gjort som sagt. Men som Dr Phil brukar säga, "if this doent work, try something else. 
Nu är det dags för mig att bryta mönster. Göra något annat och modigt likt en tant-Pippi stå kvar och nyfiket se vad som händer. 

Ostron och ett glas skumpa finns ju på Sturehof också. 

Cathrine 
 







 


















 





 
Läs hela inlägget »
Image-1 Image-1

måndag, kl 07:12, i sängen, med kaffe på lilla brickan...

Jag satt och åt lunch med min mamma igår och vi pratade om relationer. Bra snack. 
Hon är 89 år och klar som en kristallkrona i huvudet. 
En välsignelse. 


Jag har funderat mycket på piloten som jag skrev om igår och mitt plötsliga uppbrott. 
Varför man plötsligt bryter upp efter ett långt äktenskap och jagar efter en dröm, likt en tintomara i en midsommarnattsdröm. Ett väsen. Något man tror man drömt om. En önskan. 
Vi har nog alla någon gång i vårt liv skymtat drömmen, eller det vi ia f trott vara vår dröm, därborta i fjärran. 
De flesta skulle nog bara le och ruska på huvudet och tänka att där var det en dröm som skymtade förbi. Kanske lett åt tanken. 
Jag valde istället att följa efter den. 

Stooort misstag, det kan man ju helt klart säga så här i efterhand. 
Jag bröt upp från ett långt äktenskap, skilde på på alldeles för kort tid och flyttade på mindre än två veckor till Mallorca och en man jag verkligen inte kände. 
Men utan att egentligen veta det så hade väl min dröm alltid varit en kärlekshistoria så andlös och sann att det inte behöves någon betänketid. 
Det kändes som jag inte hade en minut att förlora. 
Det skrevs artiklar och även ett radioprogram i ämnet passion om  mitt uppbrott. Kvinnor suckade och la huvudet på sned och önskade sig få göra samma sak, men välsignade säkert sin rädsla som hindrade dem från att göra något likande.
Jag kände mig otroligt fri, lycklig, som om jag gjorde en sista piruett, högt uppe på tåspetsarna, snurrandes runt på en strand med skjolarna som en sky runt mig....

Man kan väl lugnt säga att jag hoppade, från en klippa, eller en hög trampolin ned i vattnet. Eller rättare sagt där jag trodde det fanns vatten. 
Men det fanns inget vatten i just den poolen och då gör man sig väldigt illa av det fallet. Väldigt illa. Det gjorde ont väldigt länge. 

Ångar jag det idag? Vi pratade om just det igår, mamma och jag. Nej, jag ångrar inte uppbrottet, men jag ångrar hur jag gjorde det.
Jag sårade många, och gjorde en man väldigt olycklig. För det kommer jag alltid vara ledsen.  Jag vet att han har gått vidare och är väldigt lycklig idag. Lyckligare. Mindre vild fru. 

Men jag tror vi behöver piruetter i livet och det jag har tagit med mig ur den händelsen för nu nästan tio år, är nog mina armar, ni vet de där som jag sträcker upp  i luften på alla bilder.
My happy pose. 
Det går att vara microhappy, utan att skiljas och göra andra människor olyckliga. 
Jag hittade mina armar igen när jag gick Caminon, de 80 milen och blev genuint glad igen.
Numera åker de upp i luften av bara farten. 
Och gör mig lycklig. 

Ha en bra måndag,
Cathrine

















 

Läs hela inlägget »
IMG_0642 IMG_0642

söndag morgon, kl 06:37, trött men svårt att sova, kaffe i mörkret, på lilla brickan i sängen..

Jag funderar mycket på avslut just nu. 
Om vikten av ett bra avslut för att kunna gå vidare.
Egentligen gäller det inte bara i en parrelation utan i alla sammanhang där det finns en relation, känslor och ett emotionellt band.
Men också vikten av att få stå kvar där och titta på den där stängda dörren så länge jag behöver...
Take your time, liksom. 


Svårt att sova trots att jag är trött. Jobbat både fredag och lördag med något jag verkligen gillar, Food Tours, att guida matintresserade människor runt bland Stockholms finaste matupplevelser. 
(är du nyfiken, hör av dig! Vi behöver fler matguider till sommaren). 

Avslut...
Jag åt middag igår med en kompis och vi pratade avslut. Om vikten av att förstå vad som hände och få rätt verktyg för att lösa de knutar som blir vid en separation. I hens fall ett långt liv tillsammans och fortfarande fem år senare fortfarande kvar med alla dessa frågor utan svar.
Jag tror inte att det är möjligt att gå vidare i livet utan svaren. 
Men tänker också att det får lov att ta den tid det behöver. Tiden läker inte alla sår. 

Jag skilde mig 2010 från "mitt långa äktenskap". Jag hade träffat en annan man, på Mallorca. En engelsk pilot. Vacker, vild och farlig. 
Det höll i fyra månader.
Fyra månader i en berg och dalbana tills det en dag plötsligt bara tog slut. Utan förvarning. Borta på ett dygn.
Jag hade  då redan hunnit flytta ned till Mallorca och valde därför att bo där permanent i två år till efter separationen.

Efter två år hörde piloten av sig och ville ses. Det ville jag också.
Vi tillbringade en vecka ihop och pratade, pratade och pratade.
Jag fick mina svar och han fick den frid man får av ett värdigt avslut. 
I den stenöken som varit mitt hjärta i två år kunde det äntligen börja växa  igen av den näring jag fick i vårt möte. 
Det visade sig att han var bipolär och tvungen att inte medicinera för att få behålla sin flyglicens. Vi hade möts i ett av hans bipolära skov, ett manisk skov.
Det sorgligaste var nog det faktum att det man som bipolär drar igång när man är manisk är det man sedan hatar mest när man är depressiv.
Det vill säga, jag, vi och vår relation. 


Jaha, varför delar jag med mig av detta? 
Well, bloggen "Singel vid 60", började i höstas som ett sorgeprojekt, ett sätt att skriva sig ur en sorg över en relation som aldrig blev. Ett liv jag aldrig fick. Ett liv som inte tillhörde mig. 
Bloggen växte och har tack vare att du läser och följer mig fått ett eget liv.
Nu har jag fått alla pusselbitar jag behöver för att kunna släppa taget och gå vidare. 
Det gör inte ont i hjärtat längre. Det hugger och drar ibland, men det värker inte längre. 

Jag fortsätter såklart att skiva om "Livet vid 60", som bloggen heter numera. 
Det blir som vanligt en blandning av högt och lågt, vågat och ovågat. 
Känslor, tidigt på morgonen, 

Om dörrar som stängs. Om andra som öppnas. 
Om att få stå kvar så länge man vill. 
Cathrine




















  


 





 

Läs hela inlägget »
IMG_1183 IMG_1183

torsdag, kl 07:53, med kaffe på sängen, på lilla brickan. 

Långsamt men säkert så faller bitarna på plats.
Inte i den ordning som jag hade trott eller tänkt. 
Absolut inte med den bilden som jag hade trott att MITT färdiga pussel skulle se ut.
Men andra motiv börjar skymta fram.
Och de är fina. 


Jobbet som varit lite skakigt ett tag börjar falla på plats.
Och jag inser också varför och vad som händer.
Idag får jag de flesta dagklienter via läkarmottagningar, via remisser och dessa nya vägar tar tid att bygga. 
Det är jag som varit otålig.
( vilket man är av naturliga skäl när man är ensamförsörjare, egen företagare, ensamstående och ensamboende, i andra hand)  
Men nya och spännande vägar, samarbeten och arbetspartners byggs och det känns otroligt lugnt. 
Jag byter inriktning på min verksamhet, från ren viktminskning till hälsa. Hälsocoaching. Tillsammans med läkare. Det känns tryggt. 
Jag är lugn. Vilket egentligen är märkligt när man istället borde vara livrädd när allt flyter. 
Men jag är kolugn. Allt ordnar sig. 
Pusselbitarna faller på plats. 

Vänskap. Jag lutar mig så tryggt mot den solida mur av vänskap jag möter just nu. Det har tagit tid att hitta den person som är värd att gillas och älskas av andra människor. Jag själv. Jag skrivit det förut, hur ska man förvänta sig vänskap när man inte ens gillar den version av sig själv som man är.
Nu gillar jag den jag har blivit och jobbar varje dag med att vara så sann och så naken som det bara går. Jag bär mitt hjärta i min utsträckta hand på ett helt annat sätt än tidigare.
Man får det man projicerar.
Och det jag får tillbaka idag är ett guldskimmer, ett stilla regn av rent guld och starka ljusa solstrålar som lyser upp mitt hjärta. 
Och för det är jag ödmjukt tacksam. 

Relationer. Även här får man det man projicerar. 
Det är inte enkelt. Hell no. ingen tebjudning precis....
Här ägnar jag mig just nu aktivt åt att möta och ställa till rätta. Få till bra avslut. Lämna i kärlek. Välsigna och släppa taget. 
Släppa taget om det som inte var mitt och aldrig var mitt. 

Hur just det pusslet landar är svårt att säga. jag ser inte bilden ännu. Letar fortfarande efter bitar. En bit blå himmel, en bit blått hav. En bit av ett härta. 
Du som lagt ett pussel vet precis hur de bitarna ser ut. 
Hur den färdiga bilden ser ut och vad motivet föreställer är ännu inte möjligt att se.
Men jag är nyfiken.   
Och jag är inte för gammal och det är inte för sent. 


Vill du också lägga pussel? Leta reda på pusselbitarna i ditt liv som gör att du lättare förstår dina livsval, både när det gäller vikt, hälsa och det viktigaste, om dig själv?
Hör av dig så pratar vi vidare. 
​​​​​​​Cathrine













 

Läs hela inlägget »
IMG_1280 IMG_1280
onsdag ( shit vad tiden går fort) kl 07:56, med kaffe på lilla brickan...
Tack för lån av bild, Jesper Waldersten, nu aktuell med utställning på Fotografiska. Magisk. Precis som han. 


Jag var ute och gick på mina nu (nästan) dagliga powerwalks runt Djurgården igår morse. 
Min väninna är väldigt morgontidig så jag var ute redan före 7 på morgonen. 


Det var härligt, och så fort vädret bjuder på fler dagar utan snö och vertikalväder så blir det en daglig morgonrutin, du kan följa mig och min #brojävlen2019 på Insta. 
Det är inte för att visa hur himla duktig jag är som kan gå runt Djurgården, utan för att sporra mig att faktiskt göra det också! Precis som jag gjorde för ett par år sedan med #björkjäveln om det är någon som minns.
När jag skriver om det så inser jag ju att #björkjävlen hade massa hyss för sig. Jag inser också att #brojäveln måste få mer tankar och känslor. Men det är som en relation, ett förhållande, det måste få ta tid. 
It´s complicated som vi säger, vi som INTE lägger upp vår relationsstatus på FB.
Den förändras ju över tid. 
Minst sagt. 

Min urgulliga och väldigt morgontidiga  väninna Marlene, är så klok och så god. Nyss hemkommen från välförtjänta veckor i Thailand och med ett ton nya och kloka insikter. 
Bland det jag tänkte mest på efteråt och tog till mig var hennes tankar kring återhämtning. 
Att vi i vår ålder inte kan springa runt som duracellkaniner längre utan måste få pausa mer och lämna mer luckor och luft mellan möten och åtaganden.  
Och att låta livet få komma fram till oss, inte springa efter det. 
Ungefär som man möter ett litet barn eller en hund. Bara stå still och vänta in mötet. Ta det lugnt och lita på att känslan bär. 
Låter det flummigt? Ja, kanske lite. 

Glädjeämnena idag, just nu, är min underbara måndagsgrupp, min 8/800 grupp som är det mest magiska i gruppväg jag kanske någongång varit med om!
Vilka kvinnor, vilka samtal, vilka möten, vilken glädje och vilken kärlek och välvilja jag möter i den gruppen.
Fokus är ju som du kanske vet hälsan och att äta enligt min metod, 8/800 så förbättrar man sitt blodtryck, blodsocker, och blodfett (kolesterol) på åtta veckor. 
Det vet de flesta idag. Även alla läkare som välvilligt remitterar sina patienter till mig. Härligt känsla. Stor tacksamhet. 

Stor glädje är även den kompakta våg av kärlek och medkänsla jag möter av min lilla cirkel av nära vänner. När det stormar och gör ont i själen så finns de där, och sluter upp på ett sätt som man bara kan drömma om. 
Tack för stödmiddagar, stödsamtal, stödluncher, stödte och alla samtal. 
Life is indeed complicated. 

Till sist så är jag så innerligt glad över ett möte med en tidigare relation som jag efter lång tid fått en chans att bädda om och lägga minnen till rätta. Veta att allt blev bra till slut, alla är glada igen och allt har löst sig till det bästa.
Bra avslut även om de tar tid, och får ta tid, är välsignelser. 
Och ett bra sätt att gå vidare i livet. 
Välsigna och släppa taget, är ett utryck jag burit med mig i många år. 
Det fick jag nytta av igår. Det var bra. 
Jag tror att det kommer flera sådana framöver. 

Och till allra sist ett stort tack till min gode vän PG som inspirerade mig till att börja skriva igen. Denna blogg, "Livet vid 60",  har över tid visat sig vara så oändligt värdefull för mig.
Livet är ingen tebjudning som min terapeut sa härom dagen. 
Klok kvinna. 

Har bloggen i någon mån även hjälpt dig eller fått dig att skratta, så är min dag gjord! 
Hör av dig om du också behöver någon att prata med. 

All  kärlek.
Cathrine





 
Läs hela inlägget »
IMG_1252 IMG_1252

tidig fredagsmorgon, kl 06:11, såklart i sängen, med det sista av mitt favoritkaffe, på lilla brickan. 

Blogga på fredagar vet vi ju att det är som  att elda för kråkorna. 
Ursäkta uttrycket, men det är inte så många som orkar/hinner läsa bloggar på fredagar. 
Jag tar inte åt mig, tror inte att jag är tråkigare än vanligt på just fredagar. Det är liksom ingen stor bloggläsardag. Så, punkt.
Och om jag nu skulle få för mig att skriva om något så "tråkigt" som utbrändhet. Ja, då får man nog skylla sig själv...
För jag menar, VEM vill läsa om just utbrändhet på en fredag?
Vem vill å andra sidan vara utbränd? Vilken dag den än är i veckan, det är ju inget val precis?


Anyway, here goes. 
Det började med att jag sitter och skriver min egen presentationstext till en stor portal där jag ska börja medverka i. Kurera.
Jag ska bli ny hälsoexpert där, vad det lider. 
Ni vet en sådan där liten tantalura som man kan skriva och ställa frågor till, gratis. 
Nåväl jag satt igår och skrev min egen presentation och raddade upp allt jag kan och vilken sorts frågor jag skulle kunna tänkas svara på.
Jag har ju med tiden och åldern och med många år med klienter lärt mig det mesta om det mesta.
Mat, recept, råvaror. Psykiska åkommor. Häloscoachning, Mage/tarm, ( jag är en jävel på mage och bajs), IBS, bulimi, anorexi, övervikt, undervikt, tillskott, sömn... ja, listan kan göras lång.
Been there, done that, got the t-shirt. Trodde jag. 

Tills jag fick detta meddelande igår, och jag citerar..

"Läser din blogg tänker lägg till på din beskrivning att du hjälper folk med utmattningssyndrom! Vi är ju många och där är du super att rek kost, träning och få oss att göra den viktiga förändringen som ändå behövs. Jag är fortfarande sjukskriven, trött men mycket bättre. Tar mina vitaminer, röda och gröna drinkar, andas och promenerar 10.000 steg i alla väder varje dag nu. Peppad av min fina coach och vän. Ses snart! KRAM"

Så idag sträcker jag på mig lite extra, klappar mig själv på axeln, skickar en tacksamhetens tanke till denna underbara och generösa kvinna.
Och skriver "duktig på utmattningssymptom" på min resumé.

Kan kanske bero på att jag själv vet vad det innebär. 
Eller bara låtit bli att le på beställning. 
Kanske inte ens orkat...

kramkram och trevlig helg
Cathrine








 

Läs hela inlägget »

torsdag, kl 8:50, fortfarande i sängen, med kaffe på lilla brickan. 
(för dem av er som undrar så vaknar jag faktiskt tidigare, men skriver så bra i sängen) 


Igår hade jag nöjet och glädjen att få följa med min ganska nya vän Lotta på invigning av NK´s nya saluhall. 
Tack  för att jag fick följa med. Förmodligen för att maken låg hemma i förkylning, men jag var ju glad och tacksam som en liten lärka och plöjde överlycklig efter i väninnans fotspår. 
Jag hann för övrigt rodna, mer eller mindre klädsamt då hon glatt meddelande alla som ville höra (eller inte) om min verksamhet och hur duktig hon tycker jag är. 
Tänk att vi ska ha så svårt att slå på våra egna små trummor, denna ständiga jante-lag... väger tungt på axlarna.
Hur som helst, NK Saluhall, Ett fantastisk ställe, gå dit, det är verkligen välgjort och helt ljuvligt. Själv ska jag hänga på Dr Mat och Jureskogs. 
Stort tack även till Micael Bindefeld och hans duktiga crew. 

Vi hann prata en hel del över en ljuvlig kalvsnitzel på Milles lite senare, och begreppet snällhet dök upp  som en av kvällens många roliga samtalsämnen. 
Det är märkligt det där med att vara snäll. 
Jag brukade förr i världen säga att om någon märkte att jag var snäll, så berättad det för Guds skull inte för någon! Det var ingen sexig egenskap när man var yngre.
Nu, däremot är den sexig som fan. 
Jag undrar när det blev ok att vara snäll?  Inte dumsnäll och absolut inte korkad, utan bara genuint god och snäll. 
Är det inte Stefan Einhorn som skrivit boken om konsten att vara snäll, jo det är det visst.

Jag tror att min väninna har varit snäll hela sitt liv. Smartsnäll. Hon är fruktansvärt smart. Klok och rolig. Och snäll. 
Jag vet inte om min egen eventuella snällhet/godhet har kommit med tiden?
Har inget minne av att jag varit så där himla gullig hela mitt liv. Jag har nog alltid velat gott, men så där genuint snäll vet jag inte.

Fast då tänker jag såhär, det var väl en himla tur att man kom på det nu, eller hur?
Om man betänker på att om man har turen och få leva ett 20-tal år till, tänk så mycket bra saker man hinner göra under den tiden. 
En bra tanke som värmer.

Jag har fått en "hemläxa" av min nyfunna väninna, hon tycker jag är dåligt på att marknadsföra mig och berätta för omvärlden vilken otroligt bra metod jag har för att få folk att må bättre. 
Ett väldigt bra hälsoprogram helt enkelt. 
Nu ska jag dra i de trådar jag lovat henne. 

Sedan ska jag tillsammans med min duktiga PT-kollega träffa de två fina paren som vi tillsammans coachar för M-magasins räkning under 6 månader. 
Med vår hjälp, mat, träning, mentalt fokus så kommer det hända bra saker!!!
Läs i tidningen M-magasin så ser du våra hjältar Sören och Rose-Mari och Eva och Camilla. 
Heja dem!!!

kram från Cathrine

ps. vill du också får hjälp med coachning, privat eller i grupp? Hör av dig! 






 

Läs hela inlägget »
IMG_1238 IMG_1238

onsdag kl 08:36, med kaffe i sängen på lilla brickan

Jag hittade dessa små ordspråk via #broderauttexter. Blev väldigt förtjust i dessa små klokskaper och ordspråk. (det finns massor) sök på Insta eller googla. 


Det enda man kan vara helt säker på är att livet inte blir som man har tänkt sig. Inte ens i närheten.
Behöver det då per definition vara sämre?
Jag vet inte faktiskt. 

J
ag gillar tanken på att att sätta upp två kolumner, ett pluskonto och ett minuskonto och exakt samma sak står på i båda två.

Ja, allt kan hända. Och händer.
For sure. 

Ja, det tar slut. Helt klart. Även om min lilla mormor envisades med att tillägga ett " OM" jag skulle dö. Väldigt gulligt. 
Jag tycker inte att den tanken är så farlig. Klart vi ska dö. Det handlar ju egentligen bara om vad vi gör av livet innan vi dör. Fyller det med bra saker, liksom. 

Nej, det blir aldrig som man tänkt. Inte ens i närheten. 
Man har ju någon form av hum om vad man tror ska hända i sitt liv. Man tror det iaf.
Ingenting, absolut ingenting av det jag trodde har hänt. Absolut ingenting.
Men det har hänt en himla massa andra saker. Inte alla roliga måste man väl man väl ändå tillägga...
Men så är väl livet.

Jag tänker inte trötta ut dig eller mig själv heller för den delen med detaljer ur mitt liv som gick åt helvete eller vad som blev så mycket bättre än vad jag hade tänkt.
Alla dessa historier har du ju bättre själv. 
Det vore som att gå på en tråkig date och killen bara pratar om sig själv i två timmar.
( jo, det har hänt. flera ggr dessutom, fast med olika killar) 
Nä, fyll på med dina egna historier. Vad blev bra och vad gick inte som du tänkt dig? 

Ingenting blir ju garanterat som vi tänkt oss. Glöm inte det. 

Jo, det finns faktiskt en slutkläm på detta till synes, vid första anblicken,  ganska svamliga resonemang. 
Det som inte står på den broderade lilla tygbiten är nog den sista och kanske viktigaste. 
Det som faktiskt också kan föras upp på både + och - kontot.
Nämligen nyfikenhet. 
Var nyfiken. Sluta aldrig med det. Det kan också gå åt helvete. Eller bli hur jävla bra som  helst. 
Nyfiken på hur det går, vad som ska hända, hur blir det sedan, vad händer nu, vad händer runt hörnet? Vilka galenskaper eller klokheter ska jag hitta på nu? 
Vem ska jag träffa? Vad ska jag göra? Var ska jag bo? Vems ska jag jobba med? 

Själv är jag nyfiken om jag ska flytta till Fagersta och köpa hus med en kompis. Vad vi ska göra där är fortfarande inte helt klart. 
Men är jag nyfiken? 
Japp, det kan du lita på!!!

Ha en bra onsdag. 
Lite för lite uppdrag just nu, men bra och mycket träning. Och roligt jippo ikväll med bästa sällskapet. 
DET är jag nyfiken på!

Cathrine

















 

Läs hela inlägget »

tisdag, kl 07:38, i sängen med kaffe på lilla brickan..

Kärleken säger att han sitter där nere i Spanien och väntar varje morgon på en blogg. Tur för honom då att jag vaknar tidigare, så detta är redan skrivet när han vaknar. (sömntuta).
Men jag tänker såhär, läser han så är det säkert någon annan där ute som också läser om en snart 61-årig kvinnas öden och äventyr. 
Och gillar det.


Detta är ju bloggen som startade i höstas som en projekt för att komma ur en toxiskt relation och ett sätt att belysa vår ålder. Då hette bloggen "Singel vid 60" och handlade väl mest om Tinder då.
Numera, inte fullt så mycket singel längre, handlar väl bloggen mer om känslor, tankar, känslor, torra slemhinnor och allt annat roligt i livet runt 60.
Ja, även det som inte är så himla härligt också, tänker jag. 
Det är väl namnet numera på bloggen, tänker jag.
Livet runt 60. 
Eller vad säger ni?

Min stora kärlek just nu är faktiskt min kvällskurs. Tio fantastiska, underbara, makalösa, duktiga och kloka kvinnor. Varje måndagskväll möts de för att i två timmar prata hälsa och det som nu har vuxit ur denna grupp, kärlek och omsorg. 
Vi delar, gråter, gläds åt varandra och våra liv, sorger och glädjeämnen.
Vi är så olika, vi kommer från olika platser, bakgrunder. Den enda gemensamma tråden är en önskan om att förändra ett beteende och tankar kring mat och hälsa. 
Och så gillar de, av någon för mig outgrundlig anledning mig. Vilket är så svårt att förstå. Jag har nog svårare att möta all denna välvilja, vänlighet och kärlek än jag trodde. 
Jag lär mig så mycket på dessa två timmar per vecka och kommer sakna dem så gränslöst när kursen är slut.
Jag brukar alltid säga att jag är verkligen "blessed", välsignad som får hålla dessa kurser och att varje kurs är "den bästa". 
Men, så är det, denna kurs ÄR den bästa. 

Mer att jubla åt just nu är min stora, stora glädje och kärlek. Pilgrimsvandringarna. 
De som kom att i grunden förändra mitt liv och hela perspektivet på mig själv.
Jag tror inte att jag förrän nu, snart 2.5 år efter min långcamino på 80 mil under 5 veckor knappt börjar förstå hur den förändrat mig som person. 
Den ödmjukhet, glädje över små saker, dåligt humör och livssyn var jag rädd att förlora och minsta greppet om efter det att jag kom hem. Men så har det inte blivit. 
 Kanske för att jag varit noga med att fylla på varje år, gått en bit varje år. 
Nu ser jag så enormt mycket fram emot att åter snart få trampa en vecka i juni och en vecka i september. läs mer här 
Vill du följa med i juni så finns det platser kvar och det gänget som kommer med är då magiskt fina! 
Jag har tur i livet. Stor tur. 

Sedan får man aldrig glömma att njuta nu. Tända ljuset, köpa skorna, ta resan.
Och om du ska äta kakan. Se då för sjutton till att det är den bästa kakan. 
Och njut som fan! 
(och ha inte dåligt samvete efteråt). 

Cathrine







 







 

Läs hela inlägget »

2019 > 03

IMG_1384 IMG_1384
Lördag, kl 07:46, med en kopp kaffe på lilla brickan, i sängen.

Jag brukar inte skriva på lördagar. 
Dels för att jag ofta jobbar på Food Touren, dels för att bloggar inte är så lästa på helgerna.
Men nu skriver jag ju inte den här bloggen primärt för dig, utan för mig själv.
Kanske det bästa jag gjort. 
Hittills i alla fall.
 

Idag tänkte jag berätta historien om bandet jag bär och tatueringen jag har. 

För två år sedan var jag med om en separation. Det var inte min vilja och jag var väldigt lost in space. 
Men relationen var inte bra och hade inte varit den på väldigt lång tid, och hela min familj stod bakom mitt beslut. De visste att han inte varit snäll mot mig men inte velat säga för mycket. 
Min son såg sin mammas förvirring och förtvivlan. Och han visste vad som behövde göras.
- Alla mammor behöver en utmaning och ett äventyr i livet, och nu är det din tur, lilla mamma.
Han hade bestämt sig för att jag skulle gå pilgrimsvandringen till Santiago de Compostela, ett liten nätt vandring på 80 mil, tvärs över Spanien. 
Nästa dag kom han förbi och han lät mig prova ut ett par vandringskängor och köpte dem åt mig. 
De följande tre månaderna stod han utanför min port varje morgon, tog mig på långa vandringar och såg till att jag gick in kängorna.
Tre månader senare köpte han en enkel  flygbiljett till Paris och en tågbiljett till Atlantkusten. 
Min fem veckor långa vandring skulle nu börja. 

Jag gick, och jag grät, och jag gick, och jag funderade, jag gick och jag tänkte...
Jag gick och jag gick. 

Någonstans i mitten, efter 2-3 veckor vände det. Jag gick och jag skrattade. Jag gick och jag log. 
Jag hade träffat en person jag inte mött på länge. Den glada versionen av mig själv.
Den som trodde på den här kvinnan och litade på sig själv. 
Jag lärde mig ödmjukhet och tacksamhet. Och glädje i de små tingen. 

Efter fem veckor var jag klar. Eller föresten, man är nog aldrig klar med en Camino. Man tar bara en paus. Och skaffar sig en tatuering. 
Det är en pilgrimssnäcka och en vägvisare. Alltid bra att ha till hands tänkte jag.

Pausen var inte så lång. Ett par månader senare gick jag igen. Då med en grupp för en damtidning. 
Jag fick med mig en relation från den resan. en bra relation, om än gift. Men faktiskt bra för mig, inser jag nu. Att få känna sig så älskad är en ynnest och en gåva. Även om den inte var min att behålla.
Gåvor är ibland sådana. 

Sedan har jag gått ytterligare två vandringar och vid den senaste så fick vi alla en liten gåva av vår spanske caminoguide Jose-Louis. En liten tygremsa, en snodd. Med ett budskap.
På min remsa står det ungefär såhär,
Dröm inte bort ditt liv
Lev dina drömmar


Jag har burit min remsa knuten runt handleden sedan augusti förra året. Jag hade tänkt bära den tills jag kommer tillbaka till Caminon igen, var min tanke. 
Funderar nu att tänka om. Tror att jag börjar förstå min läxa och börjar leva efter den. 
Jag lever mina drömmar idag. 
Så jag tror att det är dags att klippa loss remsan, sända en tacksamhetens tanke till min vän i Spanien och fortsätta att leva mina drömmar. 
Det har min remsa påmint mig om i alla dessa månader. 
Men nu har den gjort sitt jobb, är dessutom  ganska smutsig och det är dags att klippa av den.

Vill du också leva dina drömmar?  Vill du ha en remsa av mig nästa gång?
Följ med på någon av mina caminovandringar i vår eller i höst. 
Läs mera här.  

Buen Camino.
Cathrine

 




 
IMG_0488 IMG_0488

fredag, fan vad tiden går, kl 06:59, med kaffe på lilla brickan, nybäddad säng.

Jag skrev något om svensk sjukvård igår. Väldigt tacksam för hur väl den fungerar. Inom loppet av 15 minuter hade jag varit hos en mycket skicklig ortoped tills jag var röngtad, på olika ställen.
Djupt tacksam.
 
Lilla knät är mycket bättre. Friden lägger sig i stugan. 

Någon skrev om att jag måste vara snäll med mig själv. Jag svarade att jag nog hade svart bälte i just självgull. 
Jäklar vad jag gullar med mig själv och överraskar mig med små presenter och annat roligt. 
Jag slår alltid ihop händerna då och ser otroligt glad och förvånad ut över de presenter och andra överraskningar jag har hittat på åt mig själv.
Ja, du fattar, jag är bra på sådant. 
Självgull. 

För nästan precis fyra månader sedan så fick jag en fantastisk komplimang. 
(inte av mig själv, får jag väl tillägga)
Nej, jag fick den av en man som tyckte att mina ögon glimmade och gnistrade. Det betyder att man är glad. 
Och så är det nog. Ögonen lyser när man är glad. 

Jag försöker att bära med mig den glädjen och vara glad så ofta det bara går. Det går inte alltid, så har det också varit den senaste tiden. 
Men genom att hela tiden leta glädje i allt jag gör så går det faktiskt lättare, snabbare och fortare att hitta tillbaka till grundglädjen. 

Bilden föreställer mig och min älskade kollega och vän Eva Berggren som jag har så mycket roligt tillsammans med och blir så glad av.
Men det kanske syns?


Och det är väl här det där självmyset kommer in i bilden. 
Myser och gullar jag med mig själv så blir jag ju glad av att en enda människa bryr sig om hur jag mår. Jag. 
No man is an island, ingen människa mår bra av att vara ensam, såklart. Vi är flockdjur. 
Men en mycket klok man sa till mig för många, många år sedan, var lycklig med dig själv innan du kan vara lycklig med någon annan. 
So true. Han hade så rätt den där reklamgurun från "förr i tiden"
 

Så med dessa ljusa rader lämnar jag dig för denna vecka, åter på måndag.
Fredagen ägnas åt att flänga runt i knallgrön (ganska ful) jacka och guida för Food Tours. Det ska bli väldigt trevligt. 
Kvällen avslutas nästan alltid på Tennstopet, mitt absoluta favorithak. Det blir alltid en pytt och en öl vid bardisken.
Vi kanske ses?
DET mina vänner, är höjden av självgull!

Trevlig helg!
Cathrine

IMG_0598 IMG_0598

torsdag, kl 07:46, i sängen, med kaffe på lilla brickan

Vaknar arg! Det händer ta mig sjutton inte ofta. 
Hade bestämt mig igår för att inte klaga på den mat jag åt på Allegrine hos Danyel Couet igår, men ändrade mig idag.

Jag klagar aldrig på mat. 
Men när den känslan av besvikelse inte lämnat dig nästa dag, ja då hör man av sig, och det är precis vad jag gjort. 
Det var faktisk inte bra alls. Och det vet han nu.

Pratade en lång stund med min kompis Fredrik på väg hem igår kväll. Jag längtar till våra samtal. Men så är det att ha en allra bästa kompis. 
Som vi sa igår kväll, vi är mycket, men vi är inte tråkiga. Ingen av oss lever väl det perfekta livet just nu, varken privat eller jobbmässigt. 
Men det händer otroligt mycket i våra liv, hela tiden. och vi har inte tråkigt i en sekund.
Det är nog en bra devis tänker jag. "60 - och inte tråkigt en sekund". 
Fast Fredrik är ett par år yngre, så det gäller nog bara mig. :-)

På middagen igår tillsammans med gamla goda väninnan E, så pratade vi gamla minnen från svunna tider då vi båda var mycket mer "inne" än vad vi är idag.
Extremt o-inne idag skulle jag nog vilja säga till och med..

(bilden är från en invigning och jag var 25 år och nykär i sonens pappa)

Och jag önskade att jag hade fått slå följe ett stund med den 25-åring jag var då, och be henne att uppskatta det liv hon levde då. Jag hade bett henne att njuta mer, vara mer i stunden. 
Hade det varit möjligt? Hade hon förstått mig? Var jag den då jag är idag? 
Nä, så är det ju såklart.
Lever jag i stunden idag? Njuter jag av ögonblicket nu?
Kommer jag att önska att om 20 år, kommer som 80-åring önska att jag fått ge den 60-åriga versionen av mig några goda råd?
Ja, helt säkert.

Men jag vet också helt säkert att jag hade velat gå bredvid den 20-åriga versionen av mig och klappa mig på kinden och säga, älskade vän, det kommer att gå bra, alltsammans kommer gå jättebra.
Inte en sekund som du hade tänkt dig, men så mycket bättre. 
Jag lovar.  Så hade jag gett mig själv en stor kram.

kram, Cathrine
- som just nu i detta ögonblick fick upp Cher i huvudet och hennes låt,
I could turn back time.
Lyssna gärna. Bra video. 

https://music.youtube.com/watch?v=BsKbwR7WXN4&list=RDAMVMBsKbwR7WXN4


 

IMG_1366 IMG_1366

onsdag, herregud redan onsdag, kl 06:25, med kaffet på lilla brickan.

Ja, jäklar, det finns ju så mycket att vara glad för!
Igår pratade jag och den eminenta lilla fru Berggren aka PT och träningsguru, för ett fullsatt event ordnat av Friskis och klädföretaget Röhnish. 

Det är så roligt på så många olika sätt. 
Dels att vi drar mest gäster av alla föreläsare som Röhnish anlitar.
Dels att jag fick tjata oss in där, för vi blev nobbade då vi ansågs för gamla och vår målgrupp var inte intressant för Röhnish. 
Så fel de hade. 

Anyway. 
Roligt. Dels för att det är roligt att få vara en del av Friskis-familjen och vara accepterad där med det budskap jag har. 
Att det jag håller på med, min 8/800-metod främst hjälper hälsan och att viktminskningen kommer på köpet. 
Att sänka sitt blodtryck, blodsocker och blodfetter är ju en superstor hälsobonus, och så får man viktminskningen som extra, extra bonus. 
Bästa Kinderägget, om du förstår vad jag menar. Läs mer här om du inte förstår. 
Ja, roligt att Friskis fattar. 
Nästa föreläsning på Röhnish kommer handla om pilgrimsvandringen och Caminon. Det ska bli sååå kul. 

Fast det jag fnissat åt mest i går var ett möte med en väninna som gillar tjejer. Jag har ganska många väninnor som är gifta/bor ihop med en annan kvinna. Jag gillar lesbiska tjejer, lite rakare och tydligare på något vis. Jag gillar tydlighet.
Hur som helst, så var hennes väldigt enkla och raka budskap denna gång att jag fiskade i fel vatten. Jag borde dejta en tjej istället.  Så skulle allt lösa sig, menade hon. 
Jag fnissade hela vägen hem där jag stod och swishade hem på min eldrivna sparkcykel. 
Ja, det skulle ju onekligen sätta stopp för alla eventuella tomteparader. 
En liten tomtegumma istället för tomtegubbe. :-) Man måste ju le, eller hur?
Mjae, jag vete tusan... jag gillar ju tjejer, men ligga med en, hmmm.. jag vet inte. 
Men som sagt, man ska ju inte dö nyfiken, så vem vet? Men borde det inte pirra lite därnere då?
Jag håller er uppdaterade. jag lovar. 

Nu mot mottagningen och en dag med mycket klienter. En bra dag. 
Jag är tacksam. 

kram, Cathrine  




 











  

IMG_1339 IMG_1339

tisdag, dagarna går, vare sig man vill eller inte... kl 06:31, med kaffe på lilla brickan i sängen. 

Olika saker får mig att tänka och sedan skriva.
Ibland är det min egen situation, ibland är det en mening någon säger eller ett möte jag har. 
Idag är det den här geniala texten på tyg från @broderauttexten. (följ gärna på Insta)


Jag fattar inte, ska JAG ta ansvar för MITT liv?
Men hallå??

Jag har börjat gå i terapi. Det har jag visserligen gjort i många perioder i mitt liv, och det har även varit en del av min utbildning till samtalsterapeut. 
Men denna gång är det för min skull och för att lära mig att ta ansvar för mitt eget liv.
Framför allt för den här tomteparaden av gubbar som senaste två åren tultat genom mitt liv och fått mig att tappa fokus på vad som är viktig och framför allt vem som är viktig här. 
Hela tiden försökt att tillgodose andras behov och vara en person jag tror att han vill ha, vill träffa, vill vara med.
Försökt klämma ned mig i en låda, en papplåda, som varit en aning för trång men där jag trott att väggarna skulle bli mjukare om bara tiden gick. 
Kartongen blev inte rymligare, väggarna blev inte mjukare. 
Jag testade att gå ned mycket i vikt, då kanske lådan blir större, jag får bättre plats. 
Nope. Inte det heller. 
Det enda som hände var att brösten försvann när jag gick ned i vikt. Mycket tråkigt. 
Nu är de på plats igen. Upp ett par kilo. Sådärja. 

Nu uppe ur lådan. Andas lättare. Men inte så glad. 
But that too will pass. In time. 

Lustigt hur alla plötsligt säger åt en hur snygg man är när man mår som sämst. Underar vad det beror på? Är jag bara bra på att hålla masken, sminka mig och blåsa håret snyggt?
Kan det vara så enkelt?

Hur går det för dig? Tar du ansvar för ditt liv? Tar du ansvar för din kropp, din hälsa?
Stora frågor att fundera kring. 
Behöver du ett bollplank så är jag bra på både att lyssna och hitta bra svar. För andra i alla fall. Erfarenhet saknas inte. 
Som hjärnskrynklare OCH hälsocoach så är jag bra på just sådant. 
Hör av dig om du vill ta en promenad och ventilera dina tankar.  Klicka är för kontakt. 
Jag tar både män och kvinnor som klienter, men jag är ingen dejtingservice. :-)

kram, 
Cathrine







 

måndag, kl 07:07, solen skiner och jag har gott kaffe på lilla brickan i sängen.

Börjar ju nu så smått förstå att mina tankar når ganska många av er därute.
Jag är så otroligt glad över alla kommentarer och klappar på axeln jag får av er alla. 
Inte ett enda negativt ord.
 
Jag blev genuint förvånad över frågan jag fick härom dagen, om jag får mycket kritik eller nättrollande. 
Nix, ingenting.
De som inte gillar, bryr sig väl inte tänker jag....
En drygt 60 år gammal liten tantaluras tankar och funderingar kring ålder, relationer, kärlek och allt det andra roliga i livet är nog inte så mycket att bråka om tänker jag...
Lite så där glad och och tacksam över det mesta. Fortfarande kåt när det behövs. 
(nu blir det väl lika mycket liv som efter det jag skrev om torrfitta :-)

Fast grejen är den att jag faktiskt är så sjukt tacksam och så väldigt glad över så mycket!
Det där med tacksamhet kom nog efter pilgrimsvandringen. Går man i 80 mil i fem veckor så upptäcker man hur oändligt mycket det finns att vara tacksam över. 
Att det inte regnar, inga skavsår,  att de enda du har med dig torkar, att det finns en säng (utan löss) ledig, en uttag att ladda mobilen, en middag som går att äta, människor att dela upplevelsen med. 
Såå mycket att vara ödmjukt tacksam för. 

Numera är jag tacksam för att andra vill följa i mina spår och vandra med mig på mina pilgrimsvandringar i sommar. 
Det finns plats kvar både i juni och september. 

Det där med glädje kom nog också under de fem veckornas vandring. Jag hittade tillbaka till den gladare versionen av mig själv. 
Henne har jag tack och lov lyckats få behålla och jag är numera så himla glad över så väldigt mycket. 
Låter det fånigt? Ja, kanske lite. 

Mina stora glädjekällor just nu är att få stå i ett restaurangkök igen. Få komma tillbaka till mina rötter och få stå vid en köksbänk och laga mat. Det är en annan känsla än när man lagar middag hemma, vare sig det är till sig själv eller till kompisar. 
Min andra glädjekälla är att ha lärt sig en ny Food tours tur och för första gången kört den själv och den satt som en smäck. Jag hade 11 superglada och trevliga gäster med mig på min tur i Vasastan i lördags, och det var såååå kul!! 
( de var glada också, inte bara jag) 

Min sista glädjekälla, för denna gång iaf, är den grupp av 10 underbara kvinnor som idag har avslutat sina 8 veckor hos mig på kvällskurs. 
Tillsammans har vi träffats varje måndag och jag har coachat och peppat hela gänget till -10 kg och massor av ny energi, bättre värden och gladare kroppar. Det är jag så sjukt tacksam och glad för.
Vill du också komma i din bästa sommarform, så häng med på nästa kurs som börjar 8-9 april. Kolla mer info på hemsidan
Där finns även en onlinekurs, som många har fått samma goda resultat av. 
Till kurserna finns det även en FB-grupp där du som är intreseerad av  metoden, 8/800 kan gå med i och bli inspirerad av de andra deltagarna. 

Till sist är det väl någon då som undrar över kåt, eller hur? Ja, faktum är ju att en hel del lust kommer tillbaka när man får en gladare och smalare kropp. Märkligt nog så skickar kroppen en hel del hormonsignaler när den får det bränsle den behöver för att fungera. Bra mat och bra träning gör kroppen glad, då blir man kåt och får lust att använda kroppen till roliga saker. 
Och funkar inte det så är alltid 2-3 tabletter av ashwaganda en bra sak att ta till! Lite extra liv och lust, det kan jag lova!

Ha en bra måndag!
Cathrine






 

fredag ( ingen bra bloggdag) kl 06:49, med fulkaffe i koppen, på lilla brickan, i sängen...

Jobbade som kock igår hos min kompis Gunilla. Hoppade in och hjälpte henne med en stor beställning. 
Det var UNDERBART. 
Att få vara tillbaka i sitt rätta element, i köket, vid spisen, med en kniv och ett skärbräde och ett tydligt mål. 
Få fram maten i tid. 


Så skönt at få stå en hel dag och inte behöva tänka på något annat. Mycket terapeutiskt just nu. 
Fast Gunilla är ju också gammal hjärnskrynklare som jag och en sällsynt bra lyssnare dessutom, så vi hann prata en hel del mellan de olika gästernas luncher, middagar, fikastunder och mingelbufféer. 

En klok kvinna målade en mycket bra bild i mitt huvud för många, många år sedan. Det var Birgitta Watz, konstnärinnan som beskrev livet, skeendet som en stark flod och du sitter i en liten båt i den starka strömmen som fort forsar framåt. 
Inse att det är lönlöst att försöka greppa tag i en gren som hänger över floden och försöka ta dig ur strömmen, eller försöka styra din lilla båt (kajak, kanske?) till en stilla biflod. ( där står vattnet stilla och inget alls händer).
Nej, bättre att försöka följa med floden, läs livet, fälla in årorna, sluta streta emot eller paddla åt något annat håll. 
Det är ändå  lönlöst. 
Bättre då att glatt och med stor TILLIT  ( tack Björn Natthiko)  försöka följa med i båten, nyfiken hålla i sig i relingen och se vartåt färden och floden tar dig. 
Bättre att röra sig framåt. Livet går ju ändå framåt. 

Så glatt, nyfiken och med mycket stor tillit på livet, universum eller vem det nu är som bestämmer, så tänker jag lugnt sitta kvar i båten och förundrat se på vart det tar vägen. 
För det gör det ju. 
Det enda man inte vet är vart. 

Trevlig helg,
Cathrine

Glöm inte att nya kvällskurser i 8/800 börjar 8 och 9 april. 
Vi pratar hälsa, vikt, livet och mycket , mycket mer. 
Varmt välkommen. Se mer info på hemsidan. 
 
IMG_2374 IMG_2374
onsdag, kl 06:37, med kaffe på lilla brickan och dagsljus i ögonen...

Det är magiskt. Dagsljus när man vaknar kl 06..
Vilken gåva. 
Hade jag inte haft så ont i ett knä hade jag varit ute på PW just nu. 


Jag var och lyssnade på Björn Natthiko Lindeblad  igår. Ni vet killen som blev bergsmunk i Thailand i 17 år och sedan 15 år håller i retreats och meditation.
Lyssna gärna på hans sommarprat från 2018.
Han är på turné runt Sverige just nu och drog igår ihop 1200 stockholmare på Chinateatern.
Vi var 80 % kvinnor. Undrar varför. Är det bara kvinnor som söker nycklar till frihet?

Berättade Björn något vi inte redan visste eller i någon mån tänkt själva? Nej, jag tror inte det. 
Men det är liksom inte poängen.
Det faktum att en enda människa kan sitta på en tom scen i två timmar i en fotölj och bara prata. Och alla lyssnade som tända ljus säger ju en del, tänker jag.
Vi behöver människor som Björn, iaf för den tiden som finns kvar. Vi behöver människor som manifesterar ren godhet, ren ödmjukhet, ren innerlighet. 
Med alla de fel och brister som fortfarande finns i varje människa. 

Han beskrev den här tiden på dygnet, precis mellan sömn och vakenhet, den jag själv skriver dessa bloggar på. Han beskrev den känslan som jag också har så här tidigt på morgonen. Den tid då alla tankar är alldeles nya och otänkta. 

Finns det nycklar till frihet? Vad betyder frihet för dig? Hur stort behov har vi av frihet?
Det fanns nog lika många svar på den frågan som vi var där igår och lyssnade. 
Vi tog alla med oss en liten pusselbit till just det livspussel vi själva lägger just nu. 
Det om oss själva, du vet. 
Det där jobbiga pusslet, med så jäkla många små bitar. 

Men det faktum att vi alla gick därifrån i djup tystnad och hade svårt att finna ord en lång stund efteråt vittnar väl om en del tänker jag. 

Själv så hade jag sett fram emot denna kväll i månader och hade tänkt gå med en speciell person, men så blev det inte. Livet ville annorlunda. 
En nyckel i sig tänker jag. 
Björn pratade om tillit. Om att när en dörr stängs framför dig inte genast börja leta efter en annan dörr ( mitt gamla beteende) utan istället stå kvar och vänta, med en kärleksfull tillit på att allt kommer bli till det bästa. 
Men kanske inte precis som du tänkt dig. Tillit. Trust. Have faith. 
Bryta mönster.

Ja, du märker ju att man läser in det man själv vill i allt man möter. 
Vilket kanske är en nyckel i sig. 

Jag tillbringade ett par timmar i går morse med min kloke, om än i bland något vilde son, men som har en djupt andlig sida.  Vi pratade om meditation. 
Bilden föreställer hans förslag.

Det kanske är en av de nycklar jag ska ha? 

Hur ser dina nycklar till frihet ut? Behöver du några nycklar? Har du hittat dina nycklar?
Vad är frihet? 

Ja, som du märker så var det ju det enkla och lätta frågorna idag. imorgon går vi vidare till "meningen med livet".
Nä, förlåt jag bara skojar. 
En av Björns tips var också att inte ta sig själv på så blodigt allvar. 
Där är jag iaf en god bit på väg.
Jag lånar ett mantra från Björn. Jag kan ha fel.
https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1089509?programid=1165


Så, min vän, Namaste och allt det där.
Nu ska jag gå och stryka min kockrock och göra ett spännande inhopp som kock och hjälpa en god vän med ett stort caterings/kokerska uppdrag. 

Idag är en ny dag. 

Cathrine 

 
tisdag, kl 17:00, inget kaffe. 

Jag började på en blogg i morse. Tappade taget. Tappade styrfarten.
Eller så tänkte jag fel.
Det händer ganska ofta. 

(säger mina kompisar iaf) 

Var precis på ICA för att handla lite middag. Tänkte på min kompis Fredrik som berättade om en ung man som alltid stannade framför spegeln och kommenterade sig själv och hur snygg han var. 
Jag hade nästan ett sådant "moment" på ICA. Tyckte nästan att jag var lite snygg..
Precis varit hos duktiga frisör Ulla, och är iaf väldigt snygg i håret. 
Lite klippt hår gör underverk för ett litet sargat och ett något naggat i kanten-självförtroende. Gillade mig själv en lång stund. 

Funderar mycket på födelsedagar just nu. Jag tror de flesta vädurar har det gemensamt. Vi gillar kalas. Vem gör inte det å andra sidan...
Vi gillar, jag i alla fall, gillar hela grejen. Bli firad på morgonen, enda gången på året jag kan tänka mig att äta prinsesstårta till frukost. Överhuvudtaget. 
Gillar att äta ostron till lunch, göra roliga saker, få massage, bli bortskämd. 
Jag blev det till Alla hjärtans dag så det får väl kanske räcka då. Man får ju inte bli för bortskämd tänkte väl universum och ändrade på mina planer för födelsedagen. 

Ödets ironi eller vad det nu kan vara för krafter som styr har hur som  helst sett till att för tredje året i rad så grusades mina planer, drömmar och önskningar till just denna så väldigt hett efterlängtade dag. 
Märkligt, eller hur? 

Förra året när gruset slog till så valde jag att åka ned till bästa vännerna på Mallorca och fira därnere istället. Det var trevligt, om än inte det jag hade önskat mig. 

Och se, punktligt som Fröken Ur så slog sandstormen till igen och planerna grusades återigen.. 
Och vad tänkte lilla fru Schück då, tror du? Gissa! 
Ja, såklart. Mallorca. Säkert och tryggt. Here we go again. 

Tills den kloke Fredrik som känner mig väl, lite försynt i morse på vår PW  undrade om det inte var dags nu att skriva om historien och byta hjulspår. Bryta mönster tror jag att han kallade det...
Mutter, mutter. 
Så klart har han rätt. Som vanligt. 

Så nu väljer jag att stanna hemma. Bryta mönster. Stå kvar. Andas. Gilla läget. 
Bryta mönster. Inte fly. 
Stå kvar. Andas. 

Inte lika lätt gjort som sagt. Men som Dr Phil brukar säga, "if this doent work, try something else. 
Nu är det dags för mig att bryta mönster. Göra något annat och modigt likt en tant-Pippi stå kvar och nyfiket se vad som händer. 

Ostron och ett glas skumpa finns ju på Sturehof också. 

Cathrine 
 







 


















 





 
Image-1 Image-1

måndag, kl 07:12, i sängen, med kaffe på lilla brickan...

Jag satt och åt lunch med min mamma igår och vi pratade om relationer. Bra snack. 
Hon är 89 år och klar som en kristallkrona i huvudet. 
En välsignelse. 


Jag har funderat mycket på piloten som jag skrev om igår och mitt plötsliga uppbrott. 
Varför man plötsligt bryter upp efter ett långt äktenskap och jagar efter en dröm, likt en tintomara i en midsommarnattsdröm. Ett väsen. Något man tror man drömt om. En önskan. 
Vi har nog alla någon gång i vårt liv skymtat drömmen, eller det vi ia f trott vara vår dröm, därborta i fjärran. 
De flesta skulle nog bara le och ruska på huvudet och tänka att där var det en dröm som skymtade förbi. Kanske lett åt tanken. 
Jag valde istället att följa efter den. 

Stooort misstag, det kan man ju helt klart säga så här i efterhand. 
Jag bröt upp från ett långt äktenskap, skilde på på alldeles för kort tid och flyttade på mindre än två veckor till Mallorca och en man jag verkligen inte kände. 
Men utan att egentligen veta det så hade väl min dröm alltid varit en kärlekshistoria så andlös och sann att det inte behöves någon betänketid. 
Det kändes som jag inte hade en minut att förlora. 
Det skrevs artiklar och även ett radioprogram i ämnet passion om  mitt uppbrott. Kvinnor suckade och la huvudet på sned och önskade sig få göra samma sak, men välsignade säkert sin rädsla som hindrade dem från att göra något likande.
Jag kände mig otroligt fri, lycklig, som om jag gjorde en sista piruett, högt uppe på tåspetsarna, snurrandes runt på en strand med skjolarna som en sky runt mig....

Man kan väl lugnt säga att jag hoppade, från en klippa, eller en hög trampolin ned i vattnet. Eller rättare sagt där jag trodde det fanns vatten. 
Men det fanns inget vatten i just den poolen och då gör man sig väldigt illa av det fallet. Väldigt illa. Det gjorde ont väldigt länge. 

Ångar jag det idag? Vi pratade om just det igår, mamma och jag. Nej, jag ångrar inte uppbrottet, men jag ångrar hur jag gjorde det.
Jag sårade många, och gjorde en man väldigt olycklig. För det kommer jag alltid vara ledsen.  Jag vet att han har gått vidare och är väldigt lycklig idag. Lyckligare. Mindre vild fru. 

Men jag tror vi behöver piruetter i livet och det jag har tagit med mig ur den händelsen för nu nästan tio år, är nog mina armar, ni vet de där som jag sträcker upp  i luften på alla bilder.
My happy pose. 
Det går att vara microhappy, utan att skiljas och göra andra människor olyckliga. 
Jag hittade mina armar igen när jag gick Caminon, de 80 milen och blev genuint glad igen.
Numera åker de upp i luften av bara farten. 
Och gör mig lycklig. 

Ha en bra måndag,
Cathrine

















 

IMG_0642 IMG_0642

söndag morgon, kl 06:37, trött men svårt att sova, kaffe i mörkret, på lilla brickan i sängen..

Jag funderar mycket på avslut just nu. 
Om vikten av ett bra avslut för att kunna gå vidare.
Egentligen gäller det inte bara i en parrelation utan i alla sammanhang där det finns en relation, känslor och ett emotionellt band.
Men också vikten av att få stå kvar där och titta på den där stängda dörren så länge jag behöver...
Take your time, liksom. 


Svårt att sova trots att jag är trött. Jobbat både fredag och lördag med något jag verkligen gillar, Food Tours, att guida matintresserade människor runt bland Stockholms finaste matupplevelser. 
(är du nyfiken, hör av dig! Vi behöver fler matguider till sommaren). 

Avslut...
Jag åt middag igår med en kompis och vi pratade avslut. Om vikten av att förstå vad som hände och få rätt verktyg för att lösa de knutar som blir vid en separation. I hens fall ett långt liv tillsammans och fortfarande fem år senare fortfarande kvar med alla dessa frågor utan svar.
Jag tror inte att det är möjligt att gå vidare i livet utan svaren. 
Men tänker också att det får lov att ta den tid det behöver. Tiden läker inte alla sår. 

Jag skilde mig 2010 från "mitt långa äktenskap". Jag hade träffat en annan man, på Mallorca. En engelsk pilot. Vacker, vild och farlig. 
Det höll i fyra månader.
Fyra månader i en berg och dalbana tills det en dag plötsligt bara tog slut. Utan förvarning. Borta på ett dygn.
Jag hade  då redan hunnit flytta ned till Mallorca och valde därför att bo där permanent i två år till efter separationen.

Efter två år hörde piloten av sig och ville ses. Det ville jag också.
Vi tillbringade en vecka ihop och pratade, pratade och pratade.
Jag fick mina svar och han fick den frid man får av ett värdigt avslut. 
I den stenöken som varit mitt hjärta i två år kunde det äntligen börja växa  igen av den näring jag fick i vårt möte. 
Det visade sig att han var bipolär och tvungen att inte medicinera för att få behålla sin flyglicens. Vi hade möts i ett av hans bipolära skov, ett manisk skov.
Det sorgligaste var nog det faktum att det man som bipolär drar igång när man är manisk är det man sedan hatar mest när man är depressiv.
Det vill säga, jag, vi och vår relation. 


Jaha, varför delar jag med mig av detta? 
Well, bloggen "Singel vid 60", började i höstas som ett sorgeprojekt, ett sätt att skriva sig ur en sorg över en relation som aldrig blev. Ett liv jag aldrig fick. Ett liv som inte tillhörde mig. 
Bloggen växte och har tack vare att du läser och följer mig fått ett eget liv.
Nu har jag fått alla pusselbitar jag behöver för att kunna släppa taget och gå vidare. 
Det gör inte ont i hjärtat längre. Det hugger och drar ibland, men det värker inte längre. 

Jag fortsätter såklart att skiva om "Livet vid 60", som bloggen heter numera. 
Det blir som vanligt en blandning av högt och lågt, vågat och ovågat. 
Känslor, tidigt på morgonen, 

Om dörrar som stängs. Om andra som öppnas. 
Om att få stå kvar så länge man vill. 
Cathrine




















  


 





 

IMG_1183 IMG_1183

torsdag, kl 07:53, med kaffe på sängen, på lilla brickan. 

Långsamt men säkert så faller bitarna på plats.
Inte i den ordning som jag hade trott eller tänkt. 
Absolut inte med den bilden som jag hade trott att MITT färdiga pussel skulle se ut.
Men andra motiv börjar skymta fram.
Och de är fina. 


Jobbet som varit lite skakigt ett tag börjar falla på plats.
Och jag inser också varför och vad som händer.
Idag får jag de flesta dagklienter via läkarmottagningar, via remisser och dessa nya vägar tar tid att bygga. 
Det är jag som varit otålig.
( vilket man är av naturliga skäl när man är ensamförsörjare, egen företagare, ensamstående och ensamboende, i andra hand)  
Men nya och spännande vägar, samarbeten och arbetspartners byggs och det känns otroligt lugnt. 
Jag byter inriktning på min verksamhet, från ren viktminskning till hälsa. Hälsocoaching. Tillsammans med läkare. Det känns tryggt. 
Jag är lugn. Vilket egentligen är märkligt när man istället borde vara livrädd när allt flyter. 
Men jag är kolugn. Allt ordnar sig. 
Pusselbitarna faller på plats. 

Vänskap. Jag lutar mig så tryggt mot den solida mur av vänskap jag möter just nu. Det har tagit tid att hitta den person som är värd att gillas och älskas av andra människor. Jag själv. Jag skrivit det förut, hur ska man förvänta sig vänskap när man inte ens gillar den version av sig själv som man är.
Nu gillar jag den jag har blivit och jobbar varje dag med att vara så sann och så naken som det bara går. Jag bär mitt hjärta i min utsträckta hand på ett helt annat sätt än tidigare.
Man får det man projicerar.
Och det jag får tillbaka idag är ett guldskimmer, ett stilla regn av rent guld och starka ljusa solstrålar som lyser upp mitt hjärta. 
Och för det är jag ödmjukt tacksam. 

Relationer. Även här får man det man projicerar. 
Det är inte enkelt. Hell no. ingen tebjudning precis....
Här ägnar jag mig just nu aktivt åt att möta och ställa till rätta. Få till bra avslut. Lämna i kärlek. Välsigna och släppa taget. 
Släppa taget om det som inte var mitt och aldrig var mitt. 

Hur just det pusslet landar är svårt att säga. jag ser inte bilden ännu. Letar fortfarande efter bitar. En bit blå himmel, en bit blått hav. En bit av ett härta. 
Du som lagt ett pussel vet precis hur de bitarna ser ut. 
Hur den färdiga bilden ser ut och vad motivet föreställer är ännu inte möjligt att se.
Men jag är nyfiken.   
Och jag är inte för gammal och det är inte för sent. 


Vill du också lägga pussel? Leta reda på pusselbitarna i ditt liv som gör att du lättare förstår dina livsval, både när det gäller vikt, hälsa och det viktigaste, om dig själv?
Hör av dig så pratar vi vidare. 
​​​​​​​Cathrine













 

IMG_1280 IMG_1280
onsdag ( shit vad tiden går fort) kl 07:56, med kaffe på lilla brickan...
Tack för lån av bild, Jesper Waldersten, nu aktuell med utställning på Fotografiska. Magisk. Precis som han. 


Jag var ute och gick på mina nu (nästan) dagliga powerwalks runt Djurgården igår morse. 
Min väninna är väldigt morgontidig så jag var ute redan före 7 på morgonen. 


Det var härligt, och så fort vädret bjuder på fler dagar utan snö och vertikalväder så blir det en daglig morgonrutin, du kan följa mig och min #brojävlen2019 på Insta. 
Det är inte för att visa hur himla duktig jag är som kan gå runt Djurgården, utan för att sporra mig att faktiskt göra det också! Precis som jag gjorde för ett par år sedan med #björkjäveln om det är någon som minns.
När jag skriver om det så inser jag ju att #björkjävlen hade massa hyss för sig. Jag inser också att #brojäveln måste få mer tankar och känslor. Men det är som en relation, ett förhållande, det måste få ta tid. 
It´s complicated som vi säger, vi som INTE lägger upp vår relationsstatus på FB.
Den förändras ju över tid. 
Minst sagt. 

Min urgulliga och väldigt morgontidiga  väninna Marlene, är så klok och så god. Nyss hemkommen från välförtjänta veckor i Thailand och med ett ton nya och kloka insikter. 
Bland det jag tänkte mest på efteråt och tog till mig var hennes tankar kring återhämtning. 
Att vi i vår ålder inte kan springa runt som duracellkaniner längre utan måste få pausa mer och lämna mer luckor och luft mellan möten och åtaganden.  
Och att låta livet få komma fram till oss, inte springa efter det. 
Ungefär som man möter ett litet barn eller en hund. Bara stå still och vänta in mötet. Ta det lugnt och lita på att känslan bär. 
Låter det flummigt? Ja, kanske lite. 

Glädjeämnena idag, just nu, är min underbara måndagsgrupp, min 8/800 grupp som är det mest magiska i gruppväg jag kanske någongång varit med om!
Vilka kvinnor, vilka samtal, vilka möten, vilken glädje och vilken kärlek och välvilja jag möter i den gruppen.
Fokus är ju som du kanske vet hälsan och att äta enligt min metod, 8/800 så förbättrar man sitt blodtryck, blodsocker, och blodfett (kolesterol) på åtta veckor. 
Det vet de flesta idag. Även alla läkare som välvilligt remitterar sina patienter till mig. Härligt känsla. Stor tacksamhet. 

Stor glädje är även den kompakta våg av kärlek och medkänsla jag möter av min lilla cirkel av nära vänner. När det stormar och gör ont i själen så finns de där, och sluter upp på ett sätt som man bara kan drömma om. 
Tack för stödmiddagar, stödsamtal, stödluncher, stödte och alla samtal. 
Life is indeed complicated. 

Till sist så är jag så innerligt glad över ett möte med en tidigare relation som jag efter lång tid fått en chans att bädda om och lägga minnen till rätta. Veta att allt blev bra till slut, alla är glada igen och allt har löst sig till det bästa.
Bra avslut även om de tar tid, och får ta tid, är välsignelser. 
Och ett bra sätt att gå vidare i livet. 
Välsigna och släppa taget, är ett utryck jag burit med mig i många år. 
Det fick jag nytta av igår. Det var bra. 
Jag tror att det kommer flera sådana framöver. 

Och till allra sist ett stort tack till min gode vän PG som inspirerade mig till att börja skriva igen. Denna blogg, "Livet vid 60",  har över tid visat sig vara så oändligt värdefull för mig.
Livet är ingen tebjudning som min terapeut sa härom dagen. 
Klok kvinna. 

Har bloggen i någon mån även hjälpt dig eller fått dig att skratta, så är min dag gjord! 
Hör av dig om du också behöver någon att prata med. 

All  kärlek.
Cathrine





 
IMG_1252 IMG_1252

tidig fredagsmorgon, kl 06:11, såklart i sängen, med det sista av mitt favoritkaffe, på lilla brickan. 

Blogga på fredagar vet vi ju att det är som  att elda för kråkorna. 
Ursäkta uttrycket, men det är inte så många som orkar/hinner läsa bloggar på fredagar. 
Jag tar inte åt mig, tror inte att jag är tråkigare än vanligt på just fredagar. Det är liksom ingen stor bloggläsardag. Så, punkt.
Och om jag nu skulle få för mig att skriva om något så "tråkigt" som utbrändhet. Ja, då får man nog skylla sig själv...
För jag menar, VEM vill läsa om just utbrändhet på en fredag?
Vem vill å andra sidan vara utbränd? Vilken dag den än är i veckan, det är ju inget val precis?


Anyway, here goes. 
Det började med att jag sitter och skriver min egen presentationstext till en stor portal där jag ska börja medverka i. Kurera.
Jag ska bli ny hälsoexpert där, vad det lider. 
Ni vet en sådan där liten tantalura som man kan skriva och ställa frågor till, gratis. 
Nåväl jag satt igår och skrev min egen presentation och raddade upp allt jag kan och vilken sorts frågor jag skulle kunna tänkas svara på.
Jag har ju med tiden och åldern och med många år med klienter lärt mig det mesta om det mesta.
Mat, recept, råvaror. Psykiska åkommor. Häloscoachning, Mage/tarm, ( jag är en jävel på mage och bajs), IBS, bulimi, anorexi, övervikt, undervikt, tillskott, sömn... ja, listan kan göras lång.
Been there, done that, got the t-shirt. Trodde jag. 

Tills jag fick detta meddelande igår, och jag citerar..

"Läser din blogg tänker lägg till på din beskrivning att du hjälper folk med utmattningssyndrom! Vi är ju många och där är du super att rek kost, träning och få oss att göra den viktiga förändringen som ändå behövs. Jag är fortfarande sjukskriven, trött men mycket bättre. Tar mina vitaminer, röda och gröna drinkar, andas och promenerar 10.000 steg i alla väder varje dag nu. Peppad av min fina coach och vän. Ses snart! KRAM"

Så idag sträcker jag på mig lite extra, klappar mig själv på axeln, skickar en tacksamhetens tanke till denna underbara och generösa kvinna.
Och skriver "duktig på utmattningssymptom" på min resumé.

Kan kanske bero på att jag själv vet vad det innebär. 
Eller bara låtit bli att le på beställning. 
Kanske inte ens orkat...

kramkram och trevlig helg
Cathrine








 

torsdag, kl 8:50, fortfarande i sängen, med kaffe på lilla brickan. 
(för dem av er som undrar så vaknar jag faktiskt tidigare, men skriver så bra i sängen) 


Igår hade jag nöjet och glädjen att få följa med min ganska nya vän Lotta på invigning av NK´s nya saluhall. 
Tack  för att jag fick följa med. Förmodligen för att maken låg hemma i förkylning, men jag var ju glad och tacksam som en liten lärka och plöjde överlycklig efter i väninnans fotspår. 
Jag hann för övrigt rodna, mer eller mindre klädsamt då hon glatt meddelande alla som ville höra (eller inte) om min verksamhet och hur duktig hon tycker jag är. 
Tänk att vi ska ha så svårt att slå på våra egna små trummor, denna ständiga jante-lag... väger tungt på axlarna.
Hur som helst, NK Saluhall, Ett fantastisk ställe, gå dit, det är verkligen välgjort och helt ljuvligt. Själv ska jag hänga på Dr Mat och Jureskogs. 
Stort tack även till Micael Bindefeld och hans duktiga crew. 

Vi hann prata en hel del över en ljuvlig kalvsnitzel på Milles lite senare, och begreppet snällhet dök upp  som en av kvällens många roliga samtalsämnen. 
Det är märkligt det där med att vara snäll. 
Jag brukade förr i världen säga att om någon märkte att jag var snäll, så berättad det för Guds skull inte för någon! Det var ingen sexig egenskap när man var yngre.
Nu, däremot är den sexig som fan. 
Jag undrar när det blev ok att vara snäll?  Inte dumsnäll och absolut inte korkad, utan bara genuint god och snäll. 
Är det inte Stefan Einhorn som skrivit boken om konsten att vara snäll, jo det är det visst.

Jag tror att min väninna har varit snäll hela sitt liv. Smartsnäll. Hon är fruktansvärt smart. Klok och rolig. Och snäll. 
Jag vet inte om min egen eventuella snällhet/godhet har kommit med tiden?
Har inget minne av att jag varit så där himla gullig hela mitt liv. Jag har nog alltid velat gott, men så där genuint snäll vet jag inte.

Fast då tänker jag såhär, det var väl en himla tur att man kom på det nu, eller hur?
Om man betänker på att om man har turen och få leva ett 20-tal år till, tänk så mycket bra saker man hinner göra under den tiden. 
En bra tanke som värmer.

Jag har fått en "hemläxa" av min nyfunna väninna, hon tycker jag är dåligt på att marknadsföra mig och berätta för omvärlden vilken otroligt bra metod jag har för att få folk att må bättre. 
Ett väldigt bra hälsoprogram helt enkelt. 
Nu ska jag dra i de trådar jag lovat henne. 

Sedan ska jag tillsammans med min duktiga PT-kollega träffa de två fina paren som vi tillsammans coachar för M-magasins räkning under 6 månader. 
Med vår hjälp, mat, träning, mentalt fokus så kommer det hända bra saker!!!
Läs i tidningen M-magasin så ser du våra hjältar Sören och Rose-Mari och Eva och Camilla. 
Heja dem!!!

kram från Cathrine

ps. vill du också får hjälp med coachning, privat eller i grupp? Hör av dig! 






 

IMG_1238 IMG_1238

onsdag kl 08:36, med kaffe i sängen på lilla brickan

Jag hittade dessa små ordspråk via #broderauttexter. Blev väldigt förtjust i dessa små klokskaper och ordspråk. (det finns massor) sök på Insta eller googla. 


Det enda man kan vara helt säker på är att livet inte blir som man har tänkt sig. Inte ens i närheten.
Behöver det då per definition vara sämre?
Jag vet inte faktiskt. 

J
ag gillar tanken på att att sätta upp två kolumner, ett pluskonto och ett minuskonto och exakt samma sak står på i båda två.

Ja, allt kan hända. Och händer.
For sure. 

Ja, det tar slut. Helt klart. Även om min lilla mormor envisades med att tillägga ett " OM" jag skulle dö. Väldigt gulligt. 
Jag tycker inte att den tanken är så farlig. Klart vi ska dö. Det handlar ju egentligen bara om vad vi gör av livet innan vi dör. Fyller det med bra saker, liksom. 

Nej, det blir aldrig som man tänkt. Inte ens i närheten. 
Man har ju någon form av hum om vad man tror ska hända i sitt liv. Man tror det iaf.
Ingenting, absolut ingenting av det jag trodde har hänt. Absolut ingenting.
Men det har hänt en himla massa andra saker. Inte alla roliga måste man väl man väl ändå tillägga...
Men så är väl livet.

Jag tänker inte trötta ut dig eller mig själv heller för den delen med detaljer ur mitt liv som gick åt helvete eller vad som blev så mycket bättre än vad jag hade tänkt.
Alla dessa historier har du ju bättre själv. 
Det vore som att gå på en tråkig date och killen bara pratar om sig själv i två timmar.
( jo, det har hänt. flera ggr dessutom, fast med olika killar) 
Nä, fyll på med dina egna historier. Vad blev bra och vad gick inte som du tänkt dig? 

Ingenting blir ju garanterat som vi tänkt oss. Glöm inte det. 

Jo, det finns faktiskt en slutkläm på detta till synes, vid första anblicken,  ganska svamliga resonemang. 
Det som inte står på den broderade lilla tygbiten är nog den sista och kanske viktigaste. 
Det som faktiskt också kan föras upp på både + och - kontot.
Nämligen nyfikenhet. 
Var nyfiken. Sluta aldrig med det. Det kan också gå åt helvete. Eller bli hur jävla bra som  helst. 
Nyfiken på hur det går, vad som ska hända, hur blir det sedan, vad händer nu, vad händer runt hörnet? Vilka galenskaper eller klokheter ska jag hitta på nu? 
Vem ska jag träffa? Vad ska jag göra? Var ska jag bo? Vems ska jag jobba med? 

Själv är jag nyfiken om jag ska flytta till Fagersta och köpa hus med en kompis. Vad vi ska göra där är fortfarande inte helt klart. 
Men är jag nyfiken? 
Japp, det kan du lita på!!!

Ha en bra onsdag. 
Lite för lite uppdrag just nu, men bra och mycket träning. Och roligt jippo ikväll med bästa sällskapet. 
DET är jag nyfiken på!

Cathrine

















 

tisdag, kl 07:38, i sängen med kaffe på lilla brickan..

Kärleken säger att han sitter där nere i Spanien och väntar varje morgon på en blogg. Tur för honom då att jag vaknar tidigare, så detta är redan skrivet när han vaknar. (sömntuta).
Men jag tänker såhär, läser han så är det säkert någon annan där ute som också läser om en snart 61-årig kvinnas öden och äventyr. 
Och gillar det.


Detta är ju bloggen som startade i höstas som en projekt för att komma ur en toxiskt relation och ett sätt att belysa vår ålder. Då hette bloggen "Singel vid 60" och handlade väl mest om Tinder då.
Numera, inte fullt så mycket singel längre, handlar väl bloggen mer om känslor, tankar, känslor, torra slemhinnor och allt annat roligt i livet runt 60.
Ja, även det som inte är så himla härligt också, tänker jag. 
Det är väl namnet numera på bloggen, tänker jag.
Livet runt 60. 
Eller vad säger ni?

Min stora kärlek just nu är faktiskt min kvällskurs. Tio fantastiska, underbara, makalösa, duktiga och kloka kvinnor. Varje måndagskväll möts de för att i två timmar prata hälsa och det som nu har vuxit ur denna grupp, kärlek och omsorg. 
Vi delar, gråter, gläds åt varandra och våra liv, sorger och glädjeämnen.
Vi är så olika, vi kommer från olika platser, bakgrunder. Den enda gemensamma tråden är en önskan om att förändra ett beteende och tankar kring mat och hälsa. 
Och så gillar de, av någon för mig outgrundlig anledning mig. Vilket är så svårt att förstå. Jag har nog svårare att möta all denna välvilja, vänlighet och kärlek än jag trodde. 
Jag lär mig så mycket på dessa två timmar per vecka och kommer sakna dem så gränslöst när kursen är slut.
Jag brukar alltid säga att jag är verkligen "blessed", välsignad som får hålla dessa kurser och att varje kurs är "den bästa". 
Men, så är det, denna kurs ÄR den bästa. 

Mer att jubla åt just nu är min stora, stora glädje och kärlek. Pilgrimsvandringarna. 
De som kom att i grunden förändra mitt liv och hela perspektivet på mig själv.
Jag tror inte att jag förrän nu, snart 2.5 år efter min långcamino på 80 mil under 5 veckor knappt börjar förstå hur den förändrat mig som person. 
Den ödmjukhet, glädje över små saker, dåligt humör och livssyn var jag rädd att förlora och minsta greppet om efter det att jag kom hem. Men så har det inte blivit. 
 Kanske för att jag varit noga med att fylla på varje år, gått en bit varje år. 
Nu ser jag så enormt mycket fram emot att åter snart få trampa en vecka i juni och en vecka i september. läs mer här 
Vill du följa med i juni så finns det platser kvar och det gänget som kommer med är då magiskt fina! 
Jag har tur i livet. Stor tur. 

Sedan får man aldrig glömma att njuta nu. Tända ljuset, köpa skorna, ta resan.
Och om du ska äta kakan. Se då för sjutton till att det är den bästa kakan. 
Och njut som fan! 
(och ha inte dåligt samvete efteråt). 

Cathrine







 







 

senaste inläggen

Arkiv