Screenshot 2017-12-01 10.40.33

2018 > 12

torsdag kl 07:16, med jobb och kaffe, i sängen. 

Ligger i sängen och korrar manus till en ny bok som kommer ut i januari. 
Stort tack till Expressen som låter mig göra mina Mosleyinspirerade 8/800 böcker för deras räkning. 

Det blir den fjärde boken på detta tema. 
Det är jag så sjukt tacksam för att få göra. 
Metoden är nog det bästa jag har gjort i mitt liv. ( och jag har gjort väääldigt mycket.) 
Genom att under en period dra ned/utesluta en del produkter och dra upp mängden av andra, så får man så galet bra resultat. Lägre blodtryck, lägre blodfetter, lägre blodsocker.  Det som till vardags kallas för det metabola syndromet och som håller på och gör väldigt många människor sjuka i förtid. 
En lägre vikt får man som en bonus på köpet, liksom. Men det viktigaste är alltid hälsan. Utan en bra hälsa spelar det ingen roll vad du väger. 

Tacksamhet är inte enkelt. Vi tar så otroligt mycket för givet. Med all rätt, vi vet ju inte om något annat. Det är ju egentligen inte förrän vi blir av med hälsa, kärlek, ett tak över huvudet som vi kanske först då till fullo förstår innebörden av det , och är tacksamma för det vi har. 

För min del stod det där med tacksamhet inte klart för mig förrän jag gick pilgrimsvandringen för snart två år sedan. Jag gick 80 mil på 5 veckor. De bästa veckorna i mitt liv. 
Så mycket jag tagit för givet. 

Här har jag saxat ur en annan blogg jag skrivit..

" Jag började gå. Så gick jag, och gick, och gick… och gick.
För varje dag, för varje blåsa, för varje vandrarhem, för varje sovsal, för varje gemensam toa och dusch så växte något nytt fram.
En glädje som jag inte känt på många år. En tacksamhet för de små sakerna som jag kanske aldrig haft tidigare. En lycka över alla dessa makalösa möten med andra människor. En ödmjukhet inför den egna kroppen som vid 58 års ålder kunde bära en ryggsäck och gå i 8 timmar per dag, i ur och skur. ( jo det regnar en hel del)
Framför allt så träffade jag en människa som jag inte haft kontakt med på många år. Den glada, lyckliga, sorglösa versionen av mig. Henne som jag förlorade kontakten med för många, många år sedan och faktiskt glömt att hon fanns.
Jag var hela tiden orolig att hon skulle försvinna och blekna bort när vi väl var framme i Santiago, fem veckor senare.
 Det visade sig vara en obefogad oro. Hon finns kvar. Hon är om något ännu starkare och gladare idag.
För att vidmakthålla henne så har jag valt, (eller möjligen den magiska Caminon som valt mig) så vandrar jag nu sedan dess med gäster varje år ett par veckoturer längs Caminon.
För man behöver faktiskt inte gå hela sträckan, alla de 80 milen för att förstår hur vackert det är, hur förunderligt märklig och magisk Caminon är. Hur vackert det är. Det räcker faktiskt utmärkt med de 12 milen jag går med mina grupper, för att fylla på med glädjebränsle för en lång tid framöver.
 
Och om jag någon gång skulle glömma så har jag för säkerhets skull idag en kraftfull Caminosymbol med mig, en pilgrimssnäcka som är vägvisaren längs vägen, nu tatuerad på insidan av vänster armled, för att alltid hitta rätt, hitta vägen.
Hela vägen.



Vill du också vara med om något magisk i ditt liv?
Då tycker jag att du ska hänga med mig på nästa 1-veckas vandring längs Camino de Santiago de Compostela. 
Läs mer här. 



 





 









 

IMG_2195 IMG_2195

onsdag, kl 07:15, liite trött i ögat efter bara 4 timmars sömn. Dejtinglivet för en 60-åring är hårt. Men roligt. 
Nödvändigt kaffe på lilla brickan, i sängen.


Ja, man är ju inte 50 längre, som jag brukar säga...
Men å andra sidan hade jag vetat hur kul det blev att bli 60, så  hade jag gjort det för flera år sedan...

Tack för alla vänliga rader jag får. Ni är många som på bara dessa två veckor följer de öden och äventyr man kan råka ut för om man till äventyrs skulle börja dejta vid 60. Bloggen handlar om Livet vid 60, kärlek, sex, dejting, hälsa, träning. Ja, allt det viktiga och roliga. 
Det har också varit ett sätt för mig att bearbeta en stor sorg och en relation som inte ville samma sak som jag. ( inte hans fru heller) 
Men det bleknar, och tindret i ögonen har tänts igen.  
Så varmt välkomna. Glad att du gillar det jag skriver. 

Tomtar på loftet har jag funderat på ett tag nu.
Du som läser bloggen vet att jag verkligen gillar människor med ett rörligt intellekt. Hjärnan är ett otroligt attraktivt organ. Slår faktiskt många av organenen längre ned...( nåja ett gott hjärta är inte fel heller)

Jag vet inte vad det har varit i min dejtingprofil som attraherat en speciell typ av killar. Men de tre (!) dejter jag varit på har varit med samma typ av män. Framgångsrika företagare. Gott ställt. 
(jag undrar verkligen var det var i min profil som fick just den typen att högersvajpa just mig. Tänk, tänk, tänk) 

då tänker jag såhär...har det gått så bra i livet som det gjort för dessa killar så borde rimligen hissen gå hela vägen upp, alla tomtar vara på loftet samtidigt, alla hästar hemma.... ja, du fattar. 
Men det är de inte. 

Då tänker jag vidare. 
Nu ser jag tydligt loftet framför mig, stegen upp till loftet, och däruppe står hela gänget av tomtar. 
Det är stor trängsel i ena sidan av det stora rummet, ( hjärnan) för där står alla IQ-tomtar. Strama, korrekta och snygg slips under tomtejackan. (skräddade jackor, sitter fint) Några av dem har faktiskt backslick under luvan. 
Alla små tomtar som gjort att det gått bra för just denna börsVD med halvlångt hår i nacken.
Alla IQ-tomtar är mao hemma.

Men den andra sidan av rummet då? Där borde ju rimligen de mjukare, varmare, mer empatiska EQ-tomtarna stå och hänga, eller hur? Oj, vad tomt det är där..
De där som kommit till efter pilgrimsvandringar, djupa samtal med kloka vänner, personlig utvecklig, yoga, meditation, kärlek till sina barn och till naturen. De som tror på de mjuka värdena i livet.Till det enkla och det självklara. Det finns ju numera en hel del bra exempel på framgångsrika människor, både män och kvinnor som bevisligen har en hel bunt av dessa sympatiska tomtar på sina loft. 

Det är inte många man träffar som har denna uppsättning av tomtar hemma.
Där både EQ-tomtar och IQ-tomtar får plats och som gör dessa människor så otroligt spännande. 
Men de finns. Tro mig. 

Idag strävar den tappra lilla människan, ( som borde sovit fler timmar i natt) iväg på ytterligare en spännande Food Tour. Se bild!!!

Tycker du att det jag gör verkar vettigt. se hemsida, så går det utmärkt att ge bort mig i julklapp. En timmes kostrådgivning, en vandring, en terapitimme eller walk and talk. Alltsammans bra julklappar till någon du bryr dig om. Då beställer du helt enkelt ett presentkort som skickas hem till dig. Lagom till jul. Kolla som sagt hemsidan. Där finns länk till beställning. 

Stay tuned. 
Tack för att du läser.
Cathrine














  

 

































 

IMG_0005 IMG_0005

Trött som fan, tisdag kl 07:10, tack och lov med kaffe på lilla brickan i sängen.
Sover dåligt. 


Jaa, nu vet jag iaf att det finns en namn på det som händer när Poff!, de bara försvinner.
Det kallas ghosting och är ett relativt nytt begrepp i dejtingvärlden. 
Det betyder att du försvinner "som ett spöke" i tomma intet.  Det är lika vanligt bland tjejer och killar. 
Du lovar att höra av dig, återkomma, ringa tillbaka. Så gör du plötsligt inte det. Då har du ghostat någon. Dumpat utan att höra av dig, helt enkelt. 
Så, nu vet du det. 

Men jag lovade att det skulle handla om vänskap idag och vad som händer när man träffar någon. För träffa någon är ju liksom vitsen med det vi håller på med när vi dejtar. Men hur hanterar vi sedan våra vänner/väninnor när vi "försvinner in i kärleksbubblan"?
( i vår ålder lär man väl hinna dö innan man kommer ur den) 

Både den ljuvliga Lisa ( ska jag förkorta henne till LL?) och bästa kompisen Fredrik pratar om vad som händer när man blir så där kär och uppslukad nästa gång. 
LL pratade om en "avundsglädje" , det vill säga motsatsen till avundssjuk. Att man på ett kärleksfullt sätt blir avundssjuk på en kompis som träffat den rätte, men inte jag. Och det är ju inte så att någon av oss blir så himla ensamma för vi har ju flera kompisar, men vissa är ju ändå speciella. ( för mig är just dessa två väldigt speciella) 

Man ska ju ha klart för sig att både kärlek och vänskap förändras över tid. I vår ålder (läs 55-60) så har ju självklart kravspecen på den man träffar förändrats. Man söker en partner men kanske inte en sambo och inte en äkta make längre. 
Samma sak gäller nog vänskap. Man söker en annan typ av vänskap. En viktigare sorts vänskap. Jag kan inte riktigt förklara skillnaden, men den är tydlig för mig. 
Det kanske har med tid att göra eller kanske att man söker sig till människor som kan formulera tankar och framför allt känslor. Människor som vågar prata om sina känslor på ett öppet och moget sätt. 
Sådant är väldigt attraktivt. Både i kärlek och vänskap.

När det gäller vänskap så kan jag ju inte låta bli att nämna Fredrik. Den som på senaste året har kommit att bli min absolut bäste vän, och som jag pratar med varje dag och hänger med nästan jämt. 
Jag får många reaktioner på detta. Tydligen tycker många att det är konstigt att vi "bara" är vänner, speciellt verkar det bekymra och förbrylla kvinnor. Speciellt när han ser väldigt bra ut, en väldigt attraktiv man, och har modet att vara både mjuk och manlig. 
(låter som jag skriver en kontaktannons åt honom).
Vi pratade härom kvällen på väg till en fest om vad som händer om någon av oss skulle träffa någon. 
Fredrik menar att jag är mer svartsjuk än han och skulle få det svårare än han om han försvann i "bubblan" med någon annan. 
Vi dejtar ju båda två, och pratar mycket om de vi träffar. Jag tror att så länge man gillar den som den andre träffar så kommer aldrig detta bli ett bekymmer. 
Men time will tell, som vi brukar säga. 
Jag kanske blir ett svartsjukt monster när det väl händer. Vem vet hur man reagerar i denna ålder. Här har jag ju aldrig varit förut, så det ska bli spännande.
Som Pippi brukar säga. 

