Screenshot 2017-12-01 10.40.33

2019

fredag, kl 08:43,med kaffe på sängen. en dag som vi vet inte är så lyckad för bloggning, (inte många som läser)  men det låtsas vi inte om..

Ibland måste man stanna upp och försöka förstå hur bra allt faktisk är, lite good enought sådär. 
Pratade som vanligt med både mor och son i telefon igår. Först mamma som direkt frågade vad som var på tok för hon hörde väl att att min röst var lite låg. Tänk ändå vad mammor har bra hörsel när det gäller sina barn. Bara det i sig är ju helt otroligt att det finns en annan människa som direkt HÖR hur man mår. 
Att sedan få den gåvan och glädjen att fortfarande ha en pigg och alert mor i livet är inget annat än en välsignelse i sig. 

Sedan pratade jag med mig son, han frågade hur jag mådde och jag svarade att det väl var helt ok, ish. 
- Ok är bra, säger sonen. Helt ok, faktiskt. Han har ju helt rätt. Som så ofta. 

Ja, det är ju precis exakt så det är. Helt ok är bra. Riktigt bra faktiskt. 
De där små kornen av komplett lycka är ganska få och vore det fler så skulle vi nog inte uppskatta dem lika mycket. 
Men bara det faktum att ha möjligheten att få byta ett par ord med de två personer i livet som är mitt nord och syd ( förutom Kärleken som är öst och väst), de två som är de största planeterna i mitt solsystem. De två som betyder mest.
Det är en välsignelse i sig. 

Det finns ett underbart utryck på engelska som heter " to count your blessing" att räkna/uppskatta sina välsignelser. 
Det är inte så dumt att vakna och fundera över sina välsignelser. Vad just jag är glad och tacksam för.
Min familj, mina vänner, ja, det som gör dig lycklig. 
Ta dagen i tillfälle, det kanske är lite lugnare för dig också idag när det är någon form av halvledigt. Fundera över vad du är tacksam för. 
Tänd ett ljus på en grav eller i ditt fönster och fundera över dina blessings, dina välsignelser. 
Dessa tankar både värmer och stärker och det där varma ljuset i trakten av hjärtat lyser upp från insidan. 
Ok är faktiskt riktigt bra. 

Du vet vid det här laget att jag är ganska bra att prata med och lyssnar också riktigt bra. Terapeut på köpet. Behöver du den sådan person, så hör gärna av dig. För kontakt, klicka här. 

jag önskar dig en väldigt fin helg,
Cathrine





 





 

tisdag, kl 07:04, kaffe på sängen, tacksam. 

Note to self,
det är inte för sent och jag är inte för gammal. 
När det gäller kärlek så har det senaste året verkligen levererat på den fronten. 
Mer kärlek och lycka än vad man kan tro är möjligt. 
Men så är det tydligen. Inte för gammal och det är inte för sent. 


Men livet handlar om så mycket mer än kärlek. Det var faktiskt det som jag hade tänkt att vända och vrida på en smula. 
Man är aldrig för gammal och det är aldrig för sent för något egentligen. 
Lärande, läsande, personlig utveckling, förändring. 
Allt är möjligt. 

Jag satt med en av mina favoritgrupper förra veckan, en av de kvällskurser som gärna vill fortsätta sin utveckling och fortsätter att ses hos mig en kväll i månaden. 
Vi pratade om att när det "rätta" är enkelt.
Inte bara för det intellektuella men även för det kroppsliga.  Att välja den vägen som är lättast att gå. Både för kroppen och själen. 

En klok mentor, konstnärinnan Birgitta Watz förklarade det hela väldigt tydligt för mig för många år sedan. 
Hon beskrev livet som en stark flod och istället för att försöka klamra sig fast vid en stock och försöka få den att navigera upp för en biflod , att istället stanna kvar i den starka forsen och följa med strömmen. 
Hålla huvudet ovanför ytan, var nog uppmärksam på hur vattnet rör sig, och sedan bara modigt hålla rätt kurs, framåt. 
Följa med livet.

Min egen livsläxa började för tre år sedan då jag ensam gick pilgrimsvandringen i fem veckor. 
Jag lärde mig vad ödmjukhet, enkelhet och tacksamhet betyder och i dess mest praktiska form står för.
 Egenskaper som idag har blivit en del av mig. Sådant som tidigare låg så långt från den person jag var då.
Jag har också fått möta kärlek. Jag har fått turen att få uppleva hur ren och oförfalskad kärlek ser ut, i sin renaste form. 
Inte kärlek "pimpad" med blingbling, resor och lyxhotell, utan avskalad, ren godhet. 
En blomma, en gest, en kopp kaffe på sängen, en vänlighet utan förväntad retur.

Då är förändring så enkelt. För min del är det mycket mindre Netflix och jag har börjat läsa igen, efter många år utan böcker.  Mycket, mycket mindre vin, nästan inget alls faktiskt. Och väldigt tidiga kvällar, så skönt.
Det är aldrig för sent. Man är aldrig för gammal. 

En läxa för mig att förstå och lära sig. 
Storheten i det lilla livet. 
Och jag går helt tyst, tacksam, bredvid och bara förundras över livet. 


Hoppas du får en bra tisdag.
Cathrine







 





 

onsdag, kl 07:19, i sängen, med kaffe på sängen


Tack för alla fina brev och reaktioner!
Härligt att ni läser, tycker, tänker och hör av er!
Roligt att starta en positiv snöboll och låta den rulla och få ett eget liv. 
Tack vare er. 
Veckans (kanske) sista inlägg handlar fortfarande om det där med kärlek, singel, gift, sambo och livet i vår ålder. 
Spännande ämne som berör många har det visat sig.


Igår kom G till tals, hon hade skrivit ett så klokt inlägg om viljan och möjligheten att leva själv, och hur vi faktiskt är den första generationen som har den förmånden att få bestämma över våra liv och hur och med vem vill leva detta liv. Sambo eller singel. Du bestämmer själv.

Nästa vinkel på dessa funderingar kommer från en annan väninna, H som upplever en annan sida av samma mynt, nämligen frågan om varför hon som är så söt och trevlig fortfarande är singel..
Så här skriver H:


"Det intressanta är att att jag också får en hel del reaktioner, menande blickar och suckar för att jag INTE träffat någon ny att slå mig ihop med trots att det gått ”så många år” sedan jag gick igenom min skilsmässa.
Jag får ständigt höra kommentarer som ”varför har du inte nån ny, du som är så trevlig”, ”är det inte dags att gå vidare efter alla dessa år”, ”det ÄR JU roligare att vara två”, osv. De flesta kommentarerna fälls utan att fråga om jag vill, eller för den delen ”anstränger mig”, för att hitta en ny partner. 
Min poäng är att hur man än gör i denna mogna ålder så finns det så många åsikter om hur vi ”borde” eller ”inte borde” göra - när valet faktiskt är vårt eget, - utan andras åsikter eller fördömanden!"


Så väldigt bra skrivet, tycker jag. 
Du som är så söt och trevlig...borde väl ändå träffa någon...
Hur sjukt är det, egentligen?
Vill jag inte dejta, så är det min ensak. Det är verkligen inget som säger eller lovar att livet blir så förtvivlat mycket bättre "för att man är två". 
Jag brukade kalla mig för enastående istället för ensamstående, under de perioder jag var singel.
Alltid retade det någon! :-)

Jag pratade med en väninna som precis gift sig nyligen och vi konstaterade ganska "matter of fact att man får lov att pussa en del grodor innan man träffar någon prins, om det är det man är ute efter. 
Och att det faktiskt finns lika många snälla och vänliga män som kvinnor därute. Men tänk såhär, vill man ha en ny tjejkompis så tar det lång tid innan man hittar den man verkligen vill hänga och umgås med, och samma sak gäller för män.
Första bästa blir oftast INTE så bra. 

Och vill man inte pussas, inte hänga med grodor och trivs med livet precis som det är, så är det helt i sin ordning. 
Tänk om vi kunde ägna mer tid åt att göra gott, säga snälla saker, göra andra människor glada, istället för tvärtom?
Börja med dig själv. 

Vill du göra något roligt för dig själv till våren? (vare sig du är singel eller sambo ( ta med gubben/gumman) så tycker jag att du ska hänga med mig och Fredrik Ölander på vårens bästa pilgrimsvandring, en vecka längs Camino de santiago de Compostela. 
Vi kommer denna gång ha extra fokus på hälsa och måbra. 
Så, häng med!  Gör dig själv glad. En garanterad endorfin, serotonin och dopaminkick. Det kan jag lova. 

Mer info om pris och resa, klicka här. 

kram!
Cathrine



















 

tisdag, kl 07:26, med kaffe på nya fina natttduksbordet. Samma lycka varje morgon.
 

Många gillade det jag skrev igår om en del av de attityder jag möter som "nyträffad" i denna ålder i livet. 
Ömsom vin, ömsom vatten om man säger så..
Jag fick ett underbar kommentar av min kloka väninna G, som jag gärna saxa och delar med mig av....


" Jag är ju en av dem som lever ensam.
 Jag är ju även en väldigt historieintresserad person. Om man tittar ur det perspektivet på varför allt fler lever ensamma kan svaret vara - för att vi kan.
Under vår levnad har lagstiftningen förändrats till vår fördel. 1973 avskaffades sambeskattningen som medfört att kvinnans lön slogs ihop med mannens varvid skatteeffekten totalt kunde innebära en försämring för hushållet.
1982 lagstiftades om att alla yrken skulle vara öppna för båda könen. Plötsligt kunde kvinnor bli både produktchefer (som jag 1986) och präster, dvs utbilda sig till yrken med bra löner.
Detta tillsammans med att preventivmedel blev lagliga och tillgängliga för alla, och att fri abort infördes på 1970-talet, förändrade förutsättningarna för Sveriges alla kvinnor. Plötsligt fick vi makten över vår kroppar och vår ekonomi - dessa feminismens grunder: att kunna försörja oss själva. Det har lett till möjlighet att leva själv. Ingen behöver längre stanna i ett äktenskap av ekonomiska skäl.


Sedan är det det där med kärlek.
 Flertalet av våra jämnåriga män är uppvuxna i familjer där mamman varit underordnad pappan både ekonomiskt och psykologiskt. Gossarna hade en mamma med hembakade bullar att gå hem till. Självklarheten i att mamman skötte hushållet behöver inte diskuteras. Men det är inte så konstigt att våra jämnåriga män i vuxen ålder har liiite problem med jämställdhetsfrågor Deras liv har ju snarast begränsats av den lagstiftning som gett oss kvinnor de rättigheter jag nämnt ovan.


 Jag tänker att det vore bra om fler kvinnor slutade betrakta sig som misslyckade personer som gett upp. Vi är ju första generationen som har makt över våra liv, något som yngre kvinnor ser som en självklart. I alla fall om de valt att skaffa sig den utbildning som även den är tillgänglig för alla."

Jag blir själv alldeles lycklig av G´s rader och tankar. 
Vi missar ju ibland det historiska perfektivet och det faktum att kvinnor idag har ett val. 
Det är vi, i vår ålder, den första generation kvinnor som kan välja.
som har makten över våra liv. 

Det är "Pippi-power". 
Det här har vi inte gjort förut, det ska nog gå bra. 

kram, 
Cathrine
 

måndag, kl 06:54, i sängen, med kaffe på nytt nattygsbord.

Lycksökerska, manslukerska eller bara gammalt hederligt oseriös?
När man "hittar kärleken sent i livet" för man minsann höra både det ena och det andra. 
En hel del snörpta munnar får man också se. Förvånadsvärt många faktiskt.


Jag läste en bra krönika i DN i fredags, på Insidan. En kvinna i min ålder som gift om sig för tredje gången och stötte på en hel del ifrågasättanden. 
Måste ni verkligen gifta er, är det nödvändigt, vad ska det vara bra för ... osv.
Själv så är jag ju lite teflonig till sättet ( det rinner av mig), så jag bryr mig inte så mycket om vad folk tycker och tänker, men den där artikel satte faktiskt fart på tankarna hos mig. 
Epitetet manslukerska fick jag  ( av en man) för något år sedan när en väninna och jag var ute på något galej. Sansat sådan om jag minns rätt. 
Att överhuvud taget dejta i denna höga och aktningsvärda ålder (61) är knappt något man ens talar om. Att man då och då faktiskt träffar någon ska vi inte tala om. Usch så dagsländigt och... lättsinningt det hela verkar. Hua. 
Man framstår som något väldigt oseriöst och tonårsflamsigt. Herregud, gifta sig flera gånger under ett och samma liv...
Jag funderar på varför det är "finare" att vara gift med en och samma gubbe i 40 år, och varför allt annat är mindre bra. Mindre fint liksom.
Lycklig eller inte verkar spela mindre roll i sammanhanget. 

Jag har många väninnor som lever singel. En del för att de vill det, andra för att de inte hittat den rätte. En del som fortfarande letar aktivt medan andra har resignerat och funnit sig i ett liv som ensamstående.
Själv hade jag nog slutat dejta och börjat nöja mig med livet som det var, skulle precis gå ur Match när en man från förr seglade förbi på skärmen. 
Tänkte att ett glas vin kan man alltid ta, åtminstone för att höra vad som hänt med hans liv sedan vi sågs senast ( för 45 år sedan). 
Han resonerade detsamma. Max en halvtimme hade han avsatt för vår dejt. 
Resten är historia som man säger, och nu är vi förlovade, bor ihop och gifter oss till våren.

Min plan som ung var helt klart att gifta mig och förbli gift med en och samma man ett helt liv. Precis som mina föräldrar hade gjort. Lyckliga dessutom.
Nu blev det inte så. 
Det blev olika perioder i livet, med olika män. För det mesta långa och väldigt comittade förhållanden som alla varade länge och resulterade i barn i det ena fallet och stark önskan om familj i det andra. Tyvärr kom livet emellan och ville annorlunda.    
Vart vill jag komma med detta resonemang?
Kanske att stanna upp och fira livet. I varje form och skepnad det än har. Livet, carpe diem, fånga det, lev det. Njut av det. 
Fira livet. 

Vill du också fånga livet, låt då inte din kropp sätta stopp för det. Jag träffar så många kvinnor som inte älskar sina kroppar och därför inte låter någon annan heller få en chans att älska dem. 
Jag hjälper dig att komma iform, fysiskt eller psykiskt. 
Du förtjänar att få må bra. Det är faktiskt något vi alla förtjänar. 
Kontakta mig gärna, så hjälper jag dig till kropp du vill ha roligt tillsammans med!
Klicka här. 




 










 

torsdag, kl 06:45, i sängen med en kopp kaffe på stolen som just nu är mitt nattygsbord. 

Idag ska det handla om tacksamhet.
En mening har gått på repeat i mitt huvud sista veckan.
Jag gick i många år till ett mycket duktigt medium. Hon började alltid med en mediation där hon gick igenom hela kroppen för att koppla av och stilla klienten.
De sista orden gick alltid till hjärtat, som skulle vara upplyst av "ett vackert vitt ljus". 
Nu vet jag precis hur detta ljus ser ut, för jag får vara med om det, varje dag. 
Varje morgon. 


Jag gav mina klienter i kvällskursen i hemläxa att fundera över vad de är tacksamma för. Ur dessa funderingar kommer nästan alltid tankar kring tacksamhet för den hälsoförändring de har unnat sig själva och hur självsnälla de är mot sig själva. Det är ju enkelt att vara snäll mot andra, men så svårt att vara snäll mot sig själv. 
Genom att fundera i dessa banor bygger man och reparerar man nämligen självkänsla. 
Något som brukar få sig en rejäl törn när man inte tar hand om sig, äter fel och inte sköter om sin hälsa. 
Så det är sådant vi jobbar med på mina kvällskurser. 

När man ger en sådan hemläxa så funderar man självklart i samma banor. 
Jag får numera alltid kaffe serverat på sängen. En glädje och källa till tacksamhet i sig själv. 
Härom morgonen gick jag upp tidigare, och tänkte ta min egen kopp som stod klar på bänken i köket. 
Den var full med hett vatten! Även termosen där resten av kaffet brukar vänta på mig, var fylld med kokande vatten.
Det tog en sekund innan jag fattade varför...
Alltsammans för att jag skulle få en kopp kaffe som var så varm som möjligt.
Allt detta, detta värmande och all denna omsorg utan att jag ens visste om det eller detta blev ens fått det berättat för mig...
DET är omsorg och kärlek. 
Det är jag tacksam för. Så oändligt tacksam.

Hur ser dina tankar kring tacksamhet ut? Vad är du tacksam för idag?

Har du funderat mer på min utmaning att under en månad undvika, socker, mjölmat och mejeri? 
hur mår du? Hur går det?

Är du nyfiken på kursen, vill du hänga med på nästa kurs?
Eller träffas privat och ta en timme tillsammans?
Hör av dig, klicka här för kontakt. . 


Jag hoppas du får en bra torsdag.
Cathrine









 









 


 

















a på knappen ”Redigera text”. Bilden kan du ändra eller ta bort i ”Ändra bild”. För att dra in nya block klickar du först på knappen ”Skapa innehåll” och väljer sedan vad du vill ha.

IMG_0752 IMG_0752

tisdag, kl 06:53, med kaffe vid sängen, i nya hemmet och nya sängen. 

Igår träffade jag min terapikompis och vän PG, och han ställde en väldigt rak fråga till mig (jag gillar sådana frågor).
Varifrån får du din livsglädje ifrån?
Man skulle ju kunna sälja din glädje, speciellt när du du den där gesten med armarna i luften.


ja, vad svarar man på en sådan fråga?
Man börjar fundera på var och när den där speciella glädjen började spira. 
Jag vet faktiskt platsen och tiden. 

Det var 2 juni 2017. Jag hade gått en vecka på min långa pilgrimsvandring, 5-veckorsvandringen tvärs över Spanien mot Santiago de Compostela. 
Jag var hög på lycka över allt jag fick vara med om, hög och rusig på livsglädje och kände mig som Tigger i Nalle Puh över allt jag klarade av och faktiskt fixade riktigt bra.
Någonstans där på vägen fick jag tillbaka min grundglädje, hittade min ödmjukhet, min tacksamhet och förstod begreppet enkelhet.
Det behövs så lite för att vara tacksam för så mycket. 

jag var rädd att förlora den förmågan när jag väl kom hem till vardagen igen och alla bekvämligheter, men den oron visade sig vara ogrundad. Den hade kommit för att stanna.

Förstå mig rätt, och läs mellan raderna, det är klart att det blir svart ibland. En fnurra på kärlekstråden, en nära anhörig som mår väldigt dåligt, en oro för hur framtiden ska se ut... alltsammans sådant som självklart skapar mörka moln även på min himmel. Jag är ju inte mer än människa.
Jag har varit lite "skör i kanten" inför förändringar i livet och med flytten, och en självklar oro över att ett snabbt samboskap ska bli ett hopp i en galen tunna. Och oroat mig helt i onödan, för detta är nog bland det bästa jag gjort. Att flytta ihop alltså. 
Som sagt, människa. 

Men, jag studsar tillbaka, jag är snabbt på benen. Snabbt i zonen igen. I glädjezonen. När man en gång har hittat platsen där det där bubblet bor, där den där livsglädjen finns, så hittar man snabbt tillbaka.  
Enklare och enklare, snabbare och snabbare för varje gång. 
Märkligt, men så är det faktiskt. 

Visst blir det tvära kast. I alla fall till synes tvära kast. Men är det inte så livet självt ser ut. 
Glädje och sorg. 
Man måste ju känna att man lever, liksom. Tänker jag. 
Och det gör man faktiskt väldigt mycket, i alla fall när man sträcker armarna upp i luften. Då är det svårt att inte vara glad. Pröva själv. 

Behöver du hjälp med att hitta tillbaka till din grundglädje? 
Följ med mig på en PW så pratar vi. Hittar tillbaka till din grundglädje. Vad just du blir glad över.
Orkar du inte gå så ses vi på mottagningen. 
Har du lust så hänger du med mig och Fredrik Ölander på nästa års veckovandring längs pilgrimsleden en vecka. 
Vi går tillsammans på skattjakt efter livsglädjen.
Kontakta mig här. 
Läs mer om höstens kurser och vårens äventyr, här. 

Jag hoppas vi ses!
Cathrine
 

onsdag, kl 06:45, med kaffe på köksstolen som just nu är mitt nattduksbord, kaffe på sängen, termos i köket. Kärlek tror jag det kallas och jag är så glad och tacksam för det. 
Stor, varm och god kärlek. 


Idag ska det handla om bröst. 
Bröst och mat. 
Eller snarare vilken sorts mat som INTE är så lyckad för dem som drabbats av cancer eller kanske bär genetiskt på risken att utveckla cancer senare i livet. 


Alla har vi en väninna som drabbats av bröstcancer. Just min väninna överlevde, men det är fortfarande väldigt många som inte gör det. 
Dessa rader går till dem. Vi hedrar dem genom att hjälpa andra. 

Det började med att jag skrev om mjölk och mejeriprodukter i måndags. Det blev ett himla liv som ni säkert fattat. 
Igår var jag lite stukad och sårad, idag är jag bara arg. 
(deppigheten har lagt sig, tack och lov. Förmodligen 5 HTP som börjar verka) 

Ingenting sker ju av en slump tänker jag. 
Hade jag inte skrivit om mjölk, ost och andra mejerier så hade aldrig mina vänner läkarna och näringsterapeuterna kommit till mitt försvar och skickat bra studier. 
https://www.healthnutnews.com/doctors-petition-fda-to-require-breast-cancer-warning-label-on-cheese/?fbclid=IwAR1nOSIAJNz1qT6cQezESFsDmrx48rroBLOmu998BmKgZQusaUY8aQYF-qs

Då hade jag aldrig fått denna kommentar som jag nu saxar anonymt ut mitt FB flöde igår...

" jag har haft bröstcancer med spridning till hjärna,lunga, lever, lymfa och skelett, fick cellgifter under många år som inte fungerade alls. Enligt läkarna så hade jag 8-10 veckor kvar att leva 2001. Det var först när min syster som är forskare i genetik och onkologi kollade upp kopplingen mellan bröstcancer och mejeriprodukter som jag slutade med detta och fick stopp på tillväxten av tumörer."

Dessa rader borde alla kvinnor läsa.
Och sedan välja själv. 
Jag säger inte avstå allt du gillar i resten av livet. Jag säger avstå socker, mjöl och mejeri under en period och se hur du mår. 
Du kanske minskar i vikt precis som NIkke som svarade med en kommentar på gårdagens blogg (läs det gärna!).
Du kanske stoppar inflammatiioner i leder och muskler. Du kanke blir lugn i magen, du kanske sover bättre, du kanske slipper akne, du kanske slipper att jämt vara så trött och hängig, du kanske blir mindre deppig...
Vad har du att förlora?

Testa en månad. En måndad utan socker, mejeri och mjöl. Inte räkna några kalorier, inte räkna några kolhydrater. Inte "banta". Bara äta kött, fisk, ägg, kyckling och MASSOR av grönsaker.
Bara låt bli mjöl, socker och mejeri under en månad. 
Är du med? Antar du utmaningen? Gör gärna en kommentar i fältet nedan. 
Nu går startstkottet för vår egen "rosa månad". en månad utan rosa godis, rosa bullar , eller annat trams. 
Gör ett rosa mos ikväll istället, på rödbeta och potatis. 

Nu börjar vi samla en månads hälsoeffekter. 

NU BÖRJAR VI!!!!

kram, Cathrine

 
 

tisdag kl 07:40, med kaffe på köksstol brevid nya sängen, i nya lägenheten.

Jo, lite skör i kanten är jag allt.
Märker konstigt nog av åldern i lägen som dessa. 
Lite mindre av allt. Ork, lust, kraft...
Så jag säger som den färgstarka kvinnan på bilden ovan, jag håller med om i stort sett allt...
Nåja.


Det blev en animerad diskussion på FB igår över ett inlägg jag gjorde ang mjölk. Det skulle egentligen hamnat på en FB grupp, 8/800, men hamnade egentligen av misstag, i huvudflödet.
Tänk så mycket åsikter vi har om mjölk! En helig ko, om man så säger..
Och allt jag skrev var att det kan ju vara värt att testa att utesluta/undvika mejeri under en period för att känna skillnaden i kroppen.
Aj, vilket liv det blev. 
Är man lite skör i kanten ska man undvika alla barikader och speciellt sådant som mejeriprodukter. 
Note to self. Mjölk och mejeriprodukter är toppen. (not) 

Ja, skör är ett bra ord just nu...En väldigt nära anhörig mår väldigt dåligt och det påverkar det mesta. Inget i livet känns riktigt roligt när de man älskar mest inte mår bra. Så är det bara.

Blir faktiskt också skör av flytten. En del av oss är inte gjorda för mer än en viss mängd flyttar under ett liv. Jag tror jag har överskridit den kvoten rejält. 
Nu är det inte många dagar tills själva lasset går, även om jag bott heltid i nya lägenheten i ett par veckor. 
Bävar för fredag. Gillar verkligen inte flyttlass...
Minns en god väninnas ord, vid en av hennes och makens många flyttar, att därifrån skulle man få bära henne ut med fötterna före..
Jojo, de har hunnit flytta både långt och flera gånger sedan dess.
Om Annica var i Stockholm nu så skulle jag nog hyra in henne för lite flyttorganisation. 

Men det är lite härligt med hela processen. Just nu har vi ett helt tomt sovrum, bara nya fina dubbelsängen som tronar i mitten. 
Med lite färg och nya möbler ( och lampor) blir det toppen. 

Skulle du också av någon anledning känna dig lite skör i kanten så kan jag med fördel rekommendera lite uppiggande aswaganda (hälsokosten) för extra ork och lust, samt GABA (hälsokosten) till kvällen för lugn och ro. 
Det funkar faktiskt utmärkt. 

Du missade väl inte Anders Hansen och hans utmärkta program i SVT Din hjärna? Se annars gärna på SVTPlay. 
Det handlade mycket om hur du faktiskt kan påverka ditt humör och hur du mår genom hur du rör dig. 
Väldigt sevärt. 

Behöver du mer tips, råd eller pep, så tveka inte att höra av dig till mig så löser vi det tillsammans.  Klicka här. 























 














 

IMG_2293 IMG_2293

Onsdag, kl 08:18, sista natten i provisoriska sovrummet, tills nya sängen kommer, idag. Fortfarande med kaffe på nattduksbordet. 

Jag minns väl när denna ledsamma bild togs på mig i somras av min väninna M. 
Kärleken och jag hade fnurra och jag var så bottenlöst ledsen. 

Det ordnade sig efter ett par dagar, och nu lyser solen ljust och varmt över ett väldigt vackert och kärleksfullt förhållande som i dagarna ytterligare förstärks genom att vi flyttar ihop. 
Då borde man väl vara lycklig, eller hur?

Och är man det inte, så måste man sätta sig ned och fundera varför. Så jag tänker och tänker. 
Det är som om filmen som går på skärmen framför dig just nu körs i svartvitt, fast du är helt säker på att den är inspelad i färg. Någon måste med andra ord ha kommit åt någon inställning.

Igår kväll kom jag på vad det var. Jag gillar inte förändringar. 
Jag gillar inte att flytta. Jag gillar inte att möblera om. Jag gillar det verkligen inte.
Trots att jag vet att det blir bra till slut, det finns ett slut på en flytt och allt blir toppen, så är jag så väldigt låg och ledsen. 
Inget är kul. 
Gå till en del jobb? Nej, hu så hemskt. Träffa kompisar, nej det orkar jag inte. 
Dra igång nya projekt? Nä, jag vill hellre ligga under en filt och titta på Netflix. 
Ja, du fattar.... inte bra.
Har man ovanpå det alltid ha några nära och kära att ständigt oroa sig för. Ja... då blir det rejält motigt. 

Ja du hör ju. Inte ens jag som alltid är så där outhärdligt pigg och glad är det jämt. 
Men du vet ju också att jag alltid försöker hitta en väg ut ur mörkret och gärna tar hjälp där det finns tillgängligt. 
Mitt gamla knep, att gå sig ut en depression är alltid ett säkert kort. Ljus i ögonen varje dag låter kanske banalt men det funkar. Jag lovar. Kanske inte så kul att komma ut just nu, men rejäla regnkläder är ett hett tips.
Vidare så petar jag just nu även i mig ett naturligt anti depp, som heter 5HTP, det fanns tidigare att köpa på hälsokosten men finns numera bara på nätet. Gjort på en ört, griffonia och väldig effektivt. 
Sedan tar jag gärna GABA en signalsubstans som bidrar till lugn i hjärnan och bättre sömn. Finns på hälsokosten.

Vidare så är det extra viktigt att under deppiga perioder ändå försöka äta vettigt. Undvika socker, mjöl och mejeri som verkligen inte gör dagsformen någon nytta.
Jag försöker också att ligga i ännu mer med kosttillskott i form av extra vitaminer och kollagenprotein, D-vitamin och Omega 3. 
När hjärnan är slut brukar kroppen inte ligga långt efter. Bra med extra stöttning då tänker jag.

Sedan är det "bara" ( inte så bara) att stillsamt försöka sätta en fot före den andra och långsamt försöka ta sig i den riktning man tror är "land" och säkerhet.
Inte helt enkelt, jag vet. 
Klappa fint på sig själv och säga snälla saker till sig själv. 

Själv ska jag ägna dagen åt att ta emot vår nya dubbelsäng, och sedan pyssla om nära och kära.
Det finns ju som bekant grader i helvetet. 

Behöver du också någon som lyssnar och stöttar och som faktiskt förstår exakt vad du menar, så hör gärna av dig. 
Jag är bra på att lyssna. Blivit en riktigt duktig terapeut efter alla dessa år. 
Du när mig här. 















 












 











 

tisdag morgon, kl 07:17, med kaffe på sängen, i nya hemmet.

Att få flytta ihop med en människa man älskar är en gåva.
Att överhuvud taget få förmånen att träffa någon man vill vara med och leva resten av sitt liv med, är gåva. 
För allt detta är jag så väldigt djupt tacksam. 

Men, jag kan inte låta bli att muttra lite ändå, om andra saker, inte om Kärleken ( han är toppen). Det handlar om oss kvinnor. Om hur vi saknar den där förmågan att hålla ihop och vara lojala mot varandra. Å andra sidan, nu när jag funderar på det, varför skulle kvinnor egentligen vara mer lojala mot varandra än vad män är? Är män mer lojala mot varandra? Har DU en synpunkt, lämna gärna en kommentar nedan. 
Nåväl, min poäng... jag har senaste tiden sett flera händelser där kvinnor är rent ut sagt ruttna mot varandra. 
En kollega och väninna till mig upptäckte att hon är kopierats rakt av, långa stycken som en sk hälsomännniska har kopierat och sedan salufört som eget material och håller dessutom kurser i detta. Seriöst, hur tänker man då?

En annan väninna till mig är nu plötsligt trakasserad och stalkad av sin killes exhustru som dessutom ringer upp och kallar den stackars människan för "lycksökerska"...
Jag menar, herregud...vem kommer på sådana dumheter?
Nättroll ska vi inte tala om, snälla vänliga äldre kvinnor som förvandlas till nätmonster och sitter och publicerar elakheter om andra kvinnor på nätet. 
Skaffa er ett eget liv tänker jag stillsamt. 

Så med ett litet stillsamt "make love not war" tänkte jag lämna dig med en varm önskan om en bra tisdag. 
Själv ska jag åka in till stan och packa flyttkartongen i den gamla lägenheten tillsammans med den vänlige sonen som kommer över och håller lilla mamma sällskap. 
Sedan blir det klientarbete i eftermiddag.
Det är just nu det bästa jag vet, att sitta med klienter på nya mottagningen. 
Det blir så mycket nytta och glädje gjort där. Jag har fått en så väldigt fin mottagning i stan med den bästa energin. 
Känner du att du eller någon du vet skulle behöva en "prattimme", så hör av dig, du kan boka direkt på hemsidan här. 

Vill du läsa mer om vårens pilgrimsvandring eller höstens olika kurser så går du direkt hit. 

Snart börjar ny 4 veckors kurs i Mosley/Schück metoden som gör så gott för hälsan!
Välkommen!

kram, Cathrine



















 

tisdag, kl 08:21, i egna sängen, med kaffe på lilla brickan. 

OJ!! Ni ville verkligen läsa om artros!!!
Ja, verkligen!
Det betyder att vi fortsätter att prata om det.
So here goes. 



Jag kan inte låta bli att visa er min femårsplan. Så här ser den ut.
Min plan är är att vandra en vecka varje år med en grupp längs Camino de Santiago de Compostela.  Mina Caminoheroes. Mina hjältar. 

Du och din grupp går en vecka varje år, närmare Santiago för varje år. 
Jag går en sträcka varje år med varje grupp. Så om fem år går jag alla fem sträckorna, i fem veckor, 80 mil.
De som går med mig får varje år ett märke, att sätta fast eller hänga runt ryggsäck eller väska/jacka.  
Min förhoppning är ju att många ska vilja gå alla fem "benen" på sträckan, men förstår såklart att det blir både avhopp och tillhopp under åren som går. Livet kommer ju emellan som vi brukar säga...

Men det är för mig det bästa, enklaste och klokaste moroten för att hålla mina artrosknepiga knän igång. Massor av rörelse och massor av nyttig, antiinflammatorisk mat som ger mig styrka och näring att hålla mig i bästa formen. 

Jag väljer därför bort all gluten, dvs mjölmat, pasta och bröd. Det är sådant som driver inflammationer och gör att iaf jag får väldigt ont. ( och de flesta med mig).
Jag väljer också aktivt bort allt socker och all mat som innehåller socker ( läs sushi). Detta även för att inte göda jästsvampar i tarmen som exempelvis candida, som ger mig svampinfektioner och urinvägsinfektioner. 
Jag äter därför också små mängder frukt och bara i säsong. 

På min egen lista över NEJ-mat och Sällan-mat står står även mejerivaror. Jag är absolut inte laktosintolerant men får en svullen och gasig mage av komjölk, och mår dåligt att fettet i grädde och märker direkt på hyn när jag undviker ost. 
Så för min del så skippar jag helst alla typer av mejeri och dricker havre i kaffet. 

Det blir väldigt enkelt en livsstil som iaf för min del fungerar väldigt bra. 
Jag håller vikten helt utan problem och det har liksom blivit ett ickeproblem, vilket vikt borde verkligen borde vara, i min ålder iaf. 
Med en lugn, platt mage som inte behöver kämpa med att bryta ned sådant den inte mår bra av så mår jag allra bäst och ger mig själv de bästa förutsättningarna för att kunna långt och länge. 

Vill du ses för en privat sittning och prata vidare om din kropp och vad den bäst behöver för att må bra?
kontakta mig så möts vi på mottagningen i Stockholm eller via Skype/Face time eller annat sätt som passar dig.
klicka här. 

Vill du förhandsboka en plats på nästa års vandring, klicka här!

Vill du att att jag ska skriva om något annat som du är nyfiken på? Skriv då gärna i fältet nedanför så kommer det bums!

kramkram! 
Trevlig tisdag!
Cathrine









 



 













 

måndag, kl 07:43, (jag ligger efter), med kaffe på sängen av maken.

Jag är ju som du vet ute och går mycket och långt. 
Trots att jag har artros i alla leder i ben och höft.
Så länge jag äter på rätt sätt är jag faktiskt helt smärtfri. 
Slarvar jag är smärtan där direkt!


Så här gör jag för att hålla mig smärtfri, pröva du också i en månad och hör sedan av dig till mig och berätta hur det gick för dig!  Sådant tycker jag är väldigt roligt att få höra, både det som fungerar och inte.


Metoden som fungerar för mig är rent antiinflammatoriskt. Man undviker helt enkelt mat/råvaror/produkter som vi vet driver inflammationer i kroppen och gör att vi får värk, mår sämre  - och får ont!
Det finns flera bra böcker i ämnet antiinflammatorisk mat, bla Maria Borelius böcker Hälsorevolutionen och Bliss. Forskaren Soki Choi är också inne på samma linje med sin bok Kimchi och Kombucha. Alla tre mycket, mycket bra böcker och nästan obligatoriska om man är road av detta ämne, eller drabbad.
Vidare så skriver även läkaren Stig Bengmark i sina bloggar och sin bok Välj hälsa om samma sak. 
Jag är med andra ord allt annat än ensam om mina teorier. 

Nåväl alla är olika och det kommer ta olika lång tid för dig att läka dina inflammationer i leder och rygg, vi får olika problem beroende på var vi har våra akilleshälar. 
För min del har det främst handlat om knä. Ryggen tränar jag så mycket och där har jag numera sällan ont. (så länge jag tränar). 

För min del handlar det om att helt och håller utesluta gluten, laktos och socker. 
Det vill säga mjölmat, mjölkmat och socker. 
Jag äter bara frukt nu under en kort säsong när frukten är svensk, färsk och nyodlad, sedan håller jag mig bara till bär.
Med tanke på att man får i sig dagsrasonen av C-vitamin från 3 (!) rönnbär per dag, och det finns mängder av dem på träden just nu, så tror jag inte att det är just skörbjugg vi kommer lida av om vi skippar allt socker från just frukt. 

Det som påverkar just mig mest är faktiskt bröd, i alla former. Bröd och pasta. Då prostesterar mitt knä direkt. 
Min man brukar skämtsamt fråga om min mage sitter i knäna. Och han är har onekligen en poäng där.

Jag undviker som som sagt bröd, smörgåsar och pasta och pizza i alla former. 
Lite glutenfritt bröd eller fröknäcke ibland, men helst inte. 

Jag äter istället massor med grönsaker, fisk, ljust kött (rött kött är inflammatoriskt och jag äter det med stor måtta) kyckling och ägg.
Såser och dressingar baserade på grönsaker, som tomatsås, avokado och pesto. 

För att även göra magen extra glad, hjälpa till med nedbrytningen i tarmen och tillföra goda mag och tarmbakterier äter jag någon form av syrade grönsaker varje dag, samt gärna ett tillskott i någon form, gärna Stig Bengmarks Symbiotika  (finns på Örtagubben, hälsokost) som jag rör ned i vatten eller lingon/rödbetsjuice på morgonen. 
I den drinken tar jag även ett multivitamintillskott i pulverform, ett sk grönt superpulver ( Bioracolous, finns hos näringsterapeuten Marlene Gustavsson) samt en skopa kollagenprotein ( upgrit.se) för att stärka lederna och ge muskeluppbyggnad hjälp på vägen. Kollagen är bra för hår, hud, naglar och brost i lederna. 

Vad tar jag mera, jo en sak till som jag aldrig missar och det är Omega 3 fettsyra, med tillsatt curcumin, dvs gurkmeja, det heter Mor Epa Move, och finns på hemsida med samma namn. sjukt effektivt för min del, iaf.

Låt oss göra oktober till en GÅ-månad! Börja med att läka din atros, träna mycket, gå mycket, du vet väl att bästa sättet att läka en atros är att röra sig jättemycket, även om det gör ont?
Det går inte att läka sig frisk eller smärtfri genom att vila.
Jag vet nu att det är en del av er som reagerar och säger att det är väl lätt för henne att säga...
Mja,, om du ser på bilden, så förstår du kanske att vandringen jag gjorde på 12 mil på fem dagar i maj inte var heeeelt smärtfri. Men sista dagarna kunde jag ta av knäskyddet för då gjorde inte knät lika ont längre. 
Jag hade slarvat med kosten innan resan och framför allt tränat för lite. 
så nu är det full fart med ny träning och nya vandringsresor.

Just nu har jag vandringar inbokade för de närmaste 10 åren , så det gäller att hålla sig på händer och fötter!!!
Så känner du att du ska testa min utmaning med kosten, träning, och lite tillskott och sedan hänga med mig och någon av mina kollegor på vårens hälsovandring till Santiago eller höstvandring längs Caminon, så tveka inte!
Gör din intresseanmälan på www.schuck.se 

Så går vi tillsammans snart!!
Cathrine
























 

fredag,kl 07:19,  ingen bra bloggdag som vi vet, kaffe på lilla brickan i egna sängen...

Tack, tack, tack och tack!!!!
Tänk så mycket kärlek och välvilja det finns och så mycket glädje för andra vi rymmer. 
Tänk så många som har hört av sig och gläds åt vår lycka, tusen tack. 


Jag vill ju med denna blogg, vare sig den har hetat Singel vid 60, Livet vid 60 eller 60 är det nya 60, förmedla ATT det finns ett liv vid 60 och hur härligt det faktiskt är. 
Och oundvikligt. 
Jag brukar tjata om hur roligt det är att vara just 60, för det har jag ju, som Pippi brukar säga, det har jag ju aldrig varit förut, så det ska nog bli spännande. 
Och det har det ju blivit. 

Några av mina kompisar våndas inför sina 60-årsdagar, andra är ledsna att de inte hittar någon att vara ihop med, andra är purkna över att jag jämt tjoar om hur kul det är i denna ålder. Jag får alltid "på moppo" när jag tjoar för mycket om hur härligt det är i denna ålder. 
Ja, vad säger man? 

Att bli äldre är ju liksom oundvikligt. Det handlar bara om hur väl jag tar hand om den här kroppen som jag färdas i. Hur länge vill jag att den ska hålla? Hur sköter jag mig? Hur äter jag, hur dricker jag, hur tränar jag?
( lilla mamma, 88 år, tränar nu på gym tre (!) ggr i veckan. Det är ALDRIG för sent) 

Att träffa någon i den här åldern är inte omöjligt, men liiite knepigare ( om man inte springer på en man man dejtade för 45 år sedan, efter klokt tips från rolig väninna) Leta där man står är därför ett bra tips.
De farbröder som finns därute är minst lika knepiga som vi. En del vill bara ligga ( det vill ju vi också för den delen..) andra vill fortsätta att vara gifta med sin fru ( det kan man ju förstå) och en del vill ha det "enkelt och kravlöst", vilket betyder att de inte vill gifta sig och flytta ihop. Det är det för övrigt inte så många kvinnor som vill heller, så det jämnar ut sig även där. De flesta i vår ålder har ju fina egna hem som de ogärna lämnar. 
Kort och gott, what you see is what you get. Vi ändrar oss inte nämvärt i denna ålder. Vi är inte 20 längre. ( och inte 50 heller för den delen) 
Men det betyder ju inte att man ska sitta hemma i stugan och trycka näsan mot rutan och undra hur det är därute, utan bästa sättet är trots allt att gå med i ett par dejtingsajter, typ Tinder och Match och komma ut och pussa lite grodor. 
Glöm inte att grodpussning snart är en olympisk gren om du frågar mig!  

Jag tror också mycket handlar om att släppa taget. 
Släppa taget om vårt tidigare liv.  Ingen vill höra någon som idisslar om sin tidigare gubbe, dumma fru eller tidigare liv. 
För min del handlade det väldigt mycket om att släppa taget om sådant jag förr trodde var viktigt. Statusmarkörer, livsstil, ekonomi, allt det jag trodde var viktigt.
Och nu, äntligen fattar att de vita frottésockor i öppna sandaler som jag dissade för 45 år sedan faktiskt inte spelar någon som helst roll, utan den som betyder något är den genomgode och vackre man som bär dem. 
Tänk om jag kunde gått bredvid mig själv för alla dessa år sedan och viskat det i örat på mig själv, this is the one. 
Tänk vad mycket tid och sorg vi hade sparat då. 
Men nu är nu, och det är det som är det viktiga. 

Så mitt råd,  och med ett litet glädjeskutt, inför helgen och för resten av livet, lev livet nu. Lev så det bara knakar. 
This is it. 

kram, Cathrine




















 
IMG_2734 IMG_2734

torsdag kl 07:07, med kaffe på lilla brickan, i egna sängen. 

Kära läsare, så var det då äntligen dags...
Att packa alla plastbackar (igen) och förhoppningsvis för sista gången på väldigt länge byta bopålar. 
Nu som sambo och snart blivande fru. 

Till dig som troget följt alla upp och nedgångar med mig i bloggen "Livet vid 60"  kan nu andas ut ( tror jag) och i framtiden läsa om hur det är att gifta sig och flytta ihop vid 60 och hur livet då ser ut. 
Naturligtvis fortsätter jag att skriva om kost, hälsa och allt det andra i livet. 
Men viktigast av allt, numera kommer jag alltid få kaffe på sängen. ( och termos med extra kaffe i köket när han går till jobbet).
Det är kärlek. 

Klart har det gått fort och klart att man inte kan föreställa sig vad detta kommer innebära, men samtidigt har man heller aldrig varit 60+ tidigare i sitt liv, och inte heller vetat att tiden numera är räknad på ett annat vis än tidigare. 
Sådana klyschyr som "resten av livet" och likande får ju liksom en annan innebörd, när man vet att livet inte längre är ett oändligt hav av tid. 

Jaja, om ett par veckor går flyttlasset och jag lovar att hålla bloggen uppdaterad om alla öden och äventyr på vägen dit och själva ihopflyttningen. 

Fördelen med att inte längre ens vara 60 (utan mer) så har man ju varit med om en del tidigare och fattar ju rent praktiskt vad som ska göras och hur det blir sedan. 
Men det är ändå det STORA samtalsämnet mellan oss. Vilket jag tror är BRA. Ju mer man pratar desto bättre. 
Förvånad blir man ju i alla fall. Gnissel blir det ju ändå. 
Tur att nya lägenheten är STOR vilket gör att man kanske får gå undan om det blir för hett...vem vet?
Omgivningen är glada. Båda familjerna  och alla söner verkar lättade. (undrar egentligen varför?)

Jaja, som du förstår så går det åt mycket tid just nu åt att sucka förundrat och fundera på allt som har hänt på så kort tid. 
(45 år + 6 månader) 
Men livet går ju faktiskt vidare utanför denna lilla bubbla. 

Senaste pilgrimsvandringen, mitt roliga 5 år projekt, gick fantastiskt bra och nu är det klart att det blir ny vandring varje år i september, med start från början, i St Jean Pied de la port, och så vandrar vi tillsammans en sträcka mot Santiago de Compostela.
En vecka under fem år, och om fem år når vi så äntligen Santiago och havet vid Finisterre. 
Är du intresserad av att hänga med på det spännande projektet, så titta in på min hemsida. 
Till våren gör jag ju även en hälsoresa med vandring längs Caminon, då går vi en vecka, in till Santiago och går 100 km på en vecka. 
Denna vandring gör jag med Fredrik Ölander, min bästa kompis. 
Denna resa är också "mixad" och det ska bli kul!!!

Nya kurser i Mosleymetoden och 8/800 rullar hela tiden så det är bara att hänga på när det passar, både IRL eller Online. 

Vi ses!
Cathrine







 

måndag, kl 07:04, i egna sängen, med kaffe på lilla brickan.

Jag stod i restaurangkök en dag i förra veckan. 
Två kvinnor i ett kök i många timmar blir många samtal.
Jag och Blixen pratade om livet, ålder och min rädsla för att dö nu när allt är så himla underbart i livet.
Då säger denna genomkloka människa så nyternt och redigt, 
- "Jo visst, en dag ska vi såklart dö, men alla de andra dagarna, då ska vi leva!


Illustration lånad av @broderauttexten

Och precis så det. 
Leva nu. Carpe diem. Fånga dagen. Dricka champagne på en tisdag bara för att det är kallt och gott. 
Välja livet. Stora tuggor och stora klunkar av det. 

Jag fick en kommentar härom dagen om att jag var för frejdig  och tänkte för lite på dem som var äldre. Jo, lite ödmjukhet saknades visst också. 
Ja, vad ska man säga?
Bloggen handlar ju om mig och min situation i just den här åldern. Och bloggen heter också mycket riktigt "Livet vid 60". 
Inte livet vid 75. Dit kommer jag ju iaf så småningom, och skriver säkert om det då också.
Men just nu gör jag precis det som min kloka kockkompis Blixen säger, alla de andra dagarna lever jag!  Mitt liv, just nu. 

Och jäklar vad det levs. Att få möta, det som kanske är livet stora kärlek i denna ålder, det är en gåva och en ynnest. Att få älska och bli älskad tillbaka så villkortslöst är något jag aldrig varit med om förut. 
Detta ljuvliga sockerdrickspirr i magen över att faktiskt vara förlovad, och snart sambo och gift är inget annat än magi. Och en gåva. 

En gåva var jag faktiskt också med om i lördags. Vi var ett gäng tjejer där några av oss ska påbörja en ny pilgrimsvandring tillsammans i morgon (!), så vi gick en "för-camino" på ett par timmar tillsammans. 
Vi började gå ute vid Hässelby Strand utanför Stockholm, och gick sedan i drygt 3 timmar, längs vattnet in mot Stockholm och åt lunch vid Alvik. 
Vilken härligt vandring!  Bor du i Stockholmstrakten och gillar att gå så kan jag varmt rekommendera det! Kanonhärligt! 
Vill man så kan man ju sedan fortsätta över bron och gå in till stan. Helt perfekt. 
En sådan dag är en gåva för mig. 

Nu känns det som jag fått in en rejält antal steg i benen för att vara väl rustad inför vår vandring. 
Vi kommer börja att gå rakt upp och tvärs över Pyreneerna, redan den första dagsetappen och jag vet av erfarenhet att det kommer bli tufft. minst sagt...
Men följ oss gärna, våra öden och äventyr på sociala medier, #caminoheroes2019 samt #fiveweeksfiveyears
Och håll gärna tummarna för att alla knän, ryggar och ben håller. Inte heller så många skavsår eller annat elände. 
Nej hela gruppen, alla tappra och modiga 13 girls ska gå i mål i Estrella om en vecka, lika pigga, friska och glada som när de började vandringen i St Jean Pied de la port.

Och när vi är hemma så startar höstens första kurs i 8/800, det finns en plats kvar till kursen som börjar 4/9, är det din plats?
Annars finns det alltid onlinekursen för dig som inte bor i Stockholm men ändå vill satsa på hälsa nu i höst. 
Vidare så fortsätter jag coaching och samtalsterapi både inomhus och utomhus, i form av en walk and talk.
Vidare så finns det en roligt matlagningskurs på agendan och massor mer är på gång, så stay tuned!!

Hör gärna av dig frågor eller funderingar! 


Nu är det dags att packa ryggsäcken och bestämma vilka kängor som får följa med denna gång.
så, Buen Camino. 
Vi ses!

Cathrine














 

fredag, ( ingen bra bloggdag) kl 07:39, med kaffe på lilla brickan i egna sängen.

Ja, fredag är som bekant ingen bra bloggdag, men jag skriver en bit i alla fall, för jag är så glad över att ha lärt mig ett nytt ord, kroppens glädje. 

Jag har senaste två veckorna haft några återträffar med grupper jag lett under våren i min metod, 8/800.
Det är alltid spännade att se hur det går för deltagarna när de får "flyga solo" med metoden. 
Jag brukar säga att detta är den bästa/sämsta hälsometoden som finns, för ingen misslyckas, och därför är det knappt någon som behöver gå på någon Steg 2 kurs. 
Lite skillnad mellan mig och Viktväktarna där det är inbyggt i metoden att misslyckas, komma tillbaka, och spendera mer pengar! 

Av alla jag träffat nu senaste veckorna på återträffarna så kan man dela upp dem i två grupper. 
Dels det gänget som har "unnat" sig både det ena och det andra under sommaren. De har inte gått upp något i vikt, men heller inte fortsatt nedåt. Det är ju jättebra tänker jag.
Sedan har vi den gruppen som fortsatt att äta enligt metoden, men som inte längre räknar kalorier. 
Dessa har fortsatt att i lagom takt dala vidare nedåt i vikt och några av deltagarna jag träffat har jag knappt känt igen, eftersom de ser 10 år yngre ut, så mycket piggare, friskare, gladare och hälsosammare. 
En av mina deltagare, Inger som är journalist med hälsa som sitt specialområde har nu sytt in varenda par av sina byxor då allt hänger på halv stång. Hon har på ett par månader gått ned mer än 15 kg.  Det lyser idag om henne och hon ser verkligen ut som hon lever som hon lär och skriver om. 
Numera går hon lätt ned på knä när hon behöver plocka upp något och cyklar varje dag ca 1 mil till och från jobbet.
För att hon orkar. 

En annan av deltagarna som också var helt självlysande, Lotta, satt och berättade för oss om den glädje hon upplever att kroppen har fått tillbaka. Kroppens glädje över att kunna röra sig utan smärta, utan att det gör ont, hur lycklig kroppen blir att få vara i balans och i god form. 
Det märkt så väldigt väl på våra kroppar när den är glad. 

Snart bär det av på höstens första Camino, jag har dessutom blivit tillfrågad om jag vill leda andra vandringar för andra företag och så bra som kroppen min mår, så ska det bli jättekul. 
Trots artos i alla leder så har jag inte ont någonstans, och går lätt ca 2-3 mil per dag utan problem. 
Det är tecken på en glad kropp som inte behöver kämpa med mat som ger inflammationer utan bara får mat som kroppen blir glad av.

Vill du hänga med på en kurs, Online eller IRL, en matlagningskurs, en privat konsultation  eller en vandring, titta gärna på hemsidan och se vad som skulle passa dig.

Själv ska jag nu gå ut och gå med min kompis Fredrik, gå och träna på Becore och sedan träffa en klient för en walk and talk. 
Och sedan träffa Kärleken för middag och bio. 
Livet leker. 
Jag önskar dig en trevlig helg, och hoppas vi ses i framtiden. 


 



 

onsdag, kl 07:17, hemma i egna sängen, kaffe på lilla brickan

Känner du  igen titeln på Anthony Bourdains bok Kitchen Confidentials, eller en kocks bekännelser som den hette på svenska?

Ja, är du lika matnördig som jag så kanske du minns den galne kocken som både skrev böcker och sedan reste jorden runt och upptäckte mat runt om i världen. 
Han blev tyvärr bara 61 år. 
Denna branch är hård, och många lever som varje dag var den sista med mycket droger och hårt liv. 
Jag tror inte Bourdain var något undantag från den regeln. 
 
Jag är själv kock, utbildad på dåvarande restaurangskolan Kristineberg och senare på Cornell University i USA. 
Jag har aldrig stått bakom spisen "under service" dvs då det är gäster i matsalen. Inte säker på att jag skulle palla trycket och stressen. 
Jag gillar att laga mat och jag gillar att "producera", men den stress och press som full matsal skapar är inte något jag önskar min bäste vän.

Men idag ska jag faktiskt stå i kök. Jag hjälper min superbegåvade kompis Blixten som driver ett konferenskök och vi vet i förväg hur många gäster vi har och när maten ska serveras. Ganska tryggt och lugnt med andra ord. 
Men visst, det ska vara 30-40 portioner riktigt varm mat på bordet, precis på minuten. Så visst finns det ett element av nervositet, men väldigt snabbt övergående. 
För övrigt är det bara roligt och härligt att få bryta vardagen med att hoppa i i ett riktigt produktionskök. 
Med kockrock och hela baletten. 
(kanske inte så välstruken. Jag får nog dra fram strykbrädan)

Jag gillar som sagt att laga mat i alla former. Hemma, hos kompisar, catering och matlagningskurser. 
Nästa spännande tillfälle blir när jag nu i september hyr fina ROT´s kök och har en kurs i 8/800-matlagning. 
Det blir roligt att få både berätta om min hälsometod och få möjlighet att laga mat med det i fokus. 
Vi kommer under en hel dag prata hälsa och hur man äter sig till ett lägre blodtryck, lägre blodfetter (kolesterol) och lägre blodsocker. 
Maten är ju naturligt antiinflamatorisk och vi kommer även prata surkål och annat nyttig probiotika för mage/tarm.
Ett riktigt hälsopaket med andra ord. 

Är du intresserad av att laga mat med mig och duktiga hälsojournalisten Inger Palm, så kika på min hemsida, och boka din plats.

Jag hoppas vi ses i framtiden, på någon kurs, online eller för ett hälsosamtal på mottagningen eller längs Djurgårdskanalen för ett walk and talk. 

( jag måste bara få berätta om den underbara bild min man skickade igår, när han visste att jag var ute med klient och gick, jag fick en bild på en pagegoja och en tusenfoting....)
Ja, så är det nog...


Nu är det dags att dra på sig kockrocken och börja laga mat! Tjo-ho!!!!

Borde jag "bekänt" mer? Ja, kanske? Stay tuned så kommer fler bekännelser imorgon.
kram, Cathrine











 

måndag, kl 07:11, i annan säng, med kaffe på nattduksbordet och
kärleksfull termos i köket...


Ålder är ju helt klart en process som alltid stör oss på ena eller andra sättet.
Hela livet.


När vi är yngre vill vi för död och pina bli äldre. Komma in på Gröna Lund, senare disco och sedan Systembolaget, bil och allt det där. 
Senare i livet gör vi allt vi förmår för att se yngre ut. Ungt är fint. Ett ansikte som ser ut som det är ångstrykt av ett järn för att se så slätt ut som möjligt. Slätast vinner. 
Smalast vinner. Ungdomligast vinner. Minst grått hår vinner. 
Ja, du fattar ju...

