Screenshot 2017-12-01 10.40.33
IMG_2734 IMG_2734

torsdag kl 07:07, med kaffe på lilla brickan, i egna sängen. 

Kära läsare, så var det då äntligen dags...
Att packa alla plastbackar (igen) och förhoppningsvis för sista gången på väldigt länge byta bopålar. 
Nu som sambo och snart blivande fru. 

Till dig som troget följt alla upp och nedgångar med mig i bloggen "Livet vid 60"  kan nu andas ut ( tror jag) och i framtiden läsa om hur det är att gifta sig och flytta ihop vid 60 och hur livet då ser ut. 
Naturligtvis fortsätter jag att skriva om kost, hälsa och allt det andra i livet. 
Men viktigast av allt, numera kommer jag alltid få kaffe på sängen. ( och termos med extra kaffe i köket när han går till jobbet).
Det är kärlek. 

Klart har det gått fort och klart att man inte kan föreställa sig vad detta kommer innebära, men samtidigt har man heller aldrig varit 60+ tidigare i sitt liv, och inte heller vetat att tiden numera är räknad på ett annat vis än tidigare. 
Sådana klyschyr som "resten av livet" och likande får ju liksom en annan innebörd, när man vet att livet inte längre är ett oändligt hav av tid. 

Jaja, om ett par veckor går flyttlasset och jag lovar att hålla bloggen uppdaterad om alla öden och äventyr på vägen dit och själva ihopflyttningen. 

Fördelen med att inte längre ens vara 60 (utan mer) så har man ju varit med om en del tidigare och fattar ju rent praktiskt vad som ska göras och hur det blir sedan. 
Men det är ändå det STORA samtalsämnet mellan oss. Vilket jag tror är BRA. Ju mer man pratar desto bättre. 
Förvånad blir man ju i alla fall. Gnissel blir det ju ändå. 
Tur att nya lägenheten är STOR vilket gör att man kanske får gå undan om det blir för hett...vem vet?
Omgivningen är glada. Båda familjerna  och alla söner verkar lättade. (undrar egentligen varför?) Exhustrun som inte hört av sig med ett pip på fem år erbjuder plötsligt sina tjänster med samboavtal och äktensskapsförord. Trots att hon inte är jurist. Där ser man. 

Jaja, som du förstår så går det åt mycket tid just nu åt att sucka förundrat och fundera på allt som har hänt på så kort tid. 
(45 år + 6 månader) 
Men livet går ju faktiskt vidare utanför denna lilla bubbla. 

Senaste pilgrimsvandringen, mitt roliga 5 år projekt, gick fantastiskt bra och nu är det klart att det blir ny vandring varje år i september, med start från början, i St Jean Pied de la port, och så vandrar vi tillsammans en sträcka mot Santiago de Compostela.
En vecka under fem år, och om fem år når vi så äntligen Santiago och havet vid Finisterre. 
Är du intresserad av att hänga med på det spännande projektet, så titta in på min hemsida. 
Till våren gör jag ju även en hälsoresa med vandring längs Caminon, då går vi en vecka, in till Santiago och går 100 km på en vecka. 
Denna vandring gör jag med Fredrik Ölander, min bästa kompis. 
Denna resa är också "mixad" och det ska bli kul!!!

Nya kurser i Mosleymetoden och 8/800 rullar hela tiden så det är bara att hänga på när det passar, både IRL eller Online. 

Vi ses!
Cathrine







 

måndag, kl 07:04, i egna sängen, med kaffe på lilla brickan.

Jag stod i restaurangkök en dag i förra veckan. 
Två kvinnor i ett kök i många timmar blir många samtal.
Jag och Blixen pratade om livet, ålder och min rädsla för att dö nu när allt är så himla underbart i livet.
Då säger denna genomkloka människa så nyternt och redigt, 
- "Jo visst, en dag ska vi såklart dö, men alla de andra dagarna, då ska vi leva!