Jag fick en fråga igår från en dam som undrade om det var normalt att känna sig så otroligt trött nu när hon väl var ute ur en lång relation och lämnat all skit bakom sig. 
- Klart det kan kännas om en gigantisk utandning när man väl är ute på andra sidan. Men om inte ny luft snart fyller lungorna och ny kraft kommer tillbaka så ska man nog titta lite extra på den tröttheten tänker jag. 
Jag jobbar ju till vardags både som samtalsterapeut och jobbar med tillskott. Så det finns väldigt mycket att både prata om och framför allt ta hjälp av lite extra sk naturliga "piggelinpiller" under en period och framför allt se till att den stora tröttheten inte beror på något annat. i vår ålder.
Kontakta mig då här. 

Imorgon ska det handla om tomtar på loftet. Både IQ-tomtar och EQ-tomtar. So stay tuned.

Nu ska jag skutta iväg till min älskade träning från helvetet, Megaformer, på The Place, Stockholm. 

Begreppet vänskap har jag illustrerat med en bild på mig och en annan mycket god vän Eva Berggren som jag arrangerar hälsoresor med. 
Har du lust att följa med oss till Turkiet i vår och hoppa och skutta? Häng med! 


kram, Cathrine. 




























































 

IMG_1132 IMG_1132

måndag, kl 07:02,hemma i sängen, kaffet på lilla brickan....

Fredrik, (bästa kompisen, ni vet) sitter i en panel för Kärlek i P4 där jag gästat en gång. 
Ämnet igår kväll var "Vilken var din värsta dejt?" och jag fick frågan om jag ville medverka per telefon. kl 22:45...

Jag har inget rolig kvar att säga så sent...
Så jag tackade nej.
Men tänkte berätta det för er istället. 

Man skulle ju kunna tro att en värsta dejt är någon som dyker upp sent, luktar illa, klär sig väldigt fult eller bara säger dumma saker, ( tänk er att vara på dejt med en kille som visar sig rösta på SD, jag menar, herregud) 
Min första tanke var att värsta dejten nog ändå är killen som bara mal på om sig själv och på två timmar inte ställt en enda fråga till dig. 
Det hände mig för ett par veckor sedan. Han var psykoterpeut och vi gick runt Djurgården ( väääldigt långsamt) och han pratade BARA om sig själv på in och utandning i två timmar.
Det blev ingen andra dejt. 

Men så kom jag på efter ett samtal med min partner i crime på Tinder, den ljuvliga Lisa, som berättade om sin dejt - som helt enkelt bara försvann!
Hon var hembjuden på middag men han ringde aldrig och berättade VAR han bodde. Kanske den utlovade Boeuf Bourguignonen brände fast?
Poff! Bara försvann. 
DET måste ju vara den värsta dejten? Den som inte blir av!

Jag minns en sådan dejt. Vi hade varit på en första dejt. En tretimmardejt. Väldigt trevligt och lovade gott för ett andra möte. Snygg kille. BörsVD. Långt hår. (om man gillar sånt)
Nåväl. Vi planerade för en andra träff och jag fick ett ryck och frågade om han ville följa med till Madelein på Gloria 50+ disco och dansa. Jo,då det låt ju jätteroligt, han skulle bara kolla med sin kompis som han skulle träffa för en AW innan, och ringa tillbaka om 5 minuter..
Jag har fortfarande inte hört ett ord.  Poff. 

Den ljuvliga Lisa och jag hade långt samtal om vad det är som gör att män försvinner, utan att höra av sig..
Att skicka ett sms och säga att man just nu inte vill fortsätta att ses igen är väl inte så svårt?
 Fredriks teori ur ett manligt perspektiv var att männen får för stora prestationskrav, och därför backar ut. Det tror inte jag.
Lisa och jag kallar det för "Tindersyndromet"  Den värsta dejten är den som inte blir av.

 Själv så har jag nu lagt ned Tinder och tänkte köra IRL istället. Vi får se vart det tar vägen. 
Nu är det dags att skicka iväg veckans medlemsbrev för dem som går min kurs 8/800 online. Är du nyfiken på att ta tag i vikt och hälsa efter helgerna? Kolla då här. 

Som vanligt så blir jag glad om du hör av dig med input och åsikter. Vill du att jag tar upp något du själv funderat över?
Imorgon tänkte jag att det skulle handla om vad som händer med mig när min bästa kompis faktiskt träffar någon. Vad händer med mig? slutar vi ses? Visst är man glad för sin kompis som får träffa någon, men vad händer inom mig?
Det ska vi prata om imorgon. Så stay tuned.
( och för dem av er som undrar, och det verkar vara ganska många, Fredrik är inte gay. någonstans) :-) 

kram, Cathrine






































 

fredag morgon, kl 06:24, med kaffe på lilla brickan i sängen..

Idag hade jag tänkt att det skulle handla om den råa tonen i dejtingvärlden där man hamnar i samtal om kroppdelar mellan naveln och knäna innan man hinner säga Hej. 
Eller hur man lurar sig själv att tro att man är yngre än vad man är genom att dejta yngre människor. 


Men så fick jag ett sms igår kväll från en lite yngre kvinna som skrev och tackade för bloggen och som kände lite hopp inför att börja dejta nästa år.
Och då ändrade jag mig direkt. 
Jag kan ju inte förstöra hennes drömmar genom att berätta att det finns en del tokiga män på nätet som tittat för mycket på porrfilm och missat vad kvinnor egentligen vill ha. Mer romance och mindre analsex, för att vara exakt.
Och ja, många män letar primärt efter just en sexpartner. so deal with it och träffa någon annan istället. 
Jag kan ju heller inte berätta för henne att vi alla tror att just jag ser yngre ut än vad jag är och därför helt logiskt därför borde träffa en yngre partner.  
Det funkar tyvärr inte så. 
Lika barn leka bäst. Face your age, liksom.

Därför ska jag istället skriva om alla gulliga, vänliga och snälla människor, precis sådana som vi, som finns därute. 
Det gäller bara att pussa ett par grodor innan man träffar prinsen. (eller prinsessan). 
Jag får inte heller glömma att skriva att om man dejtar så får man vara beredd på att "inte gå hem i alla stugor". Men bara för att han som du träffade och tyckte var så himla gullig inte ringer tillbaka så betyder det inte att det är något fel på dig. Säkert inte på honom heller, men inte rätt person för dig. 

För när du minst anar det, är som mest oförberedd, så händer det. 
Plötsligt är du 16 igen och pirret är precis detsamma. 
Jag lovar.

För egen del så stillar sig livet på ett sätt som jag inte var förberedd på och bara storögt står bredvid och njuter av och är tacksam för.
Jag insåg att jag faktiskt sörjt klart. Sorgen var ju så stor medan relationen pågick och när det väl var över så hade jag också sörjt klart och kunde gå vidare.
Det finns en stor sorg och saknad över det liv som aldrig blev, det liv som aldrig blev mitt. 
Men det har faktiskt blåst över. 
Min mamma brukar skoja om att jag alltid landar på fötterna och alltid är snabbt uppe och springer igen, även om jag ramlat och ibland slagit mig riktigt illa. 
Hon har ju rätt. Hon har ju känt mig i 60 år. Så om någon vet så är det väl hon. 

Nu ska jag ta en kopp kaffe till, sedan är det dags för PW med bästa kompisen Fredrik, klientmöte och sedan veckans lunch med mamma. 
Eftermiddagen är vikt för fåfängans marknad för lite putsning av fjädrarna och kvällen ser jag fram fram emot med AW med ny rolig kompis.

Jag lever med andra ord i den bästa av världar.
Det får man lov att påminna sig om, det är ibland lätt att glömma. 
Och tacksamt njuta av ett lugn som lägger sig. 

Många skriver till mig, gör det gärna du också om det är något du tycker jag borde tipsa om, skriva om, eller något du funderar över.

Ha en underbar helg,
Cathrine





















 

gone fishing gone fishing

onsdag, kl 05:22, med kaffe i sängen på lilla brickan. Pigg som en mört! Tillbaka till det som är jag. 

Jag har nu hängt upp skylten på Tinder. Gone fishing. Tagit helgledigt. 
Tänkte testa lite IRL tid istället.


Jag fick en fantstisk komplimang igår. Det glittrar i dina ögon, sa en trevlig person till mig igår. 
Och mycket kan man fejka, breda leenden och stora skratt, men det finns en sak man inte kan göra om man inte är glad. Man kan inte tindra och glittra. 
Så, alltså är jag glad igen.
(sådär försiktigt smygglad. Lite bambi på hal is-glad. Lite Pippi-glad. Lite "vad är det värsta som kan hända"-glad.)

Ni som följt bloggens första stapplande steg vet ju vid det här laget vad som är vitsen med alltsammans.
Jag följde min gode vän P-G´s utmärkta råd att skriva mig ur en sorg, en relation med en man som är gift och valde att stanna kvar. 
( nu har det äntligen blivit ett avslut i detta, läs längre ned...)
MEN Singel vid 60 är egentligen ett forum för allt som händer i denna period i livet. Kärlek, sex, relationer, hälsa, sömn, träning... ja du fattar. 
Livet, typ. 

Ok. Here goes. Avslut. Closure. 
Jag tog äntligen mod till mig och ringde. Dags för ett avslut och ett uppbrott. Dags att stänga till den dörren som egentligen aldrig var öppen. Iaf inte för mig. 
Det var det bästa jag gjort. 
Samtalet blev artig, trevligt och väluppfostrat. Och precis det jag behövde. Dag att släppa taget och gå vidare. Välsigna och släppa taget.
Minns du att jag har skrivit om gläntan, den där ljusa varma platsen i mitten av den mörka skogen? Den där platsen som jag irrat bort mig från och nu längtat tillbaka till sedan en tid?
Nu börjar det ljusna.  Jag ser platsen igen. Jag är kanske inte tillbaka helt och hållet, men på väldigt god väg. 
Och kanske inte ensam.

Jag hade ett väldigt bra samtal med min fina lilla mamma igår. Vi pratar varje dag. En välsignelse i sig. tänk att få vara i min ålder och fortfarande ha en mamma som är klar som en kristallkrona och som man varje dag längtar efter att få prata med.
En gåva. 
Nåväl, vi hade ett av våra dagliga samtal igår.
Vi pratade om kärlek och förmågan att känna kärlek. Om välsignelsen och gåvan som vi människor har, att få fortsätta att känna och kunna älska. 
Jag berättade om ett möte. Och om hur glad jag var att få känna det där pirret i magen. Och om glädjen att kunna känna på det viset. oavsett om det blir fler möten eller inte. 
Bara att få vara glad igen. 
Det är roligt att vara glad med en annan människa. Det är roligt att få vara glad med sig själv. 