Jag tänker extra mycket på ålder numera. På gott och ont.
Det positiva är ju självklart att det är extra underbart att träffa en människa i sin egen ålder och äntligen få vara precis i den åldern man befinner sig i, (61), och få vara väldigt älskad för den man är. DET är väldigt härligt.
Det som kanske är mindre härligt är ju naturligtvis att "för evigt" inte är så där himla länge. 20-25 om man har tur. Och det kommer vi naturligtvis ha. 
Massor av tur. 

Men jag fick en kommentar på bloggen "när alla stjärnor ställer sig på rad:
"Undrar hur du ser på, hur livet gestaltar sig för de människor som är äldre än du? Jag sympatiserar med ditt beslut att svara ja, inget problem, men hur tror du man tänker när man är typ 75 år. Mata duvorna? När övergår en frejdig 61-åring till att bli en ömkansvärd äldre?"

Oj, vad jag har tänkt på de sista raderna...
När övergår man från att vara en "frejdig" 61-åring till att bli en ömskansvärd äldre?
Aldrig, är mitt svar. 
Det finns i min värld ingen ålder som är ömkansvärd. 
Min mamma är 88 och det minst ömkansvärda man kan hitta. Tvärtom, hon är pigg, alert, roligt, otroligt snygg , sköter sig själv och är så krispigt superfräsch. 
Hon skulle hellre äta något giftigt än att sitta i någon stadspark och mata några fåglar.  Hon har för övrigt fullt upp med yogaklasser och balansträning, så någon tid i parken skulle hon inte hinna med.

Jag tänker på begreppet "Age is a state of mind, and if you don´t mind, it does not matter". 
Ålder sitter i huvudet, och du bestämmer själv om du är ömkansvärd.
Så min tanke är nog, nä jag tänker inte bli gammal denna vecka heller....
Jag tänker fortsätta att leva, älska, träna, jobba, pussas, jobba, vandra, leva mitt härlig liv. 
I väldigt många år till. 

Vill du hänga med mig så finns det väldigt mycket roligt som händer just nu:

- 4/9 är det dags för höstens första kvällskurs, 8/800, det finns plats kvar.
- 15/9 är det matlagningskurs, höstens första, på coola ROT. Vi lagar 8/800.

- Mottagningen är öppen och jag tar emot för samtal. 
- Walk and talk, samtal och promenad fortsätter även under hösten. 



kram!
Cathrine

 

CathrineSchuck_Camino CathrineSchuck_Camino

torsdag, kl 07:15, annan säng, kaffe på nattduksbordet.

Jag ligger och myser i sängen. Med kaffe på sängen. Herregud händer sådant fortfarande? 
Seriöst, kaffe på sängen.  OCH en hel termos i köket med nybryggt kaffe...
Kärlek tror jag visst att det kallas. 


Jag ligger och myser och tänker på att jag vill gå ut och gå en rejäl sväng i dag. Det börjar dra ihop sig till Camino-tajm igen och då måste man ha lite steg i benen. 
Ut och gå med andra ord! Mycket. 

Mina Caminoäventyr, dessa ständiga vandringar till Spanien och den berömda pilgrimsleden i norra delen av landet, började tack vare min kloka son. 
Alltsammans började tack vare att sonen för ett par år sedan såg sin lilla mamma ganska ledsen och ur gängorna och menade på att "alla mammor behöver ett äventyr, nu är det din tur, lilla mamma. Du ska gå långt. Närmaste bestämt 80 mil på fem veckor. Nu går vi och köper kängor åt dig".
Det var så det började. Sonen släpade med sig en ytterst motvillig mamma till Kängsspecialisten, provade ut ett par och köpte dem till mig. 
Sedan stod han utanför min port varje morgon i tre månader och vallade mig runt Brunsviken och Djurgården. 
Så småningom hängde han på mig en ryggsäck, och det gick upp för mig att detta möjligen var på allvar. 
Herregud, skulle JAG ut och gå i 5 (!) veckor??????? 
Nä, jag tror inte det...

Dagen kom för avfärd. Sonen hade köpt en enkel biljett till Paris och sedan tåg till Atlantkusten. 
31 maj 2017 på kvällen nådde jag St Pied de la Port i Baskien, vid foten av Pyreneerna. 
Hua. 

Jag säger precis som det var. Jag hade inga som helst planer på att verkligen gå dessa 80 mil. Ännu mindre bo på härbärgen, i sovsalar och dela dusch och toa med både människor och vägglöss. 
Inte min stil liksom. 
Men jag traskade iaf iväg och hade en stenhård plan B som i stort sett bestod av att om jag bara massor av bilder på stenar, löv och kvistar och sedan drar till Mallorca, så kan jag sitta därnere och lägga ut en bild varje dag på sociala medier och låtsas att jag gick leden. 
Så tänkte jag faktiskt. På riktigt. 

Det blev inte så. Alls. 
Jag gick och jag gick och jag gick... grät, sjöng, skrattade, svor, led, grät en skvätt till -- och började så småningom att le.
Le brett med hela ansiktet. Le från det att jag vaknade på morgonen kl 05, le hela dagen och leende somna i någon sovsal på någon gudsförgäten liten håla längs Caminon. 
Jag fick vänner. Jag fick se mirakel. Jag fick se godhet. Jag fick se livet. Jag fick ett liv tillbaka. 
Jag mötte en ny person jag inte träffat på länge. Den glada versionen av mig själv. 

Sedan dess, det var två år nu i somras, så har jag gått ytterligare fyra vändor (!), numera med gäster, i egen regi, en vecka i taget. 

Nästa vända går vi i slutet av augusti. Då börjar ett fem år långt projekt. Vi är ett gäng som gått med mig på tidigare vandringar, som ska börja från Frankrike och gå en vecka varje år,  ca 12-15 mil, och om fem år når vi Santiago de Compostela. 
Det ska bli HELT underbart. Jag är så sjukt taggad som du säkert förstår när du läser dessa rader. 

Nästa vandring blir blir i maj nästa år, då går jag en vecka tillsammans med grupp och min kompis Fredrik Ölander, funktionsterapeut och då är tanken att lägga på en dimension till, nämligen hälsa.
Mer fokus på det vi äter med andra ord, och hur vi mår. Och vad jag kan göra själv för att må ännu bättre. 
Det blir med andra ord både insida och utsida. 

Vi går från Sarria till Santiago, 12 mil på 5 dagar. Sedan avslutar vi med en avstickare till havet och möter "slutet av världen" i Finisterre. En magisk plats.
Vi bor på bra hotell (inga vägglöss) äter goda middagar som ingår i priset, och skickar ryggsäckarna med transport och går bara med dagrygga. 
Vill du veta mer, eller rent av boka din plats, läs mer här.   

Med dessa rader önskar jag dig ett trevligt slut på veckan och ännu bättre helg. Själv ska jag landa i allt underbart som hänt sista veckorna och bara njuta av livet. 
Och gå en himla massa. 

kram, Cathrine

PS. sjukt mycket tack för alla vänliga rader, all support och alla kloka och goda tankar ni alla skickar. 
Kärlek. 



















































 

IMG_2424 IMG_2424

onsdag, kl 07:10, hemma i sängen med kaffe på lilla brickan. 

Nä, nu får det vara nog med kärlek på ett tag. Nu ska livet levas.
Så nu ska det handla om något heeelt annat. Något väldigt viktigt. 
Nämligen bajs. 


Åhå, intresseklubben antecknar tänker du säkert. Måste hon verkligen?
Japp, det måste hon.

Alla måste gå på toa varje dag. Så är det faktiskt. 
Det är kroppens sätt att kommunicera med oss och berätta hur det står till därnere hos verkmästaren i magen. 
Löst eller hårt, ofta eller sällan?
Allt berättar något. Det handlar bara om att lära sig att lyssna.
Det är också kroppens sätt att sköta ämnesomsättningen. 
Kommer det in något, så kommer det ut något och då är det grönt ljus att förbränna det som kommit in. 
Enkel matte, egentligen. 

Av någon för mig outgrundlig anledning så är det "skämmigt" att prata mage och det tar tid innan vi vågar berätta för någon annan att magen inte fungerar. 
Magen och det som kommer ut därifrån är ju lika naturligt som allt annat i våra kroppar.
Är det för att det luktar illa? 

Vad gör jag då om magen inte fungerar ” som en klocka”?
Ja, det finns massor att göra!

Undvik mat som retar magen och satsa på en antiinflamatorisk kost, läs Maria Borelius Hälsorevolutionen eller Bliss. 
Undvik socker, mejeri och gluten. 
Ät mjölksyrade grönsaker varje dag för att tillföra nyttiga bakterier som ger en gynsam miljö i tarmen och hjälper dig att processa det du äter. 


Har du testat en toapall?

Sätt upp fötterna på en pall så du får en hukande sittställning, då får du plötsligt "fri passage" och mycket lättare att tömma tarmen.  

Är den inte regelbunden?
⁃ Ta magnesium på kvällen, 600-900 mg per kväll, i citratform
⁃ Ta aloe Vera på morgonen, 1/2 dl
⁃ Ta nyttiga mag och tarmbakterier. Jag tar själv en slurk Probioform varje morgon i min morgondrink, juice eller smoothie. 
⁃ Nytt bland kosttillskott är Terraflora från Moodmama, den reglerar konsistens och flöde.

Är det för löst?
⁃ blåbär
⁃ Blåbär
⁃ Blåbär 
⁃ Järntillskott, alla järntillskott ger en hård mage
⁃ Terraflora från Moodmama
⁃ Undvik sådant som är lösande, plommon, päron, fruktkompott, torkad frukt, magnesium, C-vitamin
- Äter du något du faktiskt inte tål? Försöker magen säga dig något? Ta bort alla gluten och laktos och mejeriprodukter i 2 veckor och lyssna på magen.

Är det för hårt?
⁃ drick mycket vatten, det behöver bli mer poröst
⁃ Ät torkad frukt, fikon, aprikoser, russin.
⁃ Ät mer grönsaker med mycket fibrer, jordärtskocka, kronärtskocka, sparris, mycket grönsaker
⁃ En rejäl tsk kokosfett löser det mesta
⁃ En msk MCT-olja, löser allt
⁃ Undvik allt för mycket protein, det kan stoppa upp. 

Sök hjälp. Kom förbi mottagningen så tar vi en timme och reder ut dina bekymmer. 
Du når mig som vanligt via hemsidan, www.schuck.se och direkt kontakt här 

Vidare så finns det plats på höstens 8/800 kurs, perfekt för dig som vill ta tag i hälsa, vikt och måbra.
Träffade senaste gruppen på återträff igår och en av deltagarna har nu gått ned 13 kg (!) sedan i slutet av maj, och levt gott hela sommaren! 

Ny matlagningskurs 15/9. Platser kvar. 

Jag hoppas vi ses!



 

måndag, kl 07:46, i annan säng, med kaffe bredvid. 

All the stars aligned  är ett poetiskt begrepp och betyder att alla stjärnor på din himmel står i rätt position och att du är väldigt lycklig. 
Jag ÄR väldigt lycklig.


Gudarna ska veta, ( och du också som följer mig) att vägen dit inte har varit spikrak, enkel eller ens speciellt rolig.
Mera krångel och stök än vad små sköra 61-åriga damer egentligen behöver eller mår bra av. 
En jäkla berg och dalbana helt enkelt. 

Men jag är inte ledsen och ångrar inte något. Man lär sig av allt, och ställer man till det för sig så är det bara att ställa tillbaka. Punkt. 
Inte gnälla och gnöla över tid som varit , vad som inte blev och spilld mjölk och allt det där...
Det är väl förmodligen den "teflonegenskapen" jag har,  som har räddat mig, och mina franska nerver. 

Han, den härlige man jag träffade för 45 år sedan ( hu så gammal man känner sig) tog mod till sig och friade i förra veckan och jag sa.... ja. 
Så nu är man, till sin stora förvåning, förlovad och snart sambo. Tänka sig. 
Livet, alltså..
Vän av ordning och reda rynkar säkert på näsan och menar att det gått för fort och att vi förhastar oss. 
Eeeh... vad har vi att vänta på? Knappast 45 år till, tänker jag.
Livet står på stationen och tåget går snart. Antingen hoppar man på tåget, njuter av turen och utsikten och hoppas att åkturen blir lång och lyckosam och att vi får många bra år tillsammans. 
Eller så sitter man kvar där på plattformen, sur och misstänksam, med sin termos med kaffe och smörgås och väntar på, ja, vad då? Mata duvorna i stadsparken, ensam? 
Nä, jag tänker fortsätta att leva mitt liv med stor aptit, stora tuggor, skratta, njuta och leva som varje dag var den sista. 
För så kan det mycket väl vara...

Så, nu är ringarna på och nya dubbelsängen är inköpt. 
Och magen känns som bubblig sockerdricka. 

Ännu fler anledningar till att därför ta väldigt väl hand om sig själv och göra bra saker med sig själv.
Äta vettigt, undvika skräpmat, dricka mindre och röra på sig ännu mer. 
i helgen gick vi runt Flatensjön, drygt 6 km och 10.000 steg på dryga timmen. Det är jag nöjd med.
Jag tränar ju nu för fullt inför nästa pilgrimsvandring den 27 augusti. då börjar jag och 15 andra tjejer vår första etapp mot Santiago de Compostela, dit vi räknar att komma om 5 år (!) med en veckas vandring varje år. 
Jag är så glad för detta att jag hoppar jämnfota i mina vandrarkängor. Det ska bli såå kul.
Nästa vandring går jag i maj nästa år, tillsammans med min bästa kompis Fredrik, och då gör vi en veckovandring till Santiago tillsammans med en grupp. Temat blir hälsa och vi kommer att prata hälsa, friskvård och massa roliga nyttigheter under vägen.
Är du nyfiken att hänga med? 
Kolla hemsidan, www.schuck.se, där kan du läsa om resan, eller klicka här.  

Vill du inte gå så långt så kanske det skulle passa dig bättre med en sk walk and talk runt Djurgården, i din takt? 
Hör av dig så bokar vi en tid och ses nere vid Djurgårdsbron. 

Jag hoppas vi ses!
Cathrine


 







 

Image-1 Image-1
fredag, kl 08:14, med kaffe på lilla brickan, hemma hos mig. 

Herregud man är ju inte 50 längre, brukar jag säga...
Det står egentligen för ganska många olika saker.

Dels är man inte lite stresstålig längre, vilket gör att man far ännu mer illa av psykiska stormar på det lilla inre havet. 
Man behöver helt enkelt mer lugn och ro än tidigare, så enkelt är det.
Mindre av det som stör och upprör och mer av det som lugnar och ger frid. 
Enkelt. 
Ja, eller borde iaf vara det. 
Men som vi alla vet, enklare sagt än gjort. 

Nu står jag inför nästa fas i livet. 
Ska jag våga? 
Ska jag modigt ta en annan människa i handen och våga lita på att det bär och att det håller?
Hur modig är jag, egentligen?

Många av oss i denna ålder bär ju på en liten, pytteliten förhoppning om att få göra denna sista fas i livet, de där sk gyllene åren tillsammans med en annan människa. 
Få chansen att i lugn och ro åldras tillsammans med en annan person. 
Inte ensam, utan ihop. Vi två.
Jag gillar ju tvåsamhet, som mina kompisar brukar reta mig för.

Är det en saga? Är det en myt och illusion? Ett önsketänkande?
Jag hoppas inte. 
 
Man vill ju modigt likt Madicken eller Pippi våga omfamna livet och dess skeenden och lika modigt våga följa med, ett försiktigt steg i taget, på den väg som kallas livet.

Medan jag funderar över livet så går jag och tränar, det jag älskar och hatar mest, den sk Becore-träningen. 
Träningen från helvetet som jag brukar kalla den. Man vet aldrig om man överlever.
Skulle jag mot förmodan göra det så väntar en ljuvlig helg med val av ringar, en sväng och titta på ny säng och en massa annat "hushålle" som Madicken skulle kallat det.

Trevlig helg!
Cathrine

 










 
67819535_1199541110225594_5949588783765651456_n 67819535_1199541110225594_5949588783765651456_n

kl 07:11, hemma i egna sängen, med kaffe på lilla brickan.

Ordningen är återställt på alla fronter. 
Det är dags att andas ut. 
Hoppas jag. Tror jag. 


När jag började denna blogg för ett par år sedan var det min gode vän terapeuten som föreslog att jag skulle börja skriva brev för att ta mig ur en jobbig situation som jag mådde dåligt av. 
Jag kallade bloggen för "Kärlek vid 60" och sedan 60 är det nya 60. 

Brev kändes inte rätt, så det blev skrivande i bloggform istället. På det viset har man ju ändå skrivit, och skickat, men ändå inte skickat. Om du förstår vad jag menar?

Jag har fått otroligt mycket snälla och vänliga hejarop och kommentarer för det jag skrivit. 
Men också en del kritik. Liite för privat, liite för utlämnade, och när någon säger modig, ja då vet jag precis vad de menar... det är ingen komplimang. ".

Härom dagen fick jag höra av en man att jag nog är lite för " vild och galen" speciellt för min ålder..
Jo, tack... 
Jag förklarade så rart jag kunde att det faktiskt inte är så stor skillnad mellan att vara 16 eller 61 och att jag var djupt tacksam över att fortfarande kunna känna, både smärta, sorg och glädje. Och njuta alla de känslorna. 
Vi enades, mannen och jag, att livet var till för att levas, inte överlevas. 

Men visst, det har varit höga vågor på kärlekens hav, riktigt höga vågor. 
Jag har guppat med i min lilla blåa jolle så gott jag har kunnat och bara försökt att hålla i mig och försöka förstår vad som gjorde att det blåste upp så förfärligt. 
Det går nämligen inte att gå vidare utan att förstå. Iaf inte i min värld. Attt förstå är början på förlåtelse, som bekant.

Nu har jag fått förklarat för mig vad som  hände och pusselbitarna har fallit på plats och stormen är över. Alla överlevde och alla är glada att vara i hamn. 

Några tycker att jag hoppade i land lite för snabbt efter förtöjningen av båten, och tiden får väl visa om vi gjort rätt val. Förtöjningplats och knopar, och allt det där. Ingen lätt grej. 
Bara tiden kan laga de tvivel och de skador på segel som vi fått lagar vi också med tid, förståelse och tålamod. 

Men, för mig ial, vuxen och vid fyllda 61 så är livet fortfarande till för att levas, och jag är lika nyfiken, galen, och växlar mellan lycka och sorg på samma sätt som när jag var 16. 
På gott och ont antar jag. Jag lever mitt liv. 

kram, och jag önskar dig en riktigt bra onsdag, själv linkar jag runt på skadad fot, hela veckan och guidar turister i den kulinariska världen i Stockholm, som Food tour guide. 
Nästa vecka börjar det vanliga livet igen, med kurser, föreläsningar, matlagningskurser och vandringsresor. 
Jag hoppas vi ses!

Cathrine
















 

IMG_2346 IMG_2346

fredag, kl 06:57, utan kaffe i sängen

Life is a Cabaret old chum.
Come to the Cabaret.
Come and hear the music play...


Texten är ur filmen Cabaret, med Liza Minelli och regi Bob Fosse.
Legender båda två.


Meningen ( på just den låten iaf) var väl att fånga dagen och skit i det som är sorgligt och sådant du ändå inte kan påverka.
Jag ska bli lite mer Sally Bowles i mitt nästa liv.

Sluta älta och bekymra sig så mycket, livet gör som det vill iaf.

Inte gnälla över ålder och krämpor. Dem kan man iaf inte göra så mycket åt. 
(mja beroende på hur mycket man är beredd på att spendera på föryngringskalaset.., förstås) :-)

Ta bästa handen om sig själv och sin omgivning. 
Ta hand om lilla kroppen. träna, inte dricka, äta rätt. 
Vilja sig själv väl. 
Göra bra val. Inte hoppa i så många galna tunnor. 

Jag kanske börjar med det i morgon. Eller efter helgen. Eller nästa vecka.
Bara vältra sig en tid till. Självömkan. 
Värsta jag vet.

Men nu sätter jag punkt. För väldigt mycket, faktiskt. 
Hög tid att börja ta hand om lilla mig. 
Göra MIG glad.
Det ska bli en glädje. 

Trevlig helg, full fart nästa vecka. 
Jag hoppas vi ses.

Cathrine







 

IMG_2332 IMG_2332

Torsdag, kl 06:37.
Tillbaka i egna lilla sängen efter två veckor äventyrlig hundvakt på båt! 
Med kaffe på lilla brickan.


Nöd är ju som bekant uppfinningarna moder, eller hur?
Jag säger istället att i mitt fall är det sorg som triggar mig. 
Nu behöver huvudet få fullt upp med annat än att vara ledsen, så jag börjar hitta på massa roliga saker istället.
En överlevnadsmekanisk som heter duga, om du frågar mig!


Du minns väl Uppfinnar-jocke och hans tänkarmössa?

Men först och främst ett stort och varmt tack för alla vänliga rader, uppmuntran och backning. Det värmer så oerhört. 
Fortfarande väldigt glad att slippa några röda hjärtan, det blir så sorgligt då. 
Men en kär vän och väldigt klok kamrat skrev härom dagen, " du har ganska bra läk--kött, så du kommer fixa det här också. 
Jo, så är det nog. Jag pallar för mycket. 
Men den här gången fick jag en riktigt rejäl smäll, men är som vanligt uppe på ett par nedräkningar. 
Klart det känns lite ensamt och sorgligt just nu, men det kommer ge sig med tid. Dessa känslor blandade med ett litet " What the fuck????? Vad hände? Osäker på om jag någonsin får något bra svar, så nu släpper jag detta. Punkt. 

Men som sagt, sorg är uppfinningarnas moder och jag har så himla mycket roligt på gång just nu. 

Nya IRL- kurser i 8/800 startar i början på september, små fina grupper där vi jobbar med tankar, känslor och mat för att du ska må bäst. 
Sedan finns ju det faktiskt riktigt, riktigt bra onlinekursen som fått otroligt bra omdömen och framför allt hälsoresultat. 
Ny matlagningskurs/tillfälle 15 september, det ska bli så spännade, häng med, det är på en söndag. 
Sedan har jag redan bokat in en ny pilgrimsvandring i maj/juni nästa år, denna gången med fokus på hälsa, tillsammans med min kloke vän och funktionsterapeut Fredrik Ölander. 
Den resan FÅR du inte missa. Läs mer på hemsidan., www.schuck.se eller klicka här.

Sedan är ju mottagningen öppen för privat coaching och samtal och walk and talk-turerna är fortfarande aktuella.  

Happy days, trots allt. 

Cathrine










 

 

IMG_2327 IMG_2327
kl 06:44, i båtsäng, med kaffe bredvid.

Inte mycket sömn just nu. 2-3 timmar max per natt.
Vet att det går över så oroar mig inte.
Funderar mycket just nu. Mest på natten. 
Mest på försöka förstå och försöka förlåta.
 

Det finns en form av välsignelse i att kunna släppa taget utan ilska. För ilskan skadar ju ingen annan än mig. 
Och släppa taget om något kan man först när man förstår. När man fattar vad som har hänt.
Då flyger den, förståelsen och förlåtelsen, som en vacker röd ballong mot himlen och man kan följa den en lång bit upp  med blicken innan den försvinner.

Ibland tar det tid.
För nästan 10 år sedan skilde jag mig. Det var ett stort misstag. Jag var utomlands och träffade en en engelsk pilot och blev kär, hals över huvud. Åkte hem och skilde mig från den här riktigt bra och gode mannen jag var gift med. Stort misstag.

Den nya relationen höll i 3-4 månader. 
Det tog mig två år att komma över och inte förrän vi möts igen två år senare, piloten och jag och han berättade sin sorgliga historia om en omedicinerad bipoläritet (manodepressiv) som jag förstod vad som hade hänt. Vi hade träffats i en manisk skov. Den sorglige och ganska argsinte figuren var den andra sidan av samme man. 
Då, förstå då, kunde jag förstå och släppa taget. Välsigna och släppa taget och gå vidare i livet. 

På tio år har det blivit ett par möten och några avsked.
Så ser livet ut. Hade inte velat vara utan dem. 
Men nu när pusselbitarna åter börjar falla på plats och jag börjar långsamt att förstå och förlåta. 
Ibland förlåta sig själv för ett dåliga val. Gifta män är dåliga val. Inte nödvändigtvis männen i sig, men det faktum att de är gifta. 
En man som från början deklarerar att han inte vill ha, varken har tiden eller lusten till ett traditionellt förhållande.
Om jag inte lyssnar på det jag får höra så får jag jag faktiskt skylla mig själv. Mitt val.
Inte bli arg på honom. 

osv... jag tror du fattar. 
Förstå, välsigna, släppa taget. 
Som en vacker röd ballong som långsamt stiger mot himlen. 

Spännade (och ganska jobbiga) nätter just nu. 

Spännande dagar också. Jag planerar hösten för fullt just nu och det finns platser kvar på höstens första kvällskurs som börjar i september. 
8 veckor då vi ses i små grupper, en gång i veckan. Vi pratar blodtryck, blodsocker, blodfetter, vikt, hälsa, antiinflammatorisk mat. 
Du blir piggare, friskare, gladare och smalare. Och klokare av alla fina samtal i gruppen.

Kan du inte hänga med IRL så går du onlinekursen istället och hänger med de andra sköna tjejerna och killarna i FB gruppen 8/800. 
 
Jag hoppas vi ses!

Tack för att du läser och för all positiv feedback. Det värmer så väldigt gott. kram!!

Cathrine

 
IMG_2320 IMG_2320

Måndag, kl 07:09, i båtsäng, med kaffe bredvid.

Det är en fråga jag har ställt mig en del sista tiden, är det mig det är fel på?
- Nej, jag tror faktiskt inte det. 
Jag är bara gammal och gjort saker och ting på ett visst sätt i väldigt många år.


Men visst ger den tanken panikångest. 
@broderauttexten

 
Man kan inte lära gamla hundar att sitta, och tydligen, visar det sig, inte gamla tanter heller!
What you see is what you get, liksom. 

- Dåligt självkänsla, tänker du? Dåligt självförtroende? Varifrån kommer dessa tankar kring rätt och fel? 
Låt mig förklara. 

Jag är väl vad man i bästa fall skulle kunna kalla en  "hundra procent-kind of gal", dvs jag går all in när jag har en relation. Det är så jag är. Allt eller inget. Ljummet och lagom är inget för mig. Så mycket har jag fattat. 
Nu har det varit ett par sådana relationer sista åren, och det har inte slutat väl. iaf inte som jag hade hoppats att de skulle göra, kan vi väl säga. 
Är det mitt fel? 
Ärligt talat så vet jag faktiskt inte. 
Klart jag kunde varit "mindre jag", det hade säkert hjälpt, men då hade det ju inte varit jag. 
Jag tror att man, i vår/min ålder iaf, får lov att gilla läget och konstatera att man inte är allas smak. 
Man får nog ändå lov att bestämma sig för att jag ändå är ok, att jag duger, med alla mina fel och brister. 
Take it or leave it. Ingen är perfekt. 

Jag har iaf lovat mig själv, (och Fredrik, för han är den ende som orkar lyssna) att sitta på händerna och låta det lilla hjärtat få läka i lugn och ro, under väldigt lång tid. 

Det ger ju också mer tid över till allt det andra roliga i livet. 
Just nu ser jag väldigt mycker fram emot nästa pilgrimsvandring i augusti, ny kvällskurs som startar i september - och något helt nytt, matlagningskurs i metoden 8/800.

Jag är dessutom väldigt bra på att lyssna, och öppnar nu mottagningen denna vecka. Boka en tid, så ses vi. 

Och onlinekursen för 8/800 är också väldigt bra. 

Läs mer på hemsidan, klicka här. 

 kram, Cathrine

















 

kl 07:35, på lånebåt, i sängen, med kaffe bredvid.

Det har varit ett tag sedan nu. 
Min kompis Fredrik frågade häromdagen varför jag inte bloggar.
- jag vet inte, har inte haft något att säga. 
Men nu har jag det.  Nya tag.

 
Han är inte dum den där Fredrik, men det är väl definitionen på en bästa vän, att de inte är dumma i huvudet...tänker jag. 
Nu fattar jag varför han frågade om bloggandet. Såklart. Jag har skrivit mig igenom knepiga och jobbiga situationer förrut och det har fungerat bra, riktigt bra faktiskt. 
(förutom någon lättkränkt liten farbror som trodde att hela bloggen handlade om honom. Det gjorde det aldrig.)

Nåväl, storm är det på mitt lilla kärlekshav just nu, (skicka inga hjärtan)  och osäker på utgången. Man är väl inte lätt att tas med när man är i denna ålder, helt klart. 
Blir det bra igen så är det toppen, blir det inte bra, så blir det lång break på den fronten. Man får väl börja Tindra på hemmet, när man fyllt 80. Seniortinder, typ.
Nä. Orkar inte ens skämta om det, just nu.

MEN, vid stor kärlek och stor sorg så följer alltid en visst ofokus på den egna kroppen och dess behov. Så även i mitt fall. 
Jag har aldrig förstått det där med att älska dig själv ovansett hur din kropp ser ut, sorry men så funkar inte mitt huvud. 
Jag mår bra när jag har koll på kroppen. Punkt. 
Så ett par månaders slarv och ofokus har resulterat i en rar liten muffinsmage som snart är ett minne blott. 
Kanske inte så mycket på utsidan, men tillräkligt för att vara ett skav på insidan. 
Vi är alla olika. Så här funkar jag. 

Men den 24 augusti är det SHOWTIME för min del, då går jag en ny pilgrimsvandring tillsammans med en grupp tjejer jag gått tidigare vandringar med. 
Vi börjar från "början" där den 80 mil långa leden börjar, i St Jean Pied de la Port och vandrar i 12 mil, en vecka. Sedan möts vi varje år, samma tid, och går en vecka, tills vi om 5 år gått hela den 80 mil långa pilgrimsleden, tillsammans. 

Så, 24 augusti är mitt mål. Då ska jag vara tillbaka i den form jag trivs bäst i. Den siffra jag vill att det ska stå på vågen, den form jag vill ha på kroppen.
Men även med de tillskott jag slarvat med. Kollaget för hår, hud och naglar. Multipulver ( Bioracolus) för näring, magnesium för benen och massor av curcumin ( gurkmeja) för atros, knä och leder. 
Back on track med andra ord. 

Jag har inte ett dugg dåligt samvete för de månaders break jag tagit, de har varit medvetna val jag gjort och inget jag har dåligt samvete för. 
Men jag vet också när det är dags att dra i nödbromsen och börja ta hand om mig igen.
Han är så klok den där Fredrik...

Vill du också ta tag i dig själv igen, så följ mig gärna här på sociala medier, jag har en supergullig FB grupp som heter 8/800. 
Det finns även en väldigt populär onlinekurs på 8 veckor, lär mer här
Vill du ha ett långsiktigt mål, så anmäl dig till min och Fredrik Ölanders hälsovandring nästa år, då går vi 10 mil på en vecka, i maj/juni nästa år,  en pilgrimsvandring till Santiago de Compostela med en grupp hälsointresserade män och kvinnor. läs mer här. 
Vill du läsa mer om Fredrik och hans verksamhet, www.halsomottagningen.se

Och följ gärna min egen hälso och glädjeresa, här på bloggen.
Den börjar idag. 

jo, jag kom på en sak till! Jag ska ju på bröllop den 7 september. Tänk om jag skulle slippa lägga ut klänningen som jag hade tänkt, och istället komma i den minst 15 år gamla, men urtjusiga klänningen! YES!!!

Cathrine


 

62362869_406791559923809_5502135203922968576_n 62362869_406791559923809_5502135203922968576_n

onsdag, kl 08:06, i sängen (sent, eller hur) med kaffe på lilla brickan.

På Caminin säger vi att" you always get what you need, not always what you want."
Du får det du behöver, inte alltid det du tror du vill ha. 
Funderar mycket på det där med vad eller vem man behöver - men attraheras av. 
Fel sort. 


Jag får väldigt mycket feedback av er, helt underbart, fortsätt gärna att skriva till mig, jag läser allt.
Och inspireras. 
Fick i morse ett meddelande från en helt okänd kvinna som skrev en rad som handlade om att starka kvinnor behöver starka män.
Jag säger istället att en stark kvinna behöver en klok man. En man som förstår varför hon behövde bli så förtvivlat stark och hur skör hon egentligen är, bakom fasaden av styrka.
En stark kvinna behöver en klok man. 

Det finns ju alltid en anledning till varför vi har tvingats att bli så "starka". I mitt fall så handlade det om att växa upp supersnabbt då min far gick bort när jag bara var 17 år och jag och min mor hade en stor restaurangrörelse med över 50 personer anställda som måste drivas vidare. 
Då växer man upp rekordfort och blir  rekordstark. 

Visst har det funnits kloka män, en i alla fall, men jag kanske inte var klok nog själv att inse det då. Kanske hade för mycket av livets tunga bagage lastats på oss, så vi till slut inte orkade. Jag orkade i alla fall inte och gav upp.

Den relation jag har idag, som jag är så ödmjukt glad och tacksam för, är tillsammans med en man som jag tror är klok nog att förstå precis detta. 
Eller snarare, jag vet att han ser skörheten bakom styrkan, och varför den finns där.
För den egenskapen är jag ännu gladare och vilar ännu tryggare i vår relation.

För att återknyta till Caminon, min älskade pilgrimsvandring, så säger man även, 
" The Camino provides". Jag skulle vilja säga, Life provides. Men så är ju livet som caminon, eller i alla fall en bra metafor för det. 
Ja, jag tror du fattar....

Nu jäklar ska det här livet levas.

Vill du hänga med mig nästa år på en veckovandring längs Caminon? Hör av dig!

kram!
Cathrine








 

IMG_1833 IMG_1833

tisdag, inte så tidigt på morgonen, kl 08:05, fortfarande i sängen, kaffe på lilla brickan. 

Som du kanske vet så gick jag en veckovandring längs pilgrimsleden till Santiago de Compostela förra veckan, den sk Caminon. 
Jag var rejält nervös för mitt vänsterknä hade krånglat hela våren. 


Men veckan innan det var dags att ge sig iväg fick jag äntligen en magnetröntgen och den visade enbart på artros och förslitningar. Inget att oroa sig för, med andra ord. 
Jag fick grönt ljus att gå och kände mig så lättad.

Nu en dryg vecka senare så är jag HELT smärtfri, jag lyckade faktiskt bli av med mina besvär genom att gå så mycket! 
Precis som min läkare sa åt mig, gå mycket och cykla mycket. 
Och jäklar vad jag har gått! 
Två dagar gick jag med stödbandage och sedan utan något alls. Inget smärtstillande och absolut inget Arcoxia som läkaren ville ge mig....
Jo, jag äter stora doser Omega 3 ( Mor Epa) med curcumin, dvs gurkmeja. 

Det jag däremot har gjort är att ha ätit en strikt antiinflammatorisk kost, dvs uteslutit att som driver inflammationer. Inget bröd, inget socker, mycket lite mejeriprodukter. Bara ren mat. Lite frukost och lunch, mycket vatten, en god pilgrimsmåltid på kvällen men uteslutit efterrätten. 
Ungefär som jag äter hemma, med andra ord. Fast ännu striktare. 
Och det funkar!!!

Så till dig som lider av leder som gör ont, så säger jag bara testa en månad så märker du så stor skillnad.
Våga pröva, det är såååå värt det, jag lovar. 

Till sist vill jag bara skicka ut ett stort och varmt hjärta till alla som på olika sätt firat min och Ulfs relation som vi "outade" på FB här om dagen. Den massiva våg av kärlek som vi mött värmer och glädjer något helt enormt. 
Kärlek vid 60 är något jag varmt kan rekommendera. 
Det blir bara bättre, jag lovar. ( det också)

Vill du komma ingång med träning, vandring, prata kost eller kosttillskott så boka gärna en walk and talk med mig, (halva priset jämfört med mottagningen).
Klicka här, för kontakt. 
Hoppas vi ses i sommar!

kram, Cathrine









 

Image-1 Image-1
måndag, kl 07:32, hemma i sängen, med kaffe på lilla brickan. 

Hemma efter en veckas underbar Camino, med en lika underbar och fin grupp. 
(ska du göra en enda riktigt rolig sak i livet, så ska du med på en Camino, det är så otroligt spännande, utmanande och livsbejakande. Och rolig) 

Nu hade ju livet kunnat kännas lite tomt och trist som det ibland gör när man kommer hem efter en långvandring, men inte denna gång. 
Dels hade jag någon att längta hem till, dels fick jag ett mottagande som jag aldrig kommer att glömma. Så mycket kärlek och omsorg, omtanke. 
Du vet så där att man får nypa sig i armen för att förstå att detta verkligen händer på riktigt...
och händer mig. 

Jag vet att många funderar kring mina relationer det sista året. Eller iaf det jag har skrivit, eller hintat om. Jo, absolut det har funnits en sk tomteparad, en rad av "tomtar", och så blir det ju tyvärr när man pussar grodor. Det tar ett litet tag innan man hittar prinsen. 
Så fungerar ju dejting, i alla åldrar. 
Men man får en känsla av att det inte skulle vara lika ok att dejta i min ålder, att man nog istället borde sitta i en stadspark och mata duvorna...
Men om man nu inte vill det. Eller inte trivs på en parkbänk? 
Tänk om man faktiskt hellre vill ha någon att dela sitt liv med och göra roliga saker tillsammans med? 
Ja, då får man stå ut med en del grodor på vägen. 
För prinsarna finns därute, prinsessorna också för den delen. 
När mina väninnor beklagar sig över alla hemska män man möter på dejtingsajter så brukar jag stillsamt säga att det finns lika många trevliga män som det finns trevliga kvinnor, precis som vi, därute. Byt dejtingssajt istället. 

Jag tänker inte hänga ut den man jag träffat, men de av er som är på sociala medier såg igår att vi båda ändrat vår status på FB och då finns det ju bilder för dem som är nyfikna. 
Jag fascineras av denna underbara våg av kärlek som vi mötte igår, så många människor som glädjs och tror på kärlek. Helt otroligt. 
Love rules. Kärleken är störst. 
Eller som min lilla mamma torrt konstaterade efter att ha sett kärleksvågen på FB, att det såg ut som vi förlovat oss...
Ja, man vet ju aldrig. :-)

Det känns otroligt bra att planera en sommar tillsammans, tänk så konstigt att just i sommar hade inte någon av oss något planerat, vilket vi annars brukar ha, i våra tidigare liv. 
Plötsligt så fanns det en glänta som öppnade sig, en glänta av tid. 
Även det magiskt. 

För övrigt så har jag fullt upp i sommar med mina sk "walks and talks", promenader som du kan boka med mig, då vi tillsammans vandrar runt Djurgården och pratar, träning, hälsa, vikt, måbra, eller annat som skaver och behöver vädras. 
Även mottagningen är öppen hela sommaren för dig som hellre vill sitta och prata i en skön fotölj.
Du bokar tid via hemsidan, www.schuck.se, eller klickar här. 

Så för dem som gått och funderat och velat höra hur det skulle gå sedan, kan jag bara berätta att på vår lilla front så det det otroligt ljust, varmt och kärleksfullt ut.

Och skulle du vilja förhandboka dig för en Caminovandring nästa år, så går det utmärkt! Jag går i maj/juni nästa år, en vecka mellan Sarria och Santiago. 
Välkommen! 

kram, Cathrine


 
 
IMG_1678 IMG_1678

tisdag, kl 07:31, med kaffe på lilla brickan, i sängen så klart.

Ta alltid hand om dig själv först. Kratta alltid i din egen manege först. 
Var självsnäll. 
Här kommer förklaringen varför det är så. 
Varför det måste vara så. 


Av någon märklig anledning är det inte fint att ta hand om sig själv först. Vi ska ju se till alla andra först och sätta våra egna behov sist.  Goda människor som vi är. Eller iaf vill vara. 
Dumheter säger jag. 
Om du inte hjälper dig själv först  kan du inte hjälpa en enda människa. Så enkelt är det. 
Om du någon gång flugit så minns du att kabinpersonalen går igenom säkerhetsföreskrifterna före start. Där får vi lära oss att vid lufttrycksfall i kabinen så tar vi först syrgasmasken till vårt eget ansikte och försäkrar oss om att det sitter ordentligt innan vi hjälper våra barn eller de som sitter runt oss. 
Det går nämligen inte att hjälpa någon annan innan man hjälpt sig själv. 

Jag har varit ganska dålig på att hjälpa mig själv. Jag har haft svart bälte i att hjälpa andra. Hjälpa alla andra att må bra, gå ned i vikt, lyckas med sina hälsomål, eller vad det nu har behövt hjälpas till med. 
Jag är den där typiska duktiga flickan som tror att man bara finns och bara är älskad om man ställer upp för allt och alla.
Alla utom mig själv. Jäklar så dålig jag varit på att ställa upp för mig själv. 
Dålig på att älska mig själv och vilja mig själv väl helt enkelt. 

Det är ju själva sjutton ( eller möjligen arton) innan man kommer på något som borde vara så enkelt. Att vilja sig själv väl. Att sätta mig själv i första rummet någon enda gång. 
Tänk att man ska hinna bli 60 innan den poletten trillade ned? Lite sorgligt, faktiskt. Men inte för sent att ändra på. 

Att vara självsnäll betyder INTE att man är självgod, självbelåten eller inte ser andras behov. Det är ju klart man gör. 
Men det betyder att man även ser sina egna behov, sina egna skörheter, svagheter och tar först hand om de behoven för att sedan med full kraft kunna hjälpa andra. 

Dr Ragan Chatterjee skriver så fint i sin bok Hälsobalansen om hur han och hans familj varje kväll under middagen berättar för varandra hur de gjort någon glad under dagen och hur någon har gjort dem glada under dagen. 
Ett underbart samtalsämne för en middag med tonårsbarn. 
Några av mina kvällskursare har börjat med det sedan jag nämnde det någon kväll, och det har gjort stor skillnad för deras samtal. 
Själv funderar jag ofta på vad andra har gjort för mig och vad jag är tacksam för. 
Tacksamhet och förundran är två viktiga hörnstenar i arbetet med en antiinflammatorisk kost och livsstil. Det jag jobbar med till vardags.
Förundran ska vi prata mer om länge fram, kanske redan i morgon. 
Så, stay tuned. 

Vill du prata privat, jag har ny fin mottagning, hör av dig. 
Eller ta en walk and talk, den har fort blivit väldigt populär, så boka i tid. 
Till hösten blir det flera inspirations och hälsoföreläsningar.
Hör av dig för mer info och priser. 

kram, Cathrine








 









 

IMG_1709 IMG_1709

måndag, kl 07:34, kaffe på sängen på lilla brickan. 

Låt mig få berätta en underbar liten berättelse för dig.
Är den påhittat eller sanning? Det bestämmer du själv. 
Du vet ju att jag gillar lyckliga slut. Jag tror denna historia har det.
Here goes..


Året är 1973 och hon är 15 år.
Det är tidig vår och hon är på väg ut med turbåten för att kratta och röja med familjen på morföräldrarnas landställe.
Han är 19 och jobbar extra som kapten på båten, straxt innan han ska göra lumpen i Karlskrona.
De får syn på varandra på morgonturen ut till ön.
Sen eftermiddag samma dag och sista turen in till stan. Hon tar mod till sig och börjar prata med honom, eller som de minns det, åtminstone får kontakt och byter telefonnummer.
Han ringer och bjuder ut på middag. Middagen går bra. Lite pussning efteråt. Som de minns det iaf.
Det hon helt klart minns är att de drack en flaska Mateus rosé, vilket förmodligen var det enda vin någon av dem kände till. Hon minns också en manchesterkavaj och ett par sandaler med vita sockor.
Han minns ett telefonsamtal från Karlskrona från telefonkiosk.
Oklart vad som gjorde att de inte sågs igen. Sandaler eller avstånd. Oklart.
De fortsätter sina liv på var sitt håll.
 
40 + år senare bläddrar de förbi varandra på en av de vanligaste dejtingsidorna. Han känner igen henne, men ger sig inte till känna förrän hon skickar en flirt (det är så det går till numera) och han svarar, ”känner du igen mig från båten?”
Hon funderar länge innan hon svarar och förstått vem han är.  Hon svarar artigt att hon kanske minns. Svagt. Hon minns en väldigt vacker ung man.
De bestämmer sig för att ses, ta ett glas vin och berätta vad man kommer ihåg efter alla dessa år.
 
Det är en vacker söndag, mitt i påskveckan, och solen skiner över restaurangens uteservering. Hon är där tidigt och sitter och pratar med en dam vid bordet bredvid. Hon vänder sig om för att inte missa honom när han kommer och funderar på vad hon kommer att minnas och om hon kommer att känna igen honom.
Precis när hon vänder på huvudet får hon syn på honom. Såklart att hon känner igen honom. Som förra veckan. Nåja, ett par veckor sedan… Han är sig lik. 
De börjar prata. Tre timmar senare undrar han om hon vill äta middag. Hon hade planerat middag hemma för sig själv, eftersom detta inte var en riktig dejt utan bara ett glas vin med någon hon träffat för väldigt länge sedan. Men det finns mat för två så  hon bjuder honom på middag.
 
Det tar tid att berätta om 40 år av sitt liv. Han som aldrig pratar annars kan nu inte sluta. Hon som vill att det ska gå ”fortare och roligare” lugnar ned sig i hans sällskap.
Samtalet har inte stillats ännu.
 
Så, när man minst anar det, när man som minst har ens tänkt sig en relation, när man som bäst borde slicka såren, när man borde fortsatt sitt liv för länge sedan istället för att låta fingret ligga kvar på stopp-knappen, …så händer det.
Fast man kanske har gett upp, inte trott att det finns någon kvar därute, så gör det plötsligt det.
Den andra pusselbiten. Så enkelt, så utan kraft eller svårigheter.
När det är rätt är det enkelt.
 
Så, modigt,nyfiket, hand i hand, en dag i taget med en jäkla massa "carpe diem" och tid att ta igen så börjar en resa. 
En berättelse to be continued, som vi säger. 

Själv så önskar jag dig en bra måndag. Glöm inte att du kan boka "walk and talk" med mig i sommar. 
Till hösten finns det möjlighet att boka hälsoföreläsningar med mig själv eller tillsammans med hälsokllegor i form av PT´n Eva Berggren som biddrar med bästa träningstipsen. Eller Fredrik Ölander, funktionsterapeuten som är bäst på tillskott och är en enorm källa av hälsokunskap.
Hör av dig för mer info och priser här. 








 
 

torsdag, lunch, kl 12:49. regelbrott. 

Mina bloggar skrivs alltid tidigt på morgonen. Regelbrott, mao.
Men allting är plötsligt satt på sin spets och jag är ödmjukt beredd på förändring och följer modigt, försiktigt med dit livet leder mig. 
( hyggligt misstänksam dock, då jag är som du vet, dålig på förändring)
Sjukt förändringsobenägen faktiskt...


Jag kan inte låta bli att fnissa förtjust och lite generad, över er alla som (faktiskt) läser bloggen. 
Det visar sig nämligen att kärlekens sons flickväns föräldrar (mamman iaf) och mormor (!) läser bloggen...
Då snörper ju hjärtat ihop sig en aning av oro och man funderar på vad man skrivit sista tiden...
Och det faktum att någon annan än jag faktiskt läser bloggen. Inte ens min mamma gör ju knappt det.. 
jaja. det ger sig nog.

Lite rusigt, rufsig av två hälsoföreläsningar på två dagar. Bägge har flugit. Båda fick rejäl fart och folk var glada och nöjda. 
Det känns otroligt skönt att vara igång med föreläsningar igen. Känns som jag för första gången på länge nu, äntligen har något att säga igen. 
Så jag är väldigt stolt och glad att kunna berätta att jag nu är bokningsbar för hälsoföreläsningar för större och mindre sällskap. 
Hör gärna av dig för mer info, pris och tid. Klicka här. 

Det hänger rosor på min vägg i köket.
De betyder så mycket. De står för så mycket. De betyder att jag försiktigt tillåter mig att känna igen. Kollar försiktigt att det går att andas igen. Ta djupa andetag utan att det hugger i hjärtat eller gör ont. 
Försiktigt och med små steg låter mig bli omtyckt igen. Tillåter mig att bli berörd igen. 
Vågar lita på att det kanske håller och bär. Just nu, i alla fall. 
Lär mig likt ett litet barn, tack vare min kloka prat-Carina, att våga lita på att det är ok att vara omtyckt.
Att alla möten är början på ett avsked.  

Nu ska jag ladda batterierna. Träffa en klient på min nya fina mottagning på Skeppargatan. 
Och som grädde på moset, träffa Food tours kompisar på middag på bästa kinesen i stan, Lilla Kina på Torsgatan. Mums. 

Life is good. Och det hänger rosor på min vägg. 

kram, Cathrine

vill du prata, gå en walk and talk, boka föreläsning för hösten, hör av dig!
 
 


 

IMG_1655 IMG_1655

måndag, kl 07:00, med kaffe på lilla brickan i sängen.

Vem vill ha ett romrussin? Du vet den där äckliga lilla biten i Alladinasken som ingen vill ha.
Hela livet är kanske en chokladask? Det gäller bara att välja den biten du verkligen vill ha.


I fredags var jag och fikade med min kompis H. Hon tog med mig på italiensk kaffebar, Sempre, wow vilket coolt ställe. 
H och jag hade ett sk DLSOM. Det Långa Samtalet om Män. Tänk ändå vad vi kvinnor ältar detta ämne. Men ändå bättre att göra som vi kvinnor gör tänker jag, dvs att prata, älta, stöta och blöta med sina väninnor - och få det ur systemet.
Och gå vidare. Det är vad vi kvinnor gör.
Till skillnad från många män jag möter som inte har någon att prata med, eller, gud förbjude, går och pratar med en terapeut. 
Svårt då att gå vidare tänker jag. 

Det är H som kommer på metaforen män och romrussin. Hur hela livet faktiskt ser ut som innehållet i en Alladinask. Vilka som går först och vilka som går åt sist. Och vilka som blir kvar. De där romrussinen som alltid blir kvar sist, som ingen vill ha, och gör att man inte får börja äta av det undre lagret i asken.  dvs, gå vidare i livet. 

Mitt eget förhållande till chokladaskar är lite kluvet. För mig är bitarna för stora, och jag har haft svårt att bestämma mig för vilken smak jag vill ha.
 Så jag brukar, fram tills nu iaf, bita en liten tugga på varje bit och lägga tillbaka. Inte så populärt kan jag berätta. 
Kanske även det en metafor över livet. ( med tanke på att jag inte äter speciellt mycket choklad över huvudtaget i verkliga livet) 

Men jag har ju som du vet en obändlig tro på livet och älskar ett "happy ending" i både film och liv. 
Och tror fortfarande på kärleken. 
Nu påstås det att man tagit bort den bästa biten ur Alladinasken, den sk "trillingnöten" för den var för dyr för fortsatt produktion. 
Men jag kan svära på att det var just en sådan bit jag hittade när jag tittade ned i asken tidigare. En pralin väl värd att vänta på. Helt perfekt faktiskt. 
I alla fall för mig. 

Vill du prata om Alladinaskar, verkliga eller metaforer så har jag nu öppnat nya mottagningen på Skeppargatan 48 och är väldigt glad över det!
Varmt välkommen att boka tid här. 
Kram. Cathrine

Och till dig som läser och upplever att just du är den sk "Drömkillen" jag skrivit om, så skulle jag vilja ge dig tre goda och välmenta råd.
Nr. 1, tro inte på allt som står i en blogg.
Nr 2. Det kanske inte är du som är Drömkillen. Det kanske inte är dig det handlar om, så sluta sura.
Nr. 3 Sluta läsa bloggen.

  
:-D




 

IMG_1646 IMG_1646

fredag, kl 07:47, tvätt i maskinen, kaffe på sängen, på lilla brickan. 

De står i mitt fönster, en vecka, och de står fortfarande så fint. 
"Du kommer alltid få blommor av mig", säger han. 
Känns som det är dags att börja andas.


Jaha, varför lägger hon ut bilder på blommor hon har fått, tänker du kanske?
Ja, varför gör hon det egentligen? Tänker högt..
För att reta de senaste i årets tomteparad av tokiga farbröder som passerat revy, som fortfarande läser bloggen, och visat sig vara riktiga rötägg? 
Nä, faktiskt inte. 
De får så gärna fortsätta att läsa mina rader, jag är varken arg, ledsen eller besviken. Lite förvånad kanske. Mest på mig själv. Och lite besviken kanske. Också på mig själv. 
Jag trodde nämligen att jag hade lite sk magkänsla och lite inre kompass. 
Så, inte då! Inte en gnutta av vare sig magkänsla eller inre kompass. 
Har något smugglat ned en magnet som gjort kompassen oduglig? :-) Ler brett medan jag skriver..

Just därför är en bild på en ros så viktig. 
Vikten av att inte ge upp, förlåta sig själv för sina dumheter och komma ihåg att ta bättre hand om sig själv i framtiden. 
Samtidigt ödmjukt tacksam över hjärtat och själens förmåga till läkning och återhämtning. 
Och kroppens lust. Att den fortfarande vill möta en annan människa och ta på hud och låta sig beröras. 
Är inte det helt fantastiskt, så säg?

Så, full av ödmjukhet inför människans obändliga kraft, förmåga och lust till livet så önskar jag dig den bästa helgen. 
Med eller utan rosor. 
Man kan ju faktiskt köpa blommor till sig själv, rosor till och med...
Eller ge dem till någon man tycker om och lova sig själv att det kommer fler.

Cathrine 

















 

IMG_1589 IMG_1589
torsdag ( vart tar veckan vägen?) kl 07:00, kaffe (redan kallt) på lilla brickan i sängen.

.. en egen ängel i min säng.
Vaknar tidigt och nynnar på Himlen runt hörnet med Lisa Nilsson.
Ljuvligt att få vakna med den känslan. 
" någon där uppe som måste ha sett mig och sett vad jag behöver..."


(nästa låt är Shallow med Lady Gaga och Bradley Cooper. Behöver jag säga mer...följt av Sara Larsson och Only you. )
Yes!

Känns som pusselbitarna börjar falla på plats. Jag tror jag skrivit något likande tidigare? 
But hell, det finns väl en hel jäkla låda med pusselbitar i vår ålder? Den där stora 60+ lådan med bitar från ett helt liv.
Gäller väl bara att hitta rätt bitar och försiktigt försöka foga ihop dem till en bild som man mår bra av idag?
Lättare sagt än gjort får man väl tillägga..

Hur det min bild ut idag? Hur ser motivet ut i mitt pussel?
Well, inte som jag trodde. Helt klart.
Kanske bättre, faktiskt.  

Jobb är en stor pusselbit i mitt liv. Som ensamstående med hög hyra är det ett ständigt pussel att få ihop ett liv som går ihop i slutet av månaden. 
Nu har jag turen att kunna jobba med otroligt roliga saker. Nya mottagningen kommer att bli en välsignelse. Att få vara på en lugn och trygg plats på heltid känns som en välsignelse. Jag ska skruva ihop alla möbler dit idag. Mycket spännande. Tillsammande med mycket kär hjälp dessutom. Mycket glädje. Och tacksamhet över tingens ordning. 
Sedan har jag just nu en del matguidning för Food Tours räkning samt väldigt roligt köksarbete hos en god vän. 
Alltsammans ganska mycket just nu, men så roligt att det bara ger energi. Det tar inget. Bara ger. 
Nästa vecka börjar ny 8/800 kurs. Det har verkligen lossnat nu. Nu tuffar metoden på och börjar verkligen lyfta. Både Expressen och Aftonbladet skriver mycket nu. Väldigt roligt. Stor tacksamhet. 

Och kärleken då? Ja, vad säger man? Ja, även här får man vara ödmjukt tacksam över tingens ordning. 
Det är en läxa för mig. Helt klart. Att lära mig ta emot godhet, värme och vänlighet. 
Smärtsamt att inse att jag gjort tidigare val i livet som givit mig väldigt litet av just den varan.
Väljer man "mission impossibles" (omöjliga uppdrag) så får man stå sitt kast tills man tycker att man är värd något bättre istället. 
Sedan ha modet att sitta ned i båten och bara ödmjukt se vart den här färden tar mig. 
Ja, jag tror du fattar...

Ja, jag säger bara en sak. 
Tänk om jag vetat hur roligt det är att bli 60, så hade jag blvivit det för flera år sedan!

Vill du hänga med på kurs eller en "walk and talk" i vår/sommar, så är det bara kontakta mig här. 

kram, Cathrine





































 
IMG_0655 IMG_0655

fredag, konstig vecka, kl 07:09, med kaffe på lilla brickan i sängen.