Illustration lånad av @broderauttexten

Och precis så det. 
Leva nu. Carpe diem. Fånga dagen. Dricka champagne på en tisdag bara för att det är kallt och gott. 
Välja livet. Stora tuggor och stora klunkar av det. 

Jag fick en kommentar härom dagen om att jag var för frejdig  och tänkte för lite på dem som var äldre. Jo, lite ödmjukhet saknades visst också. 
Ja, vad ska man säga?
Bloggen handlar ju om mig och min situation i just den här åldern. Och bloggen heter också mycket riktigt "Livet vid 60". 
Inte livet vid 75. Dit kommer jag ju iaf så småningom, och skriver säkert om det då också.
Men just nu gör jag precis det som min kloka kockkompis Blixen säger, alla de andra dagarna lever jag!  Mitt liv, just nu. 

Och jäklar vad det levs. Att få möta, det som kanske är livet stora kärlek i denna ålder, det är en gåva och en ynnest. Att få älska och bli älskad tillbaka så villkortslöst är något jag aldrig varit med om förut. 
Detta ljuvliga sockerdrickspirr i magen över att faktiskt vara förlovad, och snart sambo och gift är inget annat än magi. Och en gåva. 

En gåva var jag faktiskt också med om i lördags. Vi var ett gäng tjejer där några av oss ska påbörja en ny pilgrimsvandring tillsammans i morgon (!), så vi gick en "för-camino" på ett par timmar tillsammans. 
Vi började gå ute vid Hässelby Strand utanför Stockholm, och gick sedan i drygt 3 timmar, längs vattnet in mot Stockholm och åt lunch vid Alvik. 
Vilken härligt vandring!  Bor du i Stockholmstrakten och gillar att gå så kan jag varmt rekommendera det! Kanonhärligt! 
Vill man så kan man ju sedan fortsätta över bron och gå in till stan. Helt perfekt. 
En sådan dag är en gåva för mig. 

Nu känns det som jag fått in en rejält antal steg i benen för att vara väl rustad inför vår vandring. 
Vi kommer börja att gå rakt upp och tvärs över Pyreneerna, redan den första dagsetappen och jag vet av erfarenhet att det kommer bli tufft. minst sagt...
Men följ oss gärna, våra öden och äventyr på sociala medier, #caminoheroes2019 samt #fiveweeksfiveyears
Och håll gärna tummarna för att alla knän, ryggar och ben håller. Inte heller så många skavsår eller annat elände. 
Nej hela gruppen, alla tappra och modiga 13 girls ska gå i mål i Estrella om en vecka, lika pigga, friska och glada som när de började vandringen i St Jean Pied de la port.

Och när vi är hemma så startar höstens första kurs i 8/800, det finns en plats kvar till kursen som börjar 4/9, är det din plats?
Annars finns det alltid onlinekursen för dig som inte bor i Stockholm men ändå vill satsa på hälsa nu i höst. 
Vidare så fortsätter jag coaching och samtalsterapi både inomhus och utomhus, i form av en walk and talk.
Vidare så finns det en roligt matlagningskurs på agendan och massor mer är på gång, så stay tuned!!

Hör gärna av dig frågor eller funderingar! 


Nu är det dags att packa ryggsäcken och bestämma vilka kängor som får följa med denna gång.
så, Buen Camino. 
Vi ses!

Cathrine














 

fredag, ( ingen bra bloggdag) kl 07:39, med kaffe på lilla brickan i egna sängen.

Ja, fredag är som bekant ingen bra bloggdag, men jag skriver en bit i alla fall, för jag är så glad över att ha lärt mig ett nytt ord, kroppens glädje. 

Jag har senaste två veckorna haft några återträffar med grupper jag lett under våren i min metod, 8/800.
Det är alltid spännade att se hur det går för deltagarna när de får "flyga solo" med metoden. 
Jag brukar säga att detta är den bästa/sämsta hälsometoden som finns, för ingen misslyckas, och därför är det knappt någon som behöver gå på någon Steg 2 kurs. 
Lite skillnad mellan mig och Viktväktarna där det är inbyggt i metoden att misslyckas, komma tillbaka, och spendera mer pengar! 