Imorgon är det dags för veckans sista blogg. Jag tror det kommer handla om ålder och vad jag lärt mig om vikten av viss ålder, iaf på Tinder! Så stay tuned.

Om du känner att du absolut inte får nog av mig och mina upptåg så tycker jag att du ska hänga med på hälsoresa i vår, där vi tränar, hoppar, skuttar, vandrar och lagar nyttig mat, och pratar.  på galet vackert plats i Turkiet.  (tjejresa)

ELLER min pilgrimsvandring i juni. Då vi vandrar en vecka på pilgrimsleden till Santiago de Compostela. Den veckan är självklart öppen för både män och kvinnor. Singel eller par. 

Läs mer här. 

Det som är så kul är ju att se hur jäkla fort bloggen har vuxit ( tack vare er) OCH  att många män läser den, vilket jag tar som en extremt stor komplimang. 
Extra kul är också ert stora engagemang, alla kommentarer jag får och allt engagemang. Allt bry och all feed back. 
Tack. 
Cathrine










 














 

IMG_3263 IMG_3263

tisdag, 07:54, fortfarande i sängen, med kaffe på lilla brickan.
( ja, jag vet, konstigt liv)


Igår kväll var jag inkluderad, igen. Tack.
Denna gång var det min kloka väninna Monika som bjöd med mig på releasepartyt för den just nu mycket hyllade och hypade boken, Vi måste prata om 50.

 

På scenen satt bla Mian Lodalen, Mari Jungstedt, Annika Lanz och Anna Lindman och diskuterade 50+ tankar. 
Det var bra tankar, även om några av oss log både igenkännande och drog på ena mungipan.
Fast det är bra att det snackas om klimakteriet, PMS, mens och sex. Det behövs. Det banar säkert väg för generationen efter dem. 
Fast det roliga är ju att man aldrig tror att man ska hamna där själv...
Å andra sidan vem hade trott att man skulle bli 60? Inte jag iaf.

Funderar på mina anfall av glädje och lyckoskutt..
Det är ju inte så jämt. Inatt vaknade jag vid 4-tiden och kunde inte somna om, då är man inte så jäkla superhappy vid 7 när man ska ha tvättstuga. 
Inte mycket hoppsa-steg då inte...

Glädje på burk
Finns det något att ta till när de där hoppsa-stegen inte riktigt kommer naturligt. Något annat än rent antidepressivt?
Ja, faktiskt. Riktigt bra grejer dessutom.

Först och främst så måste vi ha klart för oss att 70% (!) av serotonin och dopamin tillverkar i tarmen, i de två kg förhoppningsvis glada mag och tarmpaketet. Med den kunskapen väl förankrad så kan man ju fundera på vad man egentligen borde satsa det tunga artilleriet någonstans.
Efter att ha lusläst den utmärkt "Kimchi och kombucha" av Soki Choy, och hennes teorier om "the brain-gut connection" så kommer man ju på andra tankar.
Eftersom så mycket av det vi behöver av måbra-substanser får vi genom att lägga om kosten och äta mer antiinflammatoriskt och mer syrade råvaror så är det ju en bra början. Förutom Sokis bok så finns ju även den utmärkta Hälsorevolutionen av Maria Borelius och Välj hälsa av Stig Bengmark. 
Alltsammans utmärkt läsning.
Vill du lära dig mer om sådant, hör av dig så förklarar jag gärna mer. 

Fortfarande sugen på något i tablettform?
Ja, då skulle jag nog satsa på 5-HTP, det är gjort på en ört, Griffonia och är naturligt humörshöjande. Inte helt enkel att få tag på i Sverige när man väl förstod hur effektiv den är. Det brukar finnas på flera olika hemsidor att beställa och möjligen även "under disk" på en del kunniga och välsorterade hälsokostbutiker.
Vidare så är jag själv väldigt förtjust i både den gamla hederliga Rosenroten som verkar direkt och såklart favoriten, den ayurvediska Ashwaganda

Som sagt, hör av dig om du vill prata med om sådant här eller som du tror jag kan hjälpa dig med!

Cathrine























 

Måndag, kl 08:27, fortfarande i sängen (!) med kaffe på lilla brickan.
(egen företagare, egna tider, lite jobb i december)


Livet levererar.
Jag var ute i helgen med min underbara kompis Caroline, fick följa med henne på releaseparty för Kirsti Tomitas nya musik, på Fotografiska. (heeelt fantastiskt bra, fö) 
Vi vandrade hemåt i vinternatten och jag försökte förklara hur jag kunde vara så galet glad och tacksam över livet. Rent ekonomiskt är det väl ingen höjdare nu i december, min sämsta månad jobbmässigt. Är väl lite blond och korkad som inte oroar mig mer, men tror att det vänder i januari. 
Men det där sockerdricksbubblet i magen har liksom inget med pengar att göra utan handlar mer om livslycka.
Vid den här tiden förra året hade det gått upp för mig med full kraft varför man absolut inte ska vara ihop med någon som är gift. Iaf inte någon som är gift med någon annan. Det är nämligen fru och barn de umgås med när det drar ihop sig till jul och nyår. Såklart. Det är ju så det fungerar.
Men sorgen och saknaden är inte mindre och ledsamheten är så stor. 
Jag ville inte julpynta och ville inte glimma och glittra det minsta lilla. Jag var bara så jäkla ensam, ledsen och övergiven. 

I lördagskväll när jag skilts från Caroline och fortsatte hemåt över Stockholms broar så var det så vackert med alla ljus och jag hade ett riktigt "nypa mig i armen" moment över hur härligt allt är. 
Fredagen var också jättehärligt. På fest/julmingel hos bästa Varg med min gulliga bästa kompis Fredrik. En sådan där kväll när alla ens stjärnor står i rad och man träffar den ena nya roliga människan efter den andra och har vett nog att vara ödmjukt tacksam över det. Så där bubbligt tacksam, du vet. 

Jag berättade om denna nästan outhärdligt sliskiga lyckokänsla för den supertrevlige man jag dejtar nu, (via Tinder, som verkligen levererar) och han log rart och undrade lite stillsamt om det möjligen hade med honom och hans väldigt fina uppvaktning att göra? Ja, det är möjligt. Det bidrar iaf helt säkert. 

Jag har en teori. Det har med inkludering och exkludering att göra, snarare än uppvaktning.
Och tacksamhet. En stor portion. 

Jag befinner mig i en värld idag av inkludering. Jag är inte bortvald, jag är tillvald. Både privat, vilket betyder att flera goda vänner hör av sig och frågar om jag vill följa med på roliga saker. Jag är en person man vill hänga med. Vilken gåva det är. 
Jag är även inkluderad i diverse spännande jobbrelationer som under det nya året kommer ge nya jobbmöjligheter och spännande samarbeten.  Vilken gåva det är, det också.
Så, sockerdricksbubblet i magen handlar om att vara tillvald, inte bortvald. 
Och förhoppningsvis ha förstånd nog att se det, och vara ödmjukt tacksam och lycklig över det. 

Ungefär så tänker jag. 

Nu kickar jag igång min måndag och min vecka med att skicka ut veckans Onlinekurs. (läs mer här) 
  
Cathrine


















 

2018 > 12

torsdag kl 07:16, med jobb och kaffe, i sängen. 

Ligger i sängen och korrar manus till en ny bok som kommer ut i januari. 
Stort tack till Expressen som låter mig göra mina Mosleyinspirerade 8/800 böcker för deras räkning. 

Det blir den fjärde boken på detta tema. 
Det är jag så sjukt tacksam för att få göra. 
Metoden är nog det bästa jag har gjort i mitt liv. ( och jag har gjort väääldigt mycket.) 
Genom att under en period dra ned/utesluta en del produkter och dra upp mängden av andra, så får man så galet bra resultat. Lägre blodtryck, lägre blodfetter, lägre blodsocker.  Det som till vardags kallas för det metabola syndromet och som håller på och gör väldigt många människor sjuka i förtid. 
En lägre vikt får man som en bonus på köpet, liksom. Men det viktigaste är alltid hälsan. Utan en bra hälsa spelar det ingen roll vad du väger. 

Tacksamhet är inte enkelt. Vi tar så otroligt mycket för givet. Med all rätt, vi vet ju inte om något annat. Det är ju egentligen inte förrän vi blir av med hälsa, kärlek, ett tak över huvudet som vi kanske först då till fullo förstår innebörden av det , och är tacksamma för det vi har. 

För min del stod det där med tacksamhet inte klart för mig förrän jag gick pilgrimsvandringen för snart två år sedan. Jag gick 80 mil på 5 veckor. De bästa veckorna i mitt liv. 
Så mycket jag tagit för givet. 

Här har jag saxat ur en annan blogg jag skrivit..

" Jag började gå. Så gick jag, och gick, och gick… och gick.
För varje dag, för varje blåsa, för varje vandrarhem, för varje sovsal, för varje gemensam toa och dusch så växte något nytt fram.
En glädje som jag inte känt på många år. En tacksamhet för de små sakerna som jag kanske aldrig haft tidigare. En lycka över alla dessa makalösa möten med andra människor. En ödmjukhet inför den egna kroppen som vid 58 års ålder kunde bära en ryggsäck och gå i 8 timmar per dag, i ur och skur. ( jo det regnar en hel del)
Framför allt så träffade jag en människa som jag inte haft kontakt med på många år. Den glada, lyckliga, sorglösa versionen av mig. Henne som jag förlorade kontakten med för många, många år sedan och faktiskt glömt att hon fanns.
Jag var hela tiden orolig att hon skulle försvinna och blekna bort när vi väl var framme i Santiago, fem veckor senare.
 Det visade sig vara en obefogad oro. Hon finns kvar. Hon är om något ännu starkare och gladare idag.
För att vidmakthålla henne så har jag valt, (eller möjligen den magiska Caminon som valt mig) så vandrar jag nu sedan dess med gäster varje år ett par veckoturer längs Caminon.
För man behöver faktiskt inte gå hela sträckan, alla de 80 milen för att förstår hur vackert det är, hur förunderligt märklig och magisk Caminon är. Hur vackert det är. Det räcker faktiskt utmärkt med de 12 milen jag går med mina grupper, för att fylla på med glädjebränsle för en lång tid framöver.
 
Och om jag någon gång skulle glömma så har jag för säkerhets skull idag en kraftfull Caminosymbol med mig, en pilgrimssnäcka som är vägvisaren längs vägen, nu tatuerad på insidan av vänster armled, för att alltid hitta rätt, hitta vägen.
Hela vägen.



Vill du också vara med om något magisk i ditt liv?
Då tycker jag att du ska hänga med mig på nästa 1-veckas vandring längs Camino de Santiago de Compostela. 
Läs mer här. 



 





 









 

Läs hela inlägget »
IMG_2195 IMG_2195

onsdag, kl 07:15, liite trött i ögat efter bara 4 timmars sömn. Dejtinglivet för en 60-åring är hårt. Men roligt. 
Nödvändigt kaffe på lilla brickan, i sängen.


Ja, man är ju inte 50 längre, som jag brukar säga...
Men å andra sidan hade jag vetat hur kul det blev att bli 60, så  hade jag gjort det för flera år sedan...

Tack för alla vänliga rader jag får. Ni är många som på bara dessa två veckor följer de öden och äventyr man kan råka ut för om man till äventyrs skulle börja dejta vid 60. Bloggen handlar om Livet vid 60, kärlek, sex, dejting, hälsa, träning. Ja, allt det viktiga och roliga. 
Det har också varit ett sätt för mig att bearbeta en stor sorg och en relation som inte ville samma sak som jag. ( inte hans fru heller) 
Men det bleknar, och tindret i ögonen har tänts igen.  
Så varmt välkomna. Glad att du gillar det jag skriver. 

Tomtar på loftet har jag funderat på ett tag nu.
Du som läser bloggen vet att jag verkligen gillar människor med ett rörligt intellekt. Hjärnan är ett otroligt attraktivt organ. Slår faktiskt många av organenen längre ned...( nåja ett gott hjärta är inte fel heller)

Jag vet inte vad det har varit i min dejtingprofil som attraherat en speciell typ av killar. Men de tre (!) dejter jag varit på har varit med samma typ av män. Framgångsrika företagare. Gott ställt. 
(jag undrar verkligen var det var i min profil som fick just den typen att högersvajpa just mig. Tänk, tänk, tänk) 

då tänker jag såhär...har det gått så bra i livet som det gjort för dessa killar så borde rimligen hissen gå hela vägen upp, alla tomtar vara på loftet samtidigt, alla hästar hemma.... ja, du fattar. 
Men det är de inte. 

Då tänker jag vidare. 
Nu ser jag tydligt loftet framför mig, stegen upp till loftet, och däruppe står hela gänget av tomtar. 
Det är stor trängsel i ena sidan av det stora rummet, ( hjärnan) för där står alla IQ-tomtar. Strama, korrekta och snygg slips under tomtejackan. (skräddade jackor, sitter fint) Några av dem har faktiskt backslick under luvan. 
Alla små tomtar som gjort att det gått bra för just denna börsVD med halvlångt hår i nacken.
Alla IQ-tomtar är mao hemma.

Men den andra sidan av rummet då? Där borde ju rimligen de mjukare, varmare, mer empatiska EQ-tomtarna stå och hänga, eller hur? Oj, vad tomt det är där..
De där som kommit till efter pilgrimsvandringar, djupa samtal med kloka vänner, personlig utvecklig, yoga, meditation, kärlek till sina barn och till naturen. De som tror på de mjuka värdena i livet.Till det enkla och det självklara. Det finns ju numera en hel del bra exempel på framgångsrika människor, både män och kvinnor som bevisligen har en hel bunt av dessa sympatiska tomtar på sina loft. 

Det är inte många man träffar som har denna uppsättning av tomtar hemma.
Där både EQ-tomtar och IQ-tomtar får plats och som gör dessa människor så otroligt spännande. 
Men de finns. Tro mig. 

Idag strävar den tappra lilla människan, ( som borde sovit fler timmar i natt) iväg på ytterligare en spännande Food Tour. Se bild!!!

Tycker du att det jag gör verkar vettigt. se hemsida, så går det utmärkt att ge bort mig i julklapp. En timmes kostrådgivning, en vandring, en terapitimme eller walk and talk. Alltsammans bra julklappar till någon du bryr dig om. Då beställer du helt enkelt ett presentkort som skickas hem till dig. Lagom till jul. Kolla som sagt hemsidan. Där finns länk till beställning. 

Stay tuned. 
Tack för att du läser.
Cathrine














  

 

































 

Läs hela inlägget »
IMG_0005 IMG_0005

Trött som fan, tisdag kl 07:10, tack och lov med kaffe på lilla brickan i sängen.
Sover dåligt. 


Jaa, nu vet jag iaf att det finns en namn på det som händer när Poff!, de bara försvinner.
Det kallas ghosting och är ett relativt nytt begrepp i dejtingvärlden. 
Det betyder att du försvinner "som ett spöke" i tomma intet.  Det är lika vanligt bland tjejer och killar. 
Du lovar att höra av dig, återkomma, ringa tillbaka. Så gör du plötsligt inte det. Då har du ghostat någon. Dumpat utan att höra av dig, helt enkelt. 
Så, nu vet du det. 

Men jag lovade att det skulle handla om vänskap idag och vad som händer när man träffar någon. För träffa någon är ju liksom vitsen med det vi håller på med när vi dejtar. Men hur hanterar vi sedan våra vänner/väninnor när vi "försvinner in i kärleksbubblan"?
( i vår ålder lär man väl hinna dö innan man kommer ur den) 

Både den ljuvliga Lisa ( ska jag förkorta henne till LL?) och bästa kompisen Fredrik pratar om vad som händer när man blir så där kär och uppslukad nästa gång. 
LL pratade om en "avundsglädje" , det vill säga motsatsen till avundssjuk. Att man på ett kärleksfullt sätt blir avundssjuk på en kompis som träffat den rätte, men inte jag. Och det är ju inte så att någon av oss blir så himla ensamma för vi har ju flera kompisar, men vissa är ju ändå speciella. ( för mig är just dessa två väldigt speciella) 

Man ska ju ha klart för sig att både kärlek och vänskap förändras över tid. I vår ålder (läs 55-60) så har ju självklart kravspecen på den man träffar förändrats. Man söker en partner men kanske inte en sambo och inte en äkta make längre. 
Samma sak gäller nog vänskap. Man söker en annan typ av vänskap. En viktigare sorts vänskap. Jag kan inte riktigt förklara skillnaden, men den är tydlig för mig. 
Det kanske har med tid att göra eller kanske att man söker sig till människor som kan formulera tankar och framför allt känslor. Människor som vågar prata om sina känslor på ett öppet och moget sätt. 
Sådant är väldigt attraktivt. Både i kärlek och vänskap.

När det gäller vänskap så kan jag ju inte låta bli att nämna Fredrik. Den som på senaste året har kommit att bli min absolut bäste vän, och som jag pratar med varje dag och hänger med nästan jämt. 
Jag får många reaktioner på detta. Tydligen tycker många att det är konstigt att vi "bara" är vänner, speciellt verkar det bekymra och förbrylla kvinnor. Speciellt när han ser väldigt bra ut, en väldigt attraktiv man, och har modet att vara både mjuk och manlig. 
(låter som jag skriver en kontaktannons åt honom).
Vi pratade härom kvällen på väg till en fest om vad som händer om någon av oss skulle träffa någon. 
Fredrik menar att jag är mer svartsjuk än han och skulle få det svårare än han om han försvann i "bubblan" med någon annan. 
Vi dejtar ju båda två, och pratar mycket om de vi träffar. Jag tror att så länge man gillar den som den andre träffar så kommer aldrig detta bli ett bekymmer. 
Men time will tell, som vi brukar säga. 
Jag kanske blir ett svartsjukt monster när det väl händer. Vem vet hur man reagerar i denna ålder. Här har jag ju aldrig varit förut, så det ska bli spännande.
Som Pippi brukar säga. 

Jag fick en fråga igår från en dam som undrade om det var normalt att känna sig så otroligt trött nu när hon väl var ute ur en lång relation och lämnat all skit bakom sig. 
- Klart det kan kännas om en gigantisk utandning när man väl är ute på andra sidan. Men om inte ny luft snart fyller lungorna och ny kraft kommer tillbaka så ska man nog titta lite extra på den tröttheten tänker jag. 
Jag jobbar ju till vardags både som samtalsterapeut och jobbar med tillskott. Så det finns väldigt mycket att både prata om och framför allt ta hjälp av lite extra sk naturliga "piggelinpiller" under en period och framför allt se till att den stora tröttheten inte beror på något annat. i vår ålder.
Kontakta mig då här. 

Imorgon ska det handla om tomtar på loftet. Både IQ-tomtar och EQ-tomtar. So stay tuned.

Nu ska jag skutta iväg till min älskade träning från helvetet, Megaformer, på The Place, Stockholm. 

Begreppet vänskap har jag illustrerat med en bild på mig och en annan mycket god vän Eva Berggren som jag arrangerar hälsoresor med. 
Har du lust att följa med oss till Turkiet i vår och hoppa och skutta? Häng med! 


kram, Cathrine. 




























































 

Läs hela inlägget »
IMG_1132 IMG_1132

måndag, kl 07:02,hemma i sängen, kaffet på lilla brickan....

Fredrik, (bästa kompisen, ni vet) sitter i en panel för Kärlek i P4 där jag gästat en gång. 
Ämnet igår kväll var "Vilken var din värsta dejt?" och jag fick frågan om jag ville medverka per telefon. kl 22:45...

Jag har inget rolig kvar att säga så sent...
Så jag tackade nej.
Men tänkte berätta det för er istället. 

Man skulle ju kunna tro att en värsta dejt är någon som dyker upp sent, luktar illa, klär sig väldigt fult eller bara säger dumma saker, ( tänk er att vara på dejt med en kille som visar sig rösta på SD, jag menar, herregud) 
Min första tanke var att värsta dejten nog ändå är killen som bara mal på om sig själv och på två timmar inte ställt en enda fråga till dig. 
Det hände mig för ett par veckor sedan. Han var psykoterpeut och vi gick runt Djurgården ( väääldigt långsamt) och han pratade BARA om sig själv på in och utandning i två timmar.
Det blev ingen andra dejt. 

Men så kom jag på efter ett samtal med min partner i crime på Tinder, den ljuvliga Lisa, som berättade om sin dejt - som helt enkelt bara försvann!
Hon var hembjuden på middag men han ringde aldrig och berättade VAR han bodde. Kanske den utlovade Boeuf Bourguignonen brände fast?
Poff! Bara försvann. 
DET måste ju vara den värsta dejten? Den som inte blir av!

Jag minns en sådan dejt. Vi hade varit på en första dejt. En tretimmardejt. Väldigt trevligt och lovade gott för ett andra möte. Snygg kille. BörsVD. Långt hår. (om man gillar sånt)
Nåväl. Vi planerade för en andra träff och jag fick ett ryck och frågade om han ville följa med till Madelein på Gloria 50+ disco och dansa. Jo,då det låt ju jätteroligt, han skulle bara kolla med sin kompis som han skulle träffa för en AW innan, och ringa tillbaka om 5 minuter..
Jag har fortfarande inte hört ett ord.  Poff. 

Den ljuvliga Lisa och jag hade långt samtal om vad det är som gör att män försvinner, utan att höra av sig..
Att skicka ett sms och säga att man just nu inte vill fortsätta att ses igen är väl inte så svårt?
 Fredriks teori ur ett manligt perspektiv var att männen får för stora prestationskrav, och därför backar ut. Det tror inte jag.
Lisa och jag kallar det för "Tindersyndromet"  Den värsta dejten är den som inte blir av.

 Själv så har jag nu lagt ned Tinder och tänkte köra IRL istället. Vi får se vart det tar vägen. 
Nu är det dags att skicka iväg veckans medlemsbrev för dem som går min kurs 8/800 online. Är du nyfiken på att ta tag i vikt och hälsa efter helgerna? Kolla då här. 

Som vanligt så blir jag glad om du hör av dig med input och åsikter. Vill du att jag tar upp något du själv funderat över?
Imorgon tänkte jag att det skulle handla om vad som händer med mig när min bästa kompis faktiskt träffar någon. Vad händer med mig? slutar vi ses? Visst är man glad för sin kompis som får träffa någon, men vad händer inom mig?
Det ska vi prata om imorgon. Så stay tuned.
( och för dem av er som undrar, och det verkar vara ganska många, Fredrik är inte gay. någonstans) :-) 

kram, Cathrine






































 

Läs hela inlägget »

fredag morgon, kl 06:24, med kaffe på lilla brickan i sängen..

Idag hade jag tänkt att det skulle handla om den råa tonen i dejtingvärlden där man hamnar i samtal om kroppdelar mellan naveln och knäna innan man hinner säga Hej. 
Eller hur man lurar sig själv att tro att man är yngre än vad man är genom att dejta yngre människor. 


Men så fick jag ett sms igår kväll från en lite yngre kvinna som skrev och tackade för bloggen och som kände lite hopp inför att börja dejta nästa år.
Och då ändrade jag mig direkt. 
Jag kan ju inte förstöra hennes drömmar genom att berätta att det finns en del tokiga män på nätet som tittat för mycket på porrfilm och missat vad kvinnor egentligen vill ha. Mer romance och mindre analsex, för att vara exakt.
Och ja, många män letar primärt efter just en sexpartner. so deal with it och träffa någon annan istället. 
Jag kan ju heller inte berätta för henne att vi alla tror att just jag ser yngre ut än vad jag är och därför helt logiskt därför borde träffa en yngre partner.  
Det funkar tyvärr inte så. 
Lika barn leka bäst. Face your age, liksom.

Därför ska jag istället skriva om alla gulliga, vänliga och snälla människor, precis sådana som vi, som finns därute. 
Det gäller bara att pussa ett par grodor innan man träffar prinsen. (eller prinsessan). 
Jag får inte heller glömma att skriva att om man dejtar så får man vara beredd på att "inte gå hem i alla stugor". Men bara för att han som du träffade och tyckte var så himla gullig inte ringer tillbaka så betyder det inte att det är något fel på dig. Säkert inte på honom heller, men inte rätt person för dig. 

För när du minst anar det, är som mest oförberedd, så händer det. 
Plötsligt är du 16 igen och pirret är precis detsamma. 
Jag lovar.

För egen del så stillar sig livet på ett sätt som jag inte var förberedd på och bara storögt står bredvid och njuter av och är tacksam för.
Jag insåg att jag faktiskt sörjt klart. Sorgen var ju så stor medan relationen pågick och när det väl var över så hade jag också sörjt klart och kunde gå vidare.
Det finns en stor sorg och saknad över det liv som aldrig blev, det liv som aldrig blev mitt. 
Men det har faktiskt blåst över. 
Min mamma brukar skoja om att jag alltid landar på fötterna och alltid är snabbt uppe och springer igen, även om jag ramlat och ibland slagit mig riktigt illa. 
Hon har ju rätt. Hon har ju känt mig i 60 år. Så om någon vet så är det väl hon. 

Nu ska jag ta en kopp kaffe till, sedan är det dags för PW med bästa kompisen Fredrik, klientmöte och sedan veckans lunch med mamma. 
Eftermiddagen är vikt för fåfängans marknad för lite putsning av fjädrarna och kvällen ser jag fram fram emot med AW med ny rolig kompis.

Jag lever med andra ord i den bästa av världar.
Det får man lov att påminna sig om, det är ibland lätt att glömma. 
Och tacksamt njuta av ett lugn som lägger sig. 

Många skriver till mig, gör det gärna du också om det är något du tycker jag borde tipsa om, skriva om, eller något du funderar över.

Ha en underbar helg,
Cathrine





















 

Läs hela inlägget »
gone fishing gone fishing

onsdag, kl 05:22, med kaffe i sängen på lilla brickan. Pigg som en mört! Tillbaka till det som är jag. 

Jag har nu hängt upp skylten på Tinder. Gone fishing. Tagit helgledigt. 
Tänkte testa lite IRL tid istället.


Jag fick en fantstisk komplimang igår. Det glittrar i dina ögon, sa en trevlig person till mig igår. 
Och mycket kan man fejka, breda leenden och stora skratt, men det finns en sak man inte kan göra om man inte är glad. Man kan inte tindra och glittra. 
Så, alltså är jag glad igen.
(sådär försiktigt smygglad. Lite bambi på hal is-glad. Lite Pippi-glad. Lite "vad är det värsta som kan hända"-glad.)

Ni som följt bloggens första stapplande steg vet ju vid det här laget vad som är vitsen med alltsammans.
Jag följde min gode vän P-G´s utmärkta råd att skriva mig ur en sorg, en relation med en man som är gift och valde att stanna kvar. 
( nu har det äntligen blivit ett avslut i detta, läs längre ned...)
MEN Singel vid 60 är egentligen ett forum för allt som händer i denna period i livet. Kärlek, sex, relationer, hälsa, sömn, träning... ja du fattar. 
Livet, typ. 

Ok. Here goes. Avslut. Closure. 
Jag tog äntligen mod till mig och ringde. Dags för ett avslut och ett uppbrott. Dags att stänga till den dörren som egentligen aldrig var öppen. Iaf inte för mig. 
Det var det bästa jag gjort. 
Samtalet blev artig, trevligt och väluppfostrat. Och precis det jag behövde. Dag att släppa taget och gå vidare. Välsigna och släppa taget.
Minns du att jag har skrivit om gläntan, den där ljusa varma platsen i mitten av den mörka skogen? Den där platsen som jag irrat bort mig från och nu längtat tillbaka till sedan en tid?
Nu börjar det ljusna.  Jag ser platsen igen. Jag är kanske inte tillbaka helt och hållet, men på väldigt god väg. 
Och kanske inte ensam.

Jag hade ett väldigt bra samtal med min fina lilla mamma igår. Vi pratar varje dag. En välsignelse i sig. tänk att få vara i min ålder och fortfarande ha en mamma som är klar som en kristallkrona och som man varje dag längtar efter att få prata med.
En gåva. 
Nåväl, vi hade ett av våra dagliga samtal igår.
Vi pratade om kärlek och förmågan att känna kärlek. Om välsignelsen och gåvan som vi människor har, att få fortsätta att känna och kunna älska. 
Jag berättade om ett möte. Och om hur glad jag var att få känna det där pirret i magen. Och om glädjen att kunna känna på det viset. oavsett om det blir fler möten eller inte. 
Bara att få vara glad igen. 
Det är roligt att vara glad med en annan människa. Det är roligt att få vara glad med sig själv. 

Imorgon är det dags för veckans sista blogg. Jag tror det kommer handla om ålder och vad jag lärt mig om vikten av viss ålder, iaf på Tinder! Så stay tuned.

Om du känner att du absolut inte får nog av mig och mina upptåg så tycker jag att du ska hänga med på hälsoresa i vår, där vi tränar, hoppar, skuttar, vandrar och lagar nyttig mat, och pratar.  på galet vackert plats i Turkiet.  (tjejresa)

ELLER min pilgrimsvandring i juni. Då vi vandrar en vecka på pilgrimsleden till Santiago de Compostela. Den veckan är självklart öppen för både män och kvinnor. Singel eller par. 

Läs mer här. 

Det som är så kul är ju att se hur jäkla fort bloggen har vuxit ( tack vare er) OCH  att många män läser den, vilket jag tar som en extremt stor komplimang. 
Extra kul är också ert stora engagemang, alla kommentarer jag får och allt engagemang. Allt bry och all feed back. 
Tack. 
Cathrine










 














 

Läs hela inlägget »
IMG_3263 IMG_3263

tisdag, 07:54, fortfarande i sängen, med kaffe på lilla brickan.
( ja, jag vet, konstigt liv)


Igår kväll var jag inkluderad, igen. Tack.
Denna gång var det min kloka väninna Monika som bjöd med mig på releasepartyt för den just nu mycket hyllade och hypade boken, Vi måste prata om 50.

 

På scenen satt bla Mian Lodalen, Mari Jungstedt, Annika Lanz och Anna Lindman och diskuterade 50+ tankar. 
Det var bra tankar, även om några av oss log både igenkännande och drog på ena mungipan.
Fast det är bra att det snackas om klimakteriet, PMS, mens och sex. Det behövs. Det banar säkert väg för generationen efter dem. 
Fast det roliga är ju att man aldrig tror att man ska hamna där själv...
Å andra sidan vem hade trott att man skulle bli 60? Inte jag iaf.

Funderar på mina anfall av glädje och lyckoskutt..
Det är ju inte så jämt. Inatt vaknade jag vid 4-tiden och kunde inte somna om, då är man inte så jäkla superhappy vid 7 när man ska ha tvättstuga. 
Inte mycket hoppsa-steg då inte...

Glädje på burk
Finns det något att ta till när de där hoppsa-stegen inte riktigt kommer naturligt. Något annat än rent antidepressivt?
Ja, faktiskt. Riktigt bra grejer dessutom.

Först och främst så måste vi ha klart för oss att 70% (!) av serotonin och dopamin tillverkar i tarmen, i de två kg förhoppningsvis glada mag och tarmpaketet. Med den kunskapen väl förankrad så kan man ju fundera på vad man egentligen borde satsa det tunga artilleriet någonstans.
Efter att ha lusläst den utmärkt "Kimchi och kombucha" av Soki Choy, och hennes teorier om "the brain-gut connection" så kommer man ju på andra tankar.
Eftersom så mycket av det vi behöver av måbra-substanser får vi genom att lägga om kosten och äta mer antiinflammatoriskt och mer syrade råvaror så är det ju en bra början. Förutom Sokis bok så finns ju även den utmärkta Hälsorevolutionen av Maria Borelius och Välj hälsa av Stig Bengmark. 
Alltsammans utmärkt läsning.
Vill du lära dig mer om sådant, hör av dig så förklarar jag gärna mer. 

Fortfarande sugen på något i tablettform?
Ja, då skulle jag nog satsa på 5-HTP, det är gjort på en ört, Griffonia och är naturligt humörshöjande. Inte helt enkel att få tag på i Sverige när man väl förstod hur effektiv den är. Det brukar finnas på flera olika hemsidor att beställa och möjligen även "under disk" på en del kunniga och välsorterade hälsokostbutiker.
Vidare så är jag själv väldigt förtjust i både den gamla hederliga Rosenroten som verkar direkt och såklart favoriten, den ayurvediska Ashwaganda

Som sagt, hör av dig om du vill prata med om sådant här eller som du tror jag kan hjälpa dig med!

Cathrine























 

Läs hela inlägget »

Måndag, kl 08:27, fortfarande i sängen (!) med kaffe på lilla brickan.
(egen företagare, egna tider, lite jobb i december)


Livet levererar.
Jag var ute i helgen med min underbara kompis Caroline, fick följa med henne på releaseparty för Kirsti Tomitas nya musik, på Fotografiska. (heeelt fantastiskt bra, fö) 
Vi vandrade hemåt i vinternatten och jag försökte förklara hur jag kunde vara så galet glad och tacksam över livet. Rent ekonomiskt är det väl ingen höjdare nu i december, min sämsta månad jobbmässigt. Är väl lite blond och korkad som inte oroar mig mer, men tror att det vänder i januari. 
Men det där sockerdricksbubblet i magen har liksom inget med pengar att göra utan handlar mer om livslycka.
Vid den här tiden förra året hade det gått upp för mig med full kraft varför man absolut inte ska vara ihop med någon som är gift. Iaf inte någon som är gift med någon annan. Det är nämligen fru och barn de umgås med när det drar ihop sig till jul och nyår. Såklart. Det är ju så det fungerar.
Men sorgen och saknaden är inte mindre och ledsamheten är så stor. 
Jag ville inte julpynta och ville inte glimma och glittra det minsta lilla. Jag var bara så jäkla ensam, ledsen och övergiven. 

I lördagskväll när jag skilts från Caroline och fortsatte hemåt över Stockholms broar så var det så vackert med alla ljus och jag hade ett riktigt "nypa mig i armen" moment över hur härligt allt är. 
Fredagen var också jättehärligt. På fest/julmingel hos bästa Varg med min gulliga bästa kompis Fredrik. En sådan där kväll när alla ens stjärnor står i rad och man träffar den ena nya roliga människan efter den andra och har vett nog att vara ödmjukt tacksam över det. Så där bubbligt tacksam, du vet. 

Jag berättade om denna nästan outhärdligt sliskiga lyckokänsla för den supertrevlige man jag dejtar nu, (via Tinder, som verkligen levererar) och han log rart och undrade lite stillsamt om det möjligen hade med honom och hans väldigt fina uppvaktning att göra? Ja, det är möjligt. Det bidrar iaf helt säkert. 

Jag har en teori. Det har med inkludering och exkludering att göra, snarare än uppvaktning.
Och tacksamhet. En stor portion. 

Jag befinner mig i en värld idag av inkludering. Jag är inte bortvald, jag är tillvald. Både privat, vilket betyder att flera goda vänner hör av sig och frågar om jag vill följa med på roliga saker. Jag är en person man vill hänga med. Vilken gåva det är. 
Jag är även inkluderad i diverse spännande jobbrelationer som under det nya året kommer ge nya jobbmöjligheter och spännande samarbeten.  Vilken gåva det är, det också.
Så, sockerdricksbubblet i magen handlar om att vara tillvald, inte bortvald. 
Och förhoppningsvis ha förstånd nog att se det, och vara ödmjukt tacksam och lycklig över det. 

Ungefär så tänker jag. 

Nu kickar jag igång min måndag och min vecka med att skicka ut veckans Onlinekurs. (läs mer här) 
  
Cathrine


















 

Läs hela inlägget »

2018 > 12

torsdag kl 07:16, med jobb och kaffe, i sängen. 

Ligger i sängen och korrar manus till en ny bok som kommer ut i januari. 
Stort tack till Expressen som låter mig göra mina Mosleyinspirerade 8/800 böcker för deras räkning. 

Det blir den fjärde boken på detta tema. 
Det är jag så sjukt tacksam för att få göra. 
Metoden är nog det bästa jag har gjort i mitt liv. ( och jag har gjort väääldigt mycket.) 
Genom att under en period dra ned/utesluta en del produkter och dra upp mängden av andra, så får man så galet bra resultat. Lägre blodtryck, lägre blodfetter, lägre blodsocker.  Det som till vardags kallas för det metabola syndromet och som håller på och gör väldigt många människor sjuka i förtid. 
En lägre vikt får man som en bonus på köpet, liksom. Men det viktigaste är alltid hälsan. Utan en bra hälsa spelar det ingen roll vad du väger. 

Tacksamhet är inte enkelt. Vi tar så otroligt mycket för givet. Med all rätt, vi vet ju inte om något annat. Det är ju egentligen inte förrän vi blir av med hälsa, kärlek, ett tak över huvudet som vi kanske först då till fullo förstår innebörden av det , och är tacksamma för det vi har. 

För min del stod det där med tacksamhet inte klart för mig förrän jag gick pilgrimsvandringen för snart två år sedan. Jag gick 80 mil på 5 veckor. De bästa veckorna i mitt liv. 
Så mycket jag tagit för givet. 

Här har jag saxat ur en annan blogg jag skrivit..

" Jag började gå. Så gick jag, och gick, och gick… och gick.
För varje dag, för varje blåsa, för varje vandrarhem, för varje sovsal, för varje gemensam toa och dusch så växte något nytt fram.
En glädje som jag inte känt på många år. En tacksamhet för de små sakerna som jag kanske aldrig haft tidigare. En lycka över alla dessa makalösa möten med andra människor. En ödmjukhet inför den egna kroppen som vid 58 års ålder kunde bära en ryggsäck och gå i 8 timmar per dag, i ur och skur. ( jo det regnar en hel del)
Framför allt så träffade jag en människa som jag inte haft kontakt med på många år. Den glada, lyckliga, sorglösa versionen av mig. Henne som jag förlorade kontakten med för många, många år sedan och faktiskt glömt att hon fanns.
Jag var hela tiden orolig att hon skulle försvinna och blekna bort när vi väl var framme i Santiago, fem veckor senare.
 Det visade sig vara en obefogad oro. Hon finns kvar. Hon är om något ännu starkare och gladare idag.
För att vidmakthålla henne så har jag valt, (eller möjligen den magiska Caminon som valt mig) så vandrar jag nu sedan dess med gäster varje år ett par veckoturer längs Caminon.
För man behöver faktiskt inte gå hela sträckan, alla de 80 milen för att förstår hur vackert det är, hur förunderligt märklig och magisk Caminon är. Hur vackert det är. Det räcker faktiskt utmärkt med de 12 milen jag går med mina grupper, för att fylla på med glädjebränsle för en lång tid framöver.
 
Och om jag någon gång skulle glömma så har jag för säkerhets skull idag en kraftfull Caminosymbol med mig, en pilgrimssnäcka som är vägvisaren längs vägen, nu tatuerad på insidan av vänster armled, för att alltid hitta rätt, hitta vägen.
Hela vägen.



Vill du också vara med om något magisk i ditt liv?
Då tycker jag att du ska hänga med mig på nästa 1-veckas vandring längs Camino de Santiago de Compostela. 
Läs mer här. 



 





 









 

IMG_2195 IMG_2195

onsdag, kl 07:15, liite trött i ögat efter bara 4 timmars sömn. Dejtinglivet för en 60-åring är hårt. Men roligt. 
Nödvändigt kaffe på lilla brickan, i sängen.


Ja, man är ju inte 50 längre, som jag brukar säga...
Men å andra sidan hade jag vetat hur kul det blev att bli 60, så  hade jag gjort det för flera år sedan...

Tack för alla vänliga rader jag får. Ni är många som på bara dessa två veckor följer de öden och äventyr man kan råka ut för om man till äventyrs skulle börja dejta vid 60. Bloggen handlar om Livet vid 60, kärlek, sex, dejting, hälsa, träning. Ja, allt det viktiga och roliga. 
Det har också varit ett sätt för mig att bearbeta en stor sorg och en relation som inte ville samma sak som jag. ( inte hans fru heller) 
Men det bleknar, och tindret i ögonen har tänts igen.  
Så varmt välkomna. Glad att du gillar det jag skriver. 

Tomtar på loftet har jag funderat på ett tag nu.
Du som läser bloggen vet att jag verkligen gillar människor med ett rörligt intellekt. Hjärnan är ett otroligt attraktivt organ. Slår faktiskt många av organenen längre ned...( nåja ett gott hjärta är inte fel heller)

Jag vet inte vad det har varit i min dejtingprofil som attraherat en speciell typ av killar. Men de tre (!) dejter jag varit på har varit med samma typ av män. Framgångsrika företagare. Gott ställt. 
(jag undrar verkligen var det var i min profil som fick just den typen att högersvajpa just mig. Tänk, tänk, tänk) 

då tänker jag såhär...har det gått så bra i livet som det gjort för dessa killar så borde rimligen hissen gå hela vägen upp, alla tomtar vara på loftet samtidigt, alla hästar hemma.... ja, du fattar. 
Men det är de inte. 

Då tänker jag vidare. 
Nu ser jag tydligt loftet framför mig, stegen upp till loftet, och däruppe står hela gänget av tomtar. 
Det är stor trängsel i ena sidan av det stora rummet, ( hjärnan) för där står alla IQ-tomtar. Strama, korrekta och snygg slips under tomtejackan. (skräddade jackor, sitter fint) Några av dem har faktiskt backslick under luvan. 
Alla små tomtar som gjort att det gått bra för just denna börsVD med halvlångt hår i nacken.
Alla IQ-tomtar är mao hemma.

Men den andra sidan av rummet då? Där borde ju rimligen de mjukare, varmare, mer empatiska EQ-tomtarna stå och hänga, eller hur? Oj, vad tomt det är där..
De där som kommit till efter pilgrimsvandringar, djupa samtal med kloka vänner, personlig utvecklig, yoga, meditation, kärlek till sina barn och till naturen. De som tror på de mjuka värdena i livet.Till det enkla och det självklara. Det finns ju numera en hel del bra exempel på framgångsrika människor, både män och kvinnor som bevisligen har en hel bunt av dessa sympatiska tomtar på sina loft. 

Det är inte många man träffar som har denna uppsättning av tomtar hemma.
Där både EQ-tomtar och IQ-tomtar får plats och som gör dessa människor så otroligt spännande. 
Men de finns. Tro mig. 

Idag strävar den tappra lilla människan, ( som borde sovit fler timmar i natt) iväg på ytterligare en spännande Food Tour. Se bild!!!

Tycker du att det jag gör verkar vettigt. se hemsida, så går det utmärkt att ge bort mig i julklapp. En timmes kostrådgivning, en vandring, en terapitimme eller walk and talk. Alltsammans bra julklappar till någon du bryr dig om. Då beställer du helt enkelt ett presentkort som skickas hem till dig. Lagom till jul. Kolla som sagt hemsidan. Där finns länk till beställning. 

Stay tuned. 
Tack för att du läser.
Cathrine














  

 

































 

IMG_0005 IMG_0005

Trött som fan, tisdag kl 07:10, tack och lov med kaffe på lilla brickan i sängen.
Sover dåligt. 


Jaa, nu vet jag iaf att det finns en namn på det som händer när Poff!, de bara försvinner.
Det kallas ghosting och är ett relativt nytt begrepp i dejtingvärlden. 
Det betyder att du försvinner "som ett spöke" i tomma intet.  Det är lika vanligt bland tjejer och killar. 
Du lovar att höra av dig, återkomma, ringa tillbaka. Så gör du plötsligt inte det. Då har du ghostat någon. Dumpat utan att höra av dig, helt enkelt. 
Så, nu vet du det. 

Men jag lovade att det skulle handla om vänskap idag och vad som händer när man träffar någon. För träffa någon är ju liksom vitsen med det vi håller på med när vi dejtar. Men hur hanterar vi sedan våra vänner/väninnor när vi "försvinner in i kärleksbubblan"?
( i vår ålder lär man väl hinna dö innan man kommer ur den) 

Både den ljuvliga Lisa ( ska jag förkorta henne till LL?) och bästa kompisen Fredrik pratar om vad som händer när man blir så där kär och uppslukad nästa gång. 
LL pratade om en "avundsglädje" , det vill säga motsatsen till avundssjuk. Att man på ett kärleksfullt sätt blir avundssjuk på en kompis som träffat den rätte, men inte jag. Och det är ju inte så att någon av oss blir så himla ensamma för vi har ju flera kompisar, men vissa är ju ändå speciella. ( för mig är just dessa två väldigt speciella) 

Man ska ju ha klart för sig att både kärlek och vänskap förändras över tid. I vår ålder (läs 55-60) så har ju självklart kravspecen på den man träffar förändrats. Man söker en partner men kanske inte en sambo och inte en äkta make längre. 
Samma sak gäller nog vänskap. Man söker en annan typ av vänskap. En viktigare sorts vänskap. Jag kan inte riktigt förklara skillnaden, men den är tydlig för mig. 
Det kanske har med tid att göra eller kanske att man söker sig till människor som kan formulera tankar och framför allt känslor. Människor som vågar prata om sina känslor på ett öppet och moget sätt. 
Sådant är väldigt attraktivt. Både i kärlek och vänskap.

När det gäller vänskap så kan jag ju inte låta bli att nämna Fredrik. Den som på senaste året har kommit att bli min absolut bäste vän, och som jag pratar med varje dag och hänger med nästan jämt. 
Jag får många reaktioner på detta. Tydligen tycker många att det är konstigt att vi "bara" är vänner, speciellt verkar det bekymra och förbrylla kvinnor. Speciellt när han ser väldigt bra ut, en väldigt attraktiv man, och har modet att vara både mjuk och manlig. 
(låter som jag skriver en kontaktannons åt honom).
Vi pratade härom kvällen på väg till en fest om vad som händer om någon av oss skulle träffa någon. 
Fredrik menar att jag är mer svartsjuk än han och skulle få det svårare än han om han försvann i "bubblan" med någon annan. 
Vi dejtar ju båda två, och pratar mycket om de vi träffar. Jag tror att så länge man gillar den som den andre träffar så kommer aldrig detta bli ett bekymmer. 
Men time will tell, som vi brukar säga. 
Jag kanske blir ett svartsjukt monster när det väl händer. Vem vet hur man reagerar i denna ålder. Här har jag ju aldrig varit förut, så det ska bli spännande.
Som Pippi brukar säga. 

Jag fick en fråga igår från en dam som undrade om det var normalt att känna sig så otroligt trött nu när hon väl var ute ur en lång relation och lämnat all skit bakom sig. 
- Klart det kan kännas om en gigantisk utandning när man väl är ute på andra sidan. Men om inte ny luft snart fyller lungorna och ny kraft kommer tillbaka så ska man nog titta lite extra på den tröttheten tänker jag. 
Jag jobbar ju till vardags både som samtalsterapeut och jobbar med tillskott. Så det finns väldigt mycket att både prata om och framför allt ta hjälp av lite extra sk naturliga "piggelinpiller" under en period och framför allt se till att den stora tröttheten inte beror på något annat. i vår ålder.
Kontakta mig då här. 

Imorgon ska det handla om tomtar på loftet. Både IQ-tomtar och EQ-tomtar. So stay tuned.

Nu ska jag skutta iväg till min älskade träning från helvetet, Megaformer, på The Place, Stockholm. 

Begreppet vänskap har jag illustrerat med en bild på mig och en annan mycket god vän Eva Berggren som jag arrangerar hälsoresor med. 
Har du lust att följa med oss till Turkiet i vår och hoppa och skutta? Häng med! 


kram, Cathrine. 




























































 

IMG_1132 IMG_1132

måndag, kl 07:02,hemma i sängen, kaffet på lilla brickan....

Fredrik, (bästa kompisen, ni vet) sitter i en panel för Kärlek i P4 där jag gästat en gång. 
Ämnet igår kväll var "Vilken var din värsta dejt?" och jag fick frågan om jag ville medverka per telefon. kl 22:45...

Jag har inget rolig kvar att säga så sent...
Så jag tackade nej.
Men tänkte berätta det för er istället. 

Man skulle ju kunna tro att en värsta dejt är någon som dyker upp sent, luktar illa, klär sig väldigt fult eller bara säger dumma saker, ( tänk er att vara på dejt med en kille som visar sig rösta på SD, jag menar, herregud) 
Min första tanke var att värsta dejten nog ändå är killen som bara mal på om sig själv och på två timmar inte ställt en enda fråga till dig. 
Det hände mig för ett par veckor sedan. Han var psykoterpeut och vi gick runt Djurgården ( väääldigt långsamt) och han pratade BARA om sig själv på in och utandning i två timmar.
Det blev ingen andra dejt. 

Men så kom jag på efter ett samtal med min partner i crime på Tinder, den ljuvliga Lisa, som berättade om sin dejt - som helt enkelt bara försvann!
Hon var hembjuden på middag men han ringde aldrig och berättade VAR han bodde. Kanske den utlovade Boeuf Bourguignonen brände fast?
Poff! Bara försvann. 
DET måste ju vara den värsta dejten? Den som inte blir av!

Jag minns en sådan dejt. Vi hade varit på en första dejt. En tretimmardejt. Väldigt trevligt och lovade gott för ett andra möte. Snygg kille. BörsVD. Långt hår. (om man gillar sånt)
Nåväl. Vi planerade för en andra träff och jag fick ett ryck och frågade om han ville följa med till Madelein på Gloria 50+ disco och dansa. Jo,då det låt ju jätteroligt, han skulle bara kolla med sin kompis som han skulle träffa för en AW innan, och ringa tillbaka om 5 minuter..
Jag har fortfarande inte hört ett ord.  Poff. 

Den ljuvliga Lisa och jag hade långt samtal om vad det är som gör att män försvinner, utan att höra av sig..
Att skicka ett sms och säga att man just nu inte vill fortsätta att ses igen är väl inte så svårt?
 Fredriks teori ur ett manligt perspektiv var att männen får för stora prestationskrav, och därför backar ut. Det tror inte jag.
Lisa och jag kallar det för "Tindersyndromet"  Den värsta dejten är den som inte blir av.

 Själv så har jag nu lagt ned Tinder och tänkte köra IRL istället. Vi får se vart det tar vägen. 
Nu är det dags att skicka iväg veckans medlemsbrev för dem som går min kurs 8/800 online. Är du nyfiken på att ta tag i vikt och hälsa efter helgerna? Kolla då här. 

Som vanligt så blir jag glad om du hör av dig med input och åsikter. Vill du att jag tar upp något du själv funderat över?
Imorgon tänkte jag att det skulle handla om vad som händer med mig när min bästa kompis faktiskt träffar någon. Vad händer med mig? slutar vi ses? Visst är man glad för sin kompis som får träffa någon, men vad händer inom mig?
Det ska vi prata om imorgon. Så stay tuned.
( och för dem av er som undrar, och det verkar vara ganska många, Fredrik är inte gay. någonstans) :-) 

kram, Cathrine






































 

fredag morgon, kl 06:24, med kaffe på lilla brickan i sängen..

Idag hade jag tänkt att det skulle handla om den råa tonen i dejtingvärlden där man hamnar i samtal om kroppdelar mellan naveln och knäna innan man hinner säga Hej. 
Eller hur man lurar sig själv att tro att man är yngre än vad man är genom att dejta yngre människor. 


Men så fick jag ett sms igår kväll från en lite yngre kvinna som skrev och tackade för bloggen och som kände lite hopp inför att börja dejta nästa år.
Och då ändrade jag mig direkt. 
Jag kan ju inte förstöra hennes drömmar genom att berätta att det finns en del tokiga män på nätet som tittat för mycket på porrfilm och missat vad kvinnor egentligen vill ha. Mer romance och mindre analsex, för att vara exakt.
Och ja, många män letar primärt efter just en sexpartner. so deal with it och träffa någon annan istället. 
Jag kan ju heller inte berätta för henne att vi alla tror att just jag ser yngre ut än vad jag är och därför helt logiskt därför borde träffa en yngre partner.  
Det funkar tyvärr inte så. 
Lika barn leka bäst. Face your age, liksom.

Därför ska jag istället skriva om alla gulliga, vänliga och snälla människor, precis sådana som vi, som finns därute. 
Det gäller bara att pussa ett par grodor innan man träffar prinsen. (eller prinsessan). 
Jag får inte heller glömma att skriva att om man dejtar så får man vara beredd på att "inte gå hem i alla stugor". Men bara för att han som du träffade och tyckte var så himla gullig inte ringer tillbaka så betyder det inte att det är något fel på dig. Säkert inte på honom heller, men inte rätt person för dig. 

För när du minst anar det, är som mest oförberedd, så händer det. 
Plötsligt är du 16 igen och pirret är precis detsamma. 
Jag lovar.

För egen del så stillar sig livet på ett sätt som jag inte var förberedd på och bara storögt står bredvid och njuter av och är tacksam för.
Jag insåg att jag faktiskt sörjt klart. Sorgen var ju så stor medan relationen pågick och när det väl var över så hade jag också sörjt klart och kunde gå vidare.
Det finns en stor sorg och saknad över det liv som aldrig blev, det liv som aldrig blev mitt. 
Men det har faktiskt blåst över. 
Min mamma brukar skoja om att jag alltid landar på fötterna och alltid är snabbt uppe och springer igen, även om jag ramlat och ibland slagit mig riktigt illa. 
Hon har ju rätt. Hon har ju känt mig i 60 år. Så om någon vet så är det väl hon. 

Nu ska jag ta en kopp kaffe till, sedan är det dags för PW med bästa kompisen Fredrik, klientmöte och sedan veckans lunch med mamma. 
Eftermiddagen är vikt för fåfängans marknad för lite putsning av fjädrarna och kvällen ser jag fram fram emot med AW med ny rolig kompis.

Jag lever med andra ord i den bästa av världar.
Det får man lov att påminna sig om, det är ibland lätt att glömma. 
Och tacksamt njuta av ett lugn som lägger sig. 

Många skriver till mig, gör det gärna du också om det är något du tycker jag borde tipsa om, skriva om, eller något du funderar över.

Ha en underbar helg,
Cathrine





















 

gone fishing gone fishing

onsdag, kl 05:22, med kaffe i sängen på lilla brickan. Pigg som en mört! Tillbaka till det som är jag. 

Jag har nu hängt upp skylten på Tinder. Gone fishing. Tagit helgledigt. 
Tänkte testa lite IRL tid istället.


Jag fick en fantstisk komplimang igår. Det glittrar i dina ögon, sa en trevlig person till mig igår. 
Och mycket kan man fejka, breda leenden och stora skratt, men det finns en sak man inte kan göra om man inte är glad. Man kan inte tindra och glittra. 
Så, alltså är jag glad igen.
(sådär försiktigt smygglad. Lite bambi på hal is-glad. Lite Pippi-glad. Lite "vad är det värsta som kan hända"-glad.)

Ni som följt bloggens första stapplande steg vet ju vid det här laget vad som är vitsen med alltsammans.
Jag följde min gode vän P-G´s utmärkta råd att skriva mig ur en sorg, en relation med en man som är gift och valde att stanna kvar. 
( nu har det äntligen blivit ett avslut i detta, läs längre ned...)
MEN Singel vid 60 är egentligen ett forum för allt som händer i denna period i livet. Kärlek, sex, relationer, hälsa, sömn, träning... ja du fattar. 
Livet, typ. 

Ok. Here goes. Avslut. Closure. 
Jag tog äntligen mod till mig och ringde. Dags för ett avslut och ett uppbrott. Dags att stänga till den dörren som egentligen aldrig var öppen. Iaf inte för mig. 
Det var det bästa jag gjort. 
Samtalet blev artig, trevligt och väluppfostrat. Och precis det jag behövde. Dag att släppa taget och gå vidare. Välsigna och släppa taget.
Minns du att jag har skrivit om gläntan, den där ljusa varma platsen i mitten av den mörka skogen? Den där platsen som jag irrat bort mig från och nu längtat tillbaka till sedan en tid?
Nu börjar det ljusna.  Jag ser platsen igen. Jag är kanske inte tillbaka helt och hållet, men på väldigt god väg. 
Och kanske inte ensam.

Jag hade ett väldigt bra samtal med min fina lilla mamma igår. Vi pratar varje dag. En välsignelse i sig. tänk att få vara i min ålder och fortfarande ha en mamma som är klar som en kristallkrona och som man varje dag längtar efter att få prata med.
En gåva. 
Nåväl, vi hade ett av våra dagliga samtal igår.
Vi pratade om kärlek och förmågan att känna kärlek. Om välsignelsen och gåvan som vi människor har, att få fortsätta att känna och kunna älska. 
Jag berättade om ett möte. Och om hur glad jag var att få känna det där pirret i magen. Och om glädjen att kunna känna på det viset. oavsett om det blir fler möten eller inte. 
Bara att få vara glad igen. 
Det är roligt att vara glad med en annan människa. Det är roligt att få vara glad med sig själv. 

Imorgon är det dags för veckans sista blogg. Jag tror det kommer handla om ålder och vad jag lärt mig om vikten av viss ålder, iaf på Tinder! Så stay tuned.

Om du känner att du absolut inte får nog av mig och mina upptåg så tycker jag att du ska hänga med på hälsoresa i vår, där vi tränar, hoppar, skuttar, vandrar och lagar nyttig mat, och pratar.  på galet vackert plats i Turkiet.  (tjejresa)

ELLER min pilgrimsvandring i juni. Då vi vandrar en vecka på pilgrimsleden till Santiago de Compostela. Den veckan är självklart öppen för både män och kvinnor. Singel eller par. 

Läs mer här. 

Det som är så kul är ju att se hur jäkla fort bloggen har vuxit ( tack vare er) OCH  att många män läser den, vilket jag tar som en extremt stor komplimang. 
Extra kul är också ert stora engagemang, alla kommentarer jag får och allt engagemang. Allt bry och all feed back. 
Tack. 
Cathrine










 














 

IMG_3263 IMG_3263

tisdag, 07:54, fortfarande i sängen, med kaffe på lilla brickan.
( ja, jag vet, konstigt liv)


Igår kväll var jag inkluderad, igen. Tack.
Denna gång var det min kloka väninna Monika som bjöd med mig på releasepartyt för den just nu mycket hyllade och hypade boken, Vi måste prata om 50.

 

På scenen satt bla Mian Lodalen, Mari Jungstedt, Annika Lanz och Anna Lindman och diskuterade 50+ tankar. 
Det var bra tankar, även om några av oss log både igenkännande och drog på ena mungipan.
Fast det är bra att det snackas om klimakteriet, PMS, mens och sex. Det behövs. Det banar säkert väg för generationen efter dem. 
Fast det roliga är ju att man aldrig tror att man ska hamna där själv...
Å andra sidan vem hade trott att man skulle bli 60? Inte jag iaf.

Funderar på mina anfall av glädje och lyckoskutt..
Det är ju inte så jämt. Inatt vaknade jag vid 4-tiden och kunde inte somna om, då är man inte så jäkla superhappy vid 7 när man ska ha tvättstuga. 
Inte mycket hoppsa-steg då inte...

Glädje på burk
Finns det något att ta till när de där hoppsa-stegen inte riktigt kommer naturligt. Något annat än rent antidepressivt?
Ja, faktiskt. Riktigt bra grejer dessutom.

Först och främst så måste vi ha klart för oss att 70% (!) av serotonin och dopamin tillverkar i tarmen, i de två kg förhoppningsvis glada mag och tarmpaketet. Med den kunskapen väl förankrad så kan man ju fundera på vad man egentligen borde satsa det tunga artilleriet någonstans.
Efter att ha lusläst den utmärkt "Kimchi och kombucha" av Soki Choy, och hennes teorier om "the brain-gut connection" så kommer man ju på andra tankar.
Eftersom så mycket av det vi behöver av måbra-substanser får vi genom att lägga om kosten och äta mer antiinflammatoriskt och mer syrade råvaror så är det ju en bra början. Förutom Sokis bok så finns ju även den utmärkta Hälsorevolutionen av Maria Borelius och Välj hälsa av Stig Bengmark. 
Alltsammans utmärkt läsning.
Vill du lära dig mer om sådant, hör av dig så förklarar jag gärna mer. 

Fortfarande sugen på något i tablettform?
Ja, då skulle jag nog satsa på 5-HTP, det är gjort på en ört, Griffonia och är naturligt humörshöjande. Inte helt enkel att få tag på i Sverige när man väl förstod hur effektiv den är. Det brukar finnas på flera olika hemsidor att beställa och möjligen även "under disk" på en del kunniga och välsorterade hälsokostbutiker.
Vidare så är jag själv väldigt förtjust i både den gamla hederliga Rosenroten som verkar direkt och såklart favoriten, den ayurvediska Ashwaganda

Som sagt, hör av dig om du vill prata med om sådant här eller som du tror jag kan hjälpa dig med!

Cathrine























 

Måndag, kl 08:27, fortfarande i sängen (!) med kaffe på lilla brickan.
(egen företagare, egna tider, lite jobb i december)


Livet levererar.
Jag var ute i helgen med min underbara kompis Caroline, fick följa med henne på releaseparty för Kirsti Tomitas nya musik, på Fotografiska. (heeelt fantastiskt bra, fö) 
Vi vandrade hemåt i vinternatten och jag försökte förklara hur jag kunde vara så galet glad och tacksam över livet. Rent ekonomiskt är det väl ingen höjdare nu i december, min sämsta månad jobbmässigt. Är väl lite blond och korkad som inte oroar mig mer, men tror att det vänder i januari. 
Men det där sockerdricksbubblet i magen har liksom inget med pengar att göra utan handlar mer om livslycka.
Vid den här tiden förra året hade det gått upp för mig med full kraft varför man absolut inte ska vara ihop med någon som är gift. Iaf inte någon som är gift med någon annan. Det är nämligen fru och barn de umgås med när det drar ihop sig till jul och nyår. Såklart. Det är ju så det fungerar.
Men sorgen och saknaden är inte mindre och ledsamheten är så stor. 
Jag ville inte julpynta och ville inte glimma och glittra det minsta lilla. Jag var bara så jäkla ensam, ledsen och övergiven. 

I lördagskväll när jag skilts från Caroline och fortsatte hemåt över Stockholms broar så var det så vackert med alla ljus och jag hade ett riktigt "nypa mig i armen" moment över hur härligt allt är. 
Fredagen var också jättehärligt. På fest/julmingel hos bästa Varg med min gulliga bästa kompis Fredrik. En sådan där kväll när alla ens stjärnor står i rad och man träffar den ena nya roliga människan efter den andra och har vett nog att vara ödmjukt tacksam över det. Så där bubbligt tacksam, du vet. 

Jag berättade om denna nästan outhärdligt sliskiga lyckokänsla för den supertrevlige man jag dejtar nu, (via Tinder, som verkligen levererar) och han log rart och undrade lite stillsamt om det möjligen hade med honom och hans väldigt fina uppvaktning att göra? Ja, det är möjligt. Det bidrar iaf helt säkert. 

Jag har en teori. Det har med inkludering och exkludering att göra, snarare än uppvaktning.
Och tacksamhet. En stor portion. 

Jag befinner mig i en värld idag av inkludering. Jag är inte bortvald, jag är tillvald. Både privat, vilket betyder att flera goda vänner hör av sig och frågar om jag vill följa med på roliga saker. Jag är en person man vill hänga med. Vilken gåva det är. 
Jag är även inkluderad i diverse spännande jobbrelationer som under det nya året kommer ge nya jobbmöjligheter och spännande samarbeten.  Vilken gåva det är, det också.
Så, sockerdricksbubblet i magen handlar om att vara tillvald, inte bortvald. 
Och förhoppningsvis ha förstånd nog att se det, och vara ödmjukt tacksam och lycklig över det. 

Ungefär så tänker jag. 

Nu kickar jag igång min måndag och min vecka med att skicka ut veckans Onlinekurs. (läs mer här) 
  
Cathrine


















 

senaste inläggen

Arkiv