Kan hemligheten bakom ett långt och förhoppningsvis lyckligt liv,  vara att äta mindre, gå mer, skratta ännu mer och älska utan förbehåll. 
Så ser iaf min bucketlist ut. 
Hur ser din ut?


Hmm.. enklare sagt än gjort dock.

Äta mindre. check på det iaf. 
Jag äter inte mindre, men jag äter näringstätare idag. Inget fluff. Bara bra saker. 
Inget ris, pasta, bröd, potatis, socker eller mejeri. Det är enkelt idag. Det har blivit en livsstil och allt det andra, grönsaker, linser, bönor, kött, fisk och ägg ger så mycket näring och en glad kropp. Så det är inga bekymmer längre. 

Vandringarna är det nog också check på. Herregud så mycket jag går. Mycket och långt. 
Snart dags för en ny pilgrimsvandring. Det pirrar i kroppen av glädje att få gå långt igen. Nu ska bara mitt lilla knä hålla. Men det har jag bestämt mig för för att det ska göra. så det så. 
Mind over body liksom...

Så kommer vi då till nästa punkt. Skrattet.
Jäklar vad jag skrattar. 
Då ska ändå gudarna veta att det verkligen inte varit mycket att skratta ÅT de sista två åren. Då får man skratta åt sig själv istället... då går det plötsligt mycket lättare. 
Herregud så jag har ställt till det för mig.... seriöst alltså? 
Gifta män som går tillbaka till sina fruar, ( med små avsteg) och Drömprinsar som visar sig vara riktigt skräp. 
Ja, vad gör man annat än att skratta åt det? 
just precis, skrattar. Ännu mer. 
Det är nämligen svårt att vara arg, ledsen eller sur speciellt länge om man skrattar. Och faktiskt envisas med att vara lycklig mitt i alltsammans. 
Det funkar faktiskt. Pröva!

Älska utan förbehåll. Gränslöst. Hmm.. thats a tricky one. 
Det kan göra ont. Jäkligt ont. 
Jag brukar beskriva det som att hoppa i en pool och tro att poolen är full av vatten, och precis i hoppet upptäcka att poolen är tom och fallet kommer göra jäkligt ont. Jäkligt ont. 
Ändå hoppar vi igen, och igen...
Vi lever liksom på hoppet. 
Kärlek kan ju inte vara villkorad eller bli upphälld i små nubbeglas och avnjuten i pyttesmå klunkar, eller?
Sippa på ett glas kärlek. Det går ju inte. Eller? 
 
 Ja, livet är ju " a learning curve" och vi lär oss så länge vi lever. 
Jag jobbar nog fortfarande på den där sista, hur man förhåller sig sig att älska gränslöst utan förbehåll och mesasure (mått). Och överleva. 
Eller lära sig att smutta i små klunkar. 
Spännande tanke. 

Jag önskar dig en härlig helg, efter en konstig vecka. 
Ny 4-veckors kurs i 8/800 börjar på tisdag. läs mer här. 

Nästa vecka flyttar jag till ny mottagning, eget rum igen. 
Vill du boka tid för samtal, klicka här. 

Cathrine
​​​​​​​

IMG_1132 IMG_1132

torsdag, kl 06:44, i sängen med kaffe på lilla brickan.

Alltså, himmel! Jag blir så trött.
Ännu en kommentar från någon som inte förstår hur 8/800 fungerar och tror att man inte blir mätt på 800 kcal per dag! 
Men, hallå, nej man svälter inte. Absolut inte. 

 

Låt mig förklara. 
För drygt två år sedan snubblade jag på en bok skriven av den engelske läkaren Michael Mosley. 
Där beskriver han det han kallar för 800-metoden eller Blodsocker-koll.
Genom att under 8 veckor äta 800 kcal i form massor av grönsaker, fisk, kött och ägg så sänker du blodtryck, blodfett och och blodsocker - och går tryggt och fint ned med ca 1 kg i veckan. Precis som man ska. 
Kroppen blir mätt, nöjd, trygg, säker - och frisk. 

Jag är nu den enda i Sverige som faktiskt har fått godkänt av Michael Mosley att jobba med metoden och jag har döpt den till 8/800. 
Jag som jobbat med hälsa och friskvård i hela mitt liv har aldrig varit med om något som funkar så bra, på alla. Du blir friskare, piggare, starkare, gladare, bättre mage, sover bättre, mår bättre och orkar mer. Även träna, för den som oroade sig för det. 
Vi äter ju massor av grönsaker och där finns det hur mycket kolhydrater som helst, som fungerar som utmärkt bränsle för just träning. Med ett glas rödbetsjuice innan träning så får du precis den mängd energi och syresättning av blodet som du behöver för att orka med din träning till max. 
Välj gärna en sort som heter Rå Rödbeta Prestation från Wellnox.se. 

för övrigt, vilket kanske också är på sin plats här, är det faktum att alla läkare jag känner backar upp dessa teorier och remitterar sina patienter till mig.
Samma sak gäller personliga tränare, i alla fall de som läst på den senaste forskningen och vet vad en anti inflammatorisk kost gör för kroppen, hur bra den mår av denna typ av mat.

För övrigt så blir jag helt veckovill av alla dessa röda dagar. Min hjärna hade fredagsfeeling i tisdags och nu vet den inte vilken dag det är och vad jag vill att den ska vara i för mood. 

Helgen bjuder på nytt och spännande då jag kommer att byta mottagning och från och med nu har eget rum igen efter ett par år på supertrevligt kontorshotell. 
Ny fas i jobblivet. 

Vill du testa min metod 8/800 och komma iform inför sommaren, så startar ny kurs nästa vecka, på tisdag. Häng med på den!
Läs mer här.

Nu är det dags att snart skutta iväg och hämta nycklar till nya mottagningen, träffa duktiga Alexandra Nemeth på Grundform för att finputsa på Onlinekursen och sedan några klienter på eftermiddagen. 
Jo, lunch med bästa Fredrik, såklart!

Sedan är det helg igen! 
(då blir det date, men det tar vi en annan gång. ;-)

Trevlig, eehh, torsdag!!!! 
Cathrine














 

IMG_1538 IMG_1538

måndag, kl 06:51, med kaffe på lilla brickan i sängen.

All we need is love. Love is all we need.
Med Beatles i öronen och #wrenandglory ´s fina handmålande jacka som inspiration är det inte svårt att sparka igång en ny vecka. 


(Wren and Glory är två NY baserade systar som gör egna handmålade plagg, kolla gärna, så coola)

Men så är det ju. Vi behöver kärlek. Vi går sönder, vittrar sönder utan kärlek. 
Kanske inte alla, men de flesta av oss. 
Det betyder inte att kärlek måste komma från en partner. Det kan komma från ett husdjur, en familj, vänner,gulliga barn ( finns de verkligen?) 

Men utan beröring, utan att bli hållen, tagen i, känd på, så går något sönder. 
Kanske inte för alla. Men för mig är det så.
Jag har de sista månaderna, på förekommen anledning, varit tvungen att vända och vrida på just denna fråga. Varför det är så viktigt, för just mig. 
Tro mig när jag säger att det har stötts och blötts. Fråga mina vänner. Fråga min terapeut. ( jo, vi terapeuter behöver också någon att prata med. Vi kan inte terapeuta oss själva)  

Har jag kommit fram till något av värde?
Ja, kanske. 
För min del, och jag fortsätter att slänga in den brasklappen, för detta gäller helt säkert inte för alla, men för mig är det så här det förhåller sig. 
Jag mår väldigt bra av flera olika tårtbitar i mitt liv. En del är jobb och mitt jobb är otroligt givande, jag träffar massor av magiska människor som generöst delar med sig av sig själva och sina liv. Sådant ger mig massor och framför allt lär det mig massor. Jag växer med mina klienter. 
En annan stor tårtbit i mitt liv är vänner. Inte många, det ska gudarna veta. Handplockade och noga utvalda. Men så oerhört älskade, av mig. Så djupt ödmjukt och tacksamt älskade. Utan dem är jag inget. 
En tredje bit i i min lilla livstårta är min familj. Vackra begåvade syskonbarn, en magisk son, en syster som alla borde ha, en mamma som man kan gå ned på knä och tacka sin skapare för att få ha som mor. Så magiska, så strålande och så högt älskade. Hela bunten. 

Men så kommer vi då till tårtbit nr 4 i just mitt liv. Kärlek. Närvaro. Närhet. Hud. Ömhet. Prat. Skratt. 
För mig är det viktiga bitar. Bitar som jag behöver i mitt liv för att må bra. Så enkelt är det. Bitar som ger energi. Inte bara tar utan också ger tillbaka. Ett energifält som man kan ladda energi och få ge energi. 
Låter det konstigt? Ja, för en del kanske. Medan några av er andra förstår precis. 
Och det är väl precis så det fungerar. Vi är inte alla lika. 

Så med detta i fokus just nu, så går jag försiktigt, med pyttesmå steg framåt. Inga hoppsa steg utan små, små steg framåt. En fot framför den andra. För att inte ramla och slå mig denna gång. 
Men väldigt glad och tacksam över ett hjärta som har förmågan att läka och på något sätt fortsätta att vilja slå igen. Kanske för någon ny.
Någon sa att ett krossat hjärta rymmer mer, det blir ju större av alla lagningar...
Det vete sjutton...

Hur som helst.. Jag önskar dig en väldigt bra måndag. 
Själv så kör jag ett riktigt maraton. Först Food Tours på dagen och sedan kurs ikväll. 
Men jag säger som min idol och förebild, Pippi, det har jag aldrig gjort förut så det ska nog gå bra!

kramkram!
Glöm inte att vårens och sommarens "walk and talk" har börjat för dig som vill gå och prata. 
Desutom finns det plats kvar på Caminon som  går 31/5-7/6. 
Plus plats kvar på vårens sista kurs, 8/800. 
Läs mer på hemsidan, och kontakta mig här. 

kramkram! 


 

IMG_1517 IMG_1517

torsdag, kl 06:34, i sängen, med kaffe på lilla brickan. 

Fundera över vilka du bjuder på ditt kalas. 
Vänner som tar energi, dumma ord som borde och måste, de är inte bjudna på mitt kalas. 
No Sir.


Jag är just nu väldigt kär i @broderauttexten och hennes fina små broderade budskap och lånar dem gärna. 

Funderar just nu mycket på vänskap. 
Mitt hjärta flödar över för de få som verkligen står mig nära och finns där när jag behöver stöd och hjälp. 
Det visar sig faktiskt vara färre än man kanske skulle kunna tro. 
Men den kärlek man får vill också kunna ge och de två som står mig allra närmast skulle jag kunna döda och gå genom eld för. 

Vänskap är ju som en våg som slår mot en strand. Det finns en rörelse i vänskapen. Den går åt båda hållen. Precis likt en våg. 
Ibland är det jag som behöver lite extra stöd, ibland är det min vän som behöver den istället och får den. Lika mycket tillbaka. 
En våg. En evighets-åtta. Fram och tillbaka. 

Jag läste ett citat av skådespelerskan Meryl Streep för många år sedan. 
Hon säger följande, och det handlar ju om hennes äktenskap men kan lika väl sägas om vänskap. 
" Sometimes I am the garden, and my husband the garderer.
Sometimes I am the gardener and my husband the garden. 

Mao, vi tar hand om varandra och den som behöver omvårdnad får den.

Men det utmärkta citatet av @broderauttexten om måsten och borden är också så underbar. 
Dessa två ord är inte välkomna på min fest.
Jag träffar dem så ofta på mina kvällskurser i metoden 8/800.
Alla dessa tvinnor som släpat på sina måsten och borden så länge.
Tunga, tunga bördor att släpa på och så onödiga.
Måste och borde har aldrig hjälp någon, aldrig stöttat och aldrig varit till någon som helst nytta.
Ungefär lika korkat som " ta sig i kragen" eller "skärpa till sig". 
Så fyllda av skam och skuld. 

Jag tränar mig på att bjuda in nya vänner på mina kalas. De kallas för glädje, lycka, tacksamhet och förundran. 
Härliga vänner som ger massor av glädje och energi. 

Själv så är jag tacksam för Fredrik ( som vanligt, höll jag på att skriva) som inspirerat mig till en 9-dagars detox och fasta. 
Mår så himla bra och är så jäkla pigg och glad. 
(säg inget om kaffet till Fredrik. Det han inte vet om lider han inte av. Jag skulle däremot lida om jag inte fick mitt kaffe på morgonen, här i sängen. För att inte tala om min omgivning. )

Ha en bra dag, och glöm inte att ny kurs i 8/800 börjar tisdag 7/5 i Stockholm. Onlinekursen börjar varje måndag och nu är även våren och sommarens Walk and Talk öppna och igång. 
För kontakt, info och bokning med mig, klicka här! 

Ha en galet bra torsdag! 
Cathrine


 







 

IMG_1503 IMG_1503

Redan onsdag, konstig kort vecka, kl 07:50, med kaffe på lilla brickan, i sängen. 
 

Är du lycklig?
När ställde du den frågan senast och framför allt när fick du den frågan senast?
Och om du fick den, vad svarade du?


Citatet kommer från en australisk skådespelare Heath Ledger, född samma dag som jag, 4 april, död 2002, mest känd för sin roll i Brokeback Mountain.

Folk frågar hur det går på jobbet, var du bor eller om du är tillsammans med någon. 
Som om livet var någon form av inköpslista att checka av. 
Men när frågade någon senast om du var lycklig?
  
Jag funderar mycket på lycka just nu. 
Livet går ju sådär just nu. Fortfarande för lite att göra på jobbet. Trots en lysande affärsidé och koncept så är det motigt. Det verkar å andra sidan vara motigt för de flesta av oss i denna branch. 
Boendet då, mja, jag är ju superglad över att få min andrahandshyra förlängd i ett år till, men visst hade ett första handskontrakt varit toppen. 
Relationerna då?  Tackar som frågar, minnst sagt turbulent, är väl en passade beskrivning på det jag varit med om de senaste månaderna. 

MEN, trots allt det, trots att det faktiskt inte med all vilja i världen skulle kunna kallas för den perfekta inköpslistan så är jag jättejättelycklig. 
Riktigt så där grundlycklig. 
Märkligt, eller hur?

Vänd på det istället. Tänk så mycket det finns att vara tacksam och glad för. 
Det är otroligt att få bo så fint som jag gör, just nu. Kanske inte för hela livet, men just nu. Stor lycka. 
Om den ena verksamheten inte bär all frukt så får man plantera fler träd. 
Mina övriga träd,som  vandringar, Food tours, jobb i kök hos kompisar som kock är så himla roliga att det väger upp för så mycket annat. 
Och ger så mycket glädje. Och lite frukt.  

Det måste ju ändå betyda att, precis som Heath skriver så sitter inte lyckan i "villa, vovve och Voilvo" utan i dig själv. 
Du är din egen lycka. Du gör din egen lycka. Du väljer din egen lycka. 
Du väljer kanske till och med, att vara lycklig. Det är ju ett val, tänker jag.

Igår kväll pratade jag med "rostmannen", vi får kalla honom så tills vi vet mer om framtiden. 
Jag försökte förklara min tes om lycka. Att det är ett val.
Om man måste välja mellan att vara glad och vara ledsen, så väljer jag... hmm.. låt mig tänka... att vara glad. 

Jo, jag fattar att det låter lite flamsigt och "happy go lucky". Det erkänner jag villigt. 
Men lite grann som Dr Phil säger, "fake it until you make it".
Träna på att vara glad. 

Idag ska jag ut och demonstrera. Jag går med kompisen Caroline i tåget i kampen för de nya fattigpensionärerna. Ingen ska behöva dö fattig i Sverige idag. 
Sådant gör mig också lycklig. Min första demonstration på 61 år. Det är väl på tiden, tänker jag. 
Ska du med så går tåget kl 14.00 från Humlegården.  

Vill du fortsätta att prata med mig om lycka och annat som ligger och puttrar?
Nu har jag öppnat mina "walks and talks" för sommaren så vi kan ut och gå och prata samtidigt. kul eller hur? 
Kontakta mig här. 

Stor glädje är även kvällskurserna. Så mycket bra klokskap och glädje vi pratar där.
Vill du hänga med på en ny 8/800 kurs i 4 veckor, så startar den sista för våren 7/5.
Läs mer här. 

kramkram!
Cathrine











 

IMG_0927 IMG_0927

måndag, annandag påsk, kl 06:33, med kaffe på lilla brickan i sängen

Jag fuskar lite. Jag vet att jag lovat att sitta på händerna och absolut inte dejta det minsta lilla. 
Men jag fuskar. 
Inte mycket, men bara pyttelite. 


Saken är den att jag tycker det är roligt. Försökte förklara det så gott det gick igår när Fredrik (min bästa kompis) och jag var ute och gick igår.
(. Jo, knät är mycket bättre.)
 
Jag gillar att dejta. Dels för att det blir lite småtråkigt utan del delen i mitt liv, och jag gillar inte att ha tråkigt. Finns väl en diagnos på sådant kan jag tro.

Tricket här är ju bara att dejta med knäskydd, hjälm och tjocka handskar så man inte gör illa sig om man ramlar. Den risken finns ju alltid. Det vet vi ju vid det här laget. 
Dejta med stödhjul om du förstår vad jag menar. 

Jag var en vecka på Tinder. Sedan gick jag ur. Tonen där har blivit lite för rå för mig. För mycket beskrivningar av spermafläckar... inte min stil. Men gillar man hårda tag och yngre män så är det helt rätt plats för dig. 
Nu har jag varit en vecka på Match och tror att det är dags att tacka för kaffet och kliva ur därifrån också. 
Vill man träffa vanliga, hyggliga män i ens egen ålder så är det nog trots allt Match som gäller. 
Med nytagna bilder av sig själv, en trevlig profiltext och pang säger det! Tror jag fått ett har hundra "flirtar" och säkert 50 förslag på någon form av dejt. 
Av dessa har jag träffat en. (1). 
Jag är ganska petig. Läs kräsen. 

Men det är ganska roligt att ligga och guppa på Match någon vecka. jäklar så många man känner igen, det är nästan som att gå på fest och springa på gamla kompisar och en och annan fd.dejt. Man vinkar glatt, och går vidare. 

Den jag till slut träffade?  Jo, en man jag inte träffat på 40 (!)  år, en dejt från 20-årsåldern. Vad som gjorde att vi inte blev ett par då lyckades vi aldrig lista ut, men att livet varit snälla mot oss båda upptäckte vi snabbt. Och att attraktionen fanns kvar.
Vi får se vad det tar vägen...
Inte mycket rost där. 

Vad jag försöker säga till dig som följer min blogg och inte vågar dig ut på dejtingsajter är att det är lika tryggt och säkert som att köpa en bok på Adlibris på nätet. Du sitter tryggt och säkert framför datorn och tittar, flirtar och kontaktar/blir kontaktat och skriver om det känns bra. Efter lite skrivande så märker du snabbt om vederbörande tycker och tänker som du. Jag letar efter humor och snabbhet i tanken. Sådan är attraktivt för mig. Men det kan ju naturligtvis handla om så mycket olika saker. Gemensamma intressen osv...
Sedan träffas man på neutral plats. Tar en kaffe/ett glas vin och se hur det känns. 
Låt det ta ett par gånger, så du känner dig trygg och säker innan du låter saker och ting få gå vidare. 
 
Var rädd om dig själv. 

Själv så ska jag njuta av ännu en ledig dag, och avsluta den med jobbmiddag med alla mina underbara guidekompisar på Food Touren. 

kramkram, 
Cathrine
 























 

IMG_0149 IMG_0149
onsdag, kl 08:08, i sängen,med kaffe på lilla brickan...

Vaknade tidigt. Kände efter. Jodå sådär smålöjligt grundglad idag också.
Idag också! 


Klart knäet fortfarande gör ont, klart livsstituationen inte förändrats ett dugg. Det kan jag inte göra något åt.
Men jag kan själv bestämma mig för hur jag ska förhålla mig till det. 
Det är egentligen den enda jag själv kan påverka. Hur JAG väljer att förhålla mig till det jag inte kan påverka eller förändra.
Förstår du hur jag tänker?

Jag "fick" ett fint ord av en stor kärlek, han kallar det för lyckofiner. 
Det gäller att skapa sina egna lyckofiner. Hitta platser, hitta tankar, hitta tillfällen som skapar lycko-endorfiner. 
Hitta det själv. 
Hitta tillbaka till sin egen självglädje. 

Inte ett enkelt jobb. Jag vet det av egen erfarenhet. Men det handlar kanske om att likt en liten myra samla ihop en hel stack av pyttesmå lyckoögonblick och plötsligt så är det en hel stack, en hel hög av lycka. 
Kanske ingen stor hög i början, men i alla fall början på något bra. 

Jag vet inte. Jag har lång ifrån alla svar. Men jag letar i alla fall. Och så fort jag hittar något så skriver jag om det. Egentligen mest för att manifestera och spara det. 
Har jag skrivit om det så finns det ju någonstans. 
Låter det flummig? Ja, kanske. 

Nu ska jag iaf iväg och träffa två klienter. Sedan har jag tänkt att bjuda med mig själv på en promenad på Djurgården, hoppas knät håller, och sedan tror jag faktiskt att jag ska bjuda mig själv på lunch! Tänkte överraska mig själv, så jag vet inte riktigt var det blir, men jag har en aning om vad jag har hittat på åt mig själv. Men det blir som sagt en överraskning. 
Det är självglädje. Ett bra sätt att samla på lyckofiner.

Ha en bra onsdag!
Cathrine












 
tisdag, kl 08:17, i sängen med kaffe på lilla brickan. 

Mitt i all sorg och bedrövelse så är jag faktiskt i ett riktigt happy flow.
Är inte det märkligt hur man kan vara genuint lycklig, så där grundhappy - och ändå vara väldigt ledsen över hur pusselbitarna inte föll på plats som man hade önskat sig?


Tänk så roligt det är att vara i den här åldern, 60+, och äntligen börja fatta något!
Vilken jäkla tid det tog säger jag bara.. suck. 

One day, or day one. Du bestämmer.
Är det bara en dag, ännu en dag i ditt liv eller är det Dag 1, den första i resten av ditt liv. Kanske med ett pärlband av lika fina dagar? Jäklar vilken pärlhalsband av lyckopärlor vi får ihop till då, tänker jag.
Fast även de svarta pärlorna är vackra, och de grå också för den delen. Alla behöver ju inte vara vita för att vara vackra, eller hur?

Vad gör man då för att må bra, trots att man är ledsen i hjärtat? Ja, du måste ju fortsätta att ta hand om dig, extra mycket nu faktiskt. Extra mycket kärlek. Äta ännu bättre, skippa ALLT ris, pasta, bröd, potatis, socker (även frukt) och även mejeri. Alltsammans driver inflammationer och gör att du blir trött och fet. och DET blir man inte lycklig av. Nu handlar det om att ladda med turbrobränsle som din kropp mår bra av och får massor av ork och glädje av! 
Ta mer tillskott, se till att toppa upp med näring då det går åt extra mycket av allt när kroppen är i ett ytterläge och stressad. En stressad kropp behöver mer bränsle/näring. Men det betyder inte att den förbränner mer. Ofta tvärtom. Högt stresspåslag, dvs mycket kortisol, brukar istället dra ned förbränningen. Därför ännu viktigare att äta näringstätt och näringsrikt. 

Glädja sig åt allt som faktiskt ÄR rolig. Solen skiner. Hänga med kompisar man gillar, göra roliga saker. Pyssla om sig själv extra mycket. Göra snälla saker med sig själv.
Välja bort sådant som bara tar energi utan att ge något tillbaka. Bara hänga med kompisar som ger energi, undvika energitjuvar. 

Göra roliga saker! Iförrgår fyllde min syster år. Hon bor på Söder. Jag tycker det är krångligt att ta mig kommunalt från Ö-malm till S-malm. Så är det bara, kill me, men så är det. 
SÅ jag bestämde mig för att göra något roligt av det istället. Jag tog en Voi, du vet en sådant där elspark och swishade från Stureplan till Södersjukhuset. Wooiiii!!!! Det var jättekul, och tog 17 minuter. Såå roligt! 
Tänk dig att sedan i stilla mak swisha tillbaka över söder, förbi Slottet, över Strömbron, förbi Grand hotell i det blåa kvällsljuset vid 21-tiden. DET var magiskt. Viktigt med roliga saker. Fylla på med roliga saker.

Röra sig mycket. Jo, jag vet att det tar emot. För mig också. Ont i ett knä och skyller allt jag inte gör just nu på det där knät. Men resten av kroppen har jag ju faktiskt INTE ont, och borde röra mer. Ja, precis så är det. Även för mig. 

Jo,jag måste också få kvittra över nya 8/800 som började i måndags. Vilken grupp, vilka kvinnor, jag är heeelt blown away! 
Nu kör vi stenhårt i 8 veckor och siktar på hälsa. lägre blodtryck, lägre blodsocker, lägre kolesterol. Bättre sömn, bättre mage. 
Here we go! 

Vill du också må bättre? ny kurs startar 7/5! Välkommen!
läs mer här , boka här 

Nu ska jag göra lite nytta. Det blir inte mycket av den varan denna vecka. Alla mina klienter har tagit påsklov, så då får jag väl också göra det tänker jag. 

kramkram!
Cathrine







 
IMG_1477 IMG_1477
måndag, kl 08:43, i sängen, med kaffe på lilla brickan..

Oj, vad jag sover gott! 
Mitt hemliga vapen ser du på bilden bredvid. Jag sover nu på vårarna och somrarna med en mjuk sovmask och det blir kolsvart och jag sover som en stock.
Jag är som en papejoga i bur. På med duken, och gojan tror att det är natt, och tystnar direkt. 
En sådan liten goja är jag. 


Ni var många igår som brydde er om mitt knä i sorg. Det värmde väldigt gott... tusen tack för alla vänliga ord och tankar. 

Jag har börjat att smygdejta lite försiktigt på nätet. Jag vet att det är för tidigt och jag har inte vågat berätta det för någon, inte ens Fredrik som är mest emot nätdejting. 
Jag är inte ens säker på att jag ska träffa någon, men det är trevligt att ha något att pyssla med. Lite minidejting, sådär..
Tror ärligt taget att en hel del av sådana ställen som Tinder och Match egentligen är som små pysselplatser, typ kolonilotter, där folk och och påtar och pysslar. Att dejta på nätet har blivit lite av en hobby liksom. Konstigt, eller hur? Lite torrsim sådär..
Men tonen hos en del har blivit vassare och skarpare och helt klart mer "kinky". Många hör av sig och vill slå och bli slagna.. sminka, liksom. 
Jag som är den vaniljigaste och snällaste av alla, och hatar alla former av våld/sex kombo, blir först generad och sedan konfunderad.
Hur i hela världen kan man tro att en liten 61-årig tant vill smiska någon eller bli smiskad själv? Ser jag sådan ut? Tydligen så signalerar någon av mina bilder någon form av dominans. Hua. 
Jaja, skulle jag mot förmodan vingla iväg på någon dejt så är ni de första att få reda på det.
Not anytime soon, I think. 
Tror att både lilla knät och jag behöver mer tid att slicka såren och bli lite helare igen. 
Fast det betyder inte att jag inte är glad. Det är jag faktiskt, riktigt grundglad och överlycklig över det mesta som händer. 
Det går liksom att dela in livet i olika fack. Låter inte det väldigt konstig?

Nu ska jag ha liten rehab-träning för mig själv. Om jag får till det, är ju sååå sjukt dålig på att göra sådant här på egen hand. Gillar verkligen att skutta iväg och låta någon annan bråka med mig. 

Känns som påskveckan har början, solen skiner och livet leker. 
Trots allt. 

Känner du för att ta tag i hälsan, vikten, formen inför sommaren så är det hög tid!
Jag har ny grupp som startar 7 maj, och onlinekurser som startar varje måndag. 
Så dessa brev ska jag skicka ut nu!
Vill du läsa mer, kolla här. 

kram,
Cathrine

















 
IMG_0406 IMG_0406

söndag morgon, kl 06:18, i sängen, med kaffe på lilla brickan.

Blogga på en söndag! 
Förmodligen det största felet man kan göra..
Ingen läser ju bloggar på helger. 
Well, det spelar liksom inte så stor roll, för nu är jag vaken och har massor av tankar i huvudet.
Då skriver jag.
 
Tankarna fattar ju inte att det är helg, liksom. 
Verkar för övrigt inte som mitt vänsterknä fattar så himla mycket heller, eller så är det precis vad det gör.
Jag tror närmligen den har sorg.
Hmm.. flummigt, jag vet. 
Träffade en klok kvinna i fredags, hon la direkt huvudet på sned och tittade på mig och berättade att enligt den kinesiska tron om medicin så hänger stor sorg ihop med smärtor i knä. 
Liite svårt för oss västerlänningar att ta till oss. Vi vill ju gärna tro på utslitna korsband, artros och annat skumt som kan drabba ett litet knä.
Men sorg.. ja vad ska man tro.
Tiden stämmer iof. Knät började göra rejält ont när det gjorde rejält ont i hjärtat. Rejält ont. På båda ställena. 
Hjärtat kan jag inte göra så mycket för, annat än att bearbeta sorgen. 
Knät kan jag däremot vara lite mera handfast med. Träning, ännu bättre kost, dvs antiinflammatorisk så in i bomben. Massor av gurkmeja och nypon, just in case. (bra för artros) samt träning.
Och massor av kärlek. Till knät, alltså.
När jag kommit över den första känslan av att vara förrådd och personligt förolämpad. Jag menar, mitt knä kan ju inte krångla nu när det är vandringstider och Caminoresor? 
Jag menar, seriöst, hur tänkte knät nu, egentligen? Jag trodde vi var vänner? Överge mig nu?
Well. Not. 
Eller så har knät sorg. Och sådant kan man inte bestämma över. Det bara drabbar en. Tydligen även knän. 

Så nu är det bara massor av TLC som gäller.
Tender Love and Care. 
Nu ska jag vara snäll. Både mot knä och hjärta. Ja, okey då, mot hela kroppen.

För jag har så mycket roligt framför mig och så mycket roligt och bra som händer. Så det vore ju tråkigt om inte lilla knät ville vara med i matchen.

   Har du också hela eller delar av kroppen som har sorg eller gör ont?
Jag är ganska bra på sånt. Både kropp och själ. 
Folk säger, mina klienter säger att jag är bra att prata med, och bra på att lyssna.
Om du vill träffa mig så bokar vi en tid, online eller på mottagningen och möts, så får vi se hur det känns. Om vi klickar. 
Du når mig för bokning här. 

Vidare så startar ny kurs tisdag 7 maj, både för nystart 8/800 och fortsättning och uppfräschning i 4 veckor. 
Läs mer här. 

Söndag. Klienter per telefon och i verkliga livet. Besök hos lilla mamma och till sist middag hos syrran som fyller år. 
Det blir bra, för lilla knät och mig. 

Cathrine

IMG_1455 IMG_1455

fredag, kl 07:23, med väldigt gott kaffe på lilla brickan i sängen.

Fredagar är ju av erfarenhet ingen bra bloggdag, dvs få läser den, men eftersom det egentligen inte spelar någon roll, so here goes anyway...

Fortfarande lite endorfinhög av att sitta i en biograf och sjunga för full hals till Abbamusik i två timmar!
Vilken grej!
När man dessutom får ta med sig mat och vin in i salongen, så blir ju naturligtvis inte stämningen stämre på något vis. 
Så missa inte ett besök på den coolaste bion i Stockholm, Capitol. 
Det blir f ö fler sing along, redan nu i slutet av april. De visar både Abba The movie 2 och Hair. I love it!

Det tråkiga var att Fredrik fick förhinder i sista minuten, så jag fick gå själv. Hade bokat finaste platsen, en tvåmanssoffa i mitten, mitten. 
Så nu blev det 150 glada väninnor, några par, och så jag, den enda, absolut den enda som var ensam. 
Jag hade inte ens hunnit förbereda mig på hur detta skulle gå, för Fredrik fick ett bud precis när vi var på väg dit. 
Så jag swishade något bekymdrad iväg själv. 
Ett glas vin i foajen fick det bli tills det var dags att gå in och sätta sig. Jag hade förbeställt en charkbricka åt oss, så det blev ju väldigt mycket mat till mig, där jag satt i min lilla röda plyschsoffa, solo.
Väl där så kände jag en märklig känsla. Det var faktiskt helt ok. Jag brydde mig inte om vad folk trodde eller tyckte synd om den stackars människan som går på singalong ensam. Jag hade faktiskt, till min egen väldigt stora förvåning, väldigt roligt på egen hand. 
Jag gillade den jag var där med, mig själv, och det var helt ok. Jag är nog ganska bra på att roa mig själv. 
Det var en bra tanke och en väldigt skön känsla. 

Det är som när folk frågar mig när jag gick Caminon, de 80 milen, om jag gick ensam. Nej, såklart jag inte gjorde. Jag gick ju själv, men inte ensam. Det är två olika saker. olika känslor. 
Man kan faktiskt vara själv, utan att vara ensam. 
Bra tanke. (gäller bara att få den att stanna och alltid finnas kvar. Inte enkelt) 
Jag tänker att det skulle kunna kallas för att vara självglad. Inte självgod, utan självglad. Glad att vara själv. 

Egentligen hade jag tänkt att skriva om parterapi idag. Jag har ganska många par som kommer till mig tillsammans. 
Vi pratar inte skilsmässor och sådan, nej vi vi pratar bara hälsa och måbra-tänk. Jag hjälper dem att tillsammans hitta tillbaka till glädjen i friska och glada kroppar. 
OCH det går sååå bra. 
Så otroligt roligt hur hälsa kan vara ett nytt kitt i ett förhållande, hur man tillsammans stöttar och peppar varandra till att äta bättre och röra på sig mer. 
Det jag ser i dessa pars ögon är dessutom en ökad glädje i varandra, en glimt som inte fanns där från början.
Det är magiskt och underbart att få vara med om människors vikt och hälsoresa och speciellt då, när jag får följa dessa par. 
Idag ska min kollega och väninna, tillika PT, Eva Berggren träffa våra två par som vi coachar för tidningen M-magasins ´s räkning, under 6 månader.
Dessa två par har nu halvvägs, under tre månader inte räknat kalorier men väl uteslutit alla former av ris, pasta, bröd, potatis, socker och mejeriprodukter. 
Alla fyra har sakta dalat med 1 kg i veckan i snitt och förlorat mer än 10 kg på denna tid. 
Samtidigt har de fått träningsprogram av Eva och kostråd av mig. 
Ett av paren har dessutom valt att följa med mig på vårens första Camino, i juni. 
Det gör mig extra glad. När träning och aktivitet har blivit en belöning.

Jag hoppar upp och ned av lycka över detta! 
Varenda en som jag och vi kan hjälpa med att sänka blodtryck, blodsocker och kolesterol samt vikt, är en glädje och en belöning. 

Jag vet inte vad du gör till vardags, men jag har iaf världens bästa jobb. Jag får hjälpa människor att må bättre. 

Helgen blir Food Tours på lördag, och klienter på söndag.
En bra helg med andra ord!

Jag hoppas din helg blir lika fin. 
kram!
Cathrine 


   
  

 

IMG_1445 IMG_1445

torsdag,11/4,  kl 07:21, (började skriva för ett par dagar sedan, därav fel datum) i sängen, med kaffe på lilla brickan.

Ja, vad sjutton... Det kan precis lika gärna gå bra. 
Lånat denna utmärkta rad från boken med samma namn av Göran Troell.
Det kan lika gärna gå bra.
 

Födelsedagen på Mallorca avlöpte till det bästa.
Ny kvällskurs sjösatt i måndags och mycket jobb på mottagningen. 

Fattar inte att det redan är torsdag.
Härligt med mycket att göra. 
Och roliga saker att göra.

Ikväll ska bästa kompisen Fredrik och jag gå på Abba singalong på Capitol. Det kommer bli så jäkla kul.
Man får helt enkelt hitta på roliga saker, så blir livet lite roligare.
Det kan liksom lika gärna gå bra. 

När det blåser snålt och kallt  runt själen periodvis så visar det verkligen sig var man har sina vänner.  
Jag vet inte vad jag hade gjort utan Fredrik och hans omsorger. Numera följer vi samma skämskuddeserie och har fullt upp med att diskutera den. Sådan som man bara kan göra med en bästa kompis. ja, du vet.

Jag får mycket uppskattning för bloggen, tusen, tusen tack. Det värmer så otroligt mycket. 
Härom dagen fick jag ett underbart mejl från en kvinna som berättat att hon efter att ha läst min blogg om torrfittor kände igen sig och sökte upp sin gynekolog för att få hjälp för sina torra slemhinnor. 
Gyn gjorde en bra undersökning och hittade cystor på äggstockarna. Cancer.
Hon opererades snabbt och är idag helt återställd. 
Så, tveka inte att göra det där extra besöket hos gyn även om du inte längre är fertil och kanske tycker du behöver gyn hjälp längre. 
Det kan rädda ditt liv också. 

Ja, vad har vi mer då?
Egentligen inte så himla mycket. 
Livet lägger sig. Tomteparaden skingras. lugnet lägger sig.
Pusselbitar faller på plats. Beslut fattas. 
Ja, livet. 
Ganska härligt faktiskt. 

PS. du har väl inte glömt att det full fart på både onlinekurs och ny 4 veckors kurs i 8/800?
Hög tid att komma i form inför sommaren. Verkligen inte för sent ännu.
Unna dig en friskare och lättare kropp.
Läs mer här.  

imorgon rapport från vår Abbakväll  och hur det var att sitta och sjunga med för full hals!
Härligt!

Cathrine




















 

2019

fredag, kl 08:43,med kaffe på sängen. en dag som vi vet inte är så lyckad för bloggning, (inte många som läser)  men det låtsas vi inte om..

Ibland måste man stanna upp och försöka förstå hur bra allt faktisk är, lite good enought sådär. 
Pratade som vanligt med både mor och son i telefon igår. Först mamma som direkt frågade vad som var på tok för hon hörde väl att att min röst var lite låg. Tänk ändå vad mammor har bra hörsel när det gäller sina barn. Bara det i sig är ju helt otroligt att det finns en annan människa som direkt HÖR hur man mår. 
Att sedan få den gåvan och glädjen att fortfarande ha en pigg och alert mor i livet är inget annat än en välsignelse i sig. 

Sedan pratade jag med mig son, han frågade hur jag mådde och jag svarade att det väl var helt ok, ish. 
- Ok är bra, säger sonen. Helt ok, faktiskt. Han har ju helt rätt. Som så ofta. 

Ja, det är ju precis exakt så det är. Helt ok är bra. Riktigt bra faktiskt. 
De där små kornen av komplett lycka är ganska få och vore det fler så skulle vi nog inte uppskatta dem lika mycket. 
Men bara det faktum att ha möjligheten att få byta ett par ord med de två personer i livet som är mitt nord och syd ( förutom Kärleken som är öst och väst), de två som är de största planeterna i mitt solsystem. De två som betyder mest.
Det är en välsignelse i sig. 

Det finns ett underbart utryck på engelska som heter " to count your blessing" att räkna/uppskatta sina välsignelser. 
Det är inte så dumt att vakna och fundera över sina välsignelser. Vad just jag är glad och tacksam för.
Min familj, mina vänner, ja, det som gör dig lycklig. 
Ta dagen i tillfälle, det kanske är lite lugnare för dig också idag när det är någon form av halvledigt. Fundera över vad du är tacksam för. 
Tänd ett ljus på en grav eller i ditt fönster och fundera över dina blessings, dina välsignelser. 
Dessa tankar både värmer och stärker och det där varma ljuset i trakten av hjärtat lyser upp från insidan. 
Ok är faktiskt riktigt bra. 

Du vet vid det här laget att jag är ganska bra att prata med och lyssnar också riktigt bra. Terapeut på köpet. Behöver du den sådan person, så hör gärna av dig. För kontakt, klicka här. 

jag önskar dig en väldigt fin helg,
Cathrine





 





 

Läs hela inlägget »

tisdag, kl 07:04, kaffe på sängen, tacksam. 

Note to self,
det är inte för sent och jag är inte för gammal. 
När det gäller kärlek så har det senaste året verkligen levererat på den fronten. 
Mer kärlek och lycka än vad man kan tro är möjligt. 
Men så är det tydligen. Inte för gammal och det är inte för sent. 


Men livet handlar om så mycket mer än kärlek. Det var faktiskt det som jag hade tänkt att vända och vrida på en smula. 
Man är aldrig för gammal och det är aldrig för sent för något egentligen. 
Lärande, läsande, personlig utveckling, förändring. 
Allt är möjligt. 

Jag satt med en av mina favoritgrupper förra veckan, en av de kvällskurser som gärna vill fortsätta sin utveckling och fortsätter att ses hos mig en kväll i månaden. 
Vi pratade om att när det "rätta" är enkelt.
Inte bara för det intellektuella men även för det kroppsliga.  Att välja den vägen som är lättast att gå. Både för kroppen och själen. 

En klok mentor, konstnärinnan Birgitta Watz förklarade det hela väldigt tydligt för mig för många år sedan. 
Hon beskrev livet som en stark flod och istället för att försöka klamra sig fast vid en stock och försöka få den att navigera upp för en biflod , att istället stanna kvar i den starka forsen och följa med strömmen. 
Hålla huvudet ovanför ytan, var nog uppmärksam på hur vattnet rör sig, och sedan bara modigt hålla rätt kurs, framåt. 
Följa med livet.

Min egen livsläxa började för tre år sedan då jag ensam gick pilgrimsvandringen i fem veckor. 
Jag lärde mig vad ödmjukhet, enkelhet och tacksamhet betyder och i dess mest praktiska form står för.
 Egenskaper som idag har blivit en del av mig. Sådant som tidigare låg så långt från den person jag var då.
Jag har också fått möta kärlek. Jag har fått turen att få uppleva hur ren och oförfalskad kärlek ser ut, i sin renaste form. 
Inte kärlek "pimpad" med blingbling, resor och lyxhotell, utan avskalad, ren godhet. 
En blomma, en gest, en kopp kaffe på sängen, en vänlighet utan förväntad retur.

Då är förändring så enkelt. För min del är det mycket mindre Netflix och jag har börjat läsa igen, efter många år utan böcker.  Mycket, mycket mindre vin, nästan inget alls faktiskt. Och väldigt tidiga kvällar, så skönt.
Det är aldrig för sent. Man är aldrig för gammal. 

En läxa för mig att förstå och lära sig. 
Storheten i det lilla livet. 
Och jag går helt tyst, tacksam, bredvid och bara förundras över livet. 


Hoppas du får en bra tisdag.
Cathrine







 





 

Läs hela inlägget »
onsdag, kl 07:19, i sängen, med kaffe på sängen


Tack för alla fina brev och reaktioner!
Härligt att ni läser, tycker, tänker och hör av er!
Roligt att starta en positiv snöboll och låta den rulla och få ett eget liv. 
Tack vare er. 
Veckans (kanske) sista inlägg handlar fortfarande om det där med kärlek, singel, gift, sambo och livet i vår ålder. 
Spännande ämne som berör många har det visat sig.


Igår kom G till tals, hon hade skrivit ett så klokt inlägg om viljan och möjligheten att leva själv, och hur vi faktiskt är den första generationen som har den förmånden att få bestämma över våra liv och hur och med vem vill leva detta liv. Sambo eller singel. Du bestämmer själv.

Nästa vinkel på dessa funderingar kommer från en annan väninna, H som upplever en annan sida av samma mynt, nämligen frågan om varför hon som är så söt och trevlig fortfarande är singel..
Så här skriver H:


"Det intressanta är att att jag också får en hel del reaktioner, menande blickar och suckar för att jag INTE träffat någon ny att slå mig ihop med trots att det gått ”så många år” sedan jag gick igenom min skilsmässa.
Jag får ständigt höra kommentarer som ”varför har du inte nån ny, du som är så trevlig”, ”är det inte dags att gå vidare efter alla dessa år”, ”det ÄR JU roligare att vara två”, osv. De flesta kommentarerna fälls utan att fråga om jag vill, eller för den delen ”anstränger mig”, för att hitta en ny partner. 
Min poäng är att hur man än gör i denna mogna ålder så finns det så många åsikter om hur vi ”borde” eller ”inte borde” göra - när valet faktiskt är vårt eget, - utan andras åsikter eller fördömanden!"


Så väldigt bra skrivet, tycker jag. 
Du som är så söt och trevlig...borde väl ändå träffa någon...
Hur sjukt är det, egentligen?
Vill jag inte dejta, så är det min ensak. Det är verkligen inget som säger eller lovar att livet blir så förtvivlat mycket bättre "för att man är två". 
Jag brukade kalla mig för enastående istället för ensamstående, under de perioder jag var singel.
Alltid retade det någon! :-)

Jag pratade med en väninna som precis gift sig nyligen och vi konstaterade ganska "matter of fact att man får lov att pussa en del grodor innan man träffar någon prins, om det är det man är ute efter. 
Och att det faktiskt finns lika många snälla och vänliga män som kvinnor därute. Men tänk såhär, vill man ha en ny tjejkompis så tar det lång tid innan man hittar den man verkligen vill hänga och umgås med, och samma sak gäller för män.
Första bästa blir oftast INTE så bra. 

Och vill man inte pussas, inte hänga med grodor och trivs med livet precis som det är, så är det helt i sin ordning. 
Tänk om vi kunde ägna mer tid åt att göra gott, säga snälla saker, göra andra människor glada, istället för tvärtom?
Börja med dig själv. 

Vill du göra något roligt för dig själv till våren? (vare sig du är singel eller sambo ( ta med gubben/gumman) så tycker jag att du ska hänga med mig och Fredrik Ölander på vårens bästa pilgrimsvandring, en vecka längs Camino de santiago de Compostela. 
Vi kommer denna gång ha extra fokus på hälsa och måbra. 
Så, häng med!  Gör dig själv glad. En garanterad endorfin, serotonin och dopaminkick. Det kan jag lova. 

Mer info om pris och resa, klicka här. 

kram!
Cathrine



















 
Läs hela inlägget »

tisdag, kl 07:26, med kaffe på nya fina natttduksbordet. Samma lycka varje morgon.
 

Många gillade det jag skrev igår om en del av de attityder jag möter som "nyträffad" i denna ålder i livet. 
Ömsom vin, ömsom vatten om man säger så..
Jag fick ett underbar kommentar av min kloka väninna G, som jag gärna saxa och delar med mig av....


" Jag är ju en av dem som lever ensam.
 Jag är ju även en väldigt historieintresserad person. Om man tittar ur det perspektivet på varför allt fler lever ensamma kan svaret vara - för att vi kan.
Under vår levnad har lagstiftningen förändrats till vår fördel. 1973 avskaffades sambeskattningen som medfört att kvinnans lön slogs ihop med mannens varvid skatteeffekten totalt kunde innebära en försämring för hushållet.
1982 lagstiftades om att alla yrken skulle vara öppna för båda könen. Plötsligt kunde kvinnor bli både produktchefer (som jag 1986) och präster, dvs utbilda sig till yrken med bra löner.
Detta tillsammans med att preventivmedel blev lagliga och tillgängliga för alla, och att fri abort infördes på 1970-talet, förändrade förutsättningarna för Sveriges alla kvinnor. Plötsligt fick vi makten över vår kroppar och vår ekonomi - dessa feminismens grunder: att kunna försörja oss själva. Det har lett till möjlighet att leva själv. Ingen behöver längre stanna i ett äktenskap av ekonomiska skäl.


Sedan är det det där med kärlek.
 Flertalet av våra jämnåriga män är uppvuxna i familjer där mamman varit underordnad pappan både ekonomiskt och psykologiskt. Gossarna hade en mamma med hembakade bullar att gå hem till. Självklarheten i att mamman skötte hushållet behöver inte diskuteras. Men det är inte så konstigt att våra jämnåriga män i vuxen ålder har liiite problem med jämställdhetsfrågor Deras liv har ju snarast begränsats av den lagstiftning som gett oss kvinnor de rättigheter jag nämnt ovan.


 Jag tänker att det vore bra om fler kvinnor slutade betrakta sig som misslyckade personer som gett upp. Vi är ju första generationen som har makt över våra liv, något som yngre kvinnor ser som en självklart. I alla fall om de valt att skaffa sig den utbildning som även den är tillgänglig för alla."

Jag blir själv alldeles lycklig av G´s rader och tankar. 
Vi missar ju ibland det historiska perfektivet och det faktum att kvinnor idag har ett val. 
Det är vi, i vår ålder, den första generation kvinnor som kan välja.
som har makten över våra liv. 

Det är "Pippi-power". 
Det här har vi inte gjort förut, det ska nog gå bra. 

kram, 
Cathrine
 

Läs hela inlägget »

måndag, kl 06:54, i sängen, med kaffe på nytt nattygsbord.

Lycksökerska, manslukerska eller bara gammalt hederligt oseriös?
När man "hittar kärleken sent i livet" för man minsann höra både det ena och det andra. 
En hel del snörpta munnar får man också se. Förvånadsvärt många faktiskt.


Jag läste en bra krönika i DN i fredags, på Insidan. En kvinna i min ålder som gift om sig för tredje gången och stötte på en hel del ifrågasättanden. 
Måste ni verkligen gifta er, är det nödvändigt, vad ska det vara bra för ... osv.
Själv så är jag ju lite teflonig till sättet ( det rinner av mig), så jag bryr mig inte så mycket om vad folk tycker och tänker, men den där artikel satte faktiskt fart på tankarna hos mig. 
Epitetet manslukerska fick jag  ( av en man) för något år sedan när en väninna och jag var ute på något galej. Sansat sådan om jag minns rätt. 
Att överhuvud taget dejta i denna höga och aktningsvärda ålder (61) är knappt något man ens talar om. Att man då och då faktiskt träffar någon ska vi inte tala om. Usch så dagsländigt och... lättsinningt det hela verkar. Hua. 
Man framstår som något väldigt oseriöst och tonårsflamsigt. Herregud, gifta sig flera gånger under ett och samma liv...
Jag funderar på varför det är "finare" att vara gift med en och samma gubbe i 40 år, och varför allt annat är mindre bra. Mindre fint liksom.
Lycklig eller inte verkar spela mindre roll i sammanhanget. 

Jag har många väninnor som lever singel. En del för att de vill det, andra för att de inte hittat den rätte. En del som fortfarande letar aktivt medan andra har resignerat och funnit sig i ett liv som ensamstående.
Själv hade jag nog slutat dejta och börjat nöja mig med livet som det var, skulle precis gå ur Match när en man från förr seglade förbi på skärmen. 
Tänkte att ett glas vin kan man alltid ta, åtminstone för att höra vad som hänt med hans liv sedan vi sågs senast ( för 45 år sedan). 
Han resonerade detsamma. Max en halvtimme hade han avsatt för vår dejt. 
Resten är historia som man säger, och nu är vi förlovade, bor ihop och gifter oss till våren.

Min plan som ung var helt klart att gifta mig och förbli gift med en och samma man ett helt liv. Precis som mina föräldrar hade gjort. Lyckliga dessutom.
Nu blev det inte så. 
Det blev olika perioder i livet, med olika män. För det mesta långa och väldigt comittade förhållanden som alla varade länge och resulterade i barn i det ena fallet och stark önskan om familj i det andra. Tyvärr kom livet emellan och ville annorlunda.    
Vart vill jag komma med detta resonemang?
Kanske att stanna upp och fira livet. I varje form och skepnad det än har. Livet, carpe diem, fånga det, lev det. Njut av det. 
Fira livet. 

Vill du också fånga livet, låt då inte din kropp sätta stopp för det. Jag träffar så många kvinnor som inte älskar sina kroppar och därför inte låter någon annan heller få en chans att älska dem. 
Jag hjälper dig att komma iform, fysiskt eller psykiskt. 
Du förtjänar att få må bra. Det är faktiskt något vi alla förtjänar. 
Kontakta mig gärna, så hjälper jag dig till kropp du vill ha roligt tillsammans med!
Klicka här. 




 










 

Läs hela inlägget »

torsdag, kl 06:45, i sängen med en kopp kaffe på stolen som just nu är mitt nattygsbord. 

Idag ska det handla om tacksamhet.
En mening har gått på repeat i mitt huvud sista veckan.
Jag gick i många år till ett mycket duktigt medium. Hon började alltid med en mediation där hon gick igenom hela kroppen för att koppla av och stilla klienten.
De sista orden gick alltid till hjärtat, som skulle vara upplyst av "ett vackert vitt ljus". 
Nu vet jag precis hur detta ljus ser ut, för jag får vara med om det, varje dag. 
Varje morgon. 


Jag gav mina klienter i kvällskursen i hemläxa att fundera över vad de är tacksamma för. Ur dessa funderingar kommer nästan alltid tankar kring tacksamhet för den hälsoförändring de har unnat sig själva och hur självsnälla de är mot sig själva. Det är ju enkelt att vara snäll mot andra, men så svårt att vara snäll mot sig själv. 
Genom att fundera i dessa banor bygger man och reparerar man nämligen självkänsla. 
Något som brukar få sig en rejäl törn när man inte tar hand om sig, äter fel och inte sköter om sin hälsa. 
Så det är sådant vi jobbar med på mina kvällskurser. 

När man ger en sådan hemläxa så funderar man självklart i samma banor. 
Jag får numera alltid kaffe serverat på sängen. En glädje och källa till tacksamhet i sig själv. 
Härom morgonen gick jag upp tidigare, och tänkte ta min egen kopp som stod klar på bänken i köket. 
Den var full med hett vatten! Även termosen där resten av kaffet brukar vänta på mig, var fylld med kokande vatten.
Det tog en sekund innan jag fattade varför...
Alltsammans för att jag skulle få en kopp kaffe som var så varm som möjligt.
Allt detta, detta värmande och all denna omsorg utan att jag ens visste om det eller detta blev ens fått det berättat för mig...
DET är omsorg och kärlek. 
Det är jag tacksam för. Så oändligt tacksam.

Hur ser dina tankar kring tacksamhet ut? Vad är du tacksam för idag?

Har du funderat mer på min utmaning att under en månad undvika, socker, mjölmat och mejeri? 
hur mår du? Hur går det?

Är du nyfiken på kursen, vill du hänga med på nästa kurs?
Eller träffas privat och ta en timme tillsammans?
Hör av dig, klicka här för kontakt. . 


Jag hoppas du får en bra torsdag.
Cathrine









 









 


 

















a på knappen ”Redigera text”. Bilden kan du ändra eller ta bort i ”Ändra bild”. För att dra in nya block klickar du först på knappen ”Skapa innehåll” och väljer sedan vad du vill ha.

Läs hela inlägget »
IMG_0752 IMG_0752

tisdag, kl 06:53, med kaffe vid sängen, i nya hemmet och nya sängen. 

Igår träffade jag min terapikompis och vän PG, och han ställde en väldigt rak fråga till mig (jag gillar sådana frågor).
Varifrån får du din livsglädje ifrån?
Man skulle ju kunna sälja din glädje, speciellt när du du den där gesten med armarna i luften.


ja, vad svarar man på en sådan fråga?
Man börjar fundera på var och när den där speciella glädjen började spira. 
Jag vet faktiskt platsen och tiden. 

Det var 2 juni 2017. Jag hade gått en vecka på min långa pilgrimsvandring, 5-veckorsvandringen tvärs över Spanien mot Santiago de Compostela. 
Jag var hög på lycka över allt jag fick vara med om, hög och rusig på livsglädje och kände mig som Tigger i Nalle Puh över allt jag klarade av och faktiskt fixade riktigt bra.
Någonstans där på vägen fick jag tillbaka min grundglädje, hittade min ödmjukhet, min tacksamhet och förstod begreppet enkelhet.
Det behövs så lite för att vara tacksam för så mycket. 

jag var rädd att förlora den förmågan när jag väl kom hem till vardagen igen och alla bekvämligheter, men den oron visade sig vara ogrundad. Den hade kommit för att stanna.

Förstå mig rätt, och läs mellan raderna, det är klart att det blir svart ibland. En fnurra på kärlekstråden, en nära anhörig som mår väldigt dåligt, en oro för hur framtiden ska se ut... alltsammans sådant som självklart skapar mörka moln även på min himmel. Jag är ju inte mer än människa.
Jag har varit lite "skör i kanten" inför förändringar i livet och med flytten, och en självklar oro över att ett snabbt samboskap ska bli ett hopp i en galen tunna. Och oroat mig helt i onödan, för detta är nog bland det bästa jag gjort. Att flytta ihop alltså. 
Som sagt, människa. 

Men, jag studsar tillbaka, jag är snabbt på benen. Snabbt i zonen igen. I glädjezonen. När man en gång har hittat platsen där det där bubblet bor, där den där livsglädjen finns, så hittar man snabbt tillbaka.  
Enklare och enklare, snabbare och snabbare för varje gång. 
Märkligt, men så är det faktiskt. 

Visst blir det tvära kast. I alla fall till synes tvära kast. Men är det inte så livet självt ser ut. 
Glädje och sorg. 
Man måste ju känna att man lever, liksom. Tänker jag. 
Och det gör man faktiskt väldigt mycket, i alla fall när man sträcker armarna upp i luften. Då är det svårt att inte vara glad. Pröva själv. 

Behöver du hjälp med att hitta tillbaka till din grundglädje? 
Följ med mig på en PW så pratar vi. Hittar tillbaka till din grundglädje. Vad just du blir glad över.
Orkar du inte gå så ses vi på mottagningen. 
Har du lust så hänger du med mig och Fredrik Ölander på nästa års veckovandring längs pilgrimsleden en vecka. 
Vi går tillsammans på skattjakt efter livsglädjen.
Kontakta mig här. 
Läs mer om höstens kurser och vårens äventyr, här. 

Jag hoppas vi ses!
Cathrine
 

Läs hela inlägget »

onsdag, kl 06:45, med kaffe på köksstolen som just nu är mitt nattduksbord, kaffe på sängen, termos i köket. Kärlek tror jag det kallas och jag är så glad och tacksam för det. 
Stor, varm och god kärlek. 


Idag ska det handla om bröst. 
Bröst och mat. 
Eller snarare vilken sorts mat som INTE är så lyckad för dem som drabbats av cancer eller kanske bär genetiskt på risken att utveckla cancer senare i livet. 


Alla har vi en väninna som drabbats av bröstcancer. Just min väninna överlevde, men det är fortfarande väldigt många som inte gör det. 
Dessa rader går till dem. Vi hedrar dem genom att hjälpa andra. 

Det började med att jag skrev om mjölk och mejeriprodukter i måndags. Det blev ett himla liv som ni säkert fattat. 
Igår var jag lite stukad och sårad, idag är jag bara arg. 
(deppigheten har lagt sig, tack och lov. Förmodligen 5 HTP som börjar verka) 

Ingenting sker ju av en slump tänker jag. 
Hade jag inte skrivit om mjölk, ost och andra mejerier så hade aldrig mina vänner läkarna och näringsterapeuterna kommit till mitt försvar och skickat bra studier. 
https://www.healthnutnews.com/doctors-petition-fda-to-require-breast-cancer-warning-label-on-cheese/?fbclid=IwAR1nOSIAJNz1qT6cQezESFsDmrx48rroBLOmu998BmKgZQusaUY8aQYF-qs

Då hade jag aldrig fått denna kommentar som jag nu saxar anonymt ut mitt FB flöde igår...

" jag har haft bröstcancer med spridning till hjärna,lunga, lever, lymfa och skelett, fick cellgifter under många år som inte fungerade alls. Enligt läkarna så hade jag 8-10 veckor kvar att leva 2001. Det var först när min syster som är forskare i genetik och onkologi kollade upp kopplingen mellan bröstcancer och mejeriprodukter som jag slutade med detta och fick stopp på tillväxten av tumörer."

Dessa rader borde alla kvinnor läsa.
Och sedan välja själv. 
Jag säger inte avstå allt du gillar i resten av livet. Jag säger avstå socker, mjöl och mejeri under en period och se hur du mår. 
Du kanske minskar i vikt precis som NIkke som svarade med en kommentar på gårdagens blogg (läs det gärna!).
Du kanske stoppar inflammatiioner i leder och muskler. Du kanke blir lugn i magen, du kanske sover bättre, du kanske slipper akne, du kanske slipper att jämt vara så trött och hängig, du kanske blir mindre deppig...
Vad har du att förlora?

Testa en månad. En måndad utan socker, mejeri och mjöl. Inte räkna några kalorier, inte räkna några kolhydrater. Inte "banta". Bara äta kött, fisk, ägg, kyckling och MASSOR av grönsaker.
Bara låt bli mjöl, socker och mejeri under en månad. 
Är du med? Antar du utmaningen? Gör gärna en kommentar i fältet nedan. 
Nu går startstkottet för vår egen "rosa månad". en månad utan rosa godis, rosa bullar , eller annat trams. 
Gör ett rosa mos ikväll istället, på rödbeta och potatis. 

Nu börjar vi samla en månads hälsoeffekter. 

NU BÖRJAR VI!!!!

kram, Cathrine

 
 

Läs hela inlägget »

tisdag kl 07:40, med kaffe på köksstol brevid nya sängen, i nya lägenheten.

Jo, lite skör i kanten är jag allt.
Märker konstigt nog av åldern i lägen som dessa. 
Lite mindre av allt. Ork, lust, kraft...
Så jag säger som den färgstarka kvinnan på bilden ovan, jag håller med om i stort sett allt...
Nåja.


Det blev en animerad diskussion på FB igår över ett inlägg jag gjorde ang mjölk. Det skulle egentligen hamnat på en FB grupp, 8/800, men hamnade egentligen av misstag, i huvudflödet.
Tänk så mycket åsikter vi har om mjölk! En helig ko, om man så säger..
Och allt jag skrev var att det kan ju vara värt att testa att utesluta/undvika mejeri under en period för att känna skillnaden i kroppen.
Aj, vilket liv det blev. 
Är man lite skör i kanten ska man undvika alla barikader och speciellt sådant som mejeriprodukter. 
Note to self. Mjölk och mejeriprodukter är toppen. (not) 

Ja, skör är ett bra ord just nu...En väldigt nära anhörig mår väldigt dåligt och det påverkar det mesta. Inget i livet känns riktigt roligt när de man älskar mest inte mår bra. Så är det bara.

Blir faktiskt också skör av flytten. En del av oss är inte gjorda för mer än en viss mängd flyttar under ett liv. Jag tror jag har överskridit den kvoten rejält. 
Nu är det inte många dagar tills själva lasset går, även om jag bott heltid i nya lägenheten i ett par veckor. 
Bävar för fredag. Gillar verkligen inte flyttlass...
Minns en god väninnas ord, vid en av hennes och makens många flyttar, att därifrån skulle man få bära henne ut med fötterna före..
Jojo, de har hunnit flytta både långt och flera gånger sedan dess.
Om Annica var i Stockholm nu så skulle jag nog hyra in henne för lite flyttorganisation. 

Men det är lite härligt med hela processen. Just nu har vi ett helt tomt sovrum, bara nya fina dubbelsängen som tronar i mitten. 
Med lite färg och nya möbler ( och lampor) blir det toppen. 

Skulle du också av någon anledning känna dig lite skör i kanten så kan jag med fördel rekommendera lite uppiggande aswaganda (hälsokosten) för extra ork och lust, samt GABA (hälsokosten) till kvällen för lugn och ro. 
Det funkar faktiskt utmärkt. 

Du missade väl inte Anders Hansen och hans utmärkta program i SVT Din hjärna? Se annars gärna på SVTPlay. 
Det handlade mycket om hur du faktiskt kan påverka ditt humör och hur du mår genom hur du rör dig. 
Väldigt sevärt. 

Behöver du mer tips, råd eller pep, så tveka inte att höra av dig till mig så löser vi det tillsammans.  Klicka här. 























 














 

Läs hela inlägget »
IMG_2293 IMG_2293

Onsdag, kl 08:18, sista natten i provisoriska sovrummet, tills nya sängen kommer, idag. Fortfarande med kaffe på nattduksbordet. 

Jag minns väl när denna ledsamma bild togs på mig i somras av min väninna M. 
Kärleken och jag hade fnurra och jag var så bottenlöst ledsen. 

Det ordnade sig efter ett par dagar, och nu lyser solen ljust och varmt över ett väldigt vackert och kärleksfullt förhållande som i dagarna ytterligare förstärks genom att vi flyttar ihop. 
Då borde man väl vara lycklig, eller hur?

Och är man det inte, så måste man sätta sig ned och fundera varför. Så jag tänker och tänker. 
Det är som om filmen som går på skärmen framför dig just nu körs i svartvitt, fast du är helt säker på att den är inspelad i färg. Någon måste med andra ord ha kommit åt någon inställning.

Igår kväll kom jag på vad det var. Jag gillar inte förändringar. 
Jag gillar inte att flytta. Jag gillar inte att möblera om. Jag gillar det verkligen inte.
Trots att jag vet att det blir bra till slut, det finns ett slut på en flytt och allt blir toppen, så är jag så väldigt låg och ledsen. 
Inget är kul. 
Gå till en del jobb? Nej, hu så hemskt. Träffa kompisar, nej det orkar jag inte. 
Dra igång nya projekt? Nä, jag vill hellre ligga under en filt och titta på Netflix. 
Ja, du fattar.... inte bra.
Har man ovanpå det alltid ha några nära och kära att ständigt oroa sig för. Ja... då blir det rejält motigt. 

Ja du hör ju. Inte ens jag som alltid är så där outhärdligt pigg och glad är det jämt. 
Men du vet ju också att jag alltid försöker hitta en väg ut ur mörkret och gärna tar hjälp där det finns tillgängligt. 
Mitt gamla knep, att gå sig ut en depression är alltid ett säkert kort. Ljus i ögonen varje dag låter kanske banalt men det funkar. Jag lovar. Kanske inte så kul att komma ut just nu, men rejäla regnkläder är ett hett tips.
Vidare så petar jag just nu även i mig ett naturligt anti depp, som heter 5HTP, det fanns tidigare att köpa på hälsokosten men finns numera bara på nätet. Gjort på en ört, griffonia och väldig effektivt. 
Sedan tar jag gärna GABA en signalsubstans som bidrar till lugn i hjärnan och bättre sömn. Finns på hälsokosten.

Vidare så är det extra viktigt att under deppiga perioder ändå försöka äta vettigt. Undvika socker, mjöl och mejeri som verkligen inte gör dagsformen någon nytta.
Jag försöker också att ligga i ännu mer med kosttillskott i form av extra vitaminer och kollagenprotein, D-vitamin och Omega 3. 
När hjärnan är slut brukar kroppen inte ligga långt efter. Bra med extra stöttning då tänker jag.

Sedan är det "bara" ( inte så bara) att stillsamt försöka sätta en fot före den andra och långsamt försöka ta sig i den riktning man tror är "land" och säkerhet.
Inte helt enkelt, jag vet. 
Klappa fint på sig själv och säga snälla saker till sig själv. 

Själv ska jag ägna dagen åt att ta emot vår nya dubbelsäng, och sedan pyssla om nära och kära.
Det finns ju som bekant grader i helvetet. 

Behöver du också någon som lyssnar och stöttar och som faktiskt förstår exakt vad du menar, så hör gärna av dig. 
Jag är bra på att lyssna. Blivit en riktigt duktig terapeut efter alla dessa år. 
Du när mig här. 















 












 











 

Läs hela inlägget »
tisdag morgon, kl 07:17, med kaffe på sängen, i nya hemmet.

Att få flytta ihop med en människa man älskar är en gåva.
Att överhuvud taget få förmånen att träffa någon man vill vara med och leva resten av sitt liv med, är gåva. 
För allt detta är jag så väldigt djupt tacksam. 

Men, jag kan inte låta bli att muttra lite ändå, om andra saker, inte om Kärleken ( han är toppen). Det handlar om oss kvinnor. Om hur vi saknar den där förmågan att hålla ihop och vara lojala mot varandra. Å andra sidan, nu när jag funderar på det, varför skulle kvinnor egentligen vara mer lojala mot varandra än vad män är? Är män mer lojala mot varandra? Har DU en synpunkt, lämna gärna en kommentar nedan. 
Nåväl, min poäng... jag har senaste tiden sett flera händelser där kvinnor är rent ut sagt ruttna mot varandra. 
En kollega och väninna till mig upptäckte att hon är kopierats rakt av, långa stycken som en sk hälsomännniska har kopierat och sedan salufört som eget material och håller dessutom kurser i detta. Seriöst, hur tänker man då?

En annan väninna till mig är nu plötsligt trakasserad och stalkad av sin killes exhustru som dessutom ringer upp och kallar den stackars människan för "lycksökerska"...
Jag menar, herregud...vem kommer på sådana dumheter?
Nättroll ska vi inte tala om, snälla vänliga äldre kvinnor som förvandlas till nätmonster och sitter och publicerar elakheter om andra kvinnor på nätet. 
Skaffa er ett eget liv tänker jag stillsamt. 

Så med ett litet stillsamt "make love not war" tänkte jag lämna dig med en varm önskan om en bra tisdag. 
Själv ska jag åka in till stan och packa flyttkartongen i den gamla lägenheten tillsammans med den vänlige sonen som kommer över och håller lilla mamma sällskap. 
Sedan blir det klientarbete i eftermiddag.
Det är just nu det bästa jag vet, att sitta med klienter på nya mottagningen. 
Det blir så mycket nytta och glädje gjort där. Jag har fått en så väldigt fin mottagning i stan med den bästa energin. 
Känner du att du eller någon du vet skulle behöva en "prattimme", så hör av dig, du kan boka direkt på hemsidan här. 

Vill du läsa mer om vårens pilgrimsvandring eller höstens olika kurser så går du direkt hit. 

Snart börjar ny 4 veckors kurs i Mosley/Schück metoden som gör så gott för hälsan!
Välkommen!

kram, Cathrine



















 

Läs hela inlägget »
tisdag, kl 08:21, i egna sängen, med kaffe på lilla brickan. 

OJ!! Ni ville verkligen läsa om artros!!!
Ja, verkligen!
Det betyder att vi fortsätter att prata om det.
So here goes. 



Jag kan inte låta bli att visa er min femårsplan. Så här ser den ut.
Min plan är är att vandra en vecka varje år med en grupp längs Camino de Santiago de Compostela.  Mina Caminoheroes. Mina hjältar. 

Du och din grupp går en vecka varje år, närmare Santiago för varje år. 
Jag går en sträcka varje år med varje grupp. Så om fem år går jag alla fem sträckorna, i fem veckor, 80 mil.
De som går med mig får varje år ett märke, att sätta fast eller hänga runt ryggsäck eller väska/jacka.  
Min förhoppning är ju att många ska vilja gå alla fem "benen" på sträckan, men förstår såklart att det blir både avhopp och tillhopp under åren som går. Livet kommer ju emellan som vi brukar säga...

Men det är för mig det bästa, enklaste och klokaste moroten för att hålla mina artrosknepiga knän igång. Massor av rörelse och massor av nyttig, antiinflammatorisk mat som ger mig styrka och näring att hålla mig i bästa formen. 

Jag väljer därför bort all gluten, dvs mjölmat, pasta och bröd. Det är sådant som driver inflammationer och gör att iaf jag får väldigt ont. ( och de flesta med mig).
Jag väljer också aktivt bort allt socker och all mat som innehåller socker ( läs sushi). Detta även för att inte göda jästsvampar i tarmen som exempelvis candida, som ger mig svampinfektioner och urinvägsinfektioner. 
Jag äter därför också små mängder frukt och bara i säsong. 

På min egen lista över NEJ-mat och Sällan-mat står står även mejerivaror. Jag är absolut inte laktosintolerant men får en svullen och gasig mage av komjölk, och mår dåligt att fettet i grädde och märker direkt på hyn när jag undviker ost. 
Så för min del så skippar jag helst alla typer av mejeri och dricker havre i kaffet. 

Det blir väldigt enkelt en livsstil som iaf för min del fungerar väldigt bra. 
Jag håller vikten helt utan problem och det har liksom blivit ett ickeproblem, vilket vikt borde verkligen borde vara, i min ålder iaf. 
Med en lugn, platt mage som inte behöver kämpa med att bryta ned sådant den inte mår bra av så mår jag allra bäst och ger mig själv de bästa förutsättningarna för att kunna långt och länge. 

Vill du ses för en privat sittning och prata vidare om din kropp och vad den bäst behöver för att må bra?
kontakta mig så möts vi på mottagningen i Stockholm eller via Skype/Face time eller annat sätt som passar dig.
klicka här. 

Vill du förhandsboka en plats på nästa års vandring, klicka här!

Vill du att att jag ska skriva om något annat som du är nyfiken på? Skriv då gärna i fältet nedanför så kommer det bums!

kramkram! 
Trevlig tisdag!
Cathrine









 



 













 
Läs hela inlägget »

måndag, kl 07:43, (jag ligger efter), med kaffe på sängen av maken.

Jag är ju som du vet ute och går mycket och långt. 
Trots att jag har artros i alla leder i ben och höft.
Så länge jag äter på rätt sätt är jag faktiskt helt smärtfri. 
Slarvar jag är smärtan där direkt!


Så här gör jag för att hålla mig smärtfri, pröva du också i en månad och hör sedan av dig till mig och berätta hur det gick för dig!  Sådant tycker jag är väldigt roligt att få höra, både det som fungerar och inte.


Metoden som fungerar för mig är rent antiinflammatoriskt. Man undviker helt enkelt mat/råvaror/produkter som vi vet driver inflammationer i kroppen och gör att vi får värk, mår sämre  - och får ont!
Det finns flera bra böcker i ämnet antiinflammatorisk mat, bla Maria Borelius böcker Hälsorevolutionen och Bliss. Forskaren Soki Choi är också inne på samma linje med sin bok Kimchi och Kombucha. Alla tre mycket, mycket bra böcker och nästan obligatoriska om man är road av detta ämne, eller drabbad.
Vidare så skriver även läkaren Stig Bengmark i sina bloggar och sin bok Välj hälsa om samma sak. 
Jag är med andra ord allt annat än ensam om mina teorier. 

Nåväl alla är olika och det kommer ta olika lång tid för dig att läka dina inflammationer i leder och rygg, vi får olika problem beroende på var vi har våra akilleshälar. 
För min del har det främst handlat om knä. Ryggen tränar jag så mycket och där har jag numera sällan ont. (så länge jag tränar). 

För min del handlar det om att helt och håller utesluta gluten, laktos och socker. 
Det vill säga mjölmat, mjölkmat och socker. 
Jag äter bara frukt nu under en kort säsong när frukten är svensk, färsk och nyodlad, sedan håller jag mig bara till bär.
Med tanke på att man får i sig dagsrasonen av C-vitamin från 3 (!) rönnbär per dag, och det finns mängder av dem på träden just nu, så tror jag inte att det är just skörbjugg vi kommer lida av om vi skippar allt socker från just frukt. 

Det som påverkar just mig mest är faktiskt bröd, i alla former. Bröd och pasta. Då prostesterar mitt knä direkt. 
Min man brukar skämtsamt fråga om min mage sitter i knäna. Och han är har onekligen en poäng där.

Jag undviker som som sagt bröd, smörgåsar och pasta och pizza i alla former. 
Lite glutenfritt bröd eller fröknäcke ibland, men helst inte. 

Jag äter istället massor med grönsaker, fisk, ljust kött (rött kött är inflammatoriskt och jag äter det med stor måtta) kyckling och ägg.
Såser och dressingar baserade på grönsaker, som tomatsås, avokado och pesto. 

För att även göra magen extra glad, hjälpa till med nedbrytningen i tarmen och tillföra goda mag och tarmbakterier äter jag någon form av syrade grönsaker varje dag, samt gärna ett tillskott i någon form, gärna Stig Bengmarks Symbiotika  (finns på Örtagubben, hälsokost) som jag rör ned i vatten eller lingon/rödbetsjuice på morgonen. 
I den drinken tar jag även ett multivitamintillskott i pulverform, ett sk grönt superpulver ( Bioracolous, finns hos näringsterapeuten Marlene Gustavsson) samt en skopa kollagenprotein ( upgrit.se) för att stärka lederna och ge muskeluppbyggnad hjälp på vägen. Kollagen är bra för hår, hud, naglar och brost i lederna. 

Vad tar jag mera, jo en sak till som jag aldrig missar och det är Omega 3 fettsyra, med tillsatt curcumin, dvs gurkmeja, det heter Mor Epa Move, och finns på hemsida med samma namn. sjukt effektivt för min del, iaf.

Låt oss göra oktober till en GÅ-månad! Börja med att läka din atros, träna mycket, gå mycket, du vet väl att bästa sättet att läka en atros är att röra sig jättemycket, även om det gör ont?
Det går inte att läka sig frisk eller smärtfri genom att vila.
Jag vet nu att det är en del av er som reagerar och säger att det är väl lätt för henne att säga...
Mja,, om du ser på bilden, så förstår du kanske att vandringen jag gjorde på 12 mil på fem dagar i maj inte var heeeelt smärtfri. Men sista dagarna kunde jag ta av knäskyddet för då gjorde inte knät lika ont längre. 
Jag hade slarvat med kosten innan resan och framför allt tränat för lite. 
så nu är det full fart med ny träning och nya vandringsresor.

Just nu har jag vandringar inbokade för de närmaste 10 åren , så det gäller att hålla sig på händer och fötter!!!
Så känner du att du ska testa min utmaning med kosten, träning, och lite tillskott och sedan hänga med mig och någon av mina kollegor på vårens hälsovandring till Santiago eller höstvandring längs Caminon, så tveka inte!
Gör din intresseanmälan på www.schuck.se 

Så går vi tillsammans snart!!
Cathrine
























 

Läs hela inlägget »
fredag,kl 07:19,  ingen bra bloggdag som vi vet, kaffe på lilla brickan i egna sängen...

Tack, tack, tack och tack!!!!
Tänk så mycket kärlek och välvilja det finns och så mycket glädje för andra vi rymmer. 
Tänk så många som har hört av sig och gläds åt vår lycka, tusen tack. 


Jag vill ju med denna blogg, vare sig den har hetat Singel vid 60, Livet vid 60 eller 60 är det nya 60, förmedla ATT det finns ett liv vid 60 och hur härligt det faktiskt är. 
Och oundvikligt. 
Jag brukar tjata om hur roligt det är att vara just 60, för det har jag ju, som Pippi brukar säga, det har jag ju aldrig varit förut, så det ska nog bli spännande. 
Och det har det ju blivit. 

Några av mina kompisar våndas inför sina 60-årsdagar, andra är ledsna att de inte hittar någon att vara ihop med, andra är purkna över att jag jämt tjoar om hur kul det är i denna ålder. Jag får alltid "på moppo" när jag tjoar för mycket om hur härligt det är i denna ålder. 
Ja, vad säger man? 

Att bli äldre är ju liksom oundvikligt. Det handlar bara om hur väl jag tar hand om den här kroppen som jag färdas i. Hur länge vill jag att den ska hålla? Hur sköter jag mig? Hur äter jag, hur dricker jag, hur tränar jag?
( lilla mamma, 88 år, tränar nu på gym tre (!) ggr i veckan. Det är ALDRIG för sent) 

Att träffa någon i den här åldern är inte omöjligt, men liiite knepigare ( om man inte springer på en man man dejtade för 45 år sedan, efter klokt tips från rolig väninna) Leta där man står är därför ett bra tips.
De farbröder som finns därute är minst lika knepiga som vi. En del vill bara ligga ( det vill ju vi också för den delen..) andra vill fortsätta att vara gifta med sin fru ( det kan man ju förstå) och en del vill ha det "enkelt och kravlöst", vilket betyder att de inte vill gifta sig och flytta ihop. Det är det för övrigt inte så många kvinnor som vill heller, så det jämnar ut sig även där. De flesta i vår ålder har ju fina egna hem som de ogärna lämnar. 
Kort och gott, what you see is what you get. Vi ändrar oss inte nämvärt i denna ålder. Vi är inte 20 längre. ( och inte 50 heller för den delen) 
Men det betyder ju inte att man ska sitta hemma i stugan och trycka näsan mot rutan och undra hur det är därute, utan bästa sättet är trots allt att gå med i ett par dejtingsajter, typ Tinder och Match och komma ut och pussa lite grodor. 
Glöm inte att grodpussning snart är en olympisk gren om du frågar mig!  

Jag tror också mycket handlar om att släppa taget. 
Släppa taget om vårt tidigare liv.  Ingen vill höra någon som idisslar om sin tidigare gubbe, dumma fru eller tidigare liv. 
För min del handlade det väldigt mycket om att släppa taget om sådant jag förr trodde var viktigt. Statusmarkörer, livsstil, ekonomi, allt det jag trodde var viktigt.
Och nu, äntligen fattar att de vita frottésockor i öppna sandaler som jag dissade för 45 år sedan faktiskt inte spelar någon som helst roll, utan den som betyder något är den genomgode och vackre man som bär dem. 
Tänk om jag kunde gått bredvid mig själv för alla dessa år sedan och viskat det i örat på mig själv, this is the one. 
Tänk vad mycket tid och sorg vi hade sparat då. 
Men nu är nu, och det är det som är det viktiga. 

Så mitt råd,  och med ett litet glädjeskutt, inför helgen och för resten av livet, lev livet nu. Lev så det bara knakar. 
This is it. 

kram, Cathrine




















 
Läs hela inlägget »
IMG_2734 IMG_2734

torsdag kl 07:07, med kaffe på lilla brickan, i egna sängen. 

Kära läsare, så var det då äntligen dags...
Att packa alla plastbackar (igen) och förhoppningsvis för sista gången på väldigt länge byta bopålar. 
Nu som sambo och snart blivande fru. 

Till dig som troget följt alla upp och nedgångar med mig i bloggen "Livet vid 60"  kan nu andas ut ( tror jag) och i framtiden läsa om hur det är att gifta sig och flytta ihop vid 60 och hur livet då ser ut. 
Naturligtvis fortsätter jag att skriva om kost, hälsa och allt det andra i livet. 
Men viktigast av allt, numera kommer jag alltid få kaffe på sängen. ( och termos med extra kaffe i köket när han går till jobbet).
Det är kärlek. 

Klart har det gått fort och klart att man inte kan föreställa sig vad detta kommer innebära, men samtidigt har man heller aldrig varit 60+ tidigare i sitt liv, och inte heller vetat att tiden numera är räknad på ett annat vis än tidigare. 
Sådana klyschyr som "resten av livet" och likande får ju liksom en annan innebörd, när man vet att livet inte längre är ett oändligt hav av tid. 

Jaja, om ett par veckor går flyttlasset och jag lovar att hålla bloggen uppdaterad om alla öden och äventyr på vägen dit och själva ihopflyttningen. 

Fördelen med att inte längre ens vara 60 (utan mer) så har man ju varit med om en del tidigare och fattar ju rent praktiskt vad som ska göras och hur det blir sedan. 
Men det är ändå det STORA samtalsämnet mellan oss. Vilket jag tror är BRA. Ju mer man pratar desto bättre. 
Förvånad blir man ju i alla fall. Gnissel blir det ju ändå. 
Tur att nya lägenheten är STOR vilket gör att man kanske får gå undan om det blir för hett...vem vet?
Omgivningen är glada. Båda familjerna  och alla söner verkar lättade. (undrar egentligen varför?)

Jaja, som du förstår så går det åt mycket tid just nu åt att sucka förundrat och fundera på allt som har hänt på så kort tid. 
(45 år + 6 månader) 
Men livet går ju faktiskt vidare utanför denna lilla bubbla. 

Senaste pilgrimsvandringen, mitt roliga 5 år projekt, gick fantastiskt bra och nu är det klart att det blir ny vandring varje år i september, med start från början, i St Jean Pied de la port, och så vandrar vi tillsammans en sträcka mot Santiago de Compostela.
En vecka under fem år, och om fem år når vi så äntligen Santiago och havet vid Finisterre. 
Är du intresserad av att hänga med på det spännande projektet, så titta in på min hemsida. 
Till våren gör jag ju även en hälsoresa med vandring längs Caminon, då går vi en vecka, in till Santiago och går 100 km på en vecka. 
Denna vandring gör jag med Fredrik Ölander, min bästa kompis. 
Denna resa är också "mixad" och det ska bli kul!!!

Nya kurser i Mosleymetoden och 8/800 rullar hela tiden så det är bara att hänga på när det passar, både IRL eller Online. 

Vi ses!
Cathrine







 

Läs hela inlägget »

måndag, kl 07:04, i egna sängen, med kaffe på lilla brickan.

Jag stod i restaurangkök en dag i förra veckan. 
Två kvinnor i ett kök i många timmar blir många samtal.
Jag och Blixen pratade om livet, ålder och min rädsla för att dö nu när allt är så himla underbart i livet.
Då säger denna genomkloka människa så nyternt och redigt, 
- "Jo visst, en dag ska vi såklart dö, men alla de andra dagarna, då ska vi leva!


Illustration lånad av @broderauttexten

Och precis så det. 
Leva nu. Carpe diem. Fånga dagen. Dricka champagne på en tisdag bara för att det är kallt och gott. 
Välja livet. Stora tuggor och stora klunkar av det. 

Jag fick en kommentar härom dagen om att jag var för frejdig  och tänkte för lite på dem som var äldre. Jo, lite ödmjukhet saknades visst också. 
Ja, vad ska man säga?
Bloggen handlar ju om mig och min situation i just den här åldern. Och bloggen heter också mycket riktigt "Livet vid 60". 
Inte livet vid 75. Dit kommer jag ju iaf så småningom, och skriver säkert om det då också.
Men just nu gör jag precis det som min kloka kockkompis Blixen säger, alla de andra dagarna lever jag!  Mitt liv, just nu. 

Och jäklar vad det levs. Att få möta, det som kanske är livet stora kärlek i denna ålder, det är en gåva och en ynnest. Att få älska och bli älskad tillbaka så villkortslöst är något jag aldrig varit med om förut. 
Detta ljuvliga sockerdrickspirr i magen över att faktiskt vara förlovad, och snart sambo och gift är inget annat än magi. Och en gåva. 

En gåva var jag faktiskt också med om i lördags. Vi var ett gäng tjejer där några av oss ska påbörja en ny pilgrimsvandring tillsammans i morgon (!), så vi gick en "för-camino" på ett par timmar tillsammans. 
Vi började gå ute vid Hässelby Strand utanför Stockholm, och gick sedan i drygt 3 timmar, längs vattnet in mot Stockholm och åt lunch vid Alvik. 
Vilken härligt vandring!  Bor du i Stockholmstrakten och gillar att gå så kan jag varmt rekommendera det! Kanonhärligt! 
Vill man så kan man ju sedan fortsätta över bron och gå in till stan. Helt perfekt. 
En sådan dag är en gåva för mig. 

Nu känns det som jag fått in en rejält antal steg i benen för att vara väl rustad inför vår vandring. 
Vi kommer börja att gå rakt upp och tvärs över Pyreneerna, redan den första dagsetappen och jag vet av erfarenhet att det kommer bli tufft. minst sagt...
Men följ oss gärna, våra öden och äventyr på sociala medier, #caminoheroes2019 samt #fiveweeksfiveyears
Och håll gärna tummarna för att alla knän, ryggar och ben håller. Inte heller så många skavsår eller annat elände. 
Nej hela gruppen, alla tappra och modiga 13 girls ska gå i mål i Estrella om en vecka, lika pigga, friska och glada som när de började vandringen i St Jean Pied de la port.

Och när vi är hemma så startar höstens första kurs i 8/800, det finns en plats kvar till kursen som börjar 4/9, är det din plats?
Annars finns det alltid onlinekursen för dig som inte bor i Stockholm men ändå vill satsa på hälsa nu i höst. 
Vidare så fortsätter jag coaching och samtalsterapi både inomhus och utomhus, i form av en walk and talk.
Vidare så finns det en roligt matlagningskurs på agendan och massor mer är på gång, så stay tuned!!

Hör gärna av dig frågor eller funderingar! 


Nu är det dags att packa ryggsäcken och bestämma vilka kängor som får följa med denna gång.
så, Buen Camino. 
Vi ses!

Cathrine














 

Läs hela inlägget »

fredag, ( ingen bra bloggdag) kl 07:39, med kaffe på lilla brickan i egna sängen.

Ja, fredag är som bekant ingen bra bloggdag, men jag skriver en bit i alla fall, för jag är så glad över att ha lärt mig ett nytt ord, kroppens glädje. 

Jag har senaste två veckorna haft några återträffar med grupper jag lett under våren i min metod, 8/800.
Det är alltid spännade att se hur det går för deltagarna när de får "flyga solo" med metoden. 
Jag brukar säga att detta är den bästa/sämsta hälsometoden som finns, för ingen misslyckas, och därför är det knappt någon som behöver gå på någon Steg 2 kurs. 
Lite skillnad mellan mig och Viktväktarna där det är inbyggt i metoden att misslyckas, komma tillbaka, och spendera mer pengar! 

Av alla jag träffat nu senaste veckorna på återträffarna så kan man dela upp dem i två grupper. 
Dels det gänget som har "unnat" sig både det ena och det andra under sommaren. De har inte gått upp något i vikt, men heller inte fortsatt nedåt. Det är ju jättebra tänker jag.
Sedan har vi den gruppen som fortsatt att äta enligt metoden, men som inte längre räknar kalorier. 
Dessa har fortsatt att i lagom takt dala vidare nedåt i vikt och några av deltagarna jag träffat har jag knappt känt igen, eftersom de ser 10 år yngre ut, så mycket piggare, friskare, gladare och hälsosammare. 
En av mina deltagare, Inger som är journalist med hälsa som sitt specialområde har nu sytt in varenda par av sina byxor då allt hänger på halv stång. Hon har på ett par månader gått ned mer än 15 kg.  Det lyser idag om henne och hon ser verkligen ut som hon lever som hon lär och skriver om. 
Numera går hon lätt ned på knä när hon behöver plocka upp något och cyklar varje dag ca 1 mil till och från jobbet.
För att hon orkar. 

En annan av deltagarna som också var helt självlysande, Lotta, satt och berättade för oss om den glädje hon upplever att kroppen har fått tillbaka. Kroppens glädje över att kunna röra sig utan smärta, utan att det gör ont, hur lycklig kroppen blir att få vara i balans och i god form. 
Det märkt så väldigt väl på våra kroppar när den är glad. 

Snart bär det av på höstens första Camino, jag har dessutom blivit tillfrågad om jag vill leda andra vandringar för andra företag och så bra som kroppen min mår, så ska det bli jättekul. 
Trots artos i alla leder så har jag inte ont någonstans, och går lätt ca 2-3 mil per dag utan problem. 
Det är tecken på en glad kropp som inte behöver kämpa med mat som ger inflammationer utan bara får mat som kroppen blir glad av.

Vill du hänga med på en kurs, Online eller IRL, en matlagningskurs, en privat konsultation  eller en vandring, titta gärna på hemsidan och se vad som skulle passa dig.

Själv ska jag nu gå ut och gå med min kompis Fredrik, gå och träna på Becore och sedan träffa en klient för en walk and talk. 
Och sedan träffa Kärleken för middag och bio. 
Livet leker. 
Jag önskar dig en trevlig helg, och hoppas vi ses i framtiden. 


 



 

Läs hela inlägget »
onsdag, kl 07:17, hemma i egna sängen, kaffe på lilla brickan

Känner du  igen titeln på Anthony Bourdains bok Kitchen Confidentials, eller en kocks bekännelser som den hette på svenska?

Ja, är du lika matnördig som jag så kanske du minns den galne kocken som både skrev böcker och sedan reste jorden runt och upptäckte mat runt om i världen. 
Han blev tyvärr bara 61 år. 
Denna branch är hård, och många lever som varje dag var den sista med mycket droger och hårt liv. 
Jag tror inte Bourdain var något undantag från den regeln. 
 
Jag är själv kock, utbildad på dåvarande restaurangskolan Kristineberg och senare på Cornell University i USA. 
Jag har aldrig stått bakom spisen "under service" dvs då det är gäster i matsalen. Inte säker på att jag skulle palla trycket och stressen. 
Jag gillar att laga mat och jag gillar att "producera", men den stress och press som full matsal skapar är inte något jag önskar min bäste vän.

Men idag ska jag faktiskt stå i kök. Jag hjälper min superbegåvade kompis Blixten som driver ett konferenskök och vi vet i förväg hur många gäster vi har och när maten ska serveras. Ganska tryggt och lugnt med andra ord. 
Men visst, det ska vara 30-40 portioner riktigt varm mat på bordet, precis på minuten. Så visst finns det ett element av nervositet, men väldigt snabbt övergående. 
För övrigt är det bara roligt och härligt att få bryta vardagen med att hoppa i i ett riktigt produktionskök. 
Med kockrock och hela baletten. 
(kanske inte så välstruken. Jag får nog dra fram strykbrädan)

Jag gillar som sagt att laga mat i alla former. Hemma, hos kompisar, catering och matlagningskurser. 
Nästa spännande tillfälle blir när jag nu i september hyr fina ROT´s kök och har en kurs i 8/800-matlagning. 
Det blir roligt att få både berätta om min hälsometod och få möjlighet att laga mat med det i fokus. 
Vi kommer under en hel dag prata hälsa och hur man äter sig till ett lägre blodtryck, lägre blodfetter (kolesterol) och lägre blodsocker. 
Maten är ju naturligt antiinflamatorisk och vi kommer även prata surkål och annat nyttig probiotika för mage/tarm.
Ett riktigt hälsopaket med andra ord. 

Är du intresserad av att laga mat med mig och duktiga hälsojournalisten Inger Palm, så kika på min hemsida, och boka din plats.

Jag hoppas vi ses i framtiden, på någon kurs, online eller för ett hälsosamtal på mottagningen eller längs Djurgårdskanalen för ett walk and talk. 

( jag måste bara få berätta om den underbara bild min man skickade igår, när han visste att jag var ute med klient och gick, jag fick en bild på en pagegoja och en tusenfoting....)
Ja, så är det nog...


Nu är det dags att dra på sig kockrocken och börja laga mat! Tjo-ho!!!!

Borde jag "bekänt" mer? Ja, kanske? Stay tuned så kommer fler bekännelser imorgon.
kram, Cathrine











 
Läs hela inlägget »

måndag, kl 07:11, i annan säng, med kaffe på nattduksbordet och
kärleksfull termos i köket...


Ålder är ju helt klart en process som alltid stör oss på ena eller andra sättet.
Hela livet.


När vi är yngre vill vi för död och pina bli äldre. Komma in på Gröna Lund, senare disco och sedan Systembolaget, bil och allt det där. 
Senare i livet gör vi allt vi förmår för att se yngre ut. Ungt är fint. Ett ansikte som ser ut som det är ångstrykt av ett järn för att se så slätt ut som möjligt. Slätast vinner. 
Smalast vinner. Ungdomligast vinner. Minst grått hår vinner. 
Ja, du fattar ju...

Jag tänker extra mycket på ålder numera. På gott och ont.
Det positiva är ju självklart att det är extra underbart att träffa en människa i sin egen ålder och äntligen få vara precis i den åldern man befinner sig i, (61), och få vara väldigt älskad för den man är. DET är väldigt härligt.
Det som kanske är mindre härligt är ju naturligtvis att "för evigt" inte är så där himla länge. 20-25 om man har tur. Och det kommer vi naturligtvis ha. 
Massor av tur. 

Men jag fick en kommentar på bloggen "när alla stjärnor ställer sig på rad:
"Undrar hur du ser på, hur livet gestaltar sig för de människor som är äldre än du? Jag sympatiserar med ditt beslut att svara ja, inget problem, men hur tror du man tänker när man är typ 75 år. Mata duvorna? När övergår en frejdig 61-åring till att bli en ömkansvärd äldre?"

Oj, vad jag har tänkt på de sista raderna...
När övergår man från att vara en "frejdig" 61-åring till att bli en ömskansvärd äldre?
Aldrig, är mitt svar. 
Det finns i min värld ingen ålder som är ömkansvärd. 
Min mamma är 88 och det minst ömkansvärda man kan hitta. Tvärtom, hon är pigg, alert, roligt, otroligt snygg , sköter sig själv och är så krispigt superfräsch. 
Hon skulle hellre äta något giftigt än att sitta i någon stadspark och mata några fåglar.  Hon har för övrigt fullt upp med yogaklasser och balansträning, så någon tid i parken skulle hon inte hinna med.

Jag tänker på begreppet "Age is a state of mind, and if you don´t mind, it does not matter". 
Ålder sitter i huvudet, och du bestämmer själv om du är ömkansvärd.
Så min tanke är nog, nä jag tänker inte bli gammal denna vecka heller....
Jag tänker fortsätta att leva, älska, träna, jobba, pussas, jobba, vandra, leva mitt härlig liv. 
I väldigt många år till. 

Vill du hänga med mig så finns det väldigt mycket roligt som händer just nu:

- 4/9 är det dags för höstens första kvällskurs, 8/800, det finns plats kvar.
- 15/9 är det matlagningskurs, höstens första, på coola ROT. Vi lagar 8/800.

- Mottagningen är öppen och jag tar emot för samtal. 
- Walk and talk, samtal och promenad fortsätter även under hösten. 



kram!
Cathrine

 

Läs hela inlägget »
CathrineSchuck_Camino CathrineSchuck_Camino

torsdag, kl 07:15, annan säng, kaffe på nattduksbordet.

Jag ligger och myser i sängen. Med kaffe på sängen. Herregud händer sådant fortfarande? 
Seriöst, kaffe på sängen.  OCH en hel termos i köket med nybryggt kaffe...
Kärlek tror jag visst att det kallas. 


Jag ligger och myser och tänker på att jag vill gå ut och gå en rejäl sväng i dag. Det börjar dra ihop sig till Camino-tajm igen och då måste man ha lite steg i benen. 
Ut och gå med andra ord! Mycket. 

Mina Caminoäventyr, dessa ständiga vandringar till Spanien och den berömda pilgrimsleden i norra delen av landet, började tack vare min kloka son. 
Alltsammans började tack vare att sonen för ett par år sedan såg sin lilla mamma ganska ledsen och ur gängorna och menade på att "alla mammor behöver ett äventyr, nu är det din tur, lilla mamma. Du ska gå långt. Närmaste bestämt 80 mil på fem veckor. Nu går vi och köper kängor åt dig".
Det var så det började. Sonen släpade med sig en ytterst motvillig mamma till Kängsspecialisten, provade ut ett par och köpte dem till mig. 
Sedan stod han utanför min port varje morgon i tre månader och vallade mig runt Brunsviken och Djurgården. 
Så småningom hängde han på mig en ryggsäck, och det gick upp för mig att detta möjligen var på allvar. 
Herregud, skulle JAG ut och gå i 5 (!) veckor??????? 
Nä, jag tror inte det...

Dagen kom för avfärd. Sonen hade köpt en enkel biljett till Paris och sedan tåg till Atlantkusten. 
31 maj 2017 på kvällen nådde jag St Pied de la Port i Baskien, vid foten av Pyreneerna. 
Hua. 

Jag säger precis som det var. Jag hade inga som helst planer på att verkligen gå dessa 80 mil. Ännu mindre bo på härbärgen, i sovsalar och dela dusch och toa med både människor och vägglöss. 
Inte min stil liksom. 
Men jag traskade iaf iväg och hade en stenhård plan B som i stort sett bestod av att om jag bara massor av bilder på stenar, löv och kvistar och sedan drar till Mallorca, så kan jag sitta därnere och lägga ut en bild varje dag på sociala medier och låtsas att jag gick leden. 
Så tänkte jag faktiskt. På riktigt. 

Det blev inte så. Alls. 
Jag gick och jag gick och jag gick... grät, sjöng, skrattade, svor, led, grät en skvätt till -- och började så småningom att le.
Le brett med hela ansiktet. Le från det att jag vaknade på morgonen kl 05, le hela dagen och leende somna i någon sovsal på någon gudsförgäten liten håla längs Caminon. 
Jag fick vänner. Jag fick se mirakel. Jag fick se godhet. Jag fick se livet. Jag fick ett liv tillbaka. 
Jag mötte en ny person jag inte träffat på länge. Den glada versionen av mig själv. 

Sedan dess, det var två år nu i somras, så har jag gått ytterligare fyra vändor (!), numera med gäster, i egen regi, en vecka i taget. 

Nästa vända går vi i slutet av augusti. Då börjar ett fem år långt projekt. Vi är ett gäng som gått med mig på tidigare vandringar, som ska börja från Frankrike och gå en vecka varje år,  ca 12-15 mil, och om fem år når vi Santiago de Compostela. 
Det ska bli HELT underbart. Jag är så sjukt taggad som du säkert förstår när du läser dessa rader. 

Nästa vandring blir blir i maj nästa år, då går jag en vecka tillsammans med grupp och min kompis Fredrik Ölander, funktionsterapeut och då är tanken att lägga på en dimension till, nämligen hälsa.
Mer fokus på det vi äter med andra ord, och hur vi mår. Och vad jag kan göra själv för att må ännu bättre. 
Det blir med andra ord både insida och utsida. 

Vi går från Sarria till Santiago, 12 mil på 5 dagar. Sedan avslutar vi med en avstickare till havet och möter "slutet av världen" i Finisterre. En magisk plats.
Vi bor på bra hotell (inga vägglöss) äter goda middagar som ingår i priset, och skickar ryggsäckarna med transport och går bara med dagrygga. 
Vill du veta mer, eller rent av boka din plats, läs mer här.   

Med dessa rader önskar jag dig ett trevligt slut på veckan och ännu bättre helg. Själv ska jag landa i allt underbart som hänt sista veckorna och bara njuta av livet. 
Och gå en himla massa. 

kram, Cathrine

PS. sjukt mycket tack för alla vänliga rader, all support och alla kloka och goda tankar ni alla skickar. 
Kärlek. 



















































 

Läs hela inlägget »
IMG_2424 IMG_2424

onsdag, kl 07:10, hemma i sängen med kaffe på lilla brickan. 

Nä, nu får det vara nog med kärlek på ett tag. Nu ska livet levas.
Så nu ska det handla om något heeelt annat. Något väldigt viktigt. 
Nämligen bajs. 


Åhå, intresseklubben antecknar tänker du säkert. Måste hon verkligen?
Japp, det måste hon.

Alla måste gå på toa varje dag. Så är det faktiskt. 
Det är kroppens sätt att kommunicera med oss och berätta hur det står till därnere hos verkmästaren i magen. 
Löst eller hårt, ofta eller sällan?
Allt berättar något. Det handlar bara om att lära sig att lyssna.
Det är också kroppens sätt att sköta ämnesomsättningen. 
Kommer det in något, så kommer det ut något och då är det grönt ljus att förbränna det som kommit in. 
Enkel matte, egentligen. 

Av någon för mig outgrundlig anledning så är det "skämmigt" att prata mage och det tar tid innan vi vågar berätta för någon annan att magen inte fungerar. 
Magen och det som kommer ut därifrån är ju lika naturligt som allt annat i våra kroppar.
Är det för att det luktar illa? 

Vad gör jag då om magen inte fungerar ” som en klocka”?
Ja, det finns massor att göra!

Undvik mat som retar magen och satsa på en antiinflamatorisk kost, läs Maria Borelius Hälsorevolutionen eller Bliss. 
Undvik socker, mejeri och gluten. 
Ät mjölksyrade grönsaker varje dag för att tillföra nyttiga bakterier som ger en gynsam miljö i tarmen och hjälper dig att processa det du äter. 


Har du testat en toapall?

Sätt upp fötterna på en pall så du får en hukande sittställning, då får du plötsligt "fri passage" och mycket lättare att tömma tarmen.  

Är den inte regelbunden?
⁃ Ta magnesium på kvällen, 600-900 mg per kväll, i citratform
⁃ Ta aloe Vera på morgonen, 1/2 dl
⁃ Ta nyttiga mag och tarmbakterier. Jag tar själv en slurk Probioform varje morgon i min morgondrink, juice eller smoothie. 
⁃ Nytt bland kosttillskott är Terraflora från Moodmama, den reglerar konsistens och flöde.

Är det för löst?
⁃ blåbär
⁃ Blåbär
⁃ Blåbär 
⁃ Järntillskott, alla järntillskott ger en hård mage
⁃ Terraflora från Moodmama
⁃ Undvik sådant som är lösande, plommon, päron, fruktkompott, torkad frukt, magnesium, C-vitamin
- Äter du något du faktiskt inte tål? Försöker magen säga dig något? Ta bort alla gluten och laktos och mejeriprodukter i 2 veckor och lyssna på magen.

Är det för hårt?
⁃ drick mycket vatten, det behöver bli mer poröst
⁃ Ät torkad frukt, fikon, aprikoser, russin.
⁃ Ät mer grönsaker med mycket fibrer, jordärtskocka, kronärtskocka, sparris, mycket grönsaker
⁃ En rejäl tsk kokosfett löser det mesta
⁃ En msk MCT-olja, löser allt
⁃ Undvik allt för mycket protein, det kan stoppa upp. 

Sök hjälp. Kom förbi mottagningen så tar vi en timme och reder ut dina bekymmer. 
Du når mig som vanligt via hemsidan, www.schuck.se och direkt kontakt här 

Vidare så finns det plats på höstens 8/800 kurs, perfekt för dig som vill ta tag i hälsa, vikt och måbra.
Träffade senaste gruppen på återträff igår och en av deltagarna har nu gått ned 13 kg (!) sedan i slutet av maj, och levt gott hela sommaren! 

Ny matlagningskurs 15/9. Platser kvar. 

Jag hoppas vi ses!



 

Läs hela inlägget »

måndag, kl 07:46, i annan säng, med kaffe bredvid. 

All the stars aligned  är ett poetiskt begrepp och betyder att alla stjärnor på din himmel står i rätt position och att du är väldigt lycklig. 
Jag ÄR väldigt lycklig.


Gudarna ska veta, ( och du också som följer mig) att vägen dit inte har varit spikrak, enkel eller ens speciellt rolig.
Mera krångel och stök än vad små sköra 61-åriga damer egentligen behöver eller mår bra av. 
En jäkla berg och dalbana helt enkelt. 

Men jag är inte ledsen och ångrar inte något. Man lär sig av allt, och ställer man till det för sig så är det bara att ställa tillbaka. Punkt. 
Inte gnälla och gnöla över tid som varit , vad som inte blev och spilld mjölk och allt det där...
Det är väl förmodligen den "teflonegenskapen" jag har,  som har räddat mig, och mina franska nerver. 

Han, den härlige man jag träffade för 45 år sedan ( hu så gammal man känner sig) tog mod till sig och friade i förra veckan och jag sa.... ja. 
Så nu är man, till sin stora förvåning, förlovad och snart sambo. Tänka sig. 
Livet, alltså..
Vän av ordning och reda rynkar säkert på näsan och menar att det gått för fort och att vi förhastar oss. 
Eeeh... vad har vi att vänta på? Knappast 45 år till, tänker jag.
Livet står på stationen och tåget går snart. Antingen hoppar man på tåget, njuter av turen och utsikten och hoppas att åkturen blir lång och lyckosam och att vi får många bra år tillsammans. 
Eller så sitter man kvar där på plattformen, sur och misstänksam, med sin termos med kaffe och smörgås och väntar på, ja, vad då? Mata duvorna i stadsparken, ensam? 
Nä, jag tänker fortsätta att leva mitt liv med stor aptit, stora tuggor, skratta, njuta och leva som varje dag var den sista. 
För så kan det mycket väl vara...

Så, nu är ringarna på och nya dubbelsängen är inköpt. 
Och magen känns som bubblig sockerdricka. 

Ännu fler anledningar till att därför ta väldigt väl hand om sig själv och göra bra saker med sig själv.
Äta vettigt, undvika skräpmat, dricka mindre och röra på sig ännu mer. 
i helgen gick vi runt Flatensjön, drygt 6 km och 10.000 steg på dryga timmen. Det är jag nöjd med.
Jag tränar ju nu för fullt inför nästa pilgrimsvandring den 27 augusti. då börjar jag och 15 andra tjejer vår första etapp mot Santiago de Compostela, dit vi räknar att komma om 5 år (!) med en veckas vandring varje år. 
Jag är så glad för detta att jag hoppar jämnfota i mina vandrarkängor. Det ska bli såå kul.
Nästa vandring går jag i maj nästa år, tillsammans med min bästa kompis Fredrik, och då gör vi en veckovandring till Santiago tillsammans med en grupp. Temat blir hälsa och vi kommer att prata hälsa, friskvård och massa roliga nyttigheter under vägen.
Är du nyfiken att hänga med? 
Kolla hemsidan, www.schuck.se, där kan du läsa om resan, eller klicka här.  

Vill du inte gå så långt så kanske det skulle passa dig bättre med en sk walk and talk runt Djurgården, i din takt? 
Hör av dig så bokar vi en tid och ses nere vid Djurgårdsbron. 

Jag hoppas vi ses!
Cathrine


 







 

Läs hela inlägget »
Image-1 Image-1
fredag, kl 08:14, med kaffe på lilla brickan, hemma hos mig. 

Herregud man är ju inte 50 längre, brukar jag säga...
Det står egentligen för ganska många olika saker.

Dels är man inte lite stresstålig längre, vilket gör att man far ännu mer illa av psykiska stormar på det lilla inre havet. 
Man behöver helt enkelt mer lugn och ro än tidigare, så enkelt är det.
Mindre av det som stör och upprör och mer av det som lugnar och ger frid. 
Enkelt. 
Ja, eller borde iaf vara det. 
Men som vi alla vet, enklare sagt än gjort. 

Nu står jag inför nästa fas i livet. 
Ska jag våga? 
Ska jag modigt ta en annan människa i handen och våga lita på att det bär och att det håller?
Hur modig är jag, egentligen?

Många av oss i denna ålder bär ju på en liten, pytteliten förhoppning om att få göra denna sista fas i livet, de där sk gyllene åren tillsammans med en annan människa. 
Få chansen att i lugn och ro åldras tillsammans med en annan person. 
Inte ensam, utan ihop. Vi två.
Jag gillar ju tvåsamhet, som mina kompisar brukar reta mig för.

Är det en saga? Är det en myt och illusion? Ett önsketänkande?
Jag hoppas inte. 
 
Man vill ju modigt likt Madicken eller Pippi våga omfamna livet och dess skeenden och lika modigt våga följa med, ett försiktigt steg i taget, på den väg som kallas livet.

Medan jag funderar över livet så går jag och tränar, det jag älskar och hatar mest, den sk Becore-träningen. 
Träningen från helvetet som jag brukar kalla den. Man vet aldrig om man överlever.
Skulle jag mot förmodan göra det så väntar en ljuvlig helg med val av ringar, en sväng och titta på ny säng och en massa annat "hushålle" som Madicken skulle kallat det.

Trevlig helg!
Cathrine

 










 
Läs hela inlägget »
67819535_1199541110225594_5949588783765651456_n 67819535_1199541110225594_5949588783765651456_n

kl 07:11, hemma i egna sängen, med kaffe på lilla brickan.

Ordningen är återställt på alla fronter. 
Det är dags att andas ut. 
Hoppas jag. Tror jag. 


När jag började denna blogg för ett par år sedan var det min gode vän terapeuten som föreslog att jag skulle börja skriva brev för att ta mig ur en jobbig situation som jag mådde dåligt av. 
Jag kallade bloggen för "Kärlek vid 60" och sedan 60 är det nya 60. 

Brev kändes inte rätt, så det blev skrivande i bloggform istället. På det viset har man ju ändå skrivit, och skickat, men ändå inte skickat. Om du förstår vad jag menar?

Jag har fått otroligt mycket snälla och vänliga hejarop och kommentarer för det jag skrivit. 
Men också en del kritik. Liite för privat, liite för utlämnade, och när någon säger modig, ja då vet jag precis vad de menar... det är ingen komplimang. ".

Härom dagen fick jag höra av en man att jag nog är lite för " vild och galen" speciellt för min ålder..
Jo, tack... 
Jag förklarade så rart jag kunde att det faktiskt inte är så stor skillnad mellan att vara 16 eller 61 och att jag var djupt tacksam över att fortfarande kunna känna, både smärta, sorg och glädje. Och njuta alla de känslorna. 
Vi enades, mannen och jag, att livet var till för att levas, inte överlevas. 

Men visst, det har varit höga vågor på kärlekens hav, riktigt höga vågor. 
Jag har guppat med i min lilla blåa jolle så gott jag har kunnat och bara försökt att hålla i mig och försöka förstår vad som gjorde att det blåste upp så förfärligt. 
Det går nämligen inte att gå vidare utan att förstå. Iaf inte i min värld. Attt förstå är början på förlåtelse, som bekant.

Nu har jag fått förklarat för mig vad som  hände och pusselbitarna har fallit på plats och stormen är över. Alla överlevde och alla är glada att vara i hamn. 

Några tycker att jag hoppade i land lite för snabbt efter förtöjningen av båten, och tiden får väl visa om vi gjort rätt val. Förtöjningplats och knopar, och allt det där. Ingen lätt grej. 
Bara tiden kan laga de tvivel och de skador på segel som vi fått lagar vi också med tid, förståelse och tålamod. 

Men, för mig ial, vuxen och vid fyllda 61 så är livet fortfarande till för att levas, och jag är lika nyfiken, galen, och växlar mellan lycka och sorg på samma sätt som när jag var 16. 
På gott och ont antar jag. Jag lever mitt liv. 

kram, och jag önskar dig en riktigt bra onsdag, själv linkar jag runt på skadad fot, hela veckan och guidar turister i den kulinariska världen i Stockholm, som Food tour guide. 
Nästa vecka börjar det vanliga livet igen, med kurser, föreläsningar, matlagningskurser och vandringsresor. 
Jag hoppas vi ses!

Cathrine
















 

Läs hela inlägget »
IMG_2346 IMG_2346

fredag, kl 06:57, utan kaffe i sängen

Life is a Cabaret old chum.
Come to the Cabaret.
Come and hear the music play...


Texten är ur filmen Cabaret, med Liza Minelli och regi Bob Fosse.
Legender båda två.


Meningen ( på just den låten iaf) var väl att fånga dagen och skit i det som är sorgligt och sådant du ändå inte kan påverka.
Jag ska bli lite mer Sally Bowles i mitt nästa liv.

Sluta älta och bekymra sig så mycket, livet gör som det vill iaf.

Inte gnälla över ålder och krämpor. Dem kan man iaf inte göra så mycket åt. 
(mja beroende på hur mycket man är beredd på att spendera på föryngringskalaset.., förstås) :-)

Ta bästa handen om sig själv och sin omgivning. 
Ta hand om lilla kroppen. träna, inte dricka, äta rätt. 
Vilja sig själv väl. 
Göra bra val. Inte hoppa i så många galna tunnor. 

Jag kanske börjar med det i morgon. Eller efter helgen. Eller nästa vecka.
Bara vältra sig en tid till. Självömkan. 
Värsta jag vet.

Men nu sätter jag punkt. För väldigt mycket, faktiskt. 
Hög tid att börja ta hand om lilla mig. 
Göra MIG glad.
Det ska bli en glädje. 

Trevlig helg, full fart nästa vecka. 
Jag hoppas vi ses.

Cathrine







 

Läs hela inlägget »
IMG_2332 IMG_2332

Torsdag, kl 06:37.
Tillbaka i egna lilla sängen efter två veckor äventyrlig hundvakt på båt! 
Med kaffe på lilla brickan.


Nöd är ju som bekant uppfinningarna moder, eller hur?
Jag säger istället att i mitt fall är det sorg som triggar mig. 
Nu behöver huvudet få fullt upp med annat än att vara ledsen, så jag börjar hitta på massa roliga saker istället.
En överlevnadsmekanisk som heter duga, om du frågar mig!


Du minns väl Uppfinnar-jocke och hans tänkarmössa?

Men först och främst ett stort och varmt tack för alla vänliga rader, uppmuntran och backning. Det värmer så oerhört. 
Fortfarande väldigt glad att slippa några röda hjärtan, det blir så sorgligt då. 
Men en kär vän och väldigt klok kamrat skrev härom dagen, " du har ganska bra läk--kött, så du kommer fixa det här också. 
Jo, så är det nog. Jag pallar för mycket. 
Men den här gången fick jag en riktigt rejäl smäll, men är som vanligt uppe på ett par nedräkningar. 
Klart det känns lite ensamt och sorgligt just nu, men det kommer ge sig med tid. Dessa känslor blandade med ett litet " What the fuck????? Vad hände? Osäker på om jag någonsin får något bra svar, så nu släpper jag detta. Punkt. 

Men som sagt, sorg är uppfinningarnas moder och jag har så himla mycket roligt på gång just nu. 

Nya IRL- kurser i 8/800 startar i början på september, små fina grupper där vi jobbar med tankar, känslor och mat för att du ska må bäst. 
Sedan finns ju det faktiskt riktigt, riktigt bra onlinekursen som fått otroligt bra omdömen och framför allt hälsoresultat. 
Ny matlagningskurs/tillfälle 15 september, det ska bli så spännade, häng med, det är på en söndag. 
Sedan har jag redan bokat in en ny pilgrimsvandring i maj/juni nästa år, denna gången med fokus på hälsa, tillsammans med min kloke vän och funktionsterapeut Fredrik Ölander. 
Den resan FÅR du inte missa. Läs mer på hemsidan., www.schuck.se eller klicka här.

Sedan är ju mottagningen öppen för privat coaching och samtal och walk and talk-turerna är fortfarande aktuella.  

Happy days, trots allt. 

Cathrine










 

 

Läs hela inlägget »
IMG_2327 IMG_2327
kl 06:44, i båtsäng, med kaffe bredvid.

Inte mycket sömn just nu. 2-3 timmar max per natt.
Vet att det går över så oroar mig inte.
Funderar mycket just nu. Mest på natten. 
Mest på försöka förstå och försöka förlåta.
 

Det finns en form av välsignelse i att kunna släppa taget utan ilska. För ilskan skadar ju ingen annan än mig. 
Och släppa taget om något kan man först när man förstår. När man fattar vad som har hänt.
Då flyger den, förståelsen och förlåtelsen, som en vacker röd ballong mot himlen och man kan följa den en lång bit upp  med blicken innan den försvinner.

Ibland tar det tid.
För nästan 10 år sedan skilde jag mig. Det var ett stort misstag. Jag var utomlands och träffade en en engelsk pilot och blev kär, hals över huvud. Åkte hem och skilde mig från den här riktigt bra och gode mannen jag var gift med. Stort misstag.

Den nya relationen höll i 3-4 månader. 
Det tog mig två år att komma över och inte förrän vi möts igen två år senare, piloten och jag och han berättade sin sorgliga historia om en omedicinerad bipoläritet (manodepressiv) som jag förstod vad som hade hänt. Vi hade träffats i en manisk skov. Den sorglige och ganska argsinte figuren var den andra sidan av samme man. 
Då, förstå då, kunde jag förstå och släppa taget. Välsigna och släppa taget och gå vidare i livet. 

På tio år har det blivit ett par möten och några avsked.
Så ser livet ut. Hade inte velat vara utan dem. 
Men nu när pusselbitarna åter börjar falla på plats och jag börjar långsamt att förstå och förlåta. 
Ibland förlåta sig själv för ett dåliga val. Gifta män är dåliga val. Inte nödvändigtvis männen i sig, men det faktum att de är gifta. 
En man som från början deklarerar att han inte vill ha, varken har tiden eller lusten till ett traditionellt förhållande.
Om jag inte lyssnar på det jag får höra så får jag jag faktiskt skylla mig själv. Mitt val.
Inte bli arg på honom. 

osv... jag tror du fattar. 
Förstå, välsigna, släppa taget. 
Som en vacker röd ballong som långsamt stiger mot himlen. 

Spännade (och ganska jobbiga) nätter just nu. 

Spännande dagar också. Jag planerar hösten för fullt just nu och det finns platser kvar på höstens första kvällskurs som börjar i september. 
8 veckor då vi ses i små grupper, en gång i veckan. Vi pratar blodtryck, blodsocker, blodfetter, vikt, hälsa, antiinflammatorisk mat. 
Du blir piggare, friskare, gladare och smalare. Och klokare av alla fina samtal i gruppen.

Kan du inte hänga med IRL så går du onlinekursen istället och hänger med de andra sköna tjejerna och killarna i FB gruppen 8/800. 
 
Jag hoppas vi ses!

Tack för att du läser och för all positiv feedback. Det värmer så väldigt gott. kram!!

Cathrine

 
Läs hela inlägget »
IMG_2320 IMG_2320

Måndag, kl 07:09, i båtsäng, med kaffe bredvid.

Det är en fråga jag har ställt mig en del sista tiden, är det mig det är fel på?
- Nej, jag tror faktiskt inte det. 
Jag är bara gammal och gjort saker och ting på ett visst sätt i väldigt många år.


Men visst ger den tanken panikångest. 
@broderauttexten

 
Man kan inte lära gamla hundar att sitta, och tydligen, visar det sig, inte gamla tanter heller!
What you see is what you get, liksom. 

- Dåligt självkänsla, tänker du? Dåligt självförtroende? Varifrån kommer dessa tankar kring rätt och fel? 
Låt mig förklara. 

Jag är väl vad man i bästa fall skulle kunna kalla en  "hundra procent-kind of gal", dvs jag går all in när jag har en relation. Det är så jag är. Allt eller inget. Ljummet och lagom är inget för mig. Så mycket har jag fattat. 
Nu har det varit ett par sådana relationer sista åren, och det har inte slutat väl. iaf inte som jag hade hoppats att de skulle göra, kan vi väl säga. 
Är det mitt fel? 
Ärligt talat så vet jag faktiskt inte. 
Klart jag kunde varit "mindre jag", det hade säkert hjälpt, men då hade det ju inte varit jag. 
Jag tror att man, i vår/min ålder iaf, får lov att gilla läget och konstatera att man inte är allas smak. 
Man får nog ändå lov att bestämma sig för att jag ändå är ok, att jag duger, med alla mina fel och brister. 
Take it or leave it. Ingen är perfekt. 

Jag har iaf lovat mig själv, (och Fredrik, för han är den ende som orkar lyssna) att sitta på händerna och låta det lilla hjärtat få läka i lugn och ro, under väldigt lång tid. 

Det ger ju också mer tid över till allt det andra roliga i livet. 
Just nu ser jag väldigt mycker fram emot nästa pilgrimsvandring i augusti, ny kvällskurs som startar i september - och något helt nytt, matlagningskurs i metoden 8/800.

Jag är dessutom väldigt bra på att lyssna, och öppnar nu mottagningen denna vecka. Boka en tid, så ses vi. 

Och onlinekursen för 8/800 är också väldigt bra. 

Läs mer på hemsidan, klicka här. 

 kram, Cathrine

















 

Läs hela inlägget »

kl 07:35, på lånebåt, i sängen, med kaffe bredvid.

Det har varit ett tag sedan nu. 
Min kompis Fredrik frågade häromdagen varför jag inte bloggar.
- jag vet inte, har inte haft något att säga. 
Men nu har jag det.  Nya tag.

 
Han är inte dum den där Fredrik, men det är väl definitionen på en bästa vän, att de inte är dumma i huvudet...tänker jag. 
Nu fattar jag varför han frågade om bloggandet. Såklart. Jag har skrivit mig igenom knepiga och jobbiga situationer förrut och det har fungerat bra, riktigt bra faktiskt. 
(förutom någon lättkränkt liten farbror som trodde att hela bloggen handlade om honom. Det gjorde det aldrig.)

Nåväl, storm är det på mitt lilla kärlekshav just nu, (skicka inga hjärtan)  och osäker på utgången. Man är väl inte lätt att tas med när man är i denna ålder, helt klart. 
Blir det bra igen så är det toppen, blir det inte bra, så blir det lång break på den fronten. Man får väl börja Tindra på hemmet, när man fyllt 80. Seniortinder, typ.
Nä. Orkar inte ens skämta om det, just nu.

MEN, vid stor kärlek och stor sorg så följer alltid en visst ofokus på den egna kroppen och dess behov. Så även i mitt fall. 
Jag har aldrig förstått det där med att älska dig själv ovansett hur din kropp ser ut, sorry men så funkar inte mitt huvud. 
Jag mår bra när jag har koll på kroppen. Punkt. 
Så ett par månaders slarv och ofokus har resulterat i en rar liten muffinsmage som snart är ett minne blott. 
Kanske inte så mycket på utsidan, men tillräkligt för att vara ett skav på insidan. 
Vi är alla olika. Så här funkar jag. 

Men den 24 augusti är det SHOWTIME för min del, då går jag en ny pilgrimsvandring tillsammans med en grupp tjejer jag gått tidigare vandringar med. 
Vi börjar från "början" där den 80 mil långa leden börjar, i St Jean Pied de la Port och vandrar i 12 mil, en vecka. Sedan möts vi varje år, samma tid, och går en vecka, tills vi om 5 år gått hela den 80 mil långa pilgrimsleden, tillsammans. 

Så, 24 augusti är mitt mål. Då ska jag vara tillbaka i den form jag trivs bäst i. Den siffra jag vill att det ska stå på vågen, den form jag vill ha på kroppen.
Men även med de tillskott jag slarvat med. Kollaget för hår, hud och naglar. Multipulver ( Bioracolus) för näring, magnesium för benen och massor av curcumin ( gurkmeja) för atros, knä och leder. 
Back on track med andra ord. 

Jag har inte ett dugg dåligt samvete för de månaders break jag tagit, de har varit medvetna val jag gjort och inget jag har dåligt samvete för. 
Men jag vet också när det är dags att dra i nödbromsen och börja ta hand om mig igen.
Han är så klok den där Fredrik...

Vill du också ta tag i dig själv igen, så följ mig gärna här på sociala medier, jag har en supergullig FB grupp som heter 8/800. 
Det finns även en väldigt populär onlinekurs på 8 veckor, lär mer här
Vill du ha ett långsiktigt mål, så anmäl dig till min och Fredrik Ölanders hälsovandring nästa år, då går vi 10 mil på en vecka, i maj/juni nästa år,  en pilgrimsvandring till Santiago de Compostela med en grupp hälsointresserade män och kvinnor. läs mer här. 
Vill du läsa mer om Fredrik och hans verksamhet, www.halsomottagningen.se

Och följ gärna min egen hälso och glädjeresa, här på bloggen.
Den börjar idag. 

jo, jag kom på en sak till! Jag ska ju på bröllop den 7 september. Tänk om jag skulle slippa lägga ut klänningen som jag hade tänkt, och istället komma i den minst 15 år gamla, men urtjusiga klänningen! YES!!!

Cathrine


 

Läs hela inlägget »
62362869_406791559923809_5502135203922968576_n 62362869_406791559923809_5502135203922968576_n

onsdag, kl 08:06, i sängen (sent, eller hur) med kaffe på lilla brickan.

På Caminin säger vi att" you always get what you need, not always what you want."
Du får det du behöver, inte alltid det du tror du vill ha. 
Funderar mycket på det där med vad eller vem man behöver - men attraheras av. 
Fel sort. 


Jag får väldigt mycket feedback av er, helt underbart, fortsätt gärna att skriva till mig, jag läser allt.
Och inspireras. 
Fick i morse ett meddelande från en helt okänd kvinna som skrev en rad som handlade om att starka kvinnor behöver starka män.
Jag säger istället att en stark kvinna behöver en klok man. En man som förstår varför hon behövde bli så förtvivlat stark och hur skör hon egentligen är, bakom fasaden av styrka.
En stark kvinna behöver en klok man. 

Det finns ju alltid en anledning till varför vi har tvingats att bli så "starka". I mitt fall så handlade det om att växa upp supersnabbt då min far gick bort när jag bara var 17 år och jag och min mor hade en stor restaurangrörelse med över 50 personer anställda som måste drivas vidare. 
Då växer man upp rekordfort och blir  rekordstark. 

Visst har det funnits kloka män, en i alla fall, men jag kanske inte var klok nog själv att inse det då. Kanske hade för mycket av livets tunga bagage lastats på oss, så vi till slut inte orkade. Jag orkade i alla fall inte och gav upp.

Den relation jag har idag, som jag är så ödmjukt glad och tacksam för, är tillsammans med en man som jag tror är klok nog att förstå precis detta. 
Eller snarare, jag vet att han ser skörheten bakom styrkan, och varför den finns där.
För den egenskapen är jag ännu gladare och vilar ännu tryggare i vår relation.

För att återknyta till Caminon, min älskade pilgrimsvandring, så säger man även, 
" The Camino provides". Jag skulle vilja säga, Life provides. Men så är ju livet som caminon, eller i alla fall en bra metafor för det. 
Ja, jag tror du fattar....

Nu jäklar ska det här livet levas.

Vill du hänga med mig nästa år på en veckovandring längs Caminon? Hör av dig!

kram!
Cathrine








 

Läs hela inlägget »
IMG_1833 IMG_1833

tisdag, inte så tidigt på morgonen, kl 08:05, fortfarande i sängen, kaffe på lilla brickan. 

Som du kanske vet så gick jag en veckovandring längs pilgrimsleden till Santiago de Compostela förra veckan, den sk Caminon. 
Jag var rejält nervös för mitt vänsterknä hade krånglat hela våren. 


Men veckan innan det var dags att ge sig iväg fick jag äntligen en magnetröntgen och den visade enbart på artros och förslitningar. Inget att oroa sig för, med andra ord. 
Jag fick grönt ljus att gå och kände mig så lättad.

Nu en dryg vecka senare så är jag HELT smärtfri, jag lyckade faktiskt bli av med mina besvär genom att gå så mycket! 
Precis som min läkare sa åt mig, gå mycket och cykla mycket. 
Och jäklar vad jag har gått! 
Två dagar gick jag med stödbandage och sedan utan något alls. Inget smärtstillande och absolut inget Arcoxia som läkaren ville ge mig....
Jo, jag äter stora doser Omega 3 ( Mor Epa) med curcumin, dvs gurkmeja. 

Det jag däremot har gjort är att ha ätit en strikt antiinflammatorisk kost, dvs uteslutit att som driver inflammationer. Inget bröd, inget socker, mycket lite mejeriprodukter. Bara ren mat. Lite frukost och lunch, mycket vatten, en god pilgrimsmåltid på kvällen men uteslutit efterrätten. 
Ungefär som jag äter hemma, med andra ord. Fast ännu striktare. 
Och det funkar!!!

Så till dig som lider av leder som gör ont, så säger jag bara testa en månad så märker du så stor skillnad.
Våga pröva, det är såååå värt det, jag lovar. 

Till sist vill jag bara skicka ut ett stort och varmt hjärta till alla som på olika sätt firat min och Ulfs relation som vi "outade" på FB här om dagen. Den massiva våg av kärlek som vi mött värmer och glädjer något helt enormt. 
Kärlek vid 60 är något jag varmt kan rekommendera. 
Det blir bara bättre, jag lovar. ( det också)

Vill du komma ingång med träning, vandring, prata kost eller kosttillskott så boka gärna en walk and talk med mig, (halva priset jämfört med mottagningen).
Klicka här, för kontakt. 
Hoppas vi ses i sommar!

kram, Cathrine









 

Läs hela inlägget »
Image-1 Image-1
måndag, kl 07:32, hemma i sängen, med kaffe på lilla brickan. 

Hemma efter en veckas underbar Camino, med en lika underbar och fin grupp. 
(ska du göra en enda riktigt rolig sak i livet, så ska du med på en Camino, det är så otroligt spännande, utmanande och livsbejakande. Och rolig) 

Nu hade ju livet kunnat kännas lite tomt och trist som det ibland gör när man kommer hem efter en långvandring, men inte denna gång. 
Dels hade jag någon att längta hem till, dels fick jag ett mottagande som jag aldrig kommer att glömma. Så mycket kärlek och omsorg, omtanke. 
Du vet så där att man får nypa sig i armen för att förstå att detta verkligen händer på riktigt...
och händer mig. 

Jag vet att många funderar kring mina relationer det sista året. Eller iaf det jag har skrivit, eller hintat om. Jo, absolut det har funnits en sk tomteparad, en rad av "tomtar", och så blir det ju tyvärr när man pussar grodor. Det tar ett litet tag innan man hittar prinsen. 
Så fungerar ju dejting, i alla åldrar. 
Men man får en känsla av att det inte skulle vara lika ok att dejta i min ålder, att man nog istället borde sitta i en stadspark och mata duvorna...
Men om man nu inte vill det. Eller inte trivs på en parkbänk? 
Tänk om man faktiskt hellre vill ha någon att dela sitt liv med och göra roliga saker tillsammans med? 
Ja, då får man stå ut med en del grodor på vägen. 
För prinsarna finns därute, prinsessorna också för den delen. 
När mina väninnor beklagar sig över alla hemska män man möter på dejtingsajter så brukar jag stillsamt säga att det finns lika många trevliga män som det finns trevliga kvinnor, precis som vi, därute. Byt dejtingssajt istället. 

Jag tänker inte hänga ut den man jag träffat, men de av er som är på sociala medier såg igår att vi båda ändrat vår status på FB och då finns det ju bilder för dem som är nyfikna. 
Jag fascineras av denna underbara våg av kärlek som vi mötte igår, så många människor som glädjs och tror på kärlek. Helt otroligt. 
Love rules. Kärleken är störst. 
Eller som min lilla mamma torrt konstaterade efter att ha sett kärleksvågen på FB, att det såg ut som vi förlovat oss...
Ja, man vet ju aldrig. :-)

Det känns otroligt bra att planera en sommar tillsammans, tänk så konstigt att just i sommar hade inte någon av oss något planerat, vilket vi annars brukar ha, i våra tidigare liv. 
Plötsligt så fanns det en glänta som öppnade sig, en glänta av tid. 
Även det magiskt. 

För övrigt så har jag fullt upp i sommar med mina sk "walks and talks", promenader som du kan boka med mig, då vi tillsammans vandrar runt Djurgården och pratar, träning, hälsa, vikt, måbra, eller annat som skaver och behöver vädras. 
Även mottagningen är öppen hela sommaren för dig som hellre vill sitta och prata i en skön fotölj.
Du bokar tid via hemsidan, www.schuck.se, eller klickar här. 

Så för dem som gått och funderat och velat höra hur det skulle gå sedan, kan jag bara berätta att på vår lilla front så det det otroligt ljust, varmt och kärleksfullt ut.

Och skulle du vilja förhandboka dig för en Caminovandring nästa år, så går det utmärkt! Jag går i maj/juni nästa år, en vecka mellan Sarria och Santiago. 
Välkommen! 

kram, Cathrine


 
 
Läs hela inlägget »
IMG_1678 IMG_1678

tisdag, kl 07:31, med kaffe på lilla brickan, i sängen så klart.

Ta alltid hand om dig själv först. Kratta alltid i din egen manege först. 
Var självsnäll. 
Här kommer förklaringen varför det är så. 
Varför det måste vara så. 


Av någon märklig anledning är det inte fint att ta hand om sig själv först. Vi ska ju se till alla andra först och sätta våra egna behov sist.  Goda människor som vi är. Eller iaf vill vara. 
Dumheter säger jag. 
Om du inte hjälper dig själv först  kan du inte hjälpa en enda människa. Så enkelt är det. 
Om du någon gång flugit så minns du att kabinpersonalen går igenom säkerhetsföreskrifterna före start. Där får vi lära oss att vid lufttrycksfall i kabinen så tar vi först syrgasmasken till vårt eget ansikte och försäkrar oss om att det sitter ordentligt innan vi hjälper våra barn eller de som sitter runt oss. 
Det går nämligen inte att hjälpa någon annan innan man hjälpt sig själv. 

Jag har varit ganska dålig på att hjälpa mig själv. Jag har haft svart bälte i att hjälpa andra. Hjälpa alla andra att må bra, gå ned i vikt, lyckas med sina hälsomål, eller vad det nu har behövt hjälpas till med. 
Jag är den där typiska duktiga flickan som tror att man bara finns och bara är älskad om man ställer upp för allt och alla.
Alla utom mig själv. Jäklar så dålig jag varit på att ställa upp för mig själv. 
Dålig på att älska mig själv och vilja mig själv väl helt enkelt. 

Det är ju själva sjutton ( eller möjligen arton) innan man kommer på något som borde vara så enkelt. Att vilja sig själv väl. Att sätta mig själv i första rummet någon enda gång. 
Tänk att man ska hinna bli 60 innan den poletten trillade ned? Lite sorgligt, faktiskt. Men inte för sent att ändra på. 

Att vara självsnäll betyder INTE att man är självgod, självbelåten eller inte ser andras behov. Det är ju klart man gör. 
Men det betyder att man även ser sina egna behov, sina egna skörheter, svagheter och tar först hand om de behoven för att sedan med full kraft kunna hjälpa andra. 

Dr Ragan Chatterjee skriver så fint i sin bok Hälsobalansen om hur han och hans familj varje kväll under middagen berättar för varandra hur de gjort någon glad under dagen och hur någon har gjort dem glada under dagen. 
Ett underbart samtalsämne för en middag med tonårsbarn. 
Några av mina kvällskursare har börjat med det sedan jag nämnde det någon kväll, och det har gjort stor skillnad för deras samtal. 
Själv funderar jag ofta på vad andra har gjort för mig och vad jag är tacksam för. 
Tacksamhet och förundran är två viktiga hörnstenar i arbetet med en antiinflammatorisk kost och livsstil. Det jag jobbar med till vardags.
Förundran ska vi prata mer om länge fram, kanske redan i morgon. 
Så, stay tuned. 

Vill du prata privat, jag har ny fin mottagning, hör av dig. 
Eller ta en walk and talk, den har fort blivit väldigt populär, så boka i tid. 
Till hösten blir det flera inspirations och hälsoföreläsningar.
Hör av dig för mer info och priser. 

kram, Cathrine








 









 

Läs hela inlägget »
IMG_1709 IMG_1709

måndag, kl 07:34, kaffe på sängen på lilla brickan. 

Låt mig få berätta en underbar liten berättelse för dig.
Är den påhittat eller sanning? Det bestämmer du själv. 
Du vet ju att jag gillar lyckliga slut. Jag tror denna historia har det.
Here goes..


Året är 1973 och hon är 15 år.
Det är tidig vår och hon är på väg ut med turbåten för att kratta och röja med familjen på morföräldrarnas landställe.
Han är 19 och jobbar extra som kapten på båten, straxt innan han ska göra lumpen i Karlskrona.
De får syn på varandra på morgonturen ut till ön.
Sen eftermiddag samma dag och sista turen in till stan. Hon tar mod till sig och börjar prata med honom, eller som de minns det, åtminstone får kontakt och byter telefonnummer.
Han ringer och bjuder ut på middag. Middagen går bra. Lite pussning efteråt. Som de minns det iaf.
Det hon helt klart minns är att de drack en flaska Mateus rosé, vilket förmodligen var det enda vin någon av dem kände till. Hon minns också en manchesterkavaj och ett par sandaler med vita sockor.
Han minns ett telefonsamtal från Karlskrona från telefonkiosk.
Oklart vad som gjorde att de inte sågs igen. Sandaler eller avstånd. Oklart.
De fortsätter sina liv på var sitt håll.
 
40 + år senare bläddrar de förbi varandra på en av de vanligaste dejtingsidorna. Han känner igen henne, men ger sig inte till känna förrän hon skickar en flirt (det är så det går till numera) och han svarar, ”känner du igen mig från båten?”
Hon funderar länge innan hon svarar och förstått vem han är.  Hon svarar artigt att hon kanske minns. Svagt. Hon minns en väldigt vacker ung man.
De bestämmer sig för att ses, ta ett glas vin och berätta vad man kommer ihåg efter alla dessa år.
 
Det är en vacker söndag, mitt i påskveckan, och solen skiner över restaurangens uteservering. Hon är där tidigt och sitter och pratar med en dam vid bordet bredvid. Hon vänder sig om för att inte missa honom när han kommer och funderar på vad hon kommer att minnas och om hon kommer att känna igen honom.
Precis när hon vänder på huvudet får hon syn på honom. Såklart att hon känner igen honom. Som förra veckan. Nåja, ett par veckor sedan… Han är sig lik. 
De börjar prata. Tre timmar senare undrar han om hon vill äta middag. Hon hade planerat middag hemma för sig själv, eftersom detta inte var en riktig dejt utan bara ett glas vin med någon hon träffat för väldigt länge sedan. Men det finns mat för två så  hon bjuder honom på middag.
 
Det tar tid att berätta om 40 år av sitt liv. Han som aldrig pratar annars kan nu inte sluta. Hon som vill att det ska gå ”fortare och roligare” lugnar ned sig i hans sällskap.
Samtalet har inte stillats ännu.
 
Så, när man minst anar det, när man som minst har ens tänkt sig en relation, när man som bäst borde slicka såren, när man borde fortsatt sitt liv för länge sedan istället för att låta fingret ligga kvar på stopp-knappen, …så händer det.
Fast man kanske har gett upp, inte trott att det finns någon kvar därute, så gör det plötsligt det.
Den andra pusselbiten. Så enkelt, så utan kraft eller svårigheter.
När det är rätt är det enkelt.
 
Så, modigt,nyfiket, hand i hand, en dag i taget med en jäkla massa "carpe diem" och tid att ta igen så börjar en resa. 
En berättelse to be continued, som vi säger. 

Själv så önskar jag dig en bra måndag. Glöm inte att du kan boka "walk and talk" med mig i sommar. 
Till hösten finns det möjlighet att boka hälsoföreläsningar med mig själv eller tillsammans med hälsokllegor i form av PT´n Eva Berggren som biddrar med bästa träningstipsen. Eller Fredrik Ölander, funktionsterapeuten som är bäst på tillskott och är en enorm källa av hälsokunskap.
Hör av dig för mer info och priser här. 








 
 

Läs hela inlägget »

torsdag, lunch, kl 12:49. regelbrott. 

Mina bloggar skrivs alltid tidigt på morgonen. Regelbrott, mao.
Men allting är plötsligt satt på sin spets och jag är ödmjukt beredd på förändring och följer modigt, försiktigt med dit livet leder mig. 
( hyggligt misstänksam dock, då jag är som du vet, dålig på förändring)
Sjukt förändringsobenägen faktiskt...


Jag kan inte låta bli att fnissa förtjust och lite generad, över er alla som (faktiskt) läser bloggen. 
Det visar sig nämligen att kärlekens sons flickväns föräldrar (mamman iaf) och mormor (!) läser bloggen...
Då snörper ju hjärtat ihop sig en aning av oro och man funderar på vad man skrivit sista tiden...
Och det faktum att någon annan än jag faktiskt läser bloggen. Inte ens min mamma gör ju knappt det.. 
jaja. det ger sig nog.

Lite rusigt, rufsig av två hälsoföreläsningar på två dagar. Bägge har flugit. Båda fick rejäl fart och folk var glada och nöjda. 
Det känns otroligt skönt att vara igång med föreläsningar igen. Känns som jag för första gången på länge nu, äntligen har något att säga igen. 
Så jag är väldigt stolt och glad att kunna berätta att jag nu är bokningsbar för hälsoföreläsningar för större och mindre sällskap. 
Hör gärna av dig för mer info, pris och tid. Klicka här. 

Det hänger rosor på min vägg i köket.
De betyder så mycket. De står för så mycket. De betyder att jag försiktigt tillåter mig att känna igen. Kollar försiktigt att det går att andas igen. Ta djupa andetag utan att det hugger i hjärtat eller gör ont. 
Försiktigt och med små steg låter mig bli omtyckt igen. Tillåter mig att bli berörd igen. 
Vågar lita på att det kanske håller och bär. Just nu, i alla fall. 
Lär mig likt ett litet barn, tack vare min kloka prat-Carina, att våga lita på att det är ok att vara omtyckt.
Att alla möten är början på ett avsked.  

Nu ska jag ladda batterierna. Träffa en klient på min nya fina mottagning på Skeppargatan. 
Och som grädde på moset, träffa Food tours kompisar på middag på bästa kinesen i stan, Lilla Kina på Torsgatan. Mums. 

Life is good. Och det hänger rosor på min vägg. 

kram, Cathrine

vill du prata, gå en walk and talk, boka föreläsning för hösten, hör av dig!
 
 


 

Läs hela inlägget »
IMG_1655 IMG_1655

måndag, kl 07:00, med kaffe på lilla brickan i sängen.

Vem vill ha ett romrussin? Du vet den där äckliga lilla biten i Alladinasken som ingen vill ha.
Hela livet är kanske en chokladask? Det gäller bara att välja den biten du verkligen vill ha.


I fredags var jag och fikade med min kompis H. Hon tog med mig på italiensk kaffebar, Sempre, wow vilket coolt ställe. 
H och jag hade ett sk DLSOM. Det Långa Samtalet om Män. Tänk ändå vad vi kvinnor ältar detta ämne. Men ändå bättre att göra som vi kvinnor gör tänker jag, dvs att prata, älta, stöta och blöta med sina väninnor - och få det ur systemet.
Och gå vidare. Det är vad vi kvinnor gör.
Till skillnad från många män jag möter som inte har någon att prata med, eller, gud förbjude, går och pratar med en terapeut. 
Svårt då att gå vidare tänker jag. 

Det är H som kommer på metaforen män och romrussin. Hur hela livet faktiskt ser ut som innehållet i en Alladinask. Vilka som går först och vilka som går åt sist. Och vilka som blir kvar. De där romrussinen som alltid blir kvar sist, som ingen vill ha, och gör att man inte får börja äta av det undre lagret i asken.  dvs, gå vidare i livet. 

Mitt eget förhållande till chokladaskar är lite kluvet. För mig är bitarna för stora, och jag har haft svårt att bestämma mig för vilken smak jag vill ha.
 Så jag brukar, fram tills nu iaf, bita en liten tugga på varje bit och lägga tillbaka. Inte så populärt kan jag berätta. 
Kanske även det en metafor över livet. ( med tanke på att jag inte äter speciellt mycket choklad över huvudtaget i verkliga livet) 

Men jag har ju som du vet en obändlig tro på livet och älskar ett "happy ending" i både film och liv. 
Och tror fortfarande på kärleken. 
Nu påstås det att man tagit bort den bästa biten ur Alladinasken, den sk "trillingnöten" för den var för dyr för fortsatt produktion. 
Men jag kan svära på att det var just en sådan bit jag hittade när jag tittade ned i asken tidigare. En pralin väl värd att vänta på. Helt perfekt faktiskt. 
I alla fall för mig. 

Vill du prata om Alladinaskar, verkliga eller metaforer så har jag nu öppnat nya mottagningen på Skeppargatan 48 och är väldigt glad över det!
Varmt välkommen att boka tid här. 
Kram. Cathrine

Och till dig som läser och upplever att just du är den sk "Drömkillen" jag skrivit om, så skulle jag vilja ge dig tre goda och välmenta råd.
Nr. 1, tro inte på allt som står i en blogg.
Nr 2. Det kanske inte är du som är Drömkillen. Det kanske inte är dig det handlar om, så sluta sura.
Nr. 3 Sluta läsa bloggen.

  
:-D




 

Läs hela inlägget »
IMG_1646 IMG_1646

fredag, kl 07:47, tvätt i maskinen, kaffe på sängen, på lilla brickan. 

De står i mitt fönster, en vecka, och de står fortfarande så fint. 
"Du kommer alltid få blommor av mig", säger han. 
Känns som det är dags att börja andas.


Jaha, varför lägger hon ut bilder på blommor hon har fått, tänker du kanske?
Ja, varför gör hon det egentligen? Tänker högt..
För att reta de senaste i årets tomteparad av tokiga farbröder som passerat revy, som fortfarande läser bloggen, och visat sig vara riktiga rötägg? 
Nä, faktiskt inte. 
De får så gärna fortsätta att läsa mina rader, jag är varken arg, ledsen eller besviken. Lite förvånad kanske. Mest på mig själv. Och lite besviken kanske. Också på mig själv. 
Jag trodde nämligen att jag hade lite sk magkänsla och lite inre kompass. 
Så, inte då! Inte en gnutta av vare sig magkänsla eller inre kompass. 
Har något smugglat ned en magnet som gjort kompassen oduglig? :-) Ler brett medan jag skriver..

Just därför är en bild på en ros så viktig. 
Vikten av att inte ge upp, förlåta sig själv för sina dumheter och komma ihåg att ta bättre hand om sig själv i framtiden. 
Samtidigt ödmjukt tacksam över hjärtat och själens förmåga till läkning och återhämtning. 
Och kroppens lust. Att den fortfarande vill möta en annan människa och ta på hud och låta sig beröras. 
Är inte det helt fantastiskt, så säg?

Så, full av ödmjukhet inför människans obändliga kraft, förmåga och lust till livet så önskar jag dig den bästa helgen. 
Med eller utan rosor. 
Man kan ju faktiskt köpa blommor till sig själv, rosor till och med...
Eller ge dem till någon man tycker om och lova sig själv att det kommer fler.

Cathrine 

















 

Läs hela inlägget »
IMG_1589 IMG_1589
torsdag ( vart tar veckan vägen?) kl 07:00, kaffe (redan kallt) på lilla brickan i sängen.

.. en egen ängel i min säng.
Vaknar tidigt och nynnar på Himlen runt hörnet med Lisa Nilsson.
Ljuvligt att få vakna med den känslan. 
" någon där uppe som måste ha sett mig och sett vad jag behöver..."


(nästa låt är Shallow med Lady Gaga och Bradley Cooper. Behöver jag säga mer...följt av Sara Larsson och Only you. )
Yes!

Känns som pusselbitarna börjar falla på plats. Jag tror jag skrivit något likande tidigare? 
But hell, det finns väl en hel jäkla låda med pusselbitar i vår ålder? Den där stora 60+ lådan med bitar från ett helt liv.
Gäller väl bara att hitta rätt bitar och försiktigt försöka foga ihop dem till en bild som man mår bra av idag?
Lättare sagt än gjort får man väl tillägga..

Hur det min bild ut idag? Hur ser motivet ut i mitt pussel?
Well, inte som jag trodde. Helt klart.
Kanske bättre, faktiskt.  

Jobb är en stor pusselbit i mitt liv. Som ensamstående med hög hyra är det ett ständigt pussel att få ihop ett liv som går ihop i slutet av månaden. 
Nu har jag turen att kunna jobba med otroligt roliga saker. Nya mottagningen kommer att bli en välsignelse. Att få vara på en lugn och trygg plats på heltid känns som en välsignelse. Jag ska skruva ihop alla möbler dit idag. Mycket spännande. Tillsammande med mycket kär hjälp dessutom. Mycket glädje. Och tacksamhet över tingens ordning. 
Sedan har jag just nu en del matguidning för Food Tours räkning samt väldigt roligt köksarbete hos en god vän. 
Alltsammans ganska mycket just nu, men så roligt att det bara ger energi. Det tar inget. Bara ger. 
Nästa vecka börjar ny 8/800 kurs. Det har verkligen lossnat nu. Nu tuffar metoden på och börjar verkligen lyfta. Både Expressen och Aftonbladet skriver mycket nu. Väldigt roligt. Stor tacksamhet. 

Och kärleken då? Ja, vad säger man? Ja, även här får man vara ödmjukt tacksam över tingens ordning. 
Det är en läxa för mig. Helt klart. Att lära mig ta emot godhet, värme och vänlighet. 
Smärtsamt att inse att jag gjort tidigare val i livet som givit mig väldigt litet av just den varan.
Väljer man "mission impossibles" (omöjliga uppdrag) så får man stå sitt kast tills man tycker att man är värd något bättre istället. 
Sedan ha modet att sitta ned i båten och bara ödmjukt se vart den här färden tar mig. 
Ja, jag tror du fattar...

Ja, jag säger bara en sak. 
Tänk om jag vetat hur roligt det är att bli 60, så hade jag blvivit det för flera år sedan!

Vill du hänga med på kurs eller en "walk and talk" i vår/sommar, så är det bara kontakta mig här. 

kram, Cathrine





































 
Läs hela inlägget »
IMG_0655 IMG_0655

fredag, konstig vecka, kl 07:09, med kaffe på lilla brickan i sängen.

Kan hemligheten bakom ett långt och förhoppningsvis lyckligt liv,  vara att äta mindre, gå mer, skratta ännu mer och älska utan förbehåll. 
Så ser iaf min bucketlist ut. 
Hur ser din ut?


Hmm.. enklare sagt än gjort dock.

Äta mindre. check på det iaf. 
Jag äter inte mindre, men jag äter näringstätare idag. Inget fluff. Bara bra saker. 
Inget ris, pasta, bröd, potatis, socker eller mejeri. Det är enkelt idag. Det har blivit en livsstil och allt det andra, grönsaker, linser, bönor, kött, fisk och ägg ger så mycket näring och en glad kropp. Så det är inga bekymmer längre. 

Vandringarna är det nog också check på. Herregud så mycket jag går. Mycket och långt. 
Snart dags för en ny pilgrimsvandring. Det pirrar i kroppen av glädje att få gå långt igen. Nu ska bara mitt lilla knä hålla. Men det har jag bestämt mig för för att det ska göra. så det så. 
Mind over body liksom...

Så kommer vi då till nästa punkt. Skrattet.
Jäklar vad jag skrattar. 
Då ska ändå gudarna veta att det verkligen inte varit mycket att skratta ÅT de sista två åren. Då får man skratta åt sig själv istället... då går det plötsligt mycket lättare. 
Herregud så jag har ställt till det för mig.... seriöst alltså? 
Gifta män som går tillbaka till sina fruar, ( med små avsteg) och Drömprinsar som visar sig vara riktigt skräp. 
Ja, vad gör man annat än att skratta åt det? 
just precis, skrattar. Ännu mer. 
Det är nämligen svårt att vara arg, ledsen eller sur speciellt länge om man skrattar. Och faktiskt envisas med att vara lycklig mitt i alltsammans. 
Det funkar faktiskt. Pröva!

Älska utan förbehåll. Gränslöst. Hmm.. thats a tricky one. 
Det kan göra ont. Jäkligt ont. 
Jag brukar beskriva det som att hoppa i en pool och tro att poolen är full av vatten, och precis i hoppet upptäcka att poolen är tom och fallet kommer göra jäkligt ont. Jäkligt ont. 
Ändå hoppar vi igen, och igen...
Vi lever liksom på hoppet. 
Kärlek kan ju inte vara villkorad eller bli upphälld i små nubbeglas och avnjuten i pyttesmå klunkar, eller?
Sippa på ett glas kärlek. Det går ju inte. Eller? 
 
 Ja, livet är ju " a learning curve" och vi lär oss så länge vi lever. 
Jag jobbar nog fortfarande på den där sista, hur man förhåller sig sig att älska gränslöst utan förbehåll och mesasure (mått). Och överleva. 
Eller lära sig att smutta i små klunkar. 
Spännande tanke. 

Jag önskar dig en härlig helg, efter en konstig vecka. 
Ny 4-veckors kurs i 8/800 börjar på tisdag. läs mer här. 

Nästa vecka flyttar jag till ny mottagning, eget rum igen. 
Vill du boka tid för samtal, klicka här. 

Cathrine
​​​​​​​

Läs hela inlägget »
IMG_1132 IMG_1132

torsdag, kl 06:44, i sängen med kaffe på lilla brickan.

Alltså, himmel! Jag blir så trött.
Ännu en kommentar från någon som inte förstår hur 8/800 fungerar och tror att man inte blir mätt på 800 kcal per dag! 
Men, hallå, nej man svälter inte. Absolut inte. 

 

Låt mig förklara. 
För drygt två år sedan snubblade jag på en bok skriven av den engelske läkaren Michael Mosley. 
Där beskriver han det han kallar för 800-metoden eller Blodsocker-koll.
Genom att under 8 veckor äta 800 kcal i form massor av grönsaker, fisk, kött och ägg så sänker du blodtryck, blodfett och och blodsocker - och går tryggt och fint ned med ca 1 kg i veckan. Precis som man ska. 
Kroppen blir mätt, nöjd, trygg, säker - och frisk. 

Jag är nu den enda i Sverige som faktiskt har fått godkänt av Michael Mosley att jobba med metoden och jag har döpt den till 8/800. 
Jag som jobbat med hälsa och friskvård i hela mitt liv har aldrig varit med om något som funkar så bra, på alla. Du blir friskare, piggare, starkare, gladare, bättre mage, sover bättre, mår bättre och orkar mer. Även träna, för den som oroade sig för det. 
Vi äter ju massor av grönsaker och där finns det hur mycket kolhydrater som helst, som fungerar som utmärkt bränsle för just träning. Med ett glas rödbetsjuice innan träning så får du precis den mängd energi och syresättning av blodet som du behöver för att orka med din träning till max. 
Välj gärna en sort som heter Rå Rödbeta Prestation från Wellnox.se. 

för övrigt, vilket kanske också är på sin plats här, är det faktum att alla läkare jag känner backar upp dessa teorier och remitterar sina patienter till mig.
Samma sak gäller personliga tränare, i alla fall de som läst på den senaste forskningen och vet vad en anti inflammatorisk kost gör för kroppen, hur bra den mår av denna typ av mat.

För övrigt så blir jag helt veckovill av alla dessa röda dagar. Min hjärna hade fredagsfeeling i tisdags och nu vet den inte vilken dag det är och vad jag vill att den ska vara i för mood. 

Helgen bjuder på nytt och spännande då jag kommer att byta mottagning och från och med nu har eget rum igen efter ett par år på supertrevligt kontorshotell. 
Ny fas i jobblivet. 

Vill du testa min metod 8/800 och komma iform inför sommaren, så startar ny kurs nästa vecka, på tisdag. Häng med på den!
Läs mer här.

Nu är det dags att snart skutta iväg och hämta nycklar till nya mottagningen, träffa duktiga Alexandra Nemeth på Grundform för att finputsa på Onlinekursen och sedan några klienter på eftermiddagen. 
Jo, lunch med bästa Fredrik, såklart!

Sedan är det helg igen! 
(då blir det date, men det tar vi en annan gång. ;-)

Trevlig, eehh, torsdag!!!! 
Cathrine














 

Läs hela inlägget »
IMG_1538 IMG_1538

måndag, kl 06:51, med kaffe på lilla brickan i sängen.

All we need is love. Love is all we need.
Med Beatles i öronen och #wrenandglory ´s fina handmålande jacka som inspiration är det inte svårt att sparka igång en ny vecka. 


(Wren and Glory är två NY baserade systar som gör egna handmålade plagg, kolla gärna, så coola)

Men så är det ju. Vi behöver kärlek. Vi går sönder, vittrar sönder utan kärlek. 
Kanske inte alla, men de flesta av oss. 
Det betyder inte att kärlek måste komma från en partner. Det kan komma från ett husdjur, en familj, vänner,gulliga barn ( finns de verkligen?) 

Men utan beröring, utan att bli hållen, tagen i, känd på, så går något sönder. 
Kanske inte för alla. Men för mig är det så.
Jag har de sista månaderna, på förekommen anledning, varit tvungen att vända och vrida på just denna fråga. Varför det är så viktigt, för just mig. 
Tro mig när jag säger att det har stötts och blötts. Fråga mina vänner. Fråga min terapeut. ( jo, vi terapeuter behöver också någon att prata med. Vi kan inte terapeuta oss själva)  

Har jag kommit fram till något av värde?
Ja, kanske. 
För min del, och jag fortsätter att slänga in den brasklappen, för detta gäller helt säkert inte för alla, men för mig är det så här det förhåller sig. 
Jag mår väldigt bra av flera olika tårtbitar i mitt liv. En del är jobb och mitt jobb är otroligt givande, jag träffar massor av magiska människor som generöst delar med sig av sig själva och sina liv. Sådant ger mig massor och framför allt lär det mig massor. Jag växer med mina klienter. 
En annan stor tårtbit i mitt liv är vänner. Inte många, det ska gudarna veta. Handplockade och noga utvalda. Men så oerhört älskade, av mig. Så djupt ödmjukt och tacksamt älskade. Utan dem är jag inget. 
En tredje bit i i min lilla livstårta är min familj. Vackra begåvade syskonbarn, en magisk son, en syster som alla borde ha, en mamma som man kan gå ned på knä och tacka sin skapare för att få ha som mor. Så magiska, så strålande och så högt älskade. Hela bunten. 

Men så kommer vi då till tårtbit nr 4 i just mitt liv. Kärlek. Närvaro. Närhet. Hud. Ömhet. Prat. Skratt. 
För mig är det viktiga bitar. Bitar som jag behöver i mitt liv för att må bra. Så enkelt är det. Bitar som ger energi. Inte bara tar utan också ger tillbaka. Ett energifält som man kan ladda energi och få ge energi. 
Låter det konstigt? Ja, för en del kanske. Medan några av er andra förstår precis. 
Och det är väl precis så det fungerar. Vi är inte alla lika. 

Så med detta i fokus just nu, så går jag försiktigt, med pyttesmå steg framåt. Inga hoppsa steg utan små, små steg framåt. En fot framför den andra. För att inte ramla och slå mig denna gång. 
Men väldigt glad och tacksam över ett hjärta som har förmågan att läka och på något sätt fortsätta att vilja slå igen. Kanske för någon ny.
Någon sa att ett krossat hjärta rymmer mer, det blir ju större av alla lagningar...
Det vete sjutton...

Hur som helst.. Jag önskar dig en väldigt bra måndag. 
Själv så kör jag ett riktigt maraton. Först Food Tours på dagen och sedan kurs ikväll. 
Men jag säger som min idol och förebild, Pippi, det har jag aldrig gjort förut så det ska nog gå bra!

kramkram!
Glöm inte att vårens och sommarens "walk and talk" har börjat för dig som vill gå och prata. 
Desutom finns det plats kvar på Caminon som  går 31/5-7/6. 
Plus plats kvar på vårens sista kurs, 8/800. 
Läs mer på hemsidan, och kontakta mig här. 

kramkram! 


 

Läs hela inlägget »
IMG_1517 IMG_1517

torsdag, kl 06:34, i sängen, med kaffe på lilla brickan. 

Fundera över vilka du bjuder på ditt kalas. 
Vänner som tar energi, dumma ord som borde och måste, de är inte bjudna på mitt kalas. 
No Sir.


Jag är just nu väldigt kär i @broderauttexten och hennes fina små broderade budskap och lånar dem gärna. 

Funderar just nu mycket på vänskap. 
Mitt hjärta flödar över för de få som verkligen står mig nära och finns där när jag behöver stöd och hjälp. 
Det visar sig faktiskt vara färre än man kanske skulle kunna tro. 
Men den kärlek man får vill också kunna ge och de två som står mig allra närmast skulle jag kunna döda och gå genom eld för. 

Vänskap är ju som en våg som slår mot en strand. Det finns en rörelse i vänskapen. Den går åt båda hållen. Precis likt en våg. 
Ibland är det jag som behöver lite extra stöd, ibland är det min vän som behöver den istället och får den. Lika mycket tillbaka. 
En våg. En evighets-åtta. Fram och tillbaka. 

Jag läste ett citat av skådespelerskan Meryl Streep för många år sedan. 
Hon säger följande, och det handlar ju om hennes äktenskap men kan lika väl sägas om vänskap. 
" Sometimes I am the garden, and my husband the garderer.
Sometimes I am the gardener and my husband the garden. 

Mao, vi tar hand om varandra och den som behöver omvårdnad får den.

Men det utmärkta citatet av @broderauttexten om måsten och borden är också så underbar. 
Dessa två ord är inte välkomna på min fest.
Jag träffar dem så ofta på mina kvällskurser i metoden 8/800.
Alla dessa tvinnor som släpat på sina måsten och borden så länge.
Tunga, tunga bördor att släpa på och så onödiga.
Måste och borde har aldrig hjälp någon, aldrig stöttat och aldrig varit till någon som helst nytta.
Ungefär lika korkat som " ta sig i kragen" eller "skärpa till sig". 
Så fyllda av skam och skuld. 

Jag tränar mig på att bjuda in nya vänner på mina kalas. De kallas för glädje, lycka, tacksamhet och förundran. 
Härliga vänner som ger massor av glädje och energi. 

Själv så är jag tacksam för Fredrik ( som vanligt, höll jag på att skriva) som inspirerat mig till en 9-dagars detox och fasta. 
Mår så himla bra och är så jäkla pigg och glad. 
(säg inget om kaffet till Fredrik. Det han inte vet om lider han inte av. Jag skulle däremot lida om jag inte fick mitt kaffe på morgonen, här i sängen. För att inte tala om min omgivning. )

Ha en bra dag, och glöm inte att ny kurs i 8/800 börjar tisdag 7/5 i Stockholm. Onlinekursen börjar varje måndag och nu är även våren och sommarens Walk and Talk öppna och igång. 
För kontakt, info och bokning med mig, klicka här! 

Ha en galet bra torsdag! 
Cathrine


 







 

Läs hela inlägget »
IMG_1503 IMG_1503

Redan onsdag, konstig kort vecka, kl 07:50, med kaffe på lilla brickan, i sängen. 
 

Är du lycklig?
När ställde du den frågan senast och framför allt när fick du den frågan senast?
Och om du fick den, vad svarade du?


Citatet kommer från en australisk skådespelare Heath Ledger, född samma dag som jag, 4 april, död 2002, mest känd för sin roll i Brokeback Mountain.

Folk frågar hur det går på jobbet, var du bor eller om du är tillsammans med någon. 
Som om livet var någon form av inköpslista att checka av. 
Men när frågade någon senast om du var lycklig?
  
Jag funderar mycket på lycka just nu. 
Livet går ju sådär just nu. Fortfarande för lite att göra på jobbet. Trots en lysande affärsidé och koncept så är det motigt. Det verkar å andra sidan vara motigt för de flesta av oss i denna branch. 
Boendet då, mja, jag är ju superglad över att få min andrahandshyra förlängd i ett år till, men visst hade ett första handskontrakt varit toppen. 
Relationerna då?  Tackar som frågar, minnst sagt turbulent, är väl en passade beskrivning på det jag varit med om de senaste månaderna. 

MEN, trots allt det, trots att det faktiskt inte med all vilja i världen skulle kunna kallas för den perfekta inköpslistan så är jag jättejättelycklig. 
Riktigt så där grundlycklig. 
Märkligt, eller hur?

Vänd på det istället. Tänk så mycket det finns att vara tacksam och glad för. 
Det är otroligt att få bo så fint som jag gör, just nu. Kanske inte för hela livet, men just nu. Stor lycka. 
Om den ena verksamheten inte bär all frukt så får man plantera fler träd. 
Mina övriga träd,som  vandringar, Food tours, jobb i kök hos kompisar som kock är så himla roliga att det väger upp för så mycket annat. 
Och ger så mycket glädje. Och lite frukt.  

Det måste ju ändå betyda att, precis som Heath skriver så sitter inte lyckan i "villa, vovve och Voilvo" utan i dig själv. 
Du är din egen lycka. Du gör din egen lycka. Du väljer din egen lycka. 
Du väljer kanske till och med, att vara lycklig. Det är ju ett val, tänker jag.

Igår kväll pratade jag med "rostmannen", vi får kalla honom så tills vi vet mer om framtiden. 
Jag försökte förklara min tes om lycka. Att det är ett val.
Om man måste välja mellan att vara glad och vara ledsen, så väljer jag... hmm.. låt mig tänka... att vara glad. 

Jo, jag fattar att det låter lite flamsigt och "happy go lucky". Det erkänner jag villigt. 
Men lite grann som Dr Phil säger, "fake it until you make it".
Träna på att vara glad. 

Idag ska jag ut och demonstrera. Jag går med kompisen Caroline i tåget i kampen för de nya fattigpensionärerna. Ingen ska behöva dö fattig i Sverige idag. 
Sådant gör mig också lycklig. Min första demonstration på 61 år. Det är väl på tiden, tänker jag. 
Ska du med så går tåget kl 14.00 från Humlegården.  

Vill du fortsätta att prata med mig om lycka och annat som ligger och puttrar?
Nu har jag öppnat mina "walks and talks" för sommaren så vi kan ut och gå och prata samtidigt. kul eller hur? 
Kontakta mig här. 

Stor glädje är även kvällskurserna. Så mycket bra klokskap och glädje vi pratar där.
Vill du hänga med på en ny 8/800 kurs i 4 veckor, så startar den sista för våren 7/5.
Läs mer här. 

kramkram!
Cathrine











 

Läs hela inlägget »
IMG_0927 IMG_0927

måndag, annandag påsk, kl 06:33, med kaffe på lilla brickan i sängen

Jag fuskar lite. Jag vet att jag lovat att sitta på händerna och absolut inte dejta det minsta lilla. 
Men jag fuskar. 
Inte mycket, men bara pyttelite. 


Saken är den att jag tycker det är roligt. Försökte förklara det så gott det gick igår när Fredrik (min bästa kompis) och jag var ute och gick igår.
(. Jo, knät är mycket bättre.)
 
Jag gillar att dejta. Dels för att det blir lite småtråkigt utan del delen i mitt liv, och jag gillar inte att ha tråkigt. Finns väl en diagnos på sådant kan jag tro.

Tricket här är ju bara att dejta med knäskydd, hjälm och tjocka handskar så man inte gör illa sig om man ramlar. Den risken finns ju alltid. Det vet vi ju vid det här laget. 
Dejta med stödhjul om du förstår vad jag menar. 

Jag var en vecka på Tinder. Sedan gick jag ur. Tonen där har blivit lite för rå för mig. För mycket beskrivningar av spermafläckar... inte min stil. Men gillar man hårda tag och yngre män så är det helt rätt plats för dig. 
Nu har jag varit en vecka på Match och tror att det är dags att tacka för kaffet och kliva ur därifrån också. 
Vill man träffa vanliga, hyggliga män i ens egen ålder så är det nog trots allt Match som gäller. 
Med nytagna bilder av sig själv, en trevlig profiltext och pang säger det! Tror jag fått ett har hundra "flirtar" och säkert 50 förslag på någon form av dejt. 
Av dessa har jag träffat en. (1). 
Jag är ganska petig. Läs kräsen. 

Men det är ganska roligt att ligga och guppa på Match någon vecka. jäklar så många man känner igen, det är nästan som att gå på fest och springa på gamla kompisar och en och annan fd.dejt. Man vinkar glatt, och går vidare. 

Den jag till slut träffade?  Jo, en man jag inte träffat på 40 (!)  år, en dejt från 20-årsåldern. Vad som gjorde att vi inte blev ett par då lyckades vi aldrig lista ut, men att livet varit snälla mot oss båda upptäckte vi snabbt. Och att attraktionen fanns kvar.
Vi får se vad det tar vägen...
Inte mycket rost där. 

Vad jag försöker säga till dig som följer min blogg och inte vågar dig ut på dejtingsajter är att det är lika tryggt och säkert som att köpa en bok på Adlibris på nätet. Du sitter tryggt och säkert framför datorn och tittar, flirtar och kontaktar/blir kontaktat och skriver om det känns bra. Efter lite skrivande så märker du snabbt om vederbörande tycker och tänker som du. Jag letar efter humor och snabbhet i tanken. Sådan är attraktivt för mig. Men det kan ju naturligtvis handla om så mycket olika saker. Gemensamma intressen osv...
Sedan träffas man på neutral plats. Tar en kaffe/ett glas vin och se hur det känns. 
Låt det ta ett par gånger, så du känner dig trygg och säker innan du låter saker och ting få gå vidare. 
 
Var rädd om dig själv. 

Själv så ska jag njuta av ännu en ledig dag, och avsluta den med jobbmiddag med alla mina underbara guidekompisar på Food Touren. 

kramkram, 
Cathrine
 























 

Läs hela inlägget »
IMG_0149 IMG_0149
onsdag, kl 08:08, i sängen,med kaffe på lilla brickan...

Vaknade tidigt. Kände efter. Jodå sådär smålöjligt grundglad idag också.
Idag också! 


Klart knäet fortfarande gör ont, klart livsstituationen inte förändrats ett dugg. Det kan jag inte göra något åt.
Men jag kan själv bestämma mig för hur jag ska förhålla mig till det. 
Det är egentligen den enda jag själv kan påverka. Hur JAG väljer att förhålla mig till det jag inte kan påverka eller förändra.
Förstår du hur jag tänker?

Jag "fick" ett fint ord av en stor kärlek, han kallar det för lyckofiner. 
Det gäller att skapa sina egna lyckofiner. Hitta platser, hitta tankar, hitta tillfällen som skapar lycko-endorfiner. 
Hitta det själv. 
Hitta tillbaka till sin egen självglädje. 

Inte ett enkelt jobb. Jag vet det av egen erfarenhet. Men det handlar kanske om att likt en liten myra samla ihop en hel stack av pyttesmå lyckoögonblick och plötsligt så är det en hel stack, en hel hög av lycka. 
Kanske ingen stor hög i början, men i alla fall början på något bra. 

Jag vet inte. Jag har lång ifrån alla svar. Men jag letar i alla fall. Och så fort jag hittar något så skriver jag om det. Egentligen mest för att manifestera och spara det. 
Har jag skrivit om det så finns det ju någonstans. 
Låter det flummig? Ja, kanske. 

Nu ska jag iaf iväg och träffa två klienter. Sedan har jag tänkt att bjuda med mig själv på en promenad på Djurgården, hoppas knät håller, och sedan tror jag faktiskt att jag ska bjuda mig själv på lunch! Tänkte överraska mig själv, så jag vet inte riktigt var det blir, men jag har en aning om vad jag har hittat på åt mig själv. Men det blir som sagt en överraskning. 
Det är självglädje. Ett bra sätt att samla på lyckofiner.

Ha en bra onsdag!
Cathrine












 
Läs hela inlägget »
tisdag, kl 08:17, i sängen med kaffe på lilla brickan. 

Mitt i all sorg och bedrövelse så är jag faktiskt i ett riktigt happy flow.
Är inte det märkligt hur man kan vara genuint lycklig, så där grundhappy - och ändå vara väldigt ledsen över hur pusselbitarna inte föll på plats som man hade önskat sig?


Tänk så roligt det är att vara i den här åldern, 60+, och äntligen börja fatta något!
Vilken jäkla tid det tog säger jag bara.. suck. 

One day, or day one. Du bestämmer.
Är det bara en dag, ännu en dag i ditt liv eller är det Dag 1, den första i resten av ditt liv. Kanske med ett pärlband av lika fina dagar? Jäklar vilken pärlhalsband av lyckopärlor vi får ihop till då, tänker jag.
Fast även de svarta pärlorna är vackra, och de grå också för den delen. Alla behöver ju inte vara vita för att vara vackra, eller hur?

Vad gör man då för att må bra, trots att man är ledsen i hjärtat? Ja, du måste ju fortsätta att ta hand om dig, extra mycket nu faktiskt. Extra mycket kärlek. Äta ännu bättre, skippa ALLT ris, pasta, bröd, potatis, socker (även frukt) och även mejeri. Alltsammans driver inflammationer och gör att du blir trött och fet. och DET blir man inte lycklig av. Nu handlar det om att ladda med turbrobränsle som din kropp mår bra av och får massor av ork och glädje av! 
Ta mer tillskott, se till att toppa upp med näring då det går åt extra mycket av allt när kroppen är i ett ytterläge och stressad. En stressad kropp behöver mer bränsle/näring. Men det betyder inte att den förbränner mer. Ofta tvärtom. Högt stresspåslag, dvs mycket kortisol, brukar istället dra ned förbränningen. Därför ännu viktigare att äta näringstätt och näringsrikt. 

Glädja sig åt allt som faktiskt ÄR rolig. Solen skiner. Hänga med kompisar man gillar, göra roliga saker. Pyssla om sig själv extra mycket. Göra snälla saker med sig själv.
Välja bort sådant som bara tar energi utan att ge något tillbaka. Bara hänga med kompisar som ger energi, undvika energitjuvar. 

Göra roliga saker! Iförrgår fyllde min syster år. Hon bor på Söder. Jag tycker det är krångligt att ta mig kommunalt från Ö-malm till S-malm. Så är det bara, kill me, men så är det. 
SÅ jag bestämde mig för att göra något roligt av det istället. Jag tog en Voi, du vet en sådant där elspark och swishade från Stureplan till Södersjukhuset. Wooiiii!!!! Det var jättekul, och tog 17 minuter. Såå roligt! 
Tänk dig att sedan i stilla mak swisha tillbaka över söder, förbi Slottet, över Strömbron, förbi Grand hotell i det blåa kvällsljuset vid 21-tiden. DET var magiskt. Viktigt med roliga saker. Fylla på med roliga saker.

Röra sig mycket. Jo, jag vet att det tar emot. För mig också. Ont i ett knä och skyller allt jag inte gör just nu på det där knät. Men resten av kroppen har jag ju faktiskt INTE ont, och borde röra mer. Ja, precis så är det. Även för mig. 

Jo,jag måste också få kvittra över nya 8/800 som började i måndags. Vilken grupp, vilka kvinnor, jag är heeelt blown away! 
Nu kör vi stenhårt i 8 veckor och siktar på hälsa. lägre blodtryck, lägre blodsocker, lägre kolesterol. Bättre sömn, bättre mage. 
Here we go! 

Vill du också må bättre? ny kurs startar 7/5! Välkommen!
läs mer här , boka här 

Nu ska jag göra lite nytta. Det blir inte mycket av den varan denna vecka. Alla mina klienter har tagit påsklov, så då får jag väl också göra det tänker jag. 

kramkram!
Cathrine







 
Läs hela inlägget »
IMG_1477 IMG_1477
måndag, kl 08:43, i sängen, med kaffe på lilla brickan..

Oj, vad jag sover gott! 
Mitt hemliga vapen ser du på bilden bredvid. Jag sover nu på vårarna och somrarna med en mjuk sovmask och det blir kolsvart och jag sover som en stock.
Jag är som en papejoga i bur. På med duken, och gojan tror att det är natt, och tystnar direkt. 
En sådan liten goja är jag. 


Ni var många igår som brydde er om mitt knä i sorg. Det värmde väldigt gott... tusen tack för alla vänliga ord och tankar. 

Jag har börjat att smygdejta lite försiktigt på nätet. Jag vet att det är för tidigt och jag har inte vågat berätta det för någon, inte ens Fredrik som är mest emot nätdejting. 
Jag är inte ens säker på att jag ska träffa någon, men det är trevligt att ha något att pyssla med. Lite minidejting, sådär..
Tror ärligt taget att en hel del av sådana ställen som Tinder och Match egentligen är som små pysselplatser, typ kolonilotter, där folk och och påtar och pysslar. Att dejta på nätet har blivit lite av en hobby liksom. Konstigt, eller hur? Lite torrsim sådär..
Men tonen hos en del har blivit vassare och skarpare och helt klart mer "kinky". Många hör av sig och vill slå och bli slagna.. sminka, liksom. 
Jag som är den vaniljigaste och snällaste av alla, och hatar alla former av våld/sex kombo, blir först generad och sedan konfunderad.
Hur i hela världen kan man tro att en liten 61-årig tant vill smiska någon eller bli smiskad själv? Ser jag sådan ut? Tydligen så signalerar någon av mina bilder någon form av dominans. Hua. 
Jaja, skulle jag mot förmodan vingla iväg på någon dejt så är ni de första att få reda på det.
Not anytime soon, I think. 
Tror att både lilla knät och jag behöver mer tid att slicka såren och bli lite helare igen. 
Fast det betyder inte att jag inte är glad. Det är jag faktiskt, riktigt grundglad och överlycklig över det mesta som händer. 
Det går liksom att dela in livet i olika fack. Låter inte det väldigt konstig?

Nu ska jag ha liten rehab-träning för mig själv. Om jag får till det, är ju sååå sjukt dålig på att göra sådant här på egen hand. Gillar verkligen att skutta iväg och låta någon annan bråka med mig. 

Känns som påskveckan har början, solen skiner och livet leker. 
Trots allt. 

Känner du för att ta tag i hälsan, vikten, formen inför sommaren så är det hög tid!
Jag har ny grupp som startar 7 maj, och onlinekurser som startar varje måndag. 
Så dessa brev ska jag skicka ut nu!
Vill du läsa mer, kolla här. 

kram,
Cathrine

















 
Läs hela inlägget »
IMG_0406 IMG_0406

söndag morgon, kl 06:18, i sängen, med kaffe på lilla brickan.

Blogga på en söndag! 
Förmodligen det största felet man kan göra..
Ingen läser ju bloggar på helger. 
Well, det spelar liksom inte så stor roll, för nu är jag vaken och har massor av tankar i huvudet.
Då skriver jag.
 
Tankarna fattar ju inte att det är helg, liksom. 
Verkar för övrigt inte som mitt vänsterknä fattar så himla mycket heller, eller så är det precis vad det gör.
Jag tror närmligen den har sorg.
Hmm.. flummigt, jag vet. 
Träffade en klok kvinna i fredags, hon la direkt huvudet på sned och tittade på mig och berättade att enligt den kinesiska tron om medicin så hänger stor sorg ihop med smärtor i knä. 
Liite svårt för oss västerlänningar att ta till oss. Vi vill ju gärna tro på utslitna korsband, artros och annat skumt som kan drabba ett litet knä.
Men sorg.. ja vad ska man tro.
Tiden stämmer iof. Knät började göra rejält ont när det gjorde rejält ont i hjärtat. Rejält ont. På båda ställena. 
Hjärtat kan jag inte göra så mycket för, annat än att bearbeta sorgen. 
Knät kan jag däremot vara lite mera handfast med. Träning, ännu bättre kost, dvs antiinflammatorisk så in i bomben. Massor av gurkmeja och nypon, just in case. (bra för artros) samt träning.
Och massor av kärlek. Till knät, alltså.
När jag kommit över den första känslan av att vara förrådd och personligt förolämpad. Jag menar, mitt knä kan ju inte krångla nu när det är vandringstider och Caminoresor? 
Jag menar, seriöst, hur tänkte knät nu, egentligen? Jag trodde vi var vänner? Överge mig nu?
Well. Not. 
Eller så har knät sorg. Och sådant kan man inte bestämma över. Det bara drabbar en. Tydligen även knän. 

Så nu är det bara massor av TLC som gäller.
Tender Love and Care. 
Nu ska jag vara snäll. Både mot knä och hjärta. Ja, okey då, mot hela kroppen.

För jag har så mycket roligt framför mig och så mycket roligt och bra som händer. Så det vore ju tråkigt om inte lilla knät ville vara med i matchen.

   Har du också hela eller delar av kroppen som har sorg eller gör ont?
Jag är ganska bra på sånt. Både kropp och själ. 
Folk säger, mina klienter säger att jag är bra att prata med, och bra på att lyssna.
Om du vill träffa mig så bokar vi en tid, online eller på mottagningen och möts, så får vi se hur det känns. Om vi klickar. 
Du når mig för bokning här. 

Vidare så startar ny kurs tisdag 7 maj, både för nystart 8/800 och fortsättning och uppfräschning i 4 veckor. 
Läs mer här. 

Söndag. Klienter per telefon och i verkliga livet. Besök hos lilla mamma och till sist middag hos syrran som fyller år. 
Det blir bra, för lilla knät och mig. 

Cathrine

Läs hela inlägget »
IMG_1455 IMG_1455

fredag, kl 07:23, med väldigt gott kaffe på lilla brickan i sängen.

Fredagar är ju av erfarenhet ingen bra bloggdag, dvs få läser den, men eftersom det egentligen inte spelar någon roll, so here goes anyway...

Fortfarande lite endorfinhög av att sitta i en biograf och sjunga för full hals till Abbamusik i två timmar!
Vilken grej!
När man dessutom får ta med sig mat och vin in i salongen, så blir ju naturligtvis inte stämningen stämre på något vis. 
Så missa inte ett besök på den coolaste bion i Stockholm, Capitol. 
Det blir f ö fler sing along, redan nu i slutet av april. De visar både Abba The movie 2 och Hair. I love it!

Det tråkiga var att Fredrik fick förhinder i sista minuten, så jag fick gå själv. Hade bokat finaste platsen, en tvåmanssoffa i mitten, mitten. 
Så nu blev det 150 glada väninnor, några par, och så jag, den enda, absolut den enda som var ensam. 
Jag hade inte ens hunnit förbereda mig på hur detta skulle gå, för Fredrik fick ett bud precis när vi var på väg dit. 
Så jag swishade något bekymdrad iväg själv. 
Ett glas vin i foajen fick det bli tills det var dags att gå in och sätta sig. Jag hade förbeställt en charkbricka åt oss, så det blev ju väldigt mycket mat till mig, där jag satt i min lilla röda plyschsoffa, solo.
Väl där så kände jag en märklig känsla. Det var faktiskt helt ok. Jag brydde mig inte om vad folk trodde eller tyckte synd om den stackars människan som går på singalong ensam. Jag hade faktiskt, till min egen väldigt stora förvåning, väldigt roligt på egen hand. 
Jag gillade den jag var där med, mig själv, och det var helt ok. Jag är nog ganska bra på att roa mig själv. 
Det var en bra tanke och en väldigt skön känsla. 

Det är som när folk frågar mig när jag gick Caminon, de 80 milen, om jag gick ensam. Nej, såklart jag inte gjorde. Jag gick ju själv, men inte ensam. Det är två olika saker. olika känslor. 
Man kan faktiskt vara själv, utan att vara ensam. 
Bra tanke. (gäller bara att få den att stanna och alltid finnas kvar. Inte enkelt) 
Jag tänker att det skulle kunna kallas för att vara självglad. Inte självgod, utan självglad. Glad att vara själv. 

Egentligen hade jag tänkt att skriva om parterapi idag. Jag har ganska många par som kommer till mig tillsammans. 
Vi pratar inte skilsmässor och sådan, nej vi vi pratar bara hälsa och måbra-tänk. Jag hjälper dem att tillsammans hitta tillbaka till glädjen i friska och glada kroppar. 
OCH det går sååå bra. 
Så otroligt roligt hur hälsa kan vara ett nytt kitt i ett förhållande, hur man tillsammans stöttar och peppar varandra till att äta bättre och röra på sig mer. 
Det jag ser i dessa pars ögon är dessutom en ökad glädje i varandra, en glimt som inte fanns där från början.
Det är magiskt och underbart att få vara med om människors vikt och hälsoresa och speciellt då, när jag får följa dessa par. 
Idag ska min kollega och väninna, tillika PT, Eva Berggren träffa våra två par som vi coachar för tidningen M-magasins ´s räkning, under 6 månader.
Dessa två par har nu halvvägs, under tre månader inte räknat kalorier men väl uteslutit alla former av ris, pasta, bröd, potatis, socker och mejeriprodukter. 
Alla fyra har sakta dalat med 1 kg i veckan i snitt och förlorat mer än 10 kg på denna tid. 
Samtidigt har de fått träningsprogram av Eva och kostråd av mig. 
Ett av paren har dessutom valt att följa med mig på vårens första Camino, i juni. 
Det gör mig extra glad. När träning och aktivitet har blivit en belöning.

Jag hoppar upp och ned av lycka över detta! 
Varenda en som jag och vi kan hjälpa med att sänka blodtryck, blodsocker och kolesterol samt vikt, är en glädje och en belöning. 

Jag vet inte vad du gör till vardags, men jag har iaf världens bästa jobb. Jag får hjälpa människor att må bättre. 

Helgen blir Food Tours på lördag, och klienter på söndag.
En bra helg med andra ord!

Jag hoppas din helg blir lika fin. 
kram!
Cathrine 


   
  

 

Läs hela inlägget »
IMG_1445 IMG_1445

torsdag,11/4,  kl 07:21, (började skriva för ett par dagar sedan, därav fel datum) i sängen, med kaffe på lilla brickan.

Ja, vad sjutton... Det kan precis lika gärna gå bra. 
Lånat denna utmärkta rad från boken med samma namn av Göran Troell.
Det kan lika gärna gå bra.
 

Födelsedagen på Mallorca avlöpte till det bästa.
Ny kvällskurs sjösatt i måndags och mycket jobb på mottagningen. 

Fattar inte att det redan är torsdag.
Härligt med mycket att göra. 
Och roliga saker att göra.

Ikväll ska bästa kompisen Fredrik och jag gå på Abba singalong på Capitol. Det kommer bli så jäkla kul.
Man får helt enkelt hitta på roliga saker, så blir livet lite roligare.
Det kan liksom lika gärna gå bra. 

När det blåser snålt och kallt  runt själen periodvis så visar det verkligen sig var man har sina vänner.  
Jag vet inte vad jag hade gjort utan Fredrik och hans omsorger. Numera följer vi samma skämskuddeserie och har fullt upp med att diskutera den. Sådan som man bara kan göra med en bästa kompis. ja, du vet.

Jag får mycket uppskattning för bloggen, tusen, tusen tack. Det värmer så otroligt mycket. 
Härom dagen fick jag ett underbart mejl från en kvinna som berättat att hon efter att ha läst min blogg om torrfittor kände igen sig och sökte upp sin gynekolog för att få hjälp för sina torra slemhinnor. 
Gyn gjorde en bra undersökning och hittade cystor på äggstockarna. Cancer.
Hon opererades snabbt och är idag helt återställd. 
Så, tveka inte att göra det där extra besöket hos gyn även om du inte längre är fertil och kanske tycker du behöver gyn hjälp längre. 
Det kan rädda ditt liv också. 

Ja, vad har vi mer då?
Egentligen inte så himla mycket. 
Livet lägger sig. Tomteparaden skingras. lugnet lägger sig.
Pusselbitar faller på plats. Beslut fattas. 
Ja, livet. 
Ganska härligt faktiskt. 

PS. du har väl inte glömt att det full fart på både onlinekurs och ny 4 veckors kurs i 8/800?
Hög tid att komma i form inför sommaren. Verkligen inte för sent ännu.
Unna dig en friskare och lättare kropp.
Läs mer här.  

imorgon rapport från vår Abbakväll  och hur det var att sitta och sjunga med för full hals!
Härligt!

Cathrine




















 

Läs hela inlägget »

2019

fredag, kl 08:43,med kaffe på sängen. en dag som vi vet inte är så lyckad för bloggning, (inte många som läser)  men det låtsas vi inte om..

Ibland måste man stanna upp och försöka förstå hur bra allt faktisk är, lite good enought sådär. 
Pratade som vanligt med både mor och son i telefon igår. Först mamma som direkt frågade vad som var på tok för hon hörde väl att att min röst var lite låg. Tänk ändå vad mammor har bra hörsel när det gäller sina barn. Bara det i sig är ju helt otroligt att det finns en annan människa som direkt HÖR hur man mår. 
Att sedan få den gåvan och glädjen att fortfarande ha en pigg och alert mor i livet är inget annat än en välsignelse i sig. 

Sedan pratade jag med mig son, han frågade hur jag mådde och jag svarade att det väl var helt ok, ish. 
- Ok är bra, säger sonen. Helt ok, faktiskt. Han har ju helt rätt. Som så ofta. 

Ja, det är ju precis exakt så det är. Helt ok är bra. Riktigt bra faktiskt. 
De där små kornen av komplett lycka är ganska få och vore det fler så skulle vi nog inte uppskatta dem lika mycket. 
Men bara det faktum att ha möjligheten att få byta ett par ord med de två personer i livet som är mitt nord och syd ( förutom Kärleken som är öst och väst), de två som är de största planeterna i mitt solsystem. De två som betyder mest.
Det är en välsignelse i sig. 

Det finns ett underbart utryck på engelska som heter " to count your blessing" att räkna/uppskatta sina välsignelser. 
Det är inte så dumt att vakna och fundera över sina välsignelser. Vad just jag är glad och tacksam för.
Min familj, mina vänner, ja, det som gör dig lycklig. 
Ta dagen i tillfälle, det kanske är lite lugnare för dig också idag när det är någon form av halvledigt. Fundera över vad du är tacksam för. 
Tänd ett ljus på en grav eller i ditt fönster och fundera över dina blessings, dina välsignelser. 
Dessa tankar både värmer och stärker och det där varma ljuset i trakten av hjärtat lyser upp från insidan. 
Ok är faktiskt riktigt bra. 

Du vet vid det här laget att jag är ganska bra att prata med och lyssnar också riktigt bra. Terapeut på köpet. Behöver du den sådan person, så hör gärna av dig. För kontakt, klicka här. 

jag önskar dig en väldigt fin helg,
Cathrine





 





 

tisdag, kl 07:04, kaffe på sängen, tacksam. 

Note to self,
det är inte för sent och jag är inte för gammal. 
När det gäller kärlek så har det senaste året verkligen levererat på den fronten. 
Mer kärlek och lycka än vad man kan tro är möjligt. 
Men så är det tydligen. Inte för gammal och det är inte för sent. 


Men livet handlar om så mycket mer än kärlek. Det var faktiskt det som jag hade tänkt att vända och vrida på en smula. 
Man är aldrig för gammal och det är aldrig för sent för något egentligen. 
Lärande, läsande, personlig utveckling, förändring. 
Allt är möjligt. 

Jag satt med en av mina favoritgrupper förra veckan, en av de kvällskurser som gärna vill fortsätta sin utveckling och fortsätter att ses hos mig en kväll i månaden. 
Vi pratade om att när det "rätta" är enkelt.
Inte bara för det intellektuella men även för det kroppsliga.  Att välja den vägen som är lättast att gå. Både för kroppen och själen. 

En klok mentor, konstnärinnan Birgitta Watz förklarade det hela väldigt tydligt för mig för många år sedan. 
Hon beskrev livet som en stark flod och istället för att försöka klamra sig fast vid en stock och försöka få den att navigera upp för en biflod , att istället stanna kvar i den starka forsen och följa med strömmen. 
Hålla huvudet ovanför ytan, var nog uppmärksam på hur vattnet rör sig, och sedan bara modigt hålla rätt kurs, framåt. 
Följa med livet.

Min egen livsläxa började för tre år sedan då jag ensam gick pilgrimsvandringen i fem veckor. 
Jag lärde mig vad ödmjukhet, enkelhet och tacksamhet betyder och i dess mest praktiska form står för.
 Egenskaper som idag har blivit en del av mig. Sådant som tidigare låg så långt från den person jag var då.
Jag har också fått möta kärlek. Jag har fått turen att få uppleva hur ren och oförfalskad kärlek ser ut, i sin renaste form. 
Inte kärlek "pimpad" med blingbling, resor och lyxhotell, utan avskalad, ren godhet. 
En blomma, en gest, en kopp kaffe på sängen, en vänlighet utan förväntad retur.

Då är förändring så enkelt. För min del är det mycket mindre Netflix och jag har börjat läsa igen, efter många år utan böcker.  Mycket, mycket mindre vin, nästan inget alls faktiskt. Och väldigt tidiga kvällar, så skönt.
Det är aldrig för sent. Man är aldrig för gammal. 

En läxa för mig att förstå och lära sig. 
Storheten i det lilla livet. 
Och jag går helt tyst, tacksam, bredvid och bara förundras över livet. 


Hoppas du får en bra tisdag.
Cathrine







 





 

onsdag, kl 07:19, i sängen, med kaffe på sängen


Tack för alla fina brev och reaktioner!
Härligt att ni läser, tycker, tänker och hör av er!
Roligt att starta en positiv snöboll och låta den rulla och få ett eget liv. 
Tack vare er. 
Veckans (kanske) sista inlägg handlar fortfarande om det där med kärlek, singel, gift, sambo och livet i vår ålder. 
Spännande ämne som berör många har det visat sig.


Igår kom G till tals, hon hade skrivit ett så klokt inlägg om viljan och möjligheten att leva själv, och hur vi faktiskt är den första generationen som har den förmånden att få bestämma över våra liv och hur och med vem vill leva detta liv. Sambo eller singel. Du bestämmer själv.

Nästa vinkel på dessa funderingar kommer från en annan väninna, H som upplever en annan sida av samma mynt, nämligen frågan om varför hon som är så söt och trevlig fortfarande är singel..
Så här skriver H:


"Det intressanta är att att jag också får en hel del reaktioner, menande blickar och suckar för att jag INTE träffat någon ny att slå mig ihop med trots att det gått ”så många år” sedan jag gick igenom min skilsmässa.
Jag får ständigt höra kommentarer som ”varför har du inte nån ny, du som är så trevlig”, ”är det inte dags att gå vidare efter alla dessa år”, ”det ÄR JU roligare att vara två”, osv. De flesta kommentarerna fälls utan att fråga om jag vill, eller för den delen ”anstränger mig”, för att hitta en ny partner. 
Min poäng är att hur man än gör i denna mogna ålder så finns det så många åsikter om hur vi ”borde” eller ”inte borde” göra - när valet faktiskt är vårt eget, - utan andras åsikter eller fördömanden!"


Så väldigt bra skrivet, tycker jag. 
Du som är så söt och trevlig...borde väl ändå träffa någon...
Hur sjukt är det, egentligen?
Vill jag inte dejta, så är det min ensak. Det är verkligen inget som säger eller lovar att livet blir så förtvivlat mycket bättre "för att man är två". 
Jag brukade kalla mig för enastående istället för ensamstående, under de perioder jag var singel.
Alltid retade det någon! :-)

Jag pratade med en väninna som precis gift sig nyligen och vi konstaterade ganska "matter of fact att man får lov att pussa en del grodor innan man träffar någon prins, om det är det man är ute efter. 
Och att det faktiskt finns lika många snälla och vänliga män som kvinnor därute. Men tänk såhär, vill man ha en ny tjejkompis så tar det lång tid innan man hittar den man verkligen vill hänga och umgås med, och samma sak gäller för män.
Första bästa blir oftast INTE så bra. 

Och vill man inte pussas, inte hänga med grodor och trivs med livet precis som det är, så är det helt i sin ordning. 
Tänk om vi kunde ägna mer tid åt att göra gott, säga snälla saker, göra andra människor glada, istället för tvärtom?
Börja med dig själv. 

Vill du göra något roligt för dig själv till våren? (vare sig du är singel eller sambo ( ta med gubben/gumman) så tycker jag att du ska hänga med mig och Fredrik Ölander på vårens bästa pilgrimsvandring, en vecka längs Camino de santiago de Compostela. 
Vi kommer denna gång ha extra fokus på hälsa och måbra. 
Så, häng med!  Gör dig själv glad. En garanterad endorfin, serotonin och dopaminkick. Det kan jag lova. 

Mer info om pris och resa, klicka här. 

kram!
Cathrine



















 

tisdag, kl 07:26, med kaffe på nya fina natttduksbordet. Samma lycka varje morgon.
 

Många gillade det jag skrev igår om en del av de attityder jag möter som "nyträffad" i denna ålder i livet. 
Ömsom vin, ömsom vatten om man säger så..
Jag fick ett underbar kommentar av min kloka väninna G, som jag gärna saxa och delar med mig av....


" Jag är ju en av dem som lever ensam.
 Jag är ju även en väldigt historieintresserad person. Om man tittar ur det perspektivet på varför allt fler lever ensamma kan svaret vara - för att vi kan.
Under vår levnad har lagstiftningen förändrats till vår fördel. 1973 avskaffades sambeskattningen som medfört att kvinnans lön slogs ihop med mannens varvid skatteeffekten totalt kunde innebära en försämring för hushållet.
1982 lagstiftades om att alla yrken skulle vara öppna för båda könen. Plötsligt kunde kvinnor bli både produktchefer (som jag 1986) och präster, dvs utbilda sig till yrken med bra löner.
Detta tillsammans med att preventivmedel blev lagliga och tillgängliga för alla, och att fri abort infördes på 1970-talet, förändrade förutsättningarna för Sveriges alla kvinnor. Plötsligt fick vi makten över vår kroppar och vår ekonomi - dessa feminismens grunder: att kunna försörja oss själva. Det har lett till möjlighet att leva själv. Ingen behöver längre stanna i ett äktenskap av ekonomiska skäl.


Sedan är det det där med kärlek.
 Flertalet av våra jämnåriga män är uppvuxna i familjer där mamman varit underordnad pappan både ekonomiskt och psykologiskt. Gossarna hade en mamma med hembakade bullar att gå hem till. Självklarheten i att mamman skötte hushållet behöver inte diskuteras. Men det är inte så konstigt att våra jämnåriga män i vuxen ålder har liiite problem med jämställdhetsfrågor Deras liv har ju snarast begränsats av den lagstiftning som gett oss kvinnor de rättigheter jag nämnt ovan.


 Jag tänker att det vore bra om fler kvinnor slutade betrakta sig som misslyckade personer som gett upp. Vi är ju första generationen som har makt över våra liv, något som yngre kvinnor ser som en självklart. I alla fall om de valt att skaffa sig den utbildning som även den är tillgänglig för alla."

Jag blir själv alldeles lycklig av G´s rader och tankar. 
Vi missar ju ibland det historiska perfektivet och det faktum att kvinnor idag har ett val. 
Det är vi, i vår ålder, den första generation kvinnor som kan välja.
som har makten över våra liv. 

Det är "Pippi-power". 
Det här har vi inte gjort förut, det ska nog gå bra. 

kram, 
Cathrine
 

måndag, kl 06:54, i sängen, med kaffe på nytt nattygsbord.

Lycksökerska, manslukerska eller bara gammalt hederligt oseriös?
När man "hittar kärleken sent i livet" för man minsann höra både det ena och det andra. 
En hel del snörpta munnar får man också se. Förvånadsvärt många faktiskt.


Jag läste en bra krönika i DN i fredags, på Insidan. En kvinna i min ålder som gift om sig för tredje gången och stötte på en hel del ifrågasättanden. 
Måste ni verkligen gifta er, är det nödvändigt, vad ska det vara bra för ... osv.
Själv så är jag ju lite teflonig till sättet ( det rinner av mig), så jag bryr mig inte så mycket om vad folk tycker och tänker, men den där artikel satte faktiskt fart på tankarna hos mig. 
Epitetet manslukerska fick jag  ( av en man) för något år sedan när en väninna och jag var ute på något galej. Sansat sådan om jag minns rätt. 
Att överhuvud taget dejta i denna höga och aktningsvärda ålder (61) är knappt något man ens talar om. Att man då och då faktiskt träffar någon ska vi inte tala om. Usch så dagsländigt och... lättsinningt det hela verkar. Hua. 
Man framstår som något väldigt oseriöst och tonårsflamsigt. Herregud, gifta sig flera gånger under ett och samma liv...
Jag funderar på varför det är "finare" att vara gift med en och samma gubbe i 40 år, och varför allt annat är mindre bra. Mindre fint liksom.
Lycklig eller inte verkar spela mindre roll i sammanhanget. 

Jag har många väninnor som lever singel. En del för att de vill det, andra för att de inte hittat den rätte. En del som fortfarande letar aktivt medan andra har resignerat och funnit sig i ett liv som ensamstående.
Själv hade jag nog slutat dejta och börjat nöja mig med livet som det var, skulle precis gå ur Match när en man från förr seglade förbi på skärmen. 
Tänkte att ett glas vin kan man alltid ta, åtminstone för att höra vad som hänt med hans liv sedan vi sågs senast ( för 45 år sedan). 
Han resonerade detsamma. Max en halvtimme hade han avsatt för vår dejt. 
Resten är historia som man säger, och nu är vi förlovade, bor ihop och gifter oss till våren.

Min plan som ung var helt klart att gifta mig och förbli gift med en och samma man ett helt liv. Precis som mina föräldrar hade gjort. Lyckliga dessutom.
Nu blev det inte så. 
Det blev olika perioder i livet, med olika män. För det mesta långa och väldigt comittade förhållanden som alla varade länge och resulterade i barn i det ena fallet och stark önskan om familj i det andra. Tyvärr kom livet emellan och ville annorlunda.    
Vart vill jag komma med detta resonemang?
Kanske att stanna upp och fira livet. I varje form och skepnad det än har. Livet, carpe diem, fånga det, lev det. Njut av det. 
Fira livet. 

Vill du också fånga livet, låt då inte din kropp sätta stopp för det. Jag träffar så många kvinnor som inte älskar sina kroppar och därför inte låter någon annan heller få en chans att älska dem. 
Jag hjälper dig att komma iform, fysiskt eller psykiskt. 
Du förtjänar att få må bra. Det är faktiskt något vi alla förtjänar. 
Kontakta mig gärna, så hjälper jag dig till kropp du vill ha roligt tillsammans med!
Klicka här. 




 










 

torsdag, kl 06:45, i sängen med en kopp kaffe på stolen som just nu är mitt nattygsbord. 

Idag ska det handla om tacksamhet.
En mening har gått på repeat i mitt huvud sista veckan.
Jag gick i många år till ett mycket duktigt medium. Hon började alltid med en mediation där hon gick igenom hela kroppen för att koppla av och stilla klienten.
De sista orden gick alltid till hjärtat, som skulle vara upplyst av "ett vackert vitt ljus". 
Nu vet jag precis hur detta ljus ser ut, för jag får vara med om det, varje dag. 
Varje morgon. 


Jag gav mina klienter i kvällskursen i hemläxa att fundera över vad de är tacksamma för. Ur dessa funderingar kommer nästan alltid tankar kring tacksamhet för den hälsoförändring de har unnat sig själva och hur självsnälla de är mot sig själva. Det är ju enkelt att vara snäll mot andra, men så svårt att vara snäll mot sig själv. 
Genom att fundera i dessa banor bygger man och reparerar man nämligen självkänsla. 
Något som brukar få sig en rejäl törn när man inte tar hand om sig, äter fel och inte sköter om sin hälsa. 
Så det är sådant vi jobbar med på mina kvällskurser. 

När man ger en sådan hemläxa så funderar man självklart i samma banor. 
Jag får numera alltid kaffe serverat på sängen. En glädje och källa till tacksamhet i sig själv. 
Härom morgonen gick jag upp tidigare, och tänkte ta min egen kopp som stod klar på bänken i köket. 
Den var full med hett vatten! Även termosen där resten av kaffet brukar vänta på mig, var fylld med kokande vatten.
Det tog en sekund innan jag fattade varför...
Alltsammans för att jag skulle få en kopp kaffe som var så varm som möjligt.
Allt detta, detta värmande och all denna omsorg utan att jag ens visste om det eller detta blev ens fått det berättat för mig...
DET är omsorg och kärlek. 
Det är jag tacksam för. Så oändligt tacksam.

Hur ser dina tankar kring tacksamhet ut? Vad är du tacksam för idag?

Har du funderat mer på min utmaning att under en månad undvika, socker, mjölmat och mejeri? 
hur mår du? Hur går det?

Är du nyfiken på kursen, vill du hänga med på nästa kurs?
Eller träffas privat och ta en timme tillsammans?
Hör av dig, klicka här för kontakt. . 


Jag hoppas du får en bra torsdag.
Cathrine









 









 


 

















a på knappen ”Redigera text”. Bilden kan du ändra eller ta bort i ”Ändra bild”. För att dra in nya block klickar du först på knappen ”Skapa innehåll” och väljer sedan vad du vill ha.

IMG_0752 IMG_0752

tisdag, kl 06:53, med kaffe vid sängen, i nya hemmet och nya sängen. 

Igår träffade jag min terapikompis och vän PG, och han ställde en väldigt rak fråga till mig (jag gillar sådana frågor).
Varifrån får du din livsglädje ifrån?
Man skulle ju kunna sälja din glädje, speciellt när du du den där gesten med armarna i luften.


ja, vad svarar man på en sådan fråga?
Man börjar fundera på var och när den där speciella glädjen började spira. 
Jag vet faktiskt platsen och tiden. 

Det var 2 juni 2017. Jag hade gått en vecka på min långa pilgrimsvandring, 5-veckorsvandringen tvärs över Spanien mot Santiago de Compostela. 
Jag var hög på lycka över allt jag fick vara med om, hög och rusig på livsglädje och kände mig som Tigger i Nalle Puh över allt jag klarade av och faktiskt fixade riktigt bra.
Någonstans där på vägen fick jag tillbaka min grundglädje, hittade min ödmjukhet, min tacksamhet och förstod begreppet enkelhet.
Det behövs så lite för att vara tacksam för så mycket. 

jag var rädd att förlora den förmågan när jag väl kom hem till vardagen igen och alla bekvämligheter, men den oron visade sig vara ogrundad. Den hade kommit för att stanna.

Förstå mig rätt, och läs mellan raderna, det är klart att det blir svart ibland. En fnurra på kärlekstråden, en nära anhörig som mår väldigt dåligt, en oro för hur framtiden ska se ut... alltsammans sådant som självklart skapar mörka moln även på min himmel. Jag är ju inte mer än människa.
Jag har varit lite "skör i kanten" inför förändringar i livet och med flytten, och en självklar oro över att ett snabbt samboskap ska bli ett hopp i en galen tunna. Och oroat mig helt i onödan, för detta är nog bland det bästa jag gjort. Att flytta ihop alltså. 
Som sagt, människa. 

Men, jag studsar tillbaka, jag är snabbt på benen. Snabbt i zonen igen. I glädjezonen. När man en gång har hittat platsen där det där bubblet bor, där den där livsglädjen finns, så hittar man snabbt tillbaka.  
Enklare och enklare, snabbare och snabbare för varje gång. 
Märkligt, men så är det faktiskt. 

Visst blir det tvära kast. I alla fall till synes tvära kast. Men är det inte så livet självt ser ut. 
Glädje och sorg. 
Man måste ju känna att man lever, liksom. Tänker jag. 
Och det gör man faktiskt väldigt mycket, i alla fall när man sträcker armarna upp i luften. Då är det svårt att inte vara glad. Pröva själv. 

Behöver du hjälp med att hitta tillbaka till din grundglädje? 
Följ med mig på en PW så pratar vi. Hittar tillbaka till din grundglädje. Vad just du blir glad över.
Orkar du inte gå så ses vi på mottagningen. 
Har du lust så hänger du med mig och Fredrik Ölander på nästa års veckovandring längs pilgrimsleden en vecka. 
Vi går tillsammans på skattjakt efter livsglädjen.
Kontakta mig här. 
Läs mer om höstens kurser och vårens äventyr, här. 

Jag hoppas vi ses!
Cathrine
 

onsdag, kl 06:45, med kaffe på köksstolen som just nu är mitt nattduksbord, kaffe på sängen, termos i köket. Kärlek tror jag det kallas och jag är så glad och tacksam för det. 
Stor, varm och god kärlek. 


Idag ska det handla om bröst. 
Bröst och mat. 
Eller snarare vilken sorts mat som INTE är så lyckad för dem som drabbats av cancer eller kanske bär genetiskt på risken att utveckla cancer senare i livet. 


Alla har vi en väninna som drabbats av bröstcancer. Just min väninna överlevde, men det är fortfarande väldigt många som inte gör det. 
Dessa rader går till dem. Vi hedrar dem genom att hjälpa andra. 

Det började med att jag skrev om mjölk och mejeriprodukter i måndags. Det blev ett himla liv som ni säkert fattat. 
Igår var jag lite stukad och sårad, idag är jag bara arg. 
(deppigheten har lagt sig, tack och lov. Förmodligen 5 HTP som börjar verka) 

Ingenting sker ju av en slump tänker jag. 
Hade jag inte skrivit om mjölk, ost och andra mejerier så hade aldrig mina vänner läkarna och näringsterapeuterna kommit till mitt försvar och skickat bra studier. 
https://www.healthnutnews.com/doctors-petition-fda-to-require-breast-cancer-warning-label-on-cheese/?fbclid=IwAR1nOSIAJNz1qT6cQezESFsDmrx48rroBLOmu998BmKgZQusaUY8aQYF-qs

Då hade jag aldrig fått denna kommentar som jag nu saxar anonymt ut mitt FB flöde igår...

" jag har haft bröstcancer med spridning till hjärna,lunga, lever, lymfa och skelett, fick cellgifter under många år som inte fungerade alls. Enligt läkarna så hade jag 8-10 veckor kvar att leva 2001. Det var först när min syster som är forskare i genetik och onkologi kollade upp kopplingen mellan bröstcancer och mejeriprodukter som jag slutade med detta och fick stopp på tillväxten av tumörer."

Dessa rader borde alla kvinnor läsa.
Och sedan välja själv. 
Jag säger inte avstå allt du gillar i resten av livet. Jag säger avstå socker, mjöl och mejeri under en period och se hur du mår. 
Du kanske minskar i vikt precis som NIkke som svarade med en kommentar på gårdagens blogg (läs det gärna!).
Du kanske stoppar inflammatiioner i leder och muskler. Du kanke blir lugn i magen, du kanske sover bättre, du kanske slipper akne, du kanske slipper att jämt vara så trött och hängig, du kanske blir mindre deppig...
Vad har du att förlora?

Testa en månad. En måndad utan socker, mejeri och mjöl. Inte räkna några kalorier, inte räkna några kolhydrater. Inte "banta". Bara äta kött, fisk, ägg, kyckling och MASSOR av grönsaker.
Bara låt bli mjöl, socker och mejeri under en månad. 
Är du med? Antar du utmaningen? Gör gärna en kommentar i fältet nedan. 
Nu går startstkottet för vår egen "rosa månad". en månad utan rosa godis, rosa bullar , eller annat trams. 
Gör ett rosa mos ikväll istället, på rödbeta och potatis. 

Nu börjar vi samla en månads hälsoeffekter. 

NU BÖRJAR VI!!!!

kram, Cathrine

 
 

tisdag kl 07:40, med kaffe på köksstol brevid nya sängen, i nya lägenheten.

Jo, lite skör i kanten är jag allt.
Märker konstigt nog av åldern i lägen som dessa. 
Lite mindre av allt. Ork, lust, kraft...
Så jag säger som den färgstarka kvinnan på bilden ovan, jag håller med om i stort sett allt...
Nåja.


Det blev en animerad diskussion på FB igår över ett inlägg jag gjorde ang mjölk. Det skulle egentligen hamnat på en FB grupp, 8/800, men hamnade egentligen av misstag, i huvudflödet.
Tänk så mycket åsikter vi har om mjölk! En helig ko, om man så säger..
Och allt jag skrev var att det kan ju vara värt att testa att utesluta/undvika mejeri under en period för att känna skillnaden i kroppen.
Aj, vilket liv det blev. 
Är man lite skör i kanten ska man undvika alla barikader och speciellt sådant som mejeriprodukter. 
Note to self. Mjölk och mejeriprodukter är toppen. (not) 

Ja, skör är ett bra ord just nu...En väldigt nära anhörig mår väldigt dåligt och det påverkar det mesta. Inget i livet känns riktigt roligt när de man älskar mest inte mår bra. Så är det bara.

Blir faktiskt också skör av flytten. En del av oss är inte gjorda för mer än en viss mängd flyttar under ett liv. Jag tror jag har överskridit den kvoten rejält. 
Nu är det inte många dagar tills själva lasset går, även om jag bott heltid i nya lägenheten i ett par veckor. 
Bävar för fredag. Gillar verkligen inte flyttlass...
Minns en god väninnas ord, vid en av hennes och makens många flyttar, att därifrån skulle man få bära henne ut med fötterna före..
Jojo, de har hunnit flytta både långt och flera gånger sedan dess.
Om Annica var i Stockholm nu så skulle jag nog hyra in henne för lite flyttorganisation. 

Men det är lite härligt med hela processen. Just nu har vi ett helt tomt sovrum, bara nya fina dubbelsängen som tronar i mitten. 
Med lite färg och nya möbler ( och lampor) blir det toppen. 

Skulle du också av någon anledning känna dig lite skör i kanten så kan jag med fördel rekommendera lite uppiggande aswaganda (hälsokosten) för extra ork och lust, samt GABA (hälsokosten) till kvällen för lugn och ro. 
Det funkar faktiskt utmärkt. 

Du missade väl inte Anders Hansen och hans utmärkta program i SVT Din hjärna? Se annars gärna på SVTPlay. 
Det handlade mycket om hur du faktiskt kan påverka ditt humör och hur du mår genom hur du rör dig. 
Väldigt sevärt. 

Behöver du mer tips, råd eller pep, så tveka inte att höra av dig till mig så löser vi det tillsammans.  Klicka här. 























 














 

IMG_2293 IMG_2293

Onsdag, kl 08:18, sista natten i provisoriska sovrummet, tills nya sängen kommer, idag. Fortfarande med kaffe på nattduksbordet. 

Jag minns väl när denna ledsamma bild togs på mig i somras av min väninna M. 
Kärleken och jag hade fnurra och jag var så bottenlöst ledsen. 

Det ordnade sig efter ett par dagar, och nu lyser solen ljust och varmt över ett väldigt vackert och kärleksfullt förhållande som i dagarna ytterligare förstärks genom att vi flyttar ihop. 
Då borde man väl vara lycklig, eller hur?

Och är man det inte, så måste man sätta sig ned och fundera varför. Så jag tänker och tänker. 
Det är som om filmen som går på skärmen framför dig just nu körs i svartvitt, fast du är helt säker på att den är inspelad i färg. Någon måste med andra ord ha kommit åt någon inställning.

Igår kväll kom jag på vad det var. Jag gillar inte förändringar. 
Jag gillar inte att flytta. Jag gillar inte att möblera om. Jag gillar det verkligen inte.
Trots att jag vet att det blir bra till slut, det finns ett slut på en flytt och allt blir toppen, så är jag så väldigt låg och ledsen. 
Inget är kul. 
Gå till en del jobb? Nej, hu så hemskt. Träffa kompisar, nej det orkar jag inte. 
Dra igång nya projekt? Nä, jag vill hellre ligga under en filt och titta på Netflix. 
Ja, du fattar.... inte bra.
Har man ovanpå det alltid ha några nära och kära att ständigt oroa sig för. Ja... då blir det rejält motigt. 

Ja du hör ju. Inte ens jag som alltid är så där outhärdligt pigg och glad är det jämt. 
Men du vet ju också att jag alltid försöker hitta en väg ut ur mörkret och gärna tar hjälp där det finns tillgängligt. 
Mitt gamla knep, att gå sig ut en depression är alltid ett säkert kort. Ljus i ögonen varje dag låter kanske banalt men det funkar. Jag lovar. Kanske inte så kul att komma ut just nu, men rejäla regnkläder är ett hett tips.
Vidare så petar jag just nu även i mig ett naturligt anti depp, som heter 5HTP, det fanns tidigare att köpa på hälsokosten men finns numera bara på nätet. Gjort på en ört, griffonia och väldig effektivt. 
Sedan tar jag gärna GABA en signalsubstans som bidrar till lugn i hjärnan och bättre sömn. Finns på hälsokosten.

Vidare så är det extra viktigt att under deppiga perioder ändå försöka äta vettigt. Undvika socker, mjöl och mejeri som verkligen inte gör dagsformen någon nytta.
Jag försöker också att ligga i ännu mer med kosttillskott i form av extra vitaminer och kollagenprotein, D-vitamin och Omega 3. 
När hjärnan är slut brukar kroppen inte ligga långt efter. Bra med extra stöttning då tänker jag.

Sedan är det "bara" ( inte så bara) att stillsamt försöka sätta en fot före den andra och långsamt försöka ta sig i den riktning man tror är "land" och säkerhet.
Inte helt enkelt, jag vet. 
Klappa fint på sig själv och säga snälla saker till sig själv. 

Själv ska jag ägna dagen åt att ta emot vår nya dubbelsäng, och sedan pyssla om nära och kära.
Det finns ju som bekant grader i helvetet. 

Behöver du också någon som lyssnar och stöttar och som faktiskt förstår exakt vad du menar, så hör gärna av dig. 
Jag är bra på att lyssna. Blivit en riktigt duktig terapeut efter alla dessa år. 
Du när mig här. 















 












 











 

tisdag morgon, kl 07:17, med kaffe på sängen, i nya hemmet.

Att få flytta ihop med en människa man älskar är en gåva.
Att överhuvud taget få förmånen att träffa någon man vill vara med och leva resten av sitt liv med, är gåva. 
För allt detta är jag så väldigt djupt tacksam. 

Men, jag kan inte låta bli att muttra lite ändå, om andra saker, inte om Kärleken ( han är toppen). Det handlar om oss kvinnor. Om hur vi saknar den där förmågan att hålla ihop och vara lojala mot varandra. Å andra sidan, nu när jag funderar på det, varför skulle kvinnor egentligen vara mer lojala mot varandra än vad män är? Är män mer lojala mot varandra? Har DU en synpunkt, lämna gärna en kommentar nedan. 
Nåväl, min poäng... jag har senaste tiden sett flera händelser där kvinnor är rent ut sagt ruttna mot varandra. 
En kollega och väninna till mig upptäckte att hon är kopierats rakt av, långa stycken som en sk hälsomännniska har kopierat och sedan salufört som eget material och håller dessutom kurser i detta. Seriöst, hur tänker man då?

En annan väninna till mig är nu plötsligt trakasserad och stalkad av sin killes exhustru som dessutom ringer upp och kallar den stackars människan för "lycksökerska"...
Jag menar, herregud...vem kommer på sådana dumheter?
Nättroll ska vi inte tala om, snälla vänliga äldre kvinnor som förvandlas till nätmonster och sitter och publicerar elakheter om andra kvinnor på nätet. 
Skaffa er ett eget liv tänker jag stillsamt. 

Så med ett litet stillsamt "make love not war" tänkte jag lämna dig med en varm önskan om en bra tisdag. 
Själv ska jag åka in till stan och packa flyttkartongen i den gamla lägenheten tillsammans med den vänlige sonen som kommer över och håller lilla mamma sällskap. 
Sedan blir det klientarbete i eftermiddag.
Det är just nu det bästa jag vet, att sitta med klienter på nya mottagningen. 
Det blir så mycket nytta och glädje gjort där. Jag har fått en så väldigt fin mottagning i stan med den bästa energin. 
Känner du att du eller någon du vet skulle behöva en "prattimme", så hör av dig, du kan boka direkt på hemsidan här. 

Vill du läsa mer om vårens pilgrimsvandring eller höstens olika kurser så går du direkt hit. 

Snart börjar ny 4 veckors kurs i Mosley/Schück metoden som gör så gott för hälsan!
Välkommen!

kram, Cathrine



















 

tisdag, kl 08:21, i egna sängen, med kaffe på lilla brickan. 

OJ!! Ni ville verkligen läsa om artros!!!
Ja, verkligen!
Det betyder att vi fortsätter att prata om det.
So here goes. 



Jag kan inte låta bli att visa er min femårsplan. Så här ser den ut.
Min plan är är att vandra en vecka varje år med en grupp längs Camino de Santiago de Compostela.  Mina Caminoheroes. Mina hjältar. 

Du och din grupp går en vecka varje år, närmare Santiago för varje år. 
Jag går en sträcka varje år med varje grupp. Så om fem år går jag alla fem sträckorna, i fem veckor, 80 mil.
De som går med mig får varje år ett märke, att sätta fast eller hänga runt ryggsäck eller väska/jacka.  
Min förhoppning är ju att många ska vilja gå alla fem "benen" på sträckan, men förstår såklart att det blir både avhopp och tillhopp under åren som går. Livet kommer ju emellan som vi brukar säga...

Men det är för mig det bästa, enklaste och klokaste moroten för att hålla mina artrosknepiga knän igång. Massor av rörelse och massor av nyttig, antiinflammatorisk mat som ger mig styrka och näring att hålla mig i bästa formen. 

Jag väljer därför bort all gluten, dvs mjölmat, pasta och bröd. Det är sådant som driver inflammationer och gör att iaf jag får väldigt ont. ( och de flesta med mig).
Jag väljer också aktivt bort allt socker och all mat som innehåller socker ( läs sushi). Detta även för att inte göda jästsvampar i tarmen som exempelvis candida, som ger mig svampinfektioner och urinvägsinfektioner. 
Jag äter därför också små mängder frukt och bara i säsong. 

På min egen lista över NEJ-mat och Sällan-mat står står även mejerivaror. Jag är absolut inte laktosintolerant men får en svullen och gasig mage av komjölk, och mår dåligt att fettet i grädde och märker direkt på hyn när jag undviker ost. 
Så för min del så skippar jag helst alla typer av mejeri och dricker havre i kaffet. 

Det blir väldigt enkelt en livsstil som iaf för min del fungerar väldigt bra. 
Jag håller vikten helt utan problem och det har liksom blivit ett ickeproblem, vilket vikt borde verkligen borde vara, i min ålder iaf. 
Med en lugn, platt mage som inte behöver kämpa med att bryta ned sådant den inte mår bra av så mår jag allra bäst och ger mig själv de bästa förutsättningarna för att kunna långt och länge. 

Vill du ses för en privat sittning och prata vidare om din kropp och vad den bäst behöver för att må bra?
kontakta mig så möts vi på mottagningen i Stockholm eller via Skype/Face time eller annat sätt som passar dig.
klicka här. 

Vill du förhandsboka en plats på nästa års vandring, klicka här!

Vill du att att jag ska skriva om något annat som du är nyfiken på? Skriv då gärna i fältet nedanför så kommer det bums!

kramkram! 
Trevlig tisdag!
Cathrine









 



 













 

måndag, kl 07:43, (jag ligger efter), med kaffe på sängen av maken.

Jag är ju som du vet ute och går mycket och långt. 
Trots att jag har artros i alla leder i ben och höft.
Så länge jag äter på rätt sätt är jag faktiskt helt smärtfri. 
Slarvar jag är smärtan där direkt!


Så här gör jag för att hålla mig smärtfri, pröva du också i en månad och hör sedan av dig till mig och berätta hur det gick för dig!  Sådant tycker jag är väldigt roligt att få höra, både det som fungerar och inte.


Metoden som fungerar för mig är rent antiinflammatoriskt. Man undviker helt enkelt mat/råvaror/produkter som vi vet driver inflammationer i kroppen och gör att vi får värk, mår sämre  - och får ont!
Det finns flera bra böcker i ämnet antiinflammatorisk mat, bla Maria Borelius böcker Hälsorevolutionen och Bliss. Forskaren Soki Choi är också inne på samma linje med sin bok Kimchi och Kombucha. Alla tre mycket, mycket bra böcker och nästan obligatoriska om man är road av detta ämne, eller drabbad.
Vidare så skriver även läkaren Stig Bengmark i sina bloggar och sin bok Välj hälsa om samma sak. 
Jag är med andra ord allt annat än ensam om mina teorier. 

Nåväl alla är olika och det kommer ta olika lång tid för dig att läka dina inflammationer i leder och rygg, vi får olika problem beroende på var vi har våra akilleshälar. 
För min del har det främst handlat om knä. Ryggen tränar jag så mycket och där har jag numera sällan ont. (så länge jag tränar). 

För min del handlar det om att helt och håller utesluta gluten, laktos och socker. 
Det vill säga mjölmat, mjölkmat och socker. 
Jag äter bara frukt nu under en kort säsong när frukten är svensk, färsk och nyodlad, sedan håller jag mig bara till bär.
Med tanke på att man får i sig dagsrasonen av C-vitamin från 3 (!) rönnbär per dag, och det finns mängder av dem på träden just nu, så tror jag inte att det är just skörbjugg vi kommer lida av om vi skippar allt socker från just frukt. 

Det som påverkar just mig mest är faktiskt bröd, i alla former. Bröd och pasta. Då prostesterar mitt knä direkt. 
Min man brukar skämtsamt fråga om min mage sitter i knäna. Och han är har onekligen en poäng där.

Jag undviker som som sagt bröd, smörgåsar och pasta och pizza i alla former. 
Lite glutenfritt bröd eller fröknäcke ibland, men helst inte. 

Jag äter istället massor med grönsaker, fisk, ljust kött (rött kött är inflammatoriskt och jag äter det med stor måtta) kyckling och ägg.
Såser och dressingar baserade på grönsaker, som tomatsås, avokado och pesto. 

För att även göra magen extra glad, hjälpa till med nedbrytningen i tarmen och tillföra goda mag och tarmbakterier äter jag någon form av syrade grönsaker varje dag, samt gärna ett tillskott i någon form, gärna Stig Bengmarks Symbiotika  (finns på Örtagubben, hälsokost) som jag rör ned i vatten eller lingon/rödbetsjuice på morgonen. 
I den drinken tar jag även ett multivitamintillskott i pulverform, ett sk grönt superpulver ( Bioracolous, finns hos näringsterapeuten Marlene Gustavsson) samt en skopa kollagenprotein ( upgrit.se) för att stärka lederna och ge muskeluppbyggnad hjälp på vägen. Kollagen är bra för hår, hud, naglar och brost i lederna. 

Vad tar jag mera, jo en sak till som jag aldrig missar och det är Omega 3 fettsyra, med tillsatt curcumin, dvs gurkmeja, det heter Mor Epa Move, och finns på hemsida med samma namn. sjukt effektivt för min del, iaf.

Låt oss göra oktober till en GÅ-månad! Börja med att läka din atros, träna mycket, gå mycket, du vet väl att bästa sättet att läka en atros är att röra sig jättemycket, även om det gör ont?
Det går inte att läka sig frisk eller smärtfri genom att vila.
Jag vet nu att det är en del av er som reagerar och säger att det är väl lätt för henne att säga...
Mja,, om du ser på bilden, så förstår du kanske att vandringen jag gjorde på 12 mil på fem dagar i maj inte var heeeelt smärtfri. Men sista dagarna kunde jag ta av knäskyddet för då gjorde inte knät lika ont längre. 
Jag hade slarvat med kosten innan resan och framför allt tränat för lite. 
så nu är det full fart med ny träning och nya vandringsresor.

Just nu har jag vandringar inbokade för de närmaste 10 åren , så det gäller att hålla sig på händer och fötter!!!
Så känner du att du ska testa min utmaning med kosten, träning, och lite tillskott och sedan hänga med mig och någon av mina kollegor på vårens hälsovandring till Santiago eller höstvandring längs Caminon, så tveka inte!
Gör din intresseanmälan på www.schuck.se 

Så går vi tillsammans snart!!
Cathrine
























 

fredag,kl 07:19,  ingen bra bloggdag som vi vet, kaffe på lilla brickan i egna sängen...

Tack, tack, tack och tack!!!!
Tänk så mycket kärlek och välvilja det finns och så mycket glädje för andra vi rymmer. 
Tänk så många som har hört av sig och gläds åt vår lycka, tusen tack. 


Jag vill ju med denna blogg, vare sig den har hetat Singel vid 60, Livet vid 60 eller 60 är det nya 60, förmedla ATT det finns ett liv vid 60 och hur härligt det faktiskt är. 
Och oundvikligt. 
Jag brukar tjata om hur roligt det är att vara just 60, för det har jag ju, som Pippi brukar säga, det har jag ju aldrig varit förut, så det ska nog bli spännande. 
Och det har det ju blivit. 

Några av mina kompisar våndas inför sina 60-årsdagar, andra är ledsna att de inte hittar någon att vara ihop med, andra är purkna över att jag jämt tjoar om hur kul det är i denna ålder. Jag får alltid "på moppo" när jag tjoar för mycket om hur härligt det är i denna ålder. 
Ja, vad säger man? 

Att bli äldre är ju liksom oundvikligt. Det handlar bara om hur väl jag tar hand om den här kroppen som jag färdas i. Hur länge vill jag att den ska hålla? Hur sköter jag mig? Hur äter jag, hur dricker jag, hur tränar jag?
( lilla mamma, 88 år, tränar nu på gym tre (!) ggr i veckan. Det är ALDRIG för sent) 

Att träffa någon i den här åldern är inte omöjligt, men liiite knepigare ( om man inte springer på en man man dejtade för 45 år sedan, efter klokt tips från rolig väninna) Leta där man står är därför ett bra tips.
De farbröder som finns därute är minst lika knepiga som vi. En del vill bara ligga ( det vill ju vi också för den delen..) andra vill fortsätta att vara gifta med sin fru ( det kan man ju förstå) och en del vill ha det "enkelt och kravlöst", vilket betyder att de inte vill gifta sig och flytta ihop. Det är det för övrigt inte så många kvinnor som vill heller, så det jämnar ut sig även där. De flesta i vår ålder har ju fina egna hem som de ogärna lämnar. 
Kort och gott, what you see is what you get. Vi ändrar oss inte nämvärt i denna ålder. Vi är inte 20 längre. ( och inte 50 heller för den delen) 
Men det betyder ju inte att man ska sitta hemma i stugan och trycka näsan mot rutan och undra hur det är därute, utan bästa sättet är trots allt att gå med i ett par dejtingsajter, typ Tinder och Match och komma ut och pussa lite grodor. 
Glöm inte att grodpussning snart är en olympisk gren om du frågar mig!  

Jag tror också mycket handlar om att släppa taget. 
Släppa taget om vårt tidigare liv.  Ingen vill höra någon som idisslar om sin tidigare gubbe, dumma fru eller tidigare liv. 
För min del handlade det väldigt mycket om att släppa taget om sådant jag förr trodde var viktigt. Statusmarkörer, livsstil, ekonomi, allt det jag trodde var viktigt.
Och nu, äntligen fattar att de vita frottésockor i öppna sandaler som jag dissade för 45 år sedan faktiskt inte spelar någon som helst roll, utan den som betyder något är den genomgode och vackre man som bär dem. 
Tänk om jag kunde gått bredvid mig själv för alla dessa år sedan och viskat det i örat på mig själv, this is the one. 
Tänk vad mycket tid och sorg vi hade sparat då. 
Men nu är nu, och det är det som är det viktiga. 

Så mitt råd,  och med ett litet glädjeskutt, inför helgen och för resten av livet, lev livet nu. Lev så det bara knakar. 
This is it. 

kram, Cathrine




















 
IMG_2734 IMG_2734

torsdag kl 07:07, med kaffe på lilla brickan, i egna sängen. 

Kära läsare, så var det då äntligen dags...
Att packa alla plastbackar (igen) och förhoppningsvis för sista gången på väldigt länge byta bopålar. 
Nu som sambo och snart blivande fru. 

Till dig som troget följt alla upp och nedgångar med mig i bloggen "Livet vid 60"  kan nu andas ut ( tror jag) och i framtiden läsa om hur det är att gifta sig och flytta ihop vid 60 och hur livet då ser ut. 
Naturligtvis fortsätter jag att skriva om kost, hälsa och allt det andra i livet. 
Men viktigast av allt, numera kommer jag alltid få kaffe på sängen. ( och termos med extra kaffe i köket när han går till jobbet).
Det är kärlek. 

Klart har det gått fort och klart att man inte kan föreställa sig vad detta kommer innebära, men samtidigt har man heller aldrig varit 60+ tidigare i sitt liv, och inte heller vetat att tiden numera är räknad på ett annat vis än tidigare. 
Sådana klyschyr som "resten av livet" och likande får ju liksom en annan innebörd, när man vet att livet inte längre är ett oändligt hav av tid. 

Jaja, om ett par veckor går flyttlasset och jag lovar att hålla bloggen uppdaterad om alla öden och äventyr på vägen dit och själva ihopflyttningen. 

Fördelen med att inte längre ens vara 60 (utan mer) så har man ju varit med om en del tidigare och fattar ju rent praktiskt vad som ska göras och hur det blir sedan. 
Men det är ändå det STORA samtalsämnet mellan oss. Vilket jag tror är BRA. Ju mer man pratar desto bättre. 
Förvånad blir man ju i alla fall. Gnissel blir det ju ändå. 
Tur att nya lägenheten är STOR vilket gör att man kanske får gå undan om det blir för hett...vem vet?
Omgivningen är glada. Båda familjerna  och alla söner verkar lättade. (undrar egentligen varför?)

Jaja, som du förstår så går det åt mycket tid just nu åt att sucka förundrat och fundera på allt som har hänt på så kort tid. 
(45 år + 6 månader) 
Men livet går ju faktiskt vidare utanför denna lilla bubbla. 

Senaste pilgrimsvandringen, mitt roliga 5 år projekt, gick fantastiskt bra och nu är det klart att det blir ny vandring varje år i september, med start från början, i St Jean Pied de la port, och så vandrar vi tillsammans en sträcka mot Santiago de Compostela.
En vecka under fem år, och om fem år når vi så äntligen Santiago och havet vid Finisterre. 
Är du intresserad av att hänga med på det spännande projektet, så titta in på min hemsida. 
Till våren gör jag ju även en hälsoresa med vandring längs Caminon, då går vi en vecka, in till Santiago och går 100 km på en vecka. 
Denna vandring gör jag med Fredrik Ölander, min bästa kompis. 
Denna resa är också "mixad" och det ska bli kul!!!

Nya kurser i Mosleymetoden och 8/800 rullar hela tiden så det är bara att hänga på när det passar, både IRL eller Online. 

Vi ses!
Cathrine







 

måndag, kl 07:04, i egna sängen, med kaffe på lilla brickan.

Jag stod i restaurangkök en dag i förra veckan. 
Två kvinnor i ett kök i många timmar blir många samtal.
Jag och Blixen pratade om livet, ålder och min rädsla för att dö nu när allt är så himla underbart i livet.
Då säger denna genomkloka människa så nyternt och redigt, 
- "Jo visst, en dag ska vi såklart dö, men alla de andra dagarna, då ska vi leva!


Illustration lånad av @broderauttexten

Och precis så det. 
Leva nu. Carpe diem. Fånga dagen. Dricka champagne på en tisdag bara för att det är kallt och gott. 
Välja livet. Stora tuggor och stora klunkar av det. 

Jag fick en kommentar härom dagen om att jag var för frejdig  och tänkte för lite på dem som var äldre. Jo, lite ödmjukhet saknades visst också. 
Ja, vad ska man säga?
Bloggen handlar ju om mig och min situation i just den här åldern. Och bloggen heter också mycket riktigt "Livet vid 60". 
Inte livet vid 75. Dit kommer jag ju iaf så småningom, och skriver säkert om det då också.
Men just nu gör jag precis det som min kloka kockkompis Blixen säger, alla de andra dagarna lever jag!  Mitt liv, just nu. 

Och jäklar vad det levs. Att få möta, det som kanske är livet stora kärlek i denna ålder, det är en gåva och en ynnest. Att få älska och bli älskad tillbaka så villkortslöst är något jag aldrig varit med om förut. 
Detta ljuvliga sockerdrickspirr i magen över att faktiskt vara förlovad, och snart sambo och gift är inget annat än magi. Och en gåva. 

En gåva var jag faktiskt också med om i lördags. Vi var ett gäng tjejer där några av oss ska påbörja en ny pilgrimsvandring tillsammans i morgon (!), så vi gick en "för-camino" på ett par timmar tillsammans. 
Vi började gå ute vid Hässelby Strand utanför Stockholm, och gick sedan i drygt 3 timmar, längs vattnet in mot Stockholm och åt lunch vid Alvik. 
Vilken härligt vandring!  Bor du i Stockholmstrakten och gillar att gå så kan jag varmt rekommendera det! Kanonhärligt! 
Vill man så kan man ju sedan fortsätta över bron och gå in till stan. Helt perfekt. 
En sådan dag är en gåva för mig. 

Nu känns det som jag fått in en rejält antal steg i benen för att vara väl rustad inför vår vandring. 
Vi kommer börja att gå rakt upp och tvärs över Pyreneerna, redan den första dagsetappen och jag vet av erfarenhet att det kommer bli tufft. minst sagt...
Men följ oss gärna, våra öden och äventyr på sociala medier, #caminoheroes2019 samt #fiveweeksfiveyears
Och håll gärna tummarna för att alla knän, ryggar och ben håller. Inte heller så många skavsår eller annat elände. 
Nej hela gruppen, alla tappra och modiga 13 girls ska gå i mål i Estrella om en vecka, lika pigga, friska och glada som när de började vandringen i St Jean Pied de la port.

Och när vi är hemma så startar höstens första kurs i 8/800, det finns en plats kvar till kursen som börjar 4/9, är det din plats?
Annars finns det alltid onlinekursen för dig som inte bor i Stockholm men ändå vill satsa på hälsa nu i höst. 
Vidare så fortsätter jag coaching och samtalsterapi både inomhus och utomhus, i form av en walk and talk.
Vidare så finns det en roligt matlagningskurs på agendan och massor mer är på gång, så stay tuned!!

Hör gärna av dig frågor eller funderingar! 


Nu är det dags att packa ryggsäcken och bestämma vilka kängor som får följa med denna gång.
så, Buen Camino. 
Vi ses!

Cathrine














 

fredag, ( ingen bra bloggdag) kl 07:39, med kaffe på lilla brickan i egna sängen.

Ja, fredag är som bekant ingen bra bloggdag, men jag skriver en bit i alla fall, för jag är så glad över att ha lärt mig ett nytt ord, kroppens glädje. 

Jag har senaste två veckorna haft några återträffar med grupper jag lett under våren i min metod, 8/800.
Det är alltid spännade att se hur det går för deltagarna när de får "flyga solo" med metoden. 
Jag brukar säga att detta är den bästa/sämsta hälsometoden som finns, för ingen misslyckas, och därför är det knappt någon som behöver gå på någon Steg 2 kurs. 
Lite skillnad mellan mig och Viktväktarna där det är inbyggt i metoden att misslyckas, komma tillbaka, och spendera mer pengar! 

Av alla jag träffat nu senaste veckorna på återträffarna så kan man dela upp dem i två grupper. 
Dels det gänget som har "unnat" sig både det ena och det andra under sommaren. De har inte gått upp något i vikt, men heller inte fortsatt nedåt. Det är ju jättebra tänker jag.
Sedan har vi den gruppen som fortsatt att äta enligt metoden, men som inte längre räknar kalorier. 
Dessa har fortsatt att i lagom takt dala vidare nedåt i vikt och några av deltagarna jag träffat har jag knappt känt igen, eftersom de ser 10 år yngre ut, så mycket piggare, friskare, gladare och hälsosammare. 
En av mina deltagare, Inger som är journalist med hälsa som sitt specialområde har nu sytt in varenda par av sina byxor då allt hänger på halv stång. Hon har på ett par månader gått ned mer än 15 kg.  Det lyser idag om henne och hon ser verkligen ut som hon lever som hon lär och skriver om. 
Numera går hon lätt ned på knä när hon behöver plocka upp något och cyklar varje dag ca 1 mil till och från jobbet.
För att hon orkar. 

En annan av deltagarna som också var helt självlysande, Lotta, satt och berättade för oss om den glädje hon upplever att kroppen har fått tillbaka. Kroppens glädje över att kunna röra sig utan smärta, utan att det gör ont, hur lycklig kroppen blir att få vara i balans och i god form. 
Det märkt så väldigt väl på våra kroppar när den är glad. 

Snart bär det av på höstens första Camino, jag har dessutom blivit tillfrågad om jag vill leda andra vandringar för andra företag och så bra som kroppen min mår, så ska det bli jättekul. 
Trots artos i alla leder så har jag inte ont någonstans, och går lätt ca 2-3 mil per dag utan problem. 
Det är tecken på en glad kropp som inte behöver kämpa med mat som ger inflammationer utan bara får mat som kroppen blir glad av.

Vill du hänga med på en kurs, Online eller IRL, en matlagningskurs, en privat konsultation  eller en vandring, titta gärna på hemsidan och se vad som skulle passa dig.

Själv ska jag nu gå ut och gå med min kompis Fredrik, gå och träna på Becore och sedan träffa en klient för en walk and talk. 
Och sedan träffa Kärleken för middag och bio. 
Livet leker. 
Jag önskar dig en trevlig helg, och hoppas vi ses i framtiden. 


 



 

onsdag, kl 07:17, hemma i egna sängen, kaffe på lilla brickan

Känner du  igen titeln på Anthony Bourdains bok Kitchen Confidentials, eller en kocks bekännelser som den hette på svenska?

Ja, är du lika matnördig som jag så kanske du minns den galne kocken som både skrev böcker och sedan reste jorden runt och upptäckte mat runt om i världen. 
Han blev tyvärr bara 61 år. 
Denna branch är hård, och många lever som varje dag var den sista med mycket droger och hårt liv. 
Jag tror inte Bourdain var något undantag från den regeln. 
 
Jag är själv kock, utbildad på dåvarande restaurangskolan Kristineberg och senare på Cornell University i USA. 
Jag har aldrig stått bakom spisen "under service" dvs då det är gäster i matsalen. Inte säker på att jag skulle palla trycket och stressen. 
Jag gillar att laga mat och jag gillar att "producera", men den stress och press som full matsal skapar är inte något jag önskar min bäste vän.

Men idag ska jag faktiskt stå i kök. Jag hjälper min superbegåvade kompis Blixten som driver ett konferenskök och vi vet i förväg hur många gäster vi har och när maten ska serveras. Ganska tryggt och lugnt med andra ord. 
Men visst, det ska vara 30-40 portioner riktigt varm mat på bordet, precis på minuten. Så visst finns det ett element av nervositet, men väldigt snabbt övergående. 
För övrigt är det bara roligt och härligt att få bryta vardagen med att hoppa i i ett riktigt produktionskök. 
Med kockrock och hela baletten. 
(kanske inte så välstruken. Jag får nog dra fram strykbrädan)

Jag gillar som sagt att laga mat i alla former. Hemma, hos kompisar, catering och matlagningskurser. 
Nästa spännande tillfälle blir när jag nu i september hyr fina ROT´s kök och har en kurs i 8/800-matlagning. 
Det blir roligt att få både berätta om min hälsometod och få möjlighet att laga mat med det i fokus. 
Vi kommer under en hel dag prata hälsa och hur man äter sig till ett lägre blodtryck, lägre blodfetter (kolesterol) och lägre blodsocker. 
Maten är ju naturligt antiinflamatorisk och vi kommer även prata surkål och annat nyttig probiotika för mage/tarm.
Ett riktigt hälsopaket med andra ord. 

Är du intresserad av att laga mat med mig och duktiga hälsojournalisten Inger Palm, så kika på min hemsida, och boka din plats.

Jag hoppas vi ses i framtiden, på någon kurs, online eller för ett hälsosamtal på mottagningen eller längs Djurgårdskanalen för ett walk and talk. 

( jag måste bara få berätta om den underbara bild min man skickade igår, när han visste att jag var ute med klient och gick, jag fick en bild på en pagegoja och en tusenfoting....)
Ja, så är det nog...


Nu är det dags att dra på sig kockrocken och börja laga mat! Tjo-ho!!!!

Borde jag "bekänt" mer? Ja, kanske? Stay tuned så kommer fler bekännelser imorgon.
kram, Cathrine











 

måndag, kl 07:11, i annan säng, med kaffe på nattduksbordet och
kärleksfull termos i köket...


Ålder är ju helt klart en process som alltid stör oss på ena eller andra sättet.
Hela livet.


När vi är yngre vill vi för död och pina bli äldre. Komma in på Gröna Lund, senare disco och sedan Systembolaget, bil och allt det där. 
Senare i livet gör vi allt vi förmår för att se yngre ut. Ungt är fint. Ett ansikte som ser ut som det är ångstrykt av ett järn för att se så slätt ut som möjligt. Slätast vinner. 
Smalast vinner. Ungdomligast vinner. Minst grått hår vinner. 
Ja, du fattar ju...

Jag tänker extra mycket på ålder numera. På gott och ont.
Det positiva är ju självklart att det är extra underbart att träffa en människa i sin egen ålder och äntligen få vara precis i den åldern man befinner sig i, (61), och få vara väldigt älskad för den man är. DET är väldigt härligt.
Det som kanske är mindre härligt är ju naturligtvis att "för evigt" inte är så där himla länge. 20-25 om man har tur. Och det kommer vi naturligtvis ha. 
Massor av tur. 

Men jag fick en kommentar på bloggen "när alla stjärnor ställer sig på rad:
"Undrar hur du ser på, hur livet gestaltar sig för de människor som är äldre än du? Jag sympatiserar med ditt beslut att svara ja, inget problem, men hur tror du man tänker när man är typ 75 år. Mata duvorna? När övergår en frejdig 61-åring till att bli en ömkansvärd äldre?"

Oj, vad jag har tänkt på de sista raderna...
När övergår man från att vara en "frejdig" 61-åring till att bli en ömskansvärd äldre?
Aldrig, är mitt svar. 
Det finns i min värld ingen ålder som är ömkansvärd. 
Min mamma är 88 och det minst ömkansvärda man kan hitta. Tvärtom, hon är pigg, alert, roligt, otroligt snygg , sköter sig själv och är så krispigt superfräsch. 
Hon skulle hellre äta något giftigt än att sitta i någon stadspark och mata några fåglar.  Hon har för övrigt fullt upp med yogaklasser och balansträning, så någon tid i parken skulle hon inte hinna med.

Jag tänker på begreppet "Age is a state of mind, and if you don´t mind, it does not matter". 
Ålder sitter i huvudet, och du bestämmer själv om du är ömkansvärd.
Så min tanke är nog, nä jag tänker inte bli gammal denna vecka heller....
Jag tänker fortsätta att leva, älska, träna, jobba, pussas, jobba, vandra, leva mitt härlig liv. 
I väldigt många år till. 

Vill du hänga med mig så finns det väldigt mycket roligt som händer just nu:

- 4/9 är det dags för höstens första kvällskurs, 8/800, det finns plats kvar.
- 15/9 är det matlagningskurs, höstens första, på coola ROT. Vi lagar 8/800.

- Mottagningen är öppen och jag tar emot för samtal. 
- Walk and talk, samtal och promenad fortsätter även under hösten. 



kram!
Cathrine

 

CathrineSchuck_Camino CathrineSchuck_Camino

torsdag, kl 07:15, annan säng, kaffe på nattduksbordet.

Jag ligger och myser i sängen. Med kaffe på sängen. Herregud händer sådant fortfarande? 
Seriöst, kaffe på sängen.  OCH en hel termos i köket med nybryggt kaffe...
Kärlek tror jag visst att det kallas. 


Jag ligger och myser och tänker på att jag vill gå ut och gå en rejäl sväng i dag. Det börjar dra ihop sig till Camino-tajm igen och då måste man ha lite steg i benen. 
Ut och gå med andra ord! Mycket. 

Mina Caminoäventyr, dessa ständiga vandringar till Spanien och den berömda pilgrimsleden i norra delen av landet, började tack vare min kloka son. 
Alltsammans började tack vare att sonen för ett par år sedan såg sin lilla mamma ganska ledsen och ur gängorna och menade på att "alla mammor behöver ett äventyr, nu är det din tur, lilla mamma. Du ska gå långt. Närmaste bestämt 80 mil på fem veckor. Nu går vi och köper kängor åt dig".
Det var så det började. Sonen släpade med sig en ytterst motvillig mamma till Kängsspecialisten, provade ut ett par och köpte dem till mig. 
Sedan stod han utanför min port varje morgon i tre månader och vallade mig runt Brunsviken och Djurgården. 
Så småningom hängde han på mig en ryggsäck, och det gick upp för mig att detta möjligen var på allvar. 
Herregud, skulle JAG ut och gå i 5 (!) veckor??????? 
Nä, jag tror inte det...

Dagen kom för avfärd. Sonen hade köpt en enkel biljett till Paris och sedan tåg till Atlantkusten. 
31 maj 2017 på kvällen nådde jag St Pied de la Port i Baskien, vid foten av Pyreneerna. 
Hua. 

Jag säger precis som det var. Jag hade inga som helst planer på att verkligen gå dessa 80 mil. Ännu mindre bo på härbärgen, i sovsalar och dela dusch och toa med både människor och vägglöss. 
Inte min stil liksom. 
Men jag traskade iaf iväg och hade en stenhård plan B som i stort sett bestod av att om jag bara massor av bilder på stenar, löv och kvistar och sedan drar till Mallorca, så kan jag sitta därnere och lägga ut en bild varje dag på sociala medier och låtsas att jag gick leden. 
Så tänkte jag faktiskt. På riktigt. 

Det blev inte så. Alls. 
Jag gick och jag gick och jag gick... grät, sjöng, skrattade, svor, led, grät en skvätt till -- och började så småningom att le.
Le brett med hela ansiktet. Le från det att jag vaknade på morgonen kl 05, le hela dagen och leende somna i någon sovsal på någon gudsförgäten liten håla längs Caminon. 
Jag fick vänner. Jag fick se mirakel. Jag fick se godhet. Jag fick se livet. Jag fick ett liv tillbaka. 
Jag mötte en ny person jag inte träffat på länge. Den glada versionen av mig själv. 

Sedan dess, det var två år nu i somras, så har jag gått ytterligare fyra vändor (!), numera med gäster, i egen regi, en vecka i taget. 

Nästa vända går vi i slutet av augusti. Då börjar ett fem år långt projekt. Vi är ett gäng som gått med mig på tidigare vandringar, som ska börja från Frankrike och gå en vecka varje år,  ca 12-15 mil, och om fem år når vi Santiago de Compostela. 
Det ska bli HELT underbart. Jag är så sjukt taggad som du säkert förstår när du läser dessa rader. 

Nästa vandring blir blir i maj nästa år, då går jag en vecka tillsammans med grupp och min kompis Fredrik Ölander, funktionsterapeut och då är tanken att lägga på en dimension till, nämligen hälsa.
Mer fokus på det vi äter med andra ord, och hur vi mår. Och vad jag kan göra själv för att må ännu bättre. 
Det blir med andra ord både insida och utsida. 

Vi går från Sarria till Santiago, 12 mil på 5 dagar. Sedan avslutar vi med en avstickare till havet och möter "slutet av världen" i Finisterre. En magisk plats.
Vi bor på bra hotell (inga vägglöss) äter goda middagar som ingår i priset, och skickar ryggsäckarna med transport och går bara med dagrygga. 
Vill du veta mer, eller rent av boka din plats, läs mer här.   

Med dessa rader önskar jag dig ett trevligt slut på veckan och ännu bättre helg. Själv ska jag landa i allt underbart som hänt sista veckorna och bara njuta av livet. 
Och gå en himla massa. 

kram, Cathrine

PS. sjukt mycket tack för alla vänliga rader, all support och alla kloka och goda tankar ni alla skickar. 
Kärlek. 



















































 

IMG_2424 IMG_2424

onsdag, kl 07:10, hemma i sängen med kaffe på lilla brickan. 

Nä, nu får det vara nog med kärlek på ett tag. Nu ska livet levas.
Så nu ska det handla om något heeelt annat. Något väldigt viktigt. 
Nämligen bajs. 


Åhå, intresseklubben antecknar tänker du säkert. Måste hon verkligen?
Japp, det måste hon.

Alla måste gå på toa varje dag. Så är det faktiskt. 
Det är kroppens sätt att kommunicera med oss och berätta hur det står till därnere hos verkmästaren i magen. 
Löst eller hårt, ofta eller sällan?
Allt berättar något. Det handlar bara om att lära sig att lyssna.
Det är också kroppens sätt att sköta ämnesomsättningen. 
Kommer det in något, så kommer det ut något och då är det grönt ljus att förbränna det som kommit in. 
Enkel matte, egentligen. 

Av någon för mig outgrundlig anledning så är det "skämmigt" att prata mage och det tar tid innan vi vågar berätta för någon annan att magen inte fungerar. 
Magen och det som kommer ut därifrån är ju lika naturligt som allt annat i våra kroppar.
Är det för att det luktar illa? 

Vad gör jag då om magen inte fungerar ” som en klocka”?
Ja, det finns massor att göra!

Undvik mat som retar magen och satsa på en antiinflamatorisk kost, läs Maria Borelius Hälsorevolutionen eller Bliss. 
Undvik socker, mejeri och gluten. 
Ät mjölksyrade grönsaker varje dag för att tillföra nyttiga bakterier som ger en gynsam miljö i tarmen och hjälper dig att processa det du äter. 


Har du testat en toapall?

Sätt upp fötterna på en pall så du får en hukande sittställning, då får du plötsligt "fri passage" och mycket lättare att tömma tarmen.  

Är den inte regelbunden?
⁃ Ta magnesium på kvällen, 600-900 mg per kväll, i citratform
⁃ Ta aloe Vera på morgonen, 1/2 dl
⁃ Ta nyttiga mag och tarmbakterier. Jag tar själv en slurk Probioform varje morgon i min morgondrink, juice eller smoothie. 
⁃ Nytt bland kosttillskott är Terraflora från Moodmama, den reglerar konsistens och flöde.

Är det för löst?
⁃ blåbär
⁃ Blåbär
⁃ Blåbär 
⁃ Järntillskott, alla järntillskott ger en hård mage
⁃ Terraflora från Moodmama
⁃ Undvik sådant som är lösande, plommon, päron, fruktkompott, torkad frukt, magnesium, C-vitamin
- Äter du något du faktiskt inte tål? Försöker magen säga dig något? Ta bort alla gluten och laktos och mejeriprodukter i 2 veckor och lyssna på magen.

Är det för hårt?
⁃ drick mycket vatten, det behöver bli mer poröst
⁃ Ät torkad frukt, fikon, aprikoser, russin.
⁃ Ät mer grönsaker med mycket fibrer, jordärtskocka, kronärtskocka, sparris, mycket grönsaker
⁃ En rejäl tsk kokosfett löser det mesta
⁃ En msk MCT-olja, löser allt
⁃ Undvik allt för mycket protein, det kan stoppa upp. 

Sök hjälp. Kom förbi mottagningen så tar vi en timme och reder ut dina bekymmer. 
Du når mig som vanligt via hemsidan, www.schuck.se och direkt kontakt här 

Vidare så finns det plats på höstens 8/800 kurs, perfekt för dig som vill ta tag i hälsa, vikt och måbra.
Träffade senaste gruppen på återträff igår och en av deltagarna har nu gått ned 13 kg (!) sedan i slutet av maj, och levt gott hela sommaren! 

Ny matlagningskurs 15/9. Platser kvar. 

Jag hoppas vi ses!



 

måndag, kl 07:46, i annan säng, med kaffe bredvid. 

All the stars aligned  är ett poetiskt begrepp och betyder att alla stjärnor på din himmel står i rätt position och att du är väldigt lycklig. 
Jag ÄR väldigt lycklig.


Gudarna ska veta, ( och du också som följer mig) att vägen dit inte har varit spikrak, enkel eller ens speciellt rolig.
Mera krångel och stök än vad små sköra 61-åriga damer egentligen behöver eller mår bra av. 
En jäkla berg och dalbana helt enkelt. 

Men jag är inte ledsen och ångrar inte något. Man lär sig av allt, och ställer man till det för sig så är det bara att ställa tillbaka. Punkt. 
Inte gnälla och gnöla över tid som varit , vad som inte blev och spilld mjölk och allt det där...
Det är väl förmodligen den "teflonegenskapen" jag har,  som har räddat mig, och mina franska nerver. 

Han, den härlige man jag träffade för 45 år sedan ( hu så gammal man känner sig) tog mod till sig och friade i förra veckan och jag sa.... ja. 
Så nu är man, till sin stora förvåning, förlovad och snart sambo. Tänka sig. 
Livet, alltså..
Vän av ordning och reda rynkar säkert på näsan och menar att det gått för fort och att vi förhastar oss. 
Eeeh... vad har vi att vänta på? Knappast 45 år till, tänker jag.
Livet står på stationen och tåget går snart. Antingen hoppar man på tåget, njuter av turen och utsikten och hoppas att åkturen blir lång och lyckosam och att vi får många bra år tillsammans. 
Eller så sitter man kvar där på plattformen, sur och misstänksam, med sin termos med kaffe och smörgås och väntar på, ja, vad då? Mata duvorna i stadsparken, ensam? 
Nä, jag tänker fortsätta att leva mitt liv med stor aptit, stora tuggor, skratta, njuta och leva som varje dag var den sista. 
För så kan det mycket väl vara...

Så, nu är ringarna på och nya dubbelsängen är inköpt. 
Och magen känns som bubblig sockerdricka. 

Ännu fler anledningar till att därför ta väldigt väl hand om sig själv och göra bra saker med sig själv.
Äta vettigt, undvika skräpmat, dricka mindre och röra på sig ännu mer. 
i helgen gick vi runt Flatensjön, drygt 6 km och 10.000 steg på dryga timmen. Det är jag nöjd med.
Jag tränar ju nu för fullt inför nästa pilgrimsvandring den 27 augusti. då börjar jag och 15 andra tjejer vår första etapp mot Santiago de Compostela, dit vi räknar att komma om 5 år (!) med en veckas vandring varje år. 
Jag är så glad för detta att jag hoppar jämnfota i mina vandrarkängor. Det ska bli såå kul.
Nästa vandring går jag i maj nästa år, tillsammans med min bästa kompis Fredrik, och då gör vi en veckovandring till Santiago tillsammans med en grupp. Temat blir hälsa och vi kommer att prata hälsa, friskvård och massa roliga nyttigheter under vägen.
Är du nyfiken att hänga med? 
Kolla hemsidan, www.schuck.se, där kan du läsa om resan, eller klicka här.  

Vill du inte gå så långt så kanske det skulle passa dig bättre med en sk walk and talk runt Djurgården, i din takt? 
Hör av dig så bokar vi en tid och ses nere vid Djurgårdsbron. 

Jag hoppas vi ses!
Cathrine


 







 

Image-1 Image-1
fredag, kl 08:14, med kaffe på lilla brickan, hemma hos mig. 

Herregud man är ju inte 50 längre, brukar jag säga...
Det står egentligen för ganska många olika saker.

Dels är man inte lite stresstålig längre, vilket gör att man far ännu mer illa av psykiska stormar på det lilla inre havet. 
Man behöver helt enkelt mer lugn och ro än tidigare, så enkelt är det.
Mindre av det som stör och upprör och mer av det som lugnar och ger frid. 
Enkelt. 
Ja, eller borde iaf vara det. 
Men som vi alla vet, enklare sagt än gjort. 

Nu står jag inför nästa fas i livet. 
Ska jag våga? 
Ska jag modigt ta en annan människa i handen och våga lita på att det bär och att det håller?
Hur modig är jag, egentligen?

Många av oss i denna ålder bär ju på en liten, pytteliten förhoppning om att få göra denna sista fas i livet, de där sk gyllene åren tillsammans med en annan människa. 
Få chansen att i lugn och ro åldras tillsammans med en annan person. 
Inte ensam, utan ihop. Vi två.
Jag gillar ju tvåsamhet, som mina kompisar brukar reta mig för.

Är det en saga? Är det en myt och illusion? Ett önsketänkande?
Jag hoppas inte. 
 
Man vill ju modigt likt Madicken eller Pippi våga omfamna livet och dess skeenden och lika modigt våga följa med, ett försiktigt steg i taget, på den väg som kallas livet.

Medan jag funderar över livet så går jag och tränar, det jag älskar och hatar mest, den sk Becore-träningen. 
Träningen från helvetet som jag brukar kalla den. Man vet aldrig om man överlever.
Skulle jag mot förmodan göra det så väntar en ljuvlig helg med val av ringar, en sväng och titta på ny säng och en massa annat "hushålle" som Madicken skulle kallat det.

Trevlig helg!
Cathrine

 










 
67819535_1199541110225594_5949588783765651456_n 67819535_1199541110225594_5949588783765651456_n

kl 07:11, hemma i egna sängen, med kaffe på lilla brickan.

Ordningen är återställt på alla fronter. 
Det är dags att andas ut. 
Hoppas jag. Tror jag. 


När jag började denna blogg för ett par år sedan var det min gode vän terapeuten som föreslog att jag skulle börja skriva brev för att ta mig ur en jobbig situation som jag mådde dåligt av. 
Jag kallade bloggen för "Kärlek vid 60" och sedan 60 är det nya 60. 

Brev kändes inte rätt, så det blev skrivande i bloggform istället. På det viset har man ju ändå skrivit, och skickat, men ändå inte skickat. Om du förstår vad jag menar?

Jag har fått otroligt mycket snälla och vänliga hejarop och kommentarer för det jag skrivit. 
Men också en del kritik. Liite för privat, liite för utlämnade, och när någon säger modig, ja då vet jag precis vad de menar... det är ingen komplimang. ".

Härom dagen fick jag höra av en man att jag nog är lite för " vild och galen" speciellt för min ålder..
Jo, tack... 
Jag förklarade så rart jag kunde att det faktiskt inte är så stor skillnad mellan att vara 16 eller 61 och att jag var djupt tacksam över att fortfarande kunna känna, både smärta, sorg och glädje. Och njuta alla de känslorna. 
Vi enades, mannen och jag, att livet var till för att levas, inte överlevas. 

Men visst, det har varit höga vågor på kärlekens hav, riktigt höga vågor. 
Jag har guppat med i min lilla blåa jolle så gott jag har kunnat och bara försökt att hålla i mig och försöka förstår vad som gjorde att det blåste upp så förfärligt. 
Det går nämligen inte att gå vidare utan att förstå. Iaf inte i min värld. Attt förstå är början på förlåtelse, som bekant.

Nu har jag fått förklarat för mig vad som  hände och pusselbitarna har fallit på plats och stormen är över. Alla överlevde och alla är glada att vara i hamn. 

Några tycker att jag hoppade i land lite för snabbt efter förtöjningen av båten, och tiden får väl visa om vi gjort rätt val. Förtöjningplats och knopar, och allt det där. Ingen lätt grej. 
Bara tiden kan laga de tvivel och de skador på segel som vi fått lagar vi också med tid, förståelse och tålamod. 

Men, för mig ial, vuxen och vid fyllda 61 så är livet fortfarande till för att levas, och jag är lika nyfiken, galen, och växlar mellan lycka och sorg på samma sätt som när jag var 16. 
På gott och ont antar jag. Jag lever mitt liv. 

kram, och jag önskar dig en riktigt bra onsdag, själv linkar jag runt på skadad fot, hela veckan och guidar turister i den kulinariska världen i Stockholm, som Food tour guide. 
Nästa vecka börjar det vanliga livet igen, med kurser, föreläsningar, matlagningskurser och vandringsresor. 
Jag hoppas vi ses!

Cathrine
















 

IMG_2346 IMG_2346

fredag, kl 06:57, utan kaffe i sängen

Life is a Cabaret old chum.
Come to the Cabaret.
Come and hear the music play...


Texten är ur filmen Cabaret, med Liza Minelli och regi Bob Fosse.
Legender båda två.


Meningen ( på just den låten iaf) var väl att fånga dagen och skit i det som är sorgligt och sådant du ändå inte kan påverka.
Jag ska bli lite mer Sally Bowles i mitt nästa liv.

Sluta älta och bekymra sig så mycket, livet gör som det vill iaf.

Inte gnälla över ålder och krämpor. Dem kan man iaf inte göra så mycket åt. 
(mja beroende på hur mycket man är beredd på att spendera på föryngringskalaset.., förstås) :-)

Ta bästa handen om sig själv och sin omgivning. 
Ta hand om lilla kroppen. träna, inte dricka, äta rätt. 
Vilja sig själv väl. 
Göra bra val. Inte hoppa i så många galna tunnor. 

Jag kanske börjar med det i morgon. Eller efter helgen. Eller nästa vecka.
Bara vältra sig en tid till. Självömkan. 
Värsta jag vet.

Men nu sätter jag punkt. För väldigt mycket, faktiskt. 
Hög tid att börja ta hand om lilla mig. 
Göra MIG glad.
Det ska bli en glädje. 

Trevlig helg, full fart nästa vecka. 
Jag hoppas vi ses.

Cathrine







 

IMG_2332 IMG_2332

Torsdag, kl 06:37.
Tillbaka i egna lilla sängen efter två veckor äventyrlig hundvakt på båt! 
Med kaffe på lilla brickan.


Nöd är ju som bekant uppfinningarna moder, eller hur?
Jag säger istället att i mitt fall är det sorg som triggar mig. 
Nu behöver huvudet få fullt upp med annat än att vara ledsen, så jag börjar hitta på massa roliga saker istället.
En överlevnadsmekanisk som heter duga, om du frågar mig!


Du minns väl Uppfinnar-jocke och hans tänkarmössa?

Men först och främst ett stort och varmt tack för alla vänliga rader, uppmuntran och backning. Det värmer så oerhört. 
Fortfarande väldigt glad att slippa några röda hjärtan, det blir så sorgligt då. 
Men en kär vän och väldigt klok kamrat skrev härom dagen, " du har ganska bra läk--kött, så du kommer fixa det här också. 
Jo, så är det nog. Jag pallar för mycket. 
Men den här gången fick jag en riktigt rejäl smäll, men är som vanligt uppe på ett par nedräkningar. 
Klart det känns lite ensamt och sorgligt just nu, men det kommer ge sig med tid. Dessa känslor blandade med ett litet " What the fuck????? Vad hände? Osäker på om jag någonsin får något bra svar, så nu släpper jag detta. Punkt. 

Men som sagt, sorg är uppfinningarnas moder och jag har så himla mycket roligt på gång just nu. 

Nya IRL- kurser i 8/800 startar i början på september, små fina grupper där vi jobbar med tankar, känslor och mat för att du ska må bäst. 
Sedan finns ju det faktiskt riktigt, riktigt bra onlinekursen som fått otroligt bra omdömen och framför allt hälsoresultat. 
Ny matlagningskurs/tillfälle 15 september, det ska bli så spännade, häng med, det är på en söndag. 
Sedan har jag redan bokat in en ny pilgrimsvandring i maj/juni nästa år, denna gången med fokus på hälsa, tillsammans med min kloke vän och funktionsterapeut Fredrik Ölander. 
Den resan FÅR du inte missa. Läs mer på hemsidan., www.schuck.se eller klicka här.

Sedan är ju mottagningen öppen för privat coaching och samtal och walk and talk-turerna är fortfarande aktuella.  

Happy days, trots allt. 

Cathrine










 

 

IMG_2327 IMG_2327
kl 06:44, i båtsäng, med kaffe bredvid.

Inte mycket sömn just nu. 2-3 timmar max per natt.
Vet att det går över så oroar mig inte.
Funderar mycket just nu. Mest på natten. 
Mest på försöka förstå och försöka förlåta.
 

Det finns en form av välsignelse i att kunna släppa taget utan ilska. För ilskan skadar ju ingen annan än mig. 
Och släppa taget om något kan man först när man förstår. När man fattar vad som har hänt.
Då flyger den, förståelsen och förlåtelsen, som en vacker röd ballong mot himlen och man kan följa den en lång bit upp  med blicken innan den försvinner.

Ibland tar det tid.
För nästan 10 år sedan skilde jag mig. Det var ett stort misstag. Jag var utomlands och träffade en en engelsk pilot och blev kär, hals över huvud. Åkte hem och skilde mig från den här riktigt bra och gode mannen jag var gift med. Stort misstag.

Den nya relationen höll i 3-4 månader. 
Det tog mig två år att komma över och inte förrän vi möts igen två år senare, piloten och jag och han berättade sin sorgliga historia om en omedicinerad bipoläritet (manodepressiv) som jag förstod vad som hade hänt. Vi hade träffats i en manisk skov. Den sorglige och ganska argsinte figuren var den andra sidan av samme man. 
Då, förstå då, kunde jag förstå och släppa taget. Välsigna och släppa taget och gå vidare i livet. 

På tio år har det blivit ett par möten och några avsked.
Så ser livet ut. Hade inte velat vara utan dem. 
Men nu när pusselbitarna åter börjar falla på plats och jag börjar långsamt att förstå och förlåta. 
Ibland förlåta sig själv för ett dåliga val. Gifta män är dåliga val. Inte nödvändigtvis männen i sig, men det faktum att de är gifta. 
En man som från början deklarerar att han inte vill ha, varken har tiden eller lusten till ett traditionellt förhållande.
Om jag inte lyssnar på det jag får höra så får jag jag faktiskt skylla mig själv. Mitt val.
Inte bli arg på honom. 

osv... jag tror du fattar. 
Förstå, välsigna, släppa taget. 
Som en vacker röd ballong som långsamt stiger mot himlen. 

Spännade (och ganska jobbiga) nätter just nu. 

Spännande dagar också. Jag planerar hösten för fullt just nu och det finns platser kvar på höstens första kvällskurs som börjar i september. 
8 veckor då vi ses i små grupper, en gång i veckan. Vi pratar blodtryck, blodsocker, blodfetter, vikt, hälsa, antiinflammatorisk mat. 
Du blir piggare, friskare, gladare och smalare. Och klokare av alla fina samtal i gruppen.

Kan du inte hänga med IRL så går du onlinekursen istället och hänger med de andra sköna tjejerna och killarna i FB gruppen 8/800. 
 
Jag hoppas vi ses!

Tack för att du läser och för all positiv feedback. Det värmer så väldigt gott. kram!!

Cathrine

 
IMG_2320 IMG_2320

Måndag, kl 07:09, i båtsäng, med kaffe bredvid.

Det är en fråga jag har ställt mig en del sista tiden, är det mig det är fel på?
- Nej, jag tror faktiskt inte det. 
Jag är bara gammal och gjort saker och ting på ett visst sätt i väldigt många år.


Men visst ger den tanken panikångest. 
@broderauttexten

 
Man kan inte lära gamla hundar att sitta, och tydligen, visar det sig, inte gamla tanter heller!
What you see is what you get, liksom. 

- Dåligt självkänsla, tänker du? Dåligt självförtroende? Varifrån kommer dessa tankar kring rätt och fel? 
Låt mig förklara. 

Jag är väl vad man i bästa fall skulle kunna kalla en  "hundra procent-kind of gal", dvs jag går all in när jag har en relation. Det är så jag är. Allt eller inget. Ljummet och lagom är inget för mig. Så mycket har jag fattat. 
Nu har det varit ett par sådana relationer sista åren, och det har inte slutat väl. iaf inte som jag hade hoppats att de skulle göra, kan vi väl säga. 
Är det mitt fel? 
Ärligt talat så vet jag faktiskt inte. 
Klart jag kunde varit "mindre jag", det hade säkert hjälpt, men då hade det ju inte varit jag. 
Jag tror att man, i vår/min ålder iaf, får lov att gilla läget och konstatera att man inte är allas smak. 
Man får nog ändå lov att bestämma sig för att jag ändå är ok, att jag duger, med alla mina fel och brister. 
Take it or leave it. Ingen är perfekt. 

Jag har iaf lovat mig själv, (och Fredrik, för han är den ende som orkar lyssna) att sitta på händerna och låta det lilla hjärtat få läka i lugn och ro, under väldigt lång tid. 

Det ger ju också mer tid över till allt det andra roliga i livet. 
Just nu ser jag väldigt mycker fram emot nästa pilgrimsvandring i augusti, ny kvällskurs som startar i september - och något helt nytt, matlagningskurs i metoden 8/800.

Jag är dessutom väldigt bra på att lyssna, och öppnar nu mottagningen denna vecka. Boka en tid, så ses vi. 

Och onlinekursen för 8/800 är också väldigt bra. 

Läs mer på hemsidan, klicka här. 

 kram, Cathrine

















 

kl 07:35, på lånebåt, i sängen, med kaffe bredvid.

Det har varit ett tag sedan nu. 
Min kompis Fredrik frågade häromdagen varför jag inte bloggar.
- jag vet inte, har inte haft något att säga. 
Men nu har jag det.  Nya tag.

 
Han är inte dum den där Fredrik, men det är väl definitionen på en bästa vän, att de inte är dumma i huvudet...tänker jag. 
Nu fattar jag varför han frågade om bloggandet. Såklart. Jag har skrivit mig igenom knepiga och jobbiga situationer förrut och det har fungerat bra, riktigt bra faktiskt. 
(förutom någon lättkränkt liten farbror som trodde att hela bloggen handlade om honom. Det gjorde det aldrig.)

Nåväl, storm är det på mitt lilla kärlekshav just nu, (skicka inga hjärtan)  och osäker på utgången. Man är väl inte lätt att tas med när man är i denna ålder, helt klart. 
Blir det bra igen så är det toppen, blir det inte bra, så blir det lång break på den fronten. Man får väl börja Tindra på hemmet, när man fyllt 80. Seniortinder, typ.
Nä. Orkar inte ens skämta om det, just nu.

MEN, vid stor kärlek och stor sorg så följer alltid en visst ofokus på den egna kroppen och dess behov. Så även i mitt fall. 
Jag har aldrig förstått det där med att älska dig själv ovansett hur din kropp ser ut, sorry men så funkar inte mitt huvud. 
Jag mår bra när jag har koll på kroppen. Punkt. 
Så ett par månaders slarv och ofokus har resulterat i en rar liten muffinsmage som snart är ett minne blott. 
Kanske inte så mycket på utsidan, men tillräkligt för att vara ett skav på insidan. 
Vi är alla olika. Så här funkar jag. 

Men den 24 augusti är det SHOWTIME för min del, då går jag en ny pilgrimsvandring tillsammans med en grupp tjejer jag gått tidigare vandringar med. 
Vi börjar från "början" där den 80 mil långa leden börjar, i St Jean Pied de la Port och vandrar i 12 mil, en vecka. Sedan möts vi varje år, samma tid, och går en vecka, tills vi om 5 år gått hela den 80 mil långa pilgrimsleden, tillsammans. 

Så, 24 augusti är mitt mål. Då ska jag vara tillbaka i den form jag trivs bäst i. Den siffra jag vill att det ska stå på vågen, den form jag vill ha på kroppen.
Men även med de tillskott jag slarvat med. Kollaget för hår, hud och naglar. Multipulver ( Bioracolus) för näring, magnesium för benen och massor av curcumin ( gurkmeja) för atros, knä och leder. 
Back on track med andra ord. 

Jag har inte ett dugg dåligt samvete för de månaders break jag tagit, de har varit medvetna val jag gjort och inget jag har dåligt samvete för. 
Men jag vet också när det är dags att dra i nödbromsen och börja ta hand om mig igen.
Han är så klok den där Fredrik...

Vill du också ta tag i dig själv igen, så följ mig gärna här på sociala medier, jag har en supergullig FB grupp som heter 8/800. 
Det finns även en väldigt populär onlinekurs på 8 veckor, lär mer här
Vill du ha ett långsiktigt mål, så anmäl dig till min och Fredrik Ölanders hälsovandring nästa år, då går vi 10 mil på en vecka, i maj/juni nästa år,  en pilgrimsvandring till Santiago de Compostela med en grupp hälsointresserade män och kvinnor. läs mer här. 
Vill du läsa mer om Fredrik och hans verksamhet, www.halsomottagningen.se

Och följ gärna min egen hälso och glädjeresa, här på bloggen.
Den börjar idag. 

jo, jag kom på en sak till! Jag ska ju på bröllop den 7 september. Tänk om jag skulle slippa lägga ut klänningen som jag hade tänkt, och istället komma i den minst 15 år gamla, men urtjusiga klänningen! YES!!!

Cathrine


 

62362869_406791559923809_5502135203922968576_n 62362869_406791559923809_5502135203922968576_n

onsdag, kl 08:06, i sängen (sent, eller hur) med kaffe på lilla brickan.

På Caminin säger vi att" you always get what you need, not always what you want."
Du får det du behöver, inte alltid det du tror du vill ha. 
Funderar mycket på det där med vad eller vem man behöver - men attraheras av. 
Fel sort. 


Jag får väldigt mycket feedback av er, helt underbart, fortsätt gärna att skriva till mig, jag läser allt.
Och inspireras. 
Fick i morse ett meddelande från en helt okänd kvinna som skrev en rad som handlade om att starka kvinnor behöver starka män.
Jag säger istället att en stark kvinna behöver en klok man. En man som förstår varför hon behövde bli så förtvivlat stark och hur skör hon egentligen är, bakom fasaden av styrka.
En stark kvinna behöver en klok man. 

Det finns ju alltid en anledning till varför vi har tvingats att bli så "starka". I mitt fall så handlade det om att växa upp supersnabbt då min far gick bort när jag bara var 17 år och jag och min mor hade en stor restaurangrörelse med över 50 personer anställda som måste drivas vidare. 
Då växer man upp rekordfort och blir  rekordstark. 

Visst har det funnits kloka män, en i alla fall, men jag kanske inte var klok nog själv att inse det då. Kanske hade för mycket av livets tunga bagage lastats på oss, så vi till slut inte orkade. Jag orkade i alla fall inte och gav upp.

Den relation jag har idag, som jag är så ödmjukt glad och tacksam för, är tillsammans med en man som jag tror är klok nog att förstå precis detta. 
Eller snarare, jag vet att han ser skörheten bakom styrkan, och varför den finns där.
För den egenskapen är jag ännu gladare och vilar ännu tryggare i vår relation.

För att återknyta till Caminon, min älskade pilgrimsvandring, så säger man även, 
" The Camino provides". Jag skulle vilja säga, Life provides. Men så är ju livet som caminon, eller i alla fall en bra metafor för det. 
Ja, jag tror du fattar....

Nu jäklar ska det här livet levas.

Vill du hänga med mig nästa år på en veckovandring längs Caminon? Hör av dig!

kram!
Cathrine








 

IMG_1833 IMG_1833

tisdag, inte så tidigt på morgonen, kl 08:05, fortfarande i sängen, kaffe på lilla brickan. 

Som du kanske vet så gick jag en veckovandring längs pilgrimsleden till Santiago de Compostela förra veckan, den sk Caminon. 
Jag var rejält nervös för mitt vänsterknä hade krånglat hela våren. 


Men veckan innan det var dags att ge sig iväg fick jag äntligen en magnetröntgen och den visade enbart på artros och förslitningar. Inget att oroa sig för, med andra ord. 
Jag fick grönt ljus att gå och kände mig så lättad.

Nu en dryg vecka senare så är jag HELT smärtfri, jag lyckade faktiskt bli av med mina besvär genom att gå så mycket! 
Precis som min läkare sa åt mig, gå mycket och cykla mycket. 
Och jäklar vad jag har gått! 
Två dagar gick jag med stödbandage och sedan utan något alls. Inget smärtstillande och absolut inget Arcoxia som läkaren ville ge mig....
Jo, jag äter stora doser Omega 3 ( Mor Epa) med curcumin, dvs gurkmeja. 

Det jag däremot har gjort är att ha ätit en strikt antiinflammatorisk kost, dvs uteslutit att som driver inflammationer. Inget bröd, inget socker, mycket lite mejeriprodukter. Bara ren mat. Lite frukost och lunch, mycket vatten, en god pilgrimsmåltid på kvällen men uteslutit efterrätten. 
Ungefär som jag äter hemma, med andra ord. Fast ännu striktare. 
Och det funkar!!!

Så till dig som lider av leder som gör ont, så säger jag bara testa en månad så märker du så stor skillnad.
Våga pröva, det är såååå värt det, jag lovar. 

Till sist vill jag bara skicka ut ett stort och varmt hjärta till alla som på olika sätt firat min och Ulfs relation som vi "outade" på FB här om dagen. Den massiva våg av kärlek som vi mött värmer och glädjer något helt enormt. 
Kärlek vid 60 är något jag varmt kan rekommendera. 
Det blir bara bättre, jag lovar. ( det också)

Vill du komma ingång med träning, vandring, prata kost eller kosttillskott så boka gärna en walk and talk med mig, (halva priset jämfört med mottagningen).
Klicka här, för kontakt. 
Hoppas vi ses i sommar!

kram, Cathrine









 

Image-1 Image-1
måndag, kl 07:32, hemma i sängen, med kaffe på lilla brickan. 

Hemma efter en veckas underbar Camino, med en lika underbar och fin grupp. 
(ska du göra en enda riktigt rolig sak i livet, så ska du med på en Camino, det är så otroligt spännande, utmanande och livsbejakande. Och rolig) 

Nu hade ju livet kunnat kännas lite tomt och trist som det ibland gör när man kommer hem efter en långvandring, men inte denna gång. 
Dels hade jag någon att längta hem till, dels fick jag ett mottagande som jag aldrig kommer att glömma. Så mycket kärlek och omsorg, omtanke. 
Du vet så där att man får nypa sig i armen för att förstå att detta verkligen händer på riktigt...
och händer mig. 

Jag vet att många funderar kring mina relationer det sista året. Eller iaf det jag har skrivit, eller hintat om. Jo, absolut det har funnits en sk tomteparad, en rad av "tomtar", och så blir det ju tyvärr när man pussar grodor. Det tar ett litet tag innan man hittar prinsen. 
Så fungerar ju dejting, i alla åldrar. 
Men man får en känsla av att det inte skulle vara lika ok att dejta i min ålder, att man nog istället borde sitta i en stadspark och mata duvorna...
Men om man nu inte vill det. Eller inte trivs på en parkbänk? 
Tänk om man faktiskt hellre vill ha någon att dela sitt liv med och göra roliga saker tillsammans med? 
Ja, då får man stå ut med en del grodor på vägen. 
För prinsarna finns därute, prinsessorna också för den delen. 
När mina väninnor beklagar sig över alla hemska män man möter på dejtingsajter så brukar jag stillsamt säga att det finns lika många trevliga män som det finns trevliga kvinnor, precis som vi, därute. Byt dejtingssajt istället. 

Jag tänker inte hänga ut den man jag träffat, men de av er som är på sociala medier såg igår att vi båda ändrat vår status på FB och då finns det ju bilder för dem som är nyfikna. 
Jag fascineras av denna underbara våg av kärlek som vi mötte igår, så många människor som glädjs och tror på kärlek. Helt otroligt. 
Love rules. Kärleken är störst. 
Eller som min lilla mamma torrt konstaterade efter att ha sett kärleksvågen på FB, att det såg ut som vi förlovat oss...
Ja, man vet ju aldrig. :-)

Det känns otroligt bra att planera en sommar tillsammans, tänk så konstigt att just i sommar hade inte någon av oss något planerat, vilket vi annars brukar ha, i våra tidigare liv. 
Plötsligt så fanns det en glänta som öppnade sig, en glänta av tid. 
Även det magiskt. 

För övrigt så har jag fullt upp i sommar med mina sk "walks and talks", promenader som du kan boka med mig, då vi tillsammans vandrar runt Djurgården och pratar, träning, hälsa, vikt, måbra, eller annat som skaver och behöver vädras. 
Även mottagningen är öppen hela sommaren för dig som hellre vill sitta och prata i en skön fotölj.
Du bokar tid via hemsidan, www.schuck.se, eller klickar här. 

Så för dem som gått och funderat och velat höra hur det skulle gå sedan, kan jag bara berätta att på vår lilla front så det det otroligt ljust, varmt och kärleksfullt ut.

Och skulle du vilja förhandboka dig för en Caminovandring nästa år, så går det utmärkt! Jag går i maj/juni nästa år, en vecka mellan Sarria och Santiago. 
Välkommen! 

kram, Cathrine


 
 
IMG_1678 IMG_1678

tisdag, kl 07:31, med kaffe på lilla brickan, i sängen så klart.

Ta alltid hand om dig själv först. Kratta alltid i din egen manege först. 
Var självsnäll. 
Här kommer förklaringen varför det är så. 
Varför det måste vara så. 


Av någon märklig anledning är det inte fint att ta hand om sig själv först. Vi ska ju se till alla andra först och sätta våra egna behov sist.  Goda människor som vi är. Eller iaf vill vara. 
Dumheter säger jag. 
Om du inte hjälper dig själv först  kan du inte hjälpa en enda människa. Så enkelt är det. 
Om du någon gång flugit så minns du att kabinpersonalen går igenom säkerhetsföreskrifterna före start. Där får vi lära oss att vid lufttrycksfall i kabinen så tar vi först syrgasmasken till vårt eget ansikte och försäkrar oss om att det sitter ordentligt innan vi hjälper våra barn eller de som sitter runt oss. 
Det går nämligen inte att hjälpa någon annan innan man hjälpt sig själv. 

Jag har varit ganska dålig på att hjälpa mig själv. Jag har haft svart bälte i att hjälpa andra. Hjälpa alla andra att må bra, gå ned i vikt, lyckas med sina hälsomål, eller vad det nu har behövt hjälpas till med. 
Jag är den där typiska duktiga flickan som tror att man bara finns och bara är älskad om man ställer upp för allt och alla.
Alla utom mig själv. Jäklar så dålig jag varit på att ställa upp för mig själv. 
Dålig på att älska mig själv och vilja mig själv väl helt enkelt. 

Det är ju själva sjutton ( eller möjligen arton) innan man kommer på något som borde vara så enkelt. Att vilja sig själv väl. Att sätta mig själv i första rummet någon enda gång. 
Tänk att man ska hinna bli 60 innan den poletten trillade ned? Lite sorgligt, faktiskt. Men inte för sent att ändra på. 

Att vara självsnäll betyder INTE att man är självgod, självbelåten eller inte ser andras behov. Det är ju klart man gör. 
Men det betyder att man även ser sina egna behov, sina egna skörheter, svagheter och tar först hand om de behoven för att sedan med full kraft kunna hjälpa andra. 

Dr Ragan Chatterjee skriver så fint i sin bok Hälsobalansen om hur han och hans familj varje kväll under middagen berättar för varandra hur de gjort någon glad under dagen och hur någon har gjort dem glada under dagen. 
Ett underbart samtalsämne för en middag med tonårsbarn. 
Några av mina kvällskursare har börjat med det sedan jag nämnde det någon kväll, och det har gjort stor skillnad för deras samtal. 
Själv funderar jag ofta på vad andra har gjort för mig och vad jag är tacksam för. 
Tacksamhet och förundran är två viktiga hörnstenar i arbetet med en antiinflammatorisk kost och livsstil. Det jag jobbar med till vardags.
Förundran ska vi prata mer om länge fram, kanske redan i morgon. 
Så, stay tuned. 

Vill du prata privat, jag har ny fin mottagning, hör av dig. 
Eller ta en walk and talk, den har fort blivit väldigt populär, så boka i tid. 
Till hösten blir det flera inspirations och hälsoföreläsningar.
Hör av dig för mer info och priser. 

kram, Cathrine








 









 

IMG_1709 IMG_1709

måndag, kl 07:34, kaffe på sängen på lilla brickan. 

Låt mig få berätta en underbar liten berättelse för dig.
Är den påhittat eller sanning? Det bestämmer du själv. 
Du vet ju att jag gillar lyckliga slut. Jag tror denna historia har det.
Here goes..


Året är 1973 och hon är 15 år.
Det är tidig vår och hon är på väg ut med turbåten för att kratta och röja med familjen på morföräldrarnas landställe.
Han är 19 och jobbar extra som kapten på båten, straxt innan han ska göra lumpen i Karlskrona.
De får syn på varandra på morgonturen ut till ön.
Sen eftermiddag samma dag och sista turen in till stan. Hon tar mod till sig och börjar prata med honom, eller som de minns det, åtminstone får kontakt och byter telefonnummer.
Han ringer och bjuder ut på middag. Middagen går bra. Lite pussning efteråt. Som de minns det iaf.
Det hon helt klart minns är att de drack en flaska Mateus rosé, vilket förmodligen var det enda vin någon av dem kände till. Hon minns också en manchesterkavaj och ett par sandaler med vita sockor.
Han minns ett telefonsamtal från Karlskrona från telefonkiosk.
Oklart vad som gjorde att de inte sågs igen. Sandaler eller avstånd. Oklart.
De fortsätter sina liv på var sitt håll.
 
40 + år senare bläddrar de förbi varandra på en av de vanligaste dejtingsidorna. Han känner igen henne, men ger sig inte till känna förrän hon skickar en flirt (det är så det går till numera) och han svarar, ”känner du igen mig från båten?”
Hon funderar länge innan hon svarar och förstått vem han är.  Hon svarar artigt att hon kanske minns. Svagt. Hon minns en väldigt vacker ung man.
De bestämmer sig för att ses, ta ett glas vin och berätta vad man kommer ihåg efter alla dessa år.
 
Det är en vacker söndag, mitt i påskveckan, och solen skiner över restaurangens uteservering. Hon är där tidigt och sitter och pratar med en dam vid bordet bredvid. Hon vänder sig om för att inte missa honom när han kommer och funderar på vad hon kommer att minnas och om hon kommer att känna igen honom.
Precis när hon vänder på huvudet får hon syn på honom. Såklart att hon känner igen honom. Som förra veckan. Nåja, ett par veckor sedan… Han är sig lik. 
De börjar prata. Tre timmar senare undrar han om hon vill äta middag. Hon hade planerat middag hemma för sig själv, eftersom detta inte var en riktig dejt utan bara ett glas vin med någon hon träffat för väldigt länge sedan. Men det finns mat för två så  hon bjuder honom på middag.
 
Det tar tid att berätta om 40 år av sitt liv. Han som aldrig pratar annars kan nu inte sluta. Hon som vill att det ska gå ”fortare och roligare” lugnar ned sig i hans sällskap.
Samtalet har inte stillats ännu.
 
Så, när man minst anar det, när man som minst har ens tänkt sig en relation, när man som bäst borde slicka såren, när man borde fortsatt sitt liv för länge sedan istället för att låta fingret ligga kvar på stopp-knappen, …så händer det.
Fast man kanske har gett upp, inte trott att det finns någon kvar därute, så gör det plötsligt det.
Den andra pusselbiten. Så enkelt, så utan kraft eller svårigheter.
När det är rätt är det enkelt.
 
Så, modigt,nyfiket, hand i hand, en dag i taget med en jäkla massa "carpe diem" och tid att ta igen så börjar en resa. 
En berättelse to be continued, som vi säger. 

Själv så önskar jag dig en bra måndag. Glöm inte att du kan boka "walk and talk" med mig i sommar. 
Till hösten finns det möjlighet att boka hälsoföreläsningar med mig själv eller tillsammans med hälsokllegor i form av PT´n Eva Berggren som biddrar med bästa träningstipsen. Eller Fredrik Ölander, funktionsterapeuten som är bäst på tillskott och är en enorm källa av hälsokunskap.
Hör av dig för mer info och priser här. 








 
 

torsdag, lunch, kl 12:49. regelbrott. 

Mina bloggar skrivs alltid tidigt på morgonen. Regelbrott, mao.
Men allting är plötsligt satt på sin spets och jag är ödmjukt beredd på förändring och följer modigt, försiktigt med dit livet leder mig. 
( hyggligt misstänksam dock, då jag är som du vet, dålig på förändring)
Sjukt förändringsobenägen faktiskt...


Jag kan inte låta bli att fnissa förtjust och lite generad, över er alla som (faktiskt) läser bloggen. 
Det visar sig nämligen att kärlekens sons flickväns föräldrar (mamman iaf) och mormor (!) läser bloggen...
Då snörper ju hjärtat ihop sig en aning av oro och man funderar på vad man skrivit sista tiden...
Och det faktum att någon annan än jag faktiskt läser bloggen. Inte ens min mamma gör ju knappt det.. 
jaja. det ger sig nog.

Lite rusigt, rufsig av två hälsoföreläsningar på två dagar. Bägge har flugit. Båda fick rejäl fart och folk var glada och nöjda. 
Det känns otroligt skönt att vara igång med föreläsningar igen. Känns som jag för första gången på länge nu, äntligen har något att säga igen. 
Så jag är väldigt stolt och glad att kunna berätta att jag nu är bokningsbar för hälsoföreläsningar för större och mindre sällskap. 
Hör gärna av dig för mer info, pris och tid. Klicka här. 

Det hänger rosor på min vägg i köket.
De betyder så mycket. De står för så mycket. De betyder att jag försiktigt tillåter mig att känna igen. Kollar försiktigt att det går att andas igen. Ta djupa andetag utan att det hugger i hjärtat eller gör ont. 
Försiktigt och med små steg låter mig bli omtyckt igen. Tillåter mig att bli berörd igen. 
Vågar lita på att det kanske håller och bär. Just nu, i alla fall. 
Lär mig likt ett litet barn, tack vare min kloka prat-Carina, att våga lita på att det är ok att vara omtyckt.
Att alla möten är början på ett avsked.  

Nu ska jag ladda batterierna. Träffa en klient på min nya fina mottagning på Skeppargatan. 
Och som grädde på moset, träffa Food tours kompisar på middag på bästa kinesen i stan, Lilla Kina på Torsgatan. Mums. 

Life is good. Och det hänger rosor på min vägg. 

kram, Cathrine

vill du prata, gå en walk and talk, boka föreläsning för hösten, hör av dig!
 
 


 

IMG_1655 IMG_1655

måndag, kl 07:00, med kaffe på lilla brickan i sängen.

Vem vill ha ett romrussin? Du vet den där äckliga lilla biten i Alladinasken som ingen vill ha.
Hela livet är kanske en chokladask? Det gäller bara att välja den biten du verkligen vill ha.


I fredags var jag och fikade med min kompis H. Hon tog med mig på italiensk kaffebar, Sempre, wow vilket coolt ställe. 
H och jag hade ett sk DLSOM. Det Långa Samtalet om Män. Tänk ändå vad vi kvinnor ältar detta ämne. Men ändå bättre att göra som vi kvinnor gör tänker jag, dvs att prata, älta, stöta och blöta med sina väninnor - och få det ur systemet.
Och gå vidare. Det är vad vi kvinnor gör.
Till skillnad från många män jag möter som inte har någon att prata med, eller, gud förbjude, går och pratar med en terapeut. 
Svårt då att gå vidare tänker jag. 

Det är H som kommer på metaforen män och romrussin. Hur hela livet faktiskt ser ut som innehållet i en Alladinask. Vilka som går först och vilka som går åt sist. Och vilka som blir kvar. De där romrussinen som alltid blir kvar sist, som ingen vill ha, och gör att man inte får börja äta av det undre lagret i asken.  dvs, gå vidare i livet. 

Mitt eget förhållande till chokladaskar är lite kluvet. För mig är bitarna för stora, och jag har haft svårt att bestämma mig för vilken smak jag vill ha.
 Så jag brukar, fram tills nu iaf, bita en liten tugga på varje bit och lägga tillbaka. Inte så populärt kan jag berätta. 
Kanske även det en metafor över livet. ( med tanke på att jag inte äter speciellt mycket choklad över huvudtaget i verkliga livet) 

Men jag har ju som du vet en obändlig tro på livet och älskar ett "happy ending" i både film och liv. 
Och tror fortfarande på kärleken. 
Nu påstås det att man tagit bort den bästa biten ur Alladinasken, den sk "trillingnöten" för den var för dyr för fortsatt produktion. 
Men jag kan svära på att det var just en sådan bit jag hittade när jag tittade ned i asken tidigare. En pralin väl värd att vänta på. Helt perfekt faktiskt. 
I alla fall för mig. 

Vill du prata om Alladinaskar, verkliga eller metaforer så har jag nu öppnat nya mottagningen på Skeppargatan 48 och är väldigt glad över det!
Varmt välkommen att boka tid här. 
Kram. Cathrine

Och till dig som läser och upplever att just du är den sk "Drömkillen" jag skrivit om, så skulle jag vilja ge dig tre goda och välmenta råd.
Nr. 1, tro inte på allt som står i en blogg.
Nr 2. Det kanske inte är du som är Drömkillen. Det kanske inte är dig det handlar om, så sluta sura.
Nr. 3 Sluta läsa bloggen.

  
:-D




 

IMG_1646 IMG_1646

fredag, kl 07:47, tvätt i maskinen, kaffe på sängen, på lilla brickan. 

De står i mitt fönster, en vecka, och de står fortfarande så fint. 
"Du kommer alltid få blommor av mig", säger han. 
Känns som det är dags att börja andas.


Jaha, varför lägger hon ut bilder på blommor hon har fått, tänker du kanske?
Ja, varför gör hon det egentligen? Tänker högt..
För att reta de senaste i årets tomteparad av tokiga farbröder som passerat revy, som fortfarande läser bloggen, och visat sig vara riktiga rötägg? 
Nä, faktiskt inte. 
De får så gärna fortsätta att läsa mina rader, jag är varken arg, ledsen eller besviken. Lite förvånad kanske. Mest på mig själv. Och lite besviken kanske. Också på mig själv. 
Jag trodde nämligen att jag hade lite sk magkänsla och lite inre kompass. 
Så, inte då! Inte en gnutta av vare sig magkänsla eller inre kompass. 
Har något smugglat ned en magnet som gjort kompassen oduglig? :-) Ler brett medan jag skriver..

Just därför är en bild på en ros så viktig. 
Vikten av att inte ge upp, förlåta sig själv för sina dumheter och komma ihåg att ta bättre hand om sig själv i framtiden. 
Samtidigt ödmjukt tacksam över hjärtat och själens förmåga till läkning och återhämtning. 
Och kroppens lust. Att den fortfarande vill möta en annan människa och ta på hud och låta sig beröras. 
Är inte det helt fantastiskt, så säg?

Så, full av ödmjukhet inför människans obändliga kraft, förmåga och lust till livet så önskar jag dig den bästa helgen. 
Med eller utan rosor. 
Man kan ju faktiskt köpa blommor till sig själv, rosor till och med...
Eller ge dem till någon man tycker om och lova sig själv att det kommer fler.

Cathrine 

















 

IMG_1589 IMG_1589
torsdag ( vart tar veckan vägen?) kl 07:00, kaffe (redan kallt) på lilla brickan i sängen.

.. en egen ängel i min säng.
Vaknar tidigt och nynnar på Himlen runt hörnet med Lisa Nilsson.
Ljuvligt att få vakna med den känslan. 
" någon där uppe som måste ha sett mig och sett vad jag behöver..."


(nästa låt är Shallow med Lady Gaga och Bradley Cooper. Behöver jag säga mer...följt av Sara Larsson och Only you. )
Yes!

Känns som pusselbitarna börjar falla på plats. Jag tror jag skrivit något likande tidigare? 
But hell, det finns väl en hel jäkla låda med pusselbitar i vår ålder? Den där stora 60+ lådan med bitar från ett helt liv.
Gäller väl bara att hitta rätt bitar och försiktigt försöka foga ihop dem till en bild som man mår bra av idag?
Lättare sagt än gjort får man väl tillägga..

Hur det min bild ut idag? Hur ser motivet ut i mitt pussel?
Well, inte som jag trodde. Helt klart.
Kanske bättre, faktiskt.  

Jobb är en stor pusselbit i mitt liv. Som ensamstående med hög hyra är det ett ständigt pussel att få ihop ett liv som går ihop i slutet av månaden. 
Nu har jag turen att kunna jobba med otroligt roliga saker. Nya mottagningen kommer att bli en välsignelse. Att få vara på en lugn och trygg plats på heltid känns som en välsignelse. Jag ska skruva ihop alla möbler dit idag. Mycket spännande. Tillsammande med mycket kär hjälp dessutom. Mycket glädje. Och tacksamhet över tingens ordning. 
Sedan har jag just nu en del matguidning för Food Tours räkning samt väldigt roligt köksarbete hos en god vän. 
Alltsammans ganska mycket just nu, men så roligt att det bara ger energi. Det tar inget. Bara ger. 
Nästa vecka börjar ny 8/800 kurs. Det har verkligen lossnat nu. Nu tuffar metoden på och börjar verkligen lyfta. Både Expressen och Aftonbladet skriver mycket nu. Väldigt roligt. Stor tacksamhet. 

Och kärleken då? Ja, vad säger man? Ja, även här får man vara ödmjukt tacksam över tingens ordning. 
Det är en läxa för mig. Helt klart. Att lära mig ta emot godhet, värme och vänlighet. 
Smärtsamt att inse att jag gjort tidigare val i livet som givit mig väldigt litet av just den varan.
Väljer man "mission impossibles" (omöjliga uppdrag) så får man stå sitt kast tills man tycker att man är värd något bättre istället. 
Sedan ha modet att sitta ned i båten och bara ödmjukt se vart den här färden tar mig. 
Ja, jag tror du fattar...

Ja, jag säger bara en sak. 
Tänk om jag vetat hur roligt det är att bli 60, så hade jag blvivit det för flera år sedan!

Vill du hänga med på kurs eller en "walk and talk" i vår/sommar, så är det bara kontakta mig här. 

kram, Cathrine





































 
IMG_0655 IMG_0655

fredag, konstig vecka, kl 07:09, med kaffe på lilla brickan i sängen.

Kan hemligheten bakom ett långt och förhoppningsvis lyckligt liv,  vara att äta mindre, gå mer, skratta ännu mer och älska utan förbehåll. 
Så ser iaf min bucketlist ut. 
Hur ser din ut?


Hmm.. enklare sagt än gjort dock.

Äta mindre. check på det iaf. 
Jag äter inte mindre, men jag äter näringstätare idag. Inget fluff. Bara bra saker. 
Inget ris, pasta, bröd, potatis, socker eller mejeri. Det är enkelt idag. Det har blivit en livsstil och allt det andra, grönsaker, linser, bönor, kött, fisk och ägg ger så mycket näring och en glad kropp. Så det är inga bekymmer längre. 

Vandringarna är det nog också check på. Herregud så mycket jag går. Mycket och långt. 
Snart dags för en ny pilgrimsvandring. Det pirrar i kroppen av glädje att få gå långt igen. Nu ska bara mitt lilla knä hålla. Men det har jag bestämt mig för för att det ska göra. så det så. 
Mind over body liksom...

Så kommer vi då till nästa punkt. Skrattet.
Jäklar vad jag skrattar. 
Då ska ändå gudarna veta att det verkligen inte varit mycket att skratta ÅT de sista två åren. Då får man skratta åt sig själv istället... då går det plötsligt mycket lättare. 
Herregud så jag har ställt till det för mig.... seriöst alltså? 
Gifta män som går tillbaka till sina fruar, ( med små avsteg) och Drömprinsar som visar sig vara riktigt skräp. 
Ja, vad gör man annat än att skratta åt det? 
just precis, skrattar. Ännu mer. 
Det är nämligen svårt att vara arg, ledsen eller sur speciellt länge om man skrattar. Och faktiskt envisas med att vara lycklig mitt i alltsammans. 
Det funkar faktiskt. Pröva!

Älska utan förbehåll. Gränslöst. Hmm.. thats a tricky one. 
Det kan göra ont. Jäkligt ont. 
Jag brukar beskriva det som att hoppa i en pool och tro att poolen är full av vatten, och precis i hoppet upptäcka att poolen är tom och fallet kommer göra jäkligt ont. Jäkligt ont. 
Ändå hoppar vi igen, och igen...
Vi lever liksom på hoppet. 
Kärlek kan ju inte vara villkorad eller bli upphälld i små nubbeglas och avnjuten i pyttesmå klunkar, eller?
Sippa på ett glas kärlek. Det går ju inte. Eller? 
 
 Ja, livet är ju " a learning curve" och vi lär oss så länge vi lever. 
Jag jobbar nog fortfarande på den där sista, hur man förhåller sig sig att älska gränslöst utan förbehåll och mesasure (mått). Och överleva. 
Eller lära sig att smutta i små klunkar. 
Spännande tanke. 

Jag önskar dig en härlig helg, efter en konstig vecka. 
Ny 4-veckors kurs i 8/800 börjar på tisdag. läs mer här. 

Nästa vecka flyttar jag till ny mottagning, eget rum igen. 
Vill du boka tid för samtal, klicka här. 

Cathrine
​​​​​​​

IMG_1132 IMG_1132

torsdag, kl 06:44, i sängen med kaffe på lilla brickan.

Alltså, himmel! Jag blir så trött.
Ännu en kommentar från någon som inte förstår hur 8/800 fungerar och tror att man inte blir mätt på 800 kcal per dag! 
Men, hallå, nej man svälter inte. Absolut inte. 

 

Låt mig förklara. 
För drygt två år sedan snubblade jag på en bok skriven av den engelske läkaren Michael Mosley. 
Där beskriver han det han kallar för 800-metoden eller Blodsocker-koll.
Genom att under 8 veckor äta 800 kcal i form massor av grönsaker, fisk, kött och ägg så sänker du blodtryck, blodfett och och blodsocker - och går tryggt och fint ned med ca 1 kg i veckan. Precis som man ska. 
Kroppen blir mätt, nöjd, trygg, säker - och frisk. 

Jag är nu den enda i Sverige som faktiskt har fått godkänt av Michael Mosley att jobba med metoden och jag har döpt den till 8/800. 
Jag som jobbat med hälsa och friskvård i hela mitt liv har aldrig varit med om något som funkar så bra, på alla. Du blir friskare, piggare, starkare, gladare, bättre mage, sover bättre, mår bättre och orkar mer. Även träna, för den som oroade sig för det. 
Vi äter ju massor av grönsaker och där finns det hur mycket kolhydrater som helst, som fungerar som utmärkt bränsle för just träning. Med ett glas rödbetsjuice innan träning så får du precis den mängd energi och syresättning av blodet som du behöver för att orka med din träning till max. 
Välj gärna en sort som heter Rå Rödbeta Prestation från Wellnox.se. 

för övrigt, vilket kanske också är på sin plats här, är det faktum att alla läkare jag känner backar upp dessa teorier och remitterar sina patienter till mig.
Samma sak gäller personliga tränare, i alla fall de som läst på den senaste forskningen och vet vad en anti inflammatorisk kost gör för kroppen, hur bra den mår av denna typ av mat.

För övrigt så blir jag helt veckovill av alla dessa röda dagar. Min hjärna hade fredagsfeeling i tisdags och nu vet den inte vilken dag det är och vad jag vill att den ska vara i för mood. 

Helgen bjuder på nytt och spännande då jag kommer att byta mottagning och från och med nu har eget rum igen efter ett par år på supertrevligt kontorshotell. 
Ny fas i jobblivet. 

Vill du testa min metod 8/800 och komma iform inför sommaren, så startar ny kurs nästa vecka, på tisdag. Häng med på den!
Läs mer här.

Nu är det dags att snart skutta iväg och hämta nycklar till nya mottagningen, träffa duktiga Alexandra Nemeth på Grundform för att finputsa på Onlinekursen och sedan några klienter på eftermiddagen. 
Jo, lunch med bästa Fredrik, såklart!

Sedan är det helg igen! 
(då blir det date, men det tar vi en annan gång. ;-)

Trevlig, eehh, torsdag!!!! 
Cathrine














 

IMG_1538 IMG_1538

måndag, kl 06:51, med kaffe på lilla brickan i sängen.

All we need is love. Love is all we need.
Med Beatles i öronen och #wrenandglory ´s fina handmålande jacka som inspiration är det inte svårt att sparka igång en ny vecka. 


(Wren and Glory är två NY baserade systar som gör egna handmålade plagg, kolla gärna, så coola)

Men så är det ju. Vi behöver kärlek. Vi går sönder, vittrar sönder utan kärlek. 
Kanske inte alla, men de flesta av oss. 
Det betyder inte att kärlek måste komma från en partner. Det kan komma från ett husdjur, en familj, vänner,gulliga barn ( finns de verkligen?) 

Men utan beröring, utan att bli hållen, tagen i, känd på, så går något sönder. 
Kanske inte för alla. Men för mig är det så.
Jag har de sista månaderna, på förekommen anledning, varit tvungen att vända och vrida på just denna fråga. Varför det är så viktigt, för just mig. 
Tro mig när jag säger att det har stötts och blötts. Fråga mina vänner. Fråga min terapeut. ( jo, vi terapeuter behöver också någon att prata med. Vi kan inte terapeuta oss själva)  

Har jag kommit fram till något av värde?
Ja, kanske. 
För min del, och jag fortsätter att slänga in den brasklappen, för detta gäller helt säkert inte för alla, men för mig är det så här det förhåller sig. 
Jag mår väldigt bra av flera olika tårtbitar i mitt liv. En del är jobb och mitt jobb är otroligt givande, jag träffar massor av magiska människor som generöst delar med sig av sig själva och sina liv. Sådant ger mig massor och framför allt lär det mig massor. Jag växer med mina klienter. 
En annan stor tårtbit i mitt liv är vänner. Inte många, det ska gudarna veta. Handplockade och noga utvalda. Men så oerhört älskade, av mig. Så djupt ödmjukt och tacksamt älskade. Utan dem är jag inget. 
En tredje bit i i min lilla livstårta är min familj. Vackra begåvade syskonbarn, en magisk son, en syster som alla borde ha, en mamma som man kan gå ned på knä och tacka sin skapare för att få ha som mor. Så magiska, så strålande och så högt älskade. Hela bunten. 

Men så kommer vi då till tårtbit nr 4 i just mitt liv. Kärlek. Närvaro. Närhet. Hud. Ömhet. Prat. Skratt. 
För mig är det viktiga bitar. Bitar som jag behöver i mitt liv för att må bra. Så enkelt är det. Bitar som ger energi. Inte bara tar utan också ger tillbaka. Ett energifält som man kan ladda energi och få ge energi. 
Låter det konstigt? Ja, för en del kanske. Medan några av er andra förstår precis. 
Och det är väl precis så det fungerar. Vi är inte alla lika. 

Så med detta i fokus just nu, så går jag försiktigt, med pyttesmå steg framåt. Inga hoppsa steg utan små, små steg framåt. En fot framför den andra. För att inte ramla och slå mig denna gång. 
Men väldigt glad och tacksam över ett hjärta som har förmågan att läka och på något sätt fortsätta att vilja slå igen. Kanske för någon ny.
Någon sa att ett krossat hjärta rymmer mer, det blir ju större av alla lagningar...
Det vete sjutton...

Hur som helst.. Jag önskar dig en väldigt bra måndag. 
Själv så kör jag ett riktigt maraton. Först Food Tours på dagen och sedan kurs ikväll. 
Men jag säger som min idol och förebild, Pippi, det har jag aldrig gjort förut så det ska nog gå bra!

kramkram!
Glöm inte att vårens och sommarens "walk and talk" har börjat för dig som vill gå och prata. 
Desutom finns det plats kvar på Caminon som  går 31/5-7/6. 
Plus plats kvar på vårens sista kurs, 8/800. 
Läs mer på hemsidan, och kontakta mig här. 

kramkram! 


 

IMG_1517 IMG_1517

torsdag, kl 06:34, i sängen, med kaffe på lilla brickan. 

Fundera över vilka du bjuder på ditt kalas. 
Vänner som tar energi, dumma ord som borde och måste, de är inte bjudna på mitt kalas. 
No Sir.


Jag är just nu väldigt kär i @broderauttexten och hennes fina små broderade budskap och lånar dem gärna. 

Funderar just nu mycket på vänskap. 
Mitt hjärta flödar över för de få som verkligen står mig nära och finns där när jag behöver stöd och hjälp. 
Det visar sig faktiskt vara färre än man kanske skulle kunna tro. 
Men den kärlek man får vill också kunna ge och de två som står mig allra närmast skulle jag kunna döda och gå genom eld för. 

Vänskap är ju som en våg som slår mot en strand. Det finns en rörelse i vänskapen. Den går åt båda hållen. Precis likt en våg. 
Ibland är det jag som behöver lite extra stöd, ibland är det min vän som behöver den istället och får den. Lika mycket tillbaka. 
En våg. En evighets-åtta. Fram och tillbaka. 

Jag läste ett citat av skådespelerskan Meryl Streep för många år sedan. 
Hon säger följande, och det handlar ju om hennes äktenskap men kan lika väl sägas om vänskap. 
" Sometimes I am the garden, and my husband the garderer.
Sometimes I am the gardener and my husband the garden. 

Mao, vi tar hand om varandra och den som behöver omvårdnad får den.

Men det utmärkta citatet av @broderauttexten om måsten och borden är också så underbar. 
Dessa två ord är inte välkomna på min fest.
Jag träffar dem så ofta på mina kvällskurser i metoden 8/800.
Alla dessa tvinnor som släpat på sina måsten och borden så länge.
Tunga, tunga bördor att släpa på och så onödiga.
Måste och borde har aldrig hjälp någon, aldrig stöttat och aldrig varit till någon som helst nytta.
Ungefär lika korkat som " ta sig i kragen" eller "skärpa till sig". 
Så fyllda av skam och skuld. 

Jag tränar mig på att bjuda in nya vänner på mina kalas. De kallas för glädje, lycka, tacksamhet och förundran. 
Härliga vänner som ger massor av glädje och energi. 

Själv så är jag tacksam för Fredrik ( som vanligt, höll jag på att skriva) som inspirerat mig till en 9-dagars detox och fasta. 
Mår så himla bra och är så jäkla pigg och glad. 
(säg inget om kaffet till Fredrik. Det han inte vet om lider han inte av. Jag skulle däremot lida om jag inte fick mitt kaffe på morgonen, här i sängen. För att inte tala om min omgivning. )

Ha en bra dag, och glöm inte att ny kurs i 8/800 börjar tisdag 7/5 i Stockholm. Onlinekursen börjar varje måndag och nu är även våren och sommarens Walk and Talk öppna och igång. 
För kontakt, info och bokning med mig, klicka här! 

Ha en galet bra torsdag! 
Cathrine


 







 

IMG_1503 IMG_1503

Redan onsdag, konstig kort vecka, kl 07:50, med kaffe på lilla brickan, i sängen. 
 

Är du lycklig?
När ställde du den frågan senast och framför allt när fick du den frågan senast?
Och om du fick den, vad svarade du?


Citatet kommer från en australisk skådespelare Heath Ledger, född samma dag som jag, 4 april, död 2002, mest känd för sin roll i Brokeback Mountain.

Folk frågar hur det går på jobbet, var du bor eller om du är tillsammans med någon. 
Som om livet var någon form av inköpslista att checka av. 
Men när frågade någon senast om du var lycklig?
  
Jag funderar mycket på lycka just nu. 
Livet går ju sådär just nu. Fortfarande för lite att göra på jobbet. Trots en lysande affärsidé och koncept så är det motigt. Det verkar å andra sidan vara motigt för de flesta av oss i denna branch. 
Boendet då, mja, jag är ju superglad över att få min andrahandshyra förlängd i ett år till, men visst hade ett första handskontrakt varit toppen. 
Relationerna då?  Tackar som frågar, minnst sagt turbulent, är väl en passade beskrivning på det jag varit med om de senaste månaderna. 

MEN, trots allt det, trots att det faktiskt inte med all vilja i världen skulle kunna kallas för den perfekta inköpslistan så är jag jättejättelycklig. 
Riktigt så där grundlycklig. 
Märkligt, eller hur?

Vänd på det istället. Tänk så mycket det finns att vara tacksam och glad för. 
Det är otroligt att få bo så fint som jag gör, just nu. Kanske inte för hela livet, men just nu. Stor lycka. 
Om den ena verksamheten inte bär all frukt så får man plantera fler träd. 
Mina övriga träd,som  vandringar, Food tours, jobb i kök hos kompisar som kock är så himla roliga att det väger upp för så mycket annat. 
Och ger så mycket glädje. Och lite frukt.  

Det måste ju ändå betyda att, precis som Heath skriver så sitter inte lyckan i "villa, vovve och Voilvo" utan i dig själv. 
Du är din egen lycka. Du gör din egen lycka. Du väljer din egen lycka. 
Du väljer kanske till och med, att vara lycklig. Det är ju ett val, tänker jag.

Igår kväll pratade jag med "rostmannen", vi får kalla honom så tills vi vet mer om framtiden. 
Jag försökte förklara min tes om lycka. Att det är ett val.
Om man måste välja mellan att vara glad och vara ledsen, så väljer jag... hmm.. låt mig tänka... att vara glad. 

Jo, jag fattar att det låter lite flamsigt och "happy go lucky". Det erkänner jag villigt. 
Men lite grann som Dr Phil säger, "fake it until you make it".
Träna på att vara glad. 

Idag ska jag ut och demonstrera. Jag går med kompisen Caroline i tåget i kampen för de nya fattigpensionärerna. Ingen ska behöva dö fattig i Sverige idag. 
Sådant gör mig också lycklig. Min första demonstration på 61 år. Det är väl på tiden, tänker jag. 
Ska du med så går tåget kl 14.00 från Humlegården.  

Vill du fortsätta att prata med mig om lycka och annat som ligger och puttrar?
Nu har jag öppnat mina "walks and talks" för sommaren så vi kan ut och gå och prata samtidigt. kul eller hur? 
Kontakta mig här. 

Stor glädje är även kvällskurserna. Så mycket bra klokskap och glädje vi pratar där.
Vill du hänga med på en ny 8/800 kurs i 4 veckor, så startar den sista för våren 7/5.
Läs mer här. 

kramkram!
Cathrine











 

IMG_0927 IMG_0927

måndag, annandag påsk, kl 06:33, med kaffe på lilla brickan i sängen

Jag fuskar lite. Jag vet att jag lovat att sitta på händerna och absolut inte dejta det minsta lilla. 
Men jag fuskar. 
Inte mycket, men bara pyttelite. 


Saken är den att jag tycker det är roligt. Försökte förklara det så gott det gick igår när Fredrik (min bästa kompis) och jag var ute och gick igår.
(. Jo, knät är mycket bättre.)
 
Jag gillar att dejta. Dels för att det blir lite småtråkigt utan del delen i mitt liv, och jag gillar inte att ha tråkigt. Finns väl en diagnos på sådant kan jag tro.

Tricket här är ju bara att dejta med knäskydd, hjälm och tjocka handskar så man inte gör illa sig om man ramlar. Den risken finns ju alltid. Det vet vi ju vid det här laget. 
Dejta med stödhjul om du förstår vad jag menar. 

Jag var en vecka på Tinder. Sedan gick jag ur. Tonen där har blivit lite för rå för mig. För mycket beskrivningar av spermafläckar... inte min stil. Men gillar man hårda tag och yngre män så är det helt rätt plats för dig. 
Nu har jag varit en vecka på Match och tror att det är dags att tacka för kaffet och kliva ur därifrån också. 
Vill man träffa vanliga, hyggliga män i ens egen ålder så är det nog trots allt Match som gäller. 
Med nytagna bilder av sig själv, en trevlig profiltext och pang säger det! Tror jag fått ett har hundra "flirtar" och säkert 50 förslag på någon form av dejt. 
Av dessa har jag träffat en. (1). 
Jag är ganska petig. Läs kräsen. 

Men det är ganska roligt att ligga och guppa på Match någon vecka. jäklar så många man känner igen, det är nästan som att gå på fest och springa på gamla kompisar och en och annan fd.dejt. Man vinkar glatt, och går vidare. 

Den jag till slut träffade?  Jo, en man jag inte träffat på 40 (!)  år, en dejt från 20-årsåldern. Vad som gjorde att vi inte blev ett par då lyckades vi aldrig lista ut, men att livet varit snälla mot oss båda upptäckte vi snabbt. Och att attraktionen fanns kvar.
Vi får se vad det tar vägen...
Inte mycket rost där. 

Vad jag försöker säga till dig som följer min blogg och inte vågar dig ut på dejtingsajter är att det är lika tryggt och säkert som att köpa en bok på Adlibris på nätet. Du sitter tryggt och säkert framför datorn och tittar, flirtar och kontaktar/blir kontaktat och skriver om det känns bra. Efter lite skrivande så märker du snabbt om vederbörande tycker och tänker som du. Jag letar efter humor och snabbhet i tanken. Sådan är attraktivt för mig. Men det kan ju naturligtvis handla om så mycket olika saker. Gemensamma intressen osv...
Sedan träffas man på neutral plats. Tar en kaffe/ett glas vin och se hur det känns. 
Låt det ta ett par gånger, så du känner dig trygg och säker innan du låter saker och ting få gå vidare. 
 
Var rädd om dig själv. 

Själv så ska jag njuta av ännu en ledig dag, och avsluta den med jobbmiddag med alla mina underbara guidekompisar på Food Touren. 

kramkram, 
Cathrine
 























 

IMG_0149 IMG_0149
onsdag, kl 08:08, i sängen,med kaffe på lilla brickan...

Vaknade tidigt. Kände efter. Jodå sådär smålöjligt grundglad idag också.
Idag också! 


Klart knäet fortfarande gör ont, klart livsstituationen inte förändrats ett dugg. Det kan jag inte göra något åt.
Men jag kan själv bestämma mig för hur jag ska förhålla mig till det. 
Det är egentligen den enda jag själv kan påverka. Hur JAG väljer att förhålla mig till det jag inte kan påverka eller förändra.
Förstår du hur jag tänker?

Jag "fick" ett fint ord av en stor kärlek, han kallar det för lyckofiner. 
Det gäller att skapa sina egna lyckofiner. Hitta platser, hitta tankar, hitta tillfällen som skapar lycko-endorfiner. 
Hitta det själv. 
Hitta tillbaka till sin egen självglädje. 

Inte ett enkelt jobb. Jag vet det av egen erfarenhet. Men det handlar kanske om att likt en liten myra samla ihop en hel stack av pyttesmå lyckoögonblick och plötsligt så är det en hel stack, en hel hög av lycka. 
Kanske ingen stor hög i början, men i alla fall början på något bra. 

Jag vet inte. Jag har lång ifrån alla svar. Men jag letar i alla fall. Och så fort jag hittar något så skriver jag om det. Egentligen mest för att manifestera och spara det. 
Har jag skrivit om det så finns det ju någonstans. 
Låter det flummig? Ja, kanske. 

Nu ska jag iaf iväg och träffa två klienter. Sedan har jag tänkt att bjuda med mig själv på en promenad på Djurgården, hoppas knät håller, och sedan tror jag faktiskt att jag ska bjuda mig själv på lunch! Tänkte överraska mig själv, så jag vet inte riktigt var det blir, men jag har en aning om vad jag har hittat på åt mig själv. Men det blir som sagt en överraskning. 
Det är självglädje. Ett bra sätt att samla på lyckofiner.

Ha en bra onsdag!
Cathrine












 
tisdag, kl 08:17, i sängen med kaffe på lilla brickan. 

Mitt i all sorg och bedrövelse så är jag faktiskt i ett riktigt happy flow.
Är inte det märkligt hur man kan vara genuint lycklig, så där grundhappy - och ändå vara väldigt ledsen över hur pusselbitarna inte föll på plats som man hade önskat sig?


Tänk så roligt det är att vara i den här åldern, 60+, och äntligen börja fatta något!
Vilken jäkla tid det tog säger jag bara.. suck. 

One day, or day one. Du bestämmer.
Är det bara en dag, ännu en dag i ditt liv eller är det Dag 1, den första i resten av ditt liv. Kanske med ett pärlband av lika fina dagar? Jäklar vilken pärlhalsband av lyckopärlor vi får ihop till då, tänker jag.
Fast även de svarta pärlorna är vackra, och de grå också för den delen. Alla behöver ju inte vara vita för att vara vackra, eller hur?

Vad gör man då för att må bra, trots att man är ledsen i hjärtat? Ja, du måste ju fortsätta att ta hand om dig, extra mycket nu faktiskt. Extra mycket kärlek. Äta ännu bättre, skippa ALLT ris, pasta, bröd, potatis, socker (även frukt) och även mejeri. Alltsammans driver inflammationer och gör att du blir trött och fet. och DET blir man inte lycklig av. Nu handlar det om att ladda med turbrobränsle som din kropp mår bra av och får massor av ork och glädje av! 
Ta mer tillskott, se till att toppa upp med näring då det går åt extra mycket av allt när kroppen är i ett ytterläge och stressad. En stressad kropp behöver mer bränsle/näring. Men det betyder inte att den förbränner mer. Ofta tvärtom. Högt stresspåslag, dvs mycket kortisol, brukar istället dra ned förbränningen. Därför ännu viktigare att äta näringstätt och näringsrikt. 

Glädja sig åt allt som faktiskt ÄR rolig. Solen skiner. Hänga med kompisar man gillar, göra roliga saker. Pyssla om sig själv extra mycket. Göra snälla saker med sig själv.
Välja bort sådant som bara tar energi utan att ge något tillbaka. Bara hänga med kompisar som ger energi, undvika energitjuvar. 

Göra roliga saker! Iförrgår fyllde min syster år. Hon bor på Söder. Jag tycker det är krångligt att ta mig kommunalt från Ö-malm till S-malm. Så är det bara, kill me, men så är det. 
SÅ jag bestämde mig för att göra något roligt av det istället. Jag tog en Voi, du vet en sådant där elspark och swishade från Stureplan till Södersjukhuset. Wooiiii!!!! Det var jättekul, och tog 17 minuter. Såå roligt! 
Tänk dig att sedan i stilla mak swisha tillbaka över söder, förbi Slottet, över Strömbron, förbi Grand hotell i det blåa kvällsljuset vid 21-tiden. DET var magiskt. Viktigt med roliga saker. Fylla på med roliga saker.

Röra sig mycket. Jo, jag vet att det tar emot. För mig också. Ont i ett knä och skyller allt jag inte gör just nu på det där knät. Men resten av kroppen har jag ju faktiskt INTE ont, och borde röra mer. Ja, precis så är det. Även för mig. 

Jo,jag måste också få kvittra över nya 8/800 som började i måndags. Vilken grupp, vilka kvinnor, jag är heeelt blown away! 
Nu kör vi stenhårt i 8 veckor och siktar på hälsa. lägre blodtryck, lägre blodsocker, lägre kolesterol. Bättre sömn, bättre mage. 
Here we go! 

Vill du också må bättre? ny kurs startar 7/5! Välkommen!
läs mer här , boka här 

Nu ska jag göra lite nytta. Det blir inte mycket av den varan denna vecka. Alla mina klienter har tagit påsklov, så då får jag väl också göra det tänker jag. 

kramkram!
Cathrine







 
IMG_1477 IMG_1477
måndag, kl 08:43, i sängen, med kaffe på lilla brickan..

Oj, vad jag sover gott! 
Mitt hemliga vapen ser du på bilden bredvid. Jag sover nu på vårarna och somrarna med en mjuk sovmask och det blir kolsvart och jag sover som en stock.
Jag är som en papejoga i bur. På med duken, och gojan tror att det är natt, och tystnar direkt. 
En sådan liten goja är jag. 


Ni var många igår som brydde er om mitt knä i sorg. Det värmde väldigt gott... tusen tack för alla vänliga ord och tankar. 

Jag har börjat att smygdejta lite försiktigt på nätet. Jag vet att det är för tidigt och jag har inte vågat berätta det för någon, inte ens Fredrik som är mest emot nätdejting. 
Jag är inte ens säker på att jag ska träffa någon, men det är trevligt att ha något att pyssla med. Lite minidejting, sådär..
Tror ärligt taget att en hel del av sådana ställen som Tinder och Match egentligen är som små pysselplatser, typ kolonilotter, där folk och och påtar och pysslar. Att dejta på nätet har blivit lite av en hobby liksom. Konstigt, eller hur? Lite torrsim sådär..
Men tonen hos en del har blivit vassare och skarpare och helt klart mer "kinky". Många hör av sig och vill slå och bli slagna.. sminka, liksom. 
Jag som är den vaniljigaste och snällaste av alla, och hatar alla former av våld/sex kombo, blir först generad och sedan konfunderad.
Hur i hela världen kan man tro att en liten 61-årig tant vill smiska någon eller bli smiskad själv? Ser jag sådan ut? Tydligen så signalerar någon av mina bilder någon form av dominans. Hua. 
Jaja, skulle jag mot förmodan vingla iväg på någon dejt så är ni de första att få reda på det.
Not anytime soon, I think. 
Tror att både lilla knät och jag behöver mer tid att slicka såren och bli lite helare igen. 
Fast det betyder inte att jag inte är glad. Det är jag faktiskt, riktigt grundglad och överlycklig över det mesta som händer. 
Det går liksom att dela in livet i olika fack. Låter inte det väldigt konstig?

Nu ska jag ha liten rehab-träning för mig själv. Om jag får till det, är ju sååå sjukt dålig på att göra sådant här på egen hand. Gillar verkligen att skutta iväg och låta någon annan bråka med mig. 

Känns som påskveckan har början, solen skiner och livet leker. 
Trots allt. 

Känner du för att ta tag i hälsan, vikten, formen inför sommaren så är det hög tid!
Jag har ny grupp som startar 7 maj, och onlinekurser som startar varje måndag. 
Så dessa brev ska jag skicka ut nu!
Vill du läsa mer, kolla här. 

kram,
Cathrine

















 
IMG_0406 IMG_0406

söndag morgon, kl 06:18, i sängen, med kaffe på lilla brickan.

Blogga på en söndag! 
Förmodligen det största felet man kan göra..
Ingen läser ju bloggar på helger. 
Well, det spelar liksom inte så stor roll, för nu är jag vaken och har massor av tankar i huvudet.
Då skriver jag.
 
Tankarna fattar ju inte att det är helg, liksom. 
Verkar för övrigt inte som mitt vänsterknä fattar så himla mycket heller, eller så är det precis vad det gör.
Jag tror närmligen den har sorg.
Hmm.. flummigt, jag vet. 
Träffade en klok kvinna i fredags, hon la direkt huvudet på sned och tittade på mig och berättade att enligt den kinesiska tron om medicin så hänger stor sorg ihop med smärtor i knä. 
Liite svårt för oss västerlänningar att ta till oss. Vi vill ju gärna tro på utslitna korsband, artros och annat skumt som kan drabba ett litet knä.
Men sorg.. ja vad ska man tro.
Tiden stämmer iof. Knät började göra rejält ont när det gjorde rejält ont i hjärtat. Rejält ont. På båda ställena. 
Hjärtat kan jag inte göra så mycket för, annat än att bearbeta sorgen. 
Knät kan jag däremot vara lite mera handfast med. Träning, ännu bättre kost, dvs antiinflammatorisk så in i bomben. Massor av gurkmeja och nypon, just in case. (bra för artros) samt träning.
Och massor av kärlek. Till knät, alltså.
När jag kommit över den första känslan av att vara förrådd och personligt förolämpad. Jag menar, mitt knä kan ju inte krångla nu när det är vandringstider och Caminoresor? 
Jag menar, seriöst, hur tänkte knät nu, egentligen? Jag trodde vi var vänner? Överge mig nu?
Well. Not. 
Eller så har knät sorg. Och sådant kan man inte bestämma över. Det bara drabbar en. Tydligen även knän. 

Så nu är det bara massor av TLC som gäller.
Tender Love and Care. 
Nu ska jag vara snäll. Både mot knä och hjärta. Ja, okey då, mot hela kroppen.

För jag har så mycket roligt framför mig och så mycket roligt och bra som händer. Så det vore ju tråkigt om inte lilla knät ville vara med i matchen.

   Har du också hela eller delar av kroppen som har sorg eller gör ont?
Jag är ganska bra på sånt. Både kropp och själ. 
Folk säger, mina klienter säger att jag är bra att prata med, och bra på att lyssna.
Om du vill träffa mig så bokar vi en tid, online eller på mottagningen och möts, så får vi se hur det känns. Om vi klickar. 
Du når mig för bokning här. 

Vidare så startar ny kurs tisdag 7 maj, både för nystart 8/800 och fortsättning och uppfräschning i 4 veckor. 
Läs mer här. 

Söndag. Klienter per telefon och i verkliga livet. Besök hos lilla mamma och till sist middag hos syrran som fyller år. 
Det blir bra, för lilla knät och mig. 

Cathrine

IMG_1455 IMG_1455

fredag, kl 07:23, med väldigt gott kaffe på lilla brickan i sängen.

Fredagar är ju av erfarenhet ingen bra bloggdag, dvs få läser den, men eftersom det egentligen inte spelar någon roll, so here goes anyway...

Fortfarande lite endorfinhög av att sitta i en biograf och sjunga för full hals till Abbamusik i två timmar!
Vilken grej!
När man dessutom får ta med sig mat och vin in i salongen, så blir ju naturligtvis inte stämningen stämre på något vis. 
Så missa inte ett besök på den coolaste bion i Stockholm, Capitol. 
Det blir f ö fler sing along, redan nu i slutet av april. De visar både Abba The movie 2 och Hair. I love it!

Det tråkiga var att Fredrik fick förhinder i sista minuten, så jag fick gå själv. Hade bokat finaste platsen, en tvåmanssoffa i mitten, mitten. 
Så nu blev det 150 glada väninnor, några par, och så jag, den enda, absolut den enda som var ensam. 
Jag hade inte ens hunnit förbereda mig på hur detta skulle gå, för Fredrik fick ett bud precis när vi var på väg dit. 
Så jag swishade något bekymdrad iväg själv. 
Ett glas vin i foajen fick det bli tills det var dags att gå in och sätta sig. Jag hade förbeställt en charkbricka åt oss, så det blev ju väldigt mycket mat till mig, där jag satt i min lilla röda plyschsoffa, solo.
Väl där så kände jag en märklig känsla. Det var faktiskt helt ok. Jag brydde mig inte om vad folk trodde eller tyckte synd om den stackars människan som går på singalong ensam. Jag hade faktiskt, till min egen väldigt stora förvåning, väldigt roligt på egen hand. 
Jag gillade den jag var där med, mig själv, och det var helt ok. Jag är nog ganska bra på att roa mig själv. 
Det var en bra tanke och en väldigt skön känsla. 

Det är som när folk frågar mig när jag gick Caminon, de 80 milen, om jag gick ensam. Nej, såklart jag inte gjorde. Jag gick ju själv, men inte ensam. Det är två olika saker. olika känslor. 
Man kan faktiskt vara själv, utan att vara ensam. 
Bra tanke. (gäller bara att få den att stanna och alltid finnas kvar. Inte enkelt) 
Jag tänker att det skulle kunna kallas för att vara självglad. Inte självgod, utan självglad. Glad att vara själv. 

Egentligen hade jag tänkt att skriva om parterapi idag. Jag har ganska många par som kommer till mig tillsammans. 
Vi pratar inte skilsmässor och sådan, nej vi vi pratar bara hälsa och måbra-tänk. Jag hjälper dem att tillsammans hitta tillbaka till glädjen i friska och glada kroppar. 
OCH det går sååå bra. 
Så otroligt roligt hur hälsa kan vara ett nytt kitt i ett förhållande, hur man tillsammans stöttar och peppar varandra till att äta bättre och röra på sig mer. 
Det jag ser i dessa pars ögon är dessutom en ökad glädje i varandra, en glimt som inte fanns där från början.
Det är magiskt och underbart att få vara med om människors vikt och hälsoresa och speciellt då, när jag får följa dessa par. 
Idag ska min kollega och väninna, tillika PT, Eva Berggren träffa våra två par som vi coachar för tidningen M-magasins ´s räkning, under 6 månader.
Dessa två par har nu halvvägs, under tre månader inte räknat kalorier men väl uteslutit alla former av ris, pasta, bröd, potatis, socker och mejeriprodukter. 
Alla fyra har sakta dalat med 1 kg i veckan i snitt och förlorat mer än 10 kg på denna tid. 
Samtidigt har de fått träningsprogram av Eva och kostråd av mig. 
Ett av paren har dessutom valt att följa med mig på vårens första Camino, i juni. 
Det gör mig extra glad. När träning och aktivitet har blivit en belöning.

Jag hoppar upp och ned av lycka över detta! 
Varenda en som jag och vi kan hjälpa med att sänka blodtryck, blodsocker och kolesterol samt vikt, är en glädje och en belöning. 

Jag vet inte vad du gör till vardags, men jag har iaf världens bästa jobb. Jag får hjälpa människor att må bättre. 

Helgen blir Food Tours på lördag, och klienter på söndag.
En bra helg med andra ord!

Jag hoppas din helg blir lika fin. 
kram!
Cathrine 


   
  

 

IMG_1445 IMG_1445

torsdag,11/4,  kl 07:21, (började skriva för ett par dagar sedan, därav fel datum) i sängen, med kaffe på lilla brickan.

Ja, vad sjutton... Det kan precis lika gärna gå bra. 
Lånat denna utmärkta rad från boken med samma namn av Göran Troell.
Det kan lika gärna gå bra.
 

Födelsedagen på Mallorca avlöpte till det bästa.
Ny kvällskurs sjösatt i måndags och mycket jobb på mottagningen. 

Fattar inte att det redan är torsdag.
Härligt med mycket att göra. 
Och roliga saker att göra.

Ikväll ska bästa kompisen Fredrik och jag gå på Abba singalong på Capitol. Det kommer bli så jäkla kul.
Man får helt enkelt hitta på roliga saker, så blir livet lite roligare.
Det kan liksom lika gärna gå bra. 

När det blåser snålt och kallt  runt själen periodvis så visar det verkligen sig var man har sina vänner.  
Jag vet inte vad jag hade gjort utan Fredrik och hans omsorger. Numera följer vi samma skämskuddeserie och har fullt upp med att diskutera den. Sådan som man bara kan göra med en bästa kompis. ja, du vet.

Jag får mycket uppskattning för bloggen, tusen, tusen tack. Det värmer så otroligt mycket. 
Härom dagen fick jag ett underbart mejl från en kvinna som berättat att hon efter att ha läst min blogg om torrfittor kände igen sig och sökte upp sin gynekolog för att få hjälp för sina torra slemhinnor. 
Gyn gjorde en bra undersökning och hittade cystor på äggstockarna. Cancer.
Hon opererades snabbt och är idag helt återställd. 
Så, tveka inte att göra det där extra besöket hos gyn även om du inte längre är fertil och kanske tycker du behöver gyn hjälp längre. 
Det kan rädda ditt liv också. 

Ja, vad har vi mer då?
Egentligen inte så himla mycket. 
Livet lägger sig. Tomteparaden skingras. lugnet lägger sig.
Pusselbitar faller på plats. Beslut fattas. 
Ja, livet. 
Ganska härligt faktiskt. 

PS. du har väl inte glömt att det full fart på både onlinekurs och ny 4 veckors kurs i 8/800?
Hög tid att komma i form inför sommaren. Verkligen inte för sent ännu.
Unna dig en friskare och lättare kropp.
Läs mer här.  

imorgon rapport från vår Abbakväll  och hur det var att sitta och sjunga med för full hals!
Härligt!

Cathrine




















 

senaste inläggen

Arkiv