Av alla jag träffat nu senaste veckorna på återträffarna så kan man dela upp dem i två grupper. 
Dels det gänget som har "unnat" sig både det ena och det andra under sommaren. De har inte gått upp något i vikt, men heller inte fortsatt nedåt. Det är ju jättebra tänker jag.
Sedan har vi den gruppen som fortsatt att äta enligt metoden, men som inte längre räknar kalorier. 
Dessa har fortsatt att i lagom takt dala vidare nedåt i vikt och några av deltagarna jag träffat har jag knappt känt igen, eftersom de ser 10 år yngre ut, så mycket piggare, friskare, gladare och hälsosammare. 
En av mina deltagare, Inger som är journalist med hälsa som sitt specialområde har nu sytt in varenda par av sina byxor då allt hänger på halv stång. Hon har på ett par månader gått ned mer än 15 kg.  Det lyser idag om henne och hon ser verkligen ut som hon lever som hon lär och skriver om. 
Numera går hon lätt ned på knä när hon behöver plocka upp något och cyklar varje dag ca 1 mil till och från jobbet.
För att hon orkar. 

En annan av deltagarna som också var helt självlysande, Lotta, satt och berättade för oss om den glädje hon upplever att kroppen har fått tillbaka. Kroppens glädje över att kunna röra sig utan smärta, utan att det gör ont, hur lycklig kroppen blir att få vara i balans och i god form. 
Det märkt så väldigt väl på våra kroppar när den är glad. 

Snart bär det av på höstens första Camino, jag har dessutom blivit tillfrågad om jag vill leda andra vandringar för andra företag och så bra som kroppen min mår, så ska det bli jättekul. 
Trots artos i alla leder så har jag inte ont någonstans, och går lätt ca 2-3 mil per dag utan problem. 
Det är tecken på en glad kropp som inte behöver kämpa med mat som ger inflammationer utan bara får mat som kroppen blir glad av.

Vill du hänga med på en kurs, Online eller IRL, en matlagningskurs, en privat konsultation  eller en vandring, titta gärna på hemsidan och se vad som skulle passa dig.

Själv ska jag nu gå ut och gå med min kompis Fredrik, gå och träna på Becore och sedan träffa en klient för en walk and talk. 
Och sedan träffa Kärleken för middag och bio. 
Livet leker. 
Jag önskar dig en trevlig helg, och hoppas vi ses i framtiden. 


 



 

onsdag, kl 07:17, hemma i egna sängen, kaffe på lilla brickan

Känner du  igen titeln på Anthony Bourdains bok Kitchen Confidentials, eller en kocks bekännelser som den hette på svenska?

Ja, är du lika matnördig som jag så kanske du minns den galne kocken som både skrev böcker och sedan reste jorden runt och upptäckte mat runt om i världen. 
Han blev tyvärr bara 61 år. 
Denna branch är hård, och många lever som varje dag var den sista med mycket droger och hårt liv. 
Jag tror inte Bourdain var något undantag från den regeln. 
 
Jag är själv kock, utbildad på dåvarande restaurangskolan Kristineberg och senare på Cornell University i USA. 
Jag har aldrig stått bakom spisen "under service" dvs då det är gäster i matsalen. Inte säker på att jag skulle palla trycket och stressen. 
Jag gillar att laga mat och jag gillar att "producera", men den stress och press som full matsal skapar är inte något jag önskar min bäste vän.

Men idag ska jag faktiskt stå i kök. Jag hjälper min superbegåvade kompis Blixten som driver ett konferenskök och vi vet i förväg hur många gäster vi har och när maten ska serveras. Ganska tryggt och lugnt med andra ord. 
Men visst, det ska vara 30-40 portioner riktigt varm mat på bordet, precis på minuten. Så visst finns det ett element av nervositet, men väldigt snabbt övergående. 
För övrigt är det bara roligt och härligt att få bryta vardagen med att hoppa i i ett riktigt produktionskök. 
Med kockrock och hela baletten. 
(kanske inte så välstruken. Jag får nog dra fram strykbrädan)

Jag gillar som sagt att laga mat i alla former. Hemma, hos kompisar, catering och matlagningskurser. 
Nästa spännande tillfälle blir när jag nu i september hyr fina ROT´s kök och har en kurs i 8/800-matlagning. 
Det blir roligt att få både berätta om min hälsometod och få möjlighet att laga mat med det i fokus. 
Vi kommer under en hel dag prata hälsa och hur man äter sig till ett lägre blodtryck, lägre blodfetter (kolesterol) och lägre blodsocker. 
Maten är ju naturligt antiinflamatorisk och vi kommer även prata surkål och annat nyttig probiotika för mage/tarm.
Ett riktigt hälsopaket med andra ord. 

Är du intresserad av att laga mat med mig och duktiga hälsojournalisten Inger Palm, så kika på min hemsida, och boka din plats.

Jag hoppas vi ses i framtiden, på någon kurs, online eller för ett hälsosamtal på mottagningen eller längs Djurgårdskanalen för ett walk and talk. 

( jag måste bara få berätta om den underbara bild min man skickade igår, när han visste att jag var ute med klient och gick, jag fick en bild på en pagegoja och en tusenfoting....)
Ja, så är det nog...


Nu är det dags att dra på sig kockrocken och börja laga mat! Tjo-ho!!!!

Borde jag "bekänt" mer? Ja, kanske? Stay tuned så kommer fler bekännelser imorgon.
kram, Cathrine











 

måndag, kl 07:11, i annan säng, med kaffe på nattduksbordet och
kärleksfull termos i köket...


Ålder är ju helt klart en process som alltid stör oss på ena eller andra sättet.
Hela livet.


När vi är yngre vill vi för död och pina bli äldre. Komma in på Gröna Lund, senare disco och sedan Systembolaget, bil och allt det där. 
Senare i livet gör vi allt vi förmår för att se yngre ut. Ungt är fint. Ett ansikte som ser ut som det är ångstrykt av ett järn för att se så slätt ut som möjligt. Slätast vinner. 
Smalast vinner. Ungdomligast vinner. Minst grått hår vinner. 
Ja, du fattar ju...

Jag tänker extra mycket på ålder numera. På gott och ont.
Det positiva är ju självklart att det är extra underbart att träffa en människa i sin egen ålder och äntligen få vara precis i den åldern man befinner sig i, (61), och få vara väldigt älskad för den man är. DET är väldigt härligt.
Det som kanske är mindre härligt är ju naturligtvis att "för evigt" inte är så där himla länge. 20-25 om man har tur. Och det kommer vi naturligtvis ha. 
Massor av tur. 

Men jag fick en kommentar på bloggen "när alla stjärnor ställer sig på rad:
"Undrar hur du ser på, hur livet gestaltar sig för de människor som är äldre än du? Jag sympatiserar med ditt beslut att svara ja, inget problem, men hur tror du man tänker när man är typ 75 år. Mata duvorna? När övergår en frejdig 61-åring till att bli en ömkansvärd äldre?"

Oj, vad jag har tänkt på de sista raderna...
När övergår man från att vara en "frejdig" 61-åring till att bli en ömskansvärd äldre?
Aldrig, är mitt svar. 
Det finns i min värld ingen ålder som är ömkansvärd. 
Min mamma är 88 och det minst ömkansvärda man kan hitta. Tvärtom, hon är pigg, alert, roligt, otroligt snygg , sköter sig själv och är så krispigt superfräsch. 
Hon skulle hellre äta något giftigt än att sitta i någon stadspark och mata några fåglar.  Hon har för övrigt fullt upp med yogaklasser och balansträning, så någon tid i parken skulle hon inte hinna med.

Jag tänker på begreppet "Age is a state of mind, and if you don´t mind, it does not matter". 
Ålder sitter i huvudet, och du bestämmer själv om du är ömkansvärd.
Så min tanke är nog, nä jag tänker inte bli gammal denna vecka heller....
Jag tänker fortsätta att leva, älska, träna, jobba, pussas, jobba, vandra, leva mitt härlig liv. 
I väldigt många år till. 

Vill du hänga med mig så finns det väldigt mycket roligt som händer just nu:

- 4/9 är det dags för höstens första kvällskurs, 8/800, det finns plats kvar.
- 15/9 är det matlagningskurs, höstens första, på coola ROT. Vi lagar 8/800.

- Mottagningen är öppen och jag tar emot för samtal. 
- Walk and talk, samtal och promenad fortsätter även under hösten. 



kram!
Cathrine

 

IMG_2734 IMG_2734

torsdag kl 07:07, med kaffe på lilla brickan, i egna sängen. 

Kära läsare, så var det då äntligen dags...
Att packa alla plastbackar (igen) och förhoppningsvis för sista gången på väldigt länge byta bopålar. 
Nu som sambo och snart blivande fru. 

Till dig som troget följt alla upp och nedgångar med mig i bloggen "Livet vid 60"  kan nu andas ut ( tror jag) och i framtiden läsa om hur det är att gifta sig och flytta ihop vid 60 och hur livet då ser ut. 
Naturligtvis fortsätter jag att skriva om kost, hälsa och allt det andra i livet. 
Men viktigast av allt, numera kommer jag alltid få kaffe på sängen. ( och termos med extra kaffe i köket när han går till jobbet).
Det är kärlek. 

Klart har det gått fort och klart att man inte kan föreställa sig vad detta kommer innebära, men samtidigt har man heller aldrig varit 60+ tidigare i sitt liv, och inte heller vetat att tiden numera är räknad på ett annat vis än tidigare. 
Sådana klyschyr som "resten av livet" och likande får ju liksom en annan innebörd, när man vet att livet inte längre är ett oändligt hav av tid. 

Jaja, om ett par veckor går flyttlasset och jag lovar att hålla bloggen uppdaterad om alla öden och äventyr på vägen dit och själva ihopflyttningen. 

Fördelen med att inte längre ens vara 60 (utan mer) så har man ju varit med om en del tidigare och fattar ju rent praktiskt vad som ska göras och hur det blir sedan. 
Men det är ändå det STORA samtalsämnet mellan oss. Vilket jag tror är BRA. Ju mer man pratar desto bättre. 
Förvånad blir man ju i alla fall. Gnissel blir det ju ändå. 
Tur att nya lägenheten är STOR vilket gör att man kanske får gå undan om det blir för hett...vem vet?
Omgivningen är glada. Båda familjerna  och alla söner verkar lättade. (undrar egentligen varför?) Exhustrun som inte hört av sig med ett pip på fem år erbjuder plötsligt sina tjänster med samboavtal och äktensskapsförord. Trots att hon inte är jurist. Där ser man. 

Jaja, som du förstår så går det åt mycket tid just nu åt att sucka förundrat och fundera på allt som har hänt på så kort tid. 
(45 år + 6 månader) 
Men livet går ju faktiskt vidare utanför denna lilla bubbla. 

Senaste pilgrimsvandringen, mitt roliga 5 år projekt, gick fantastiskt bra och nu är det klart att det blir ny vandring varje år i september, med start från början, i St Jean Pied de la port, och så vandrar vi tillsammans en sträcka mot Santiago de Compostela.
En vecka under fem år, och om fem år når vi så äntligen Santiago och havet vid Finisterre. 
Är du intresserad av att hänga med på det spännande projektet, så titta in på min hemsida. 
Till våren gör jag ju även en hälsoresa med vandring längs Caminon, då går vi en vecka, in till Santiago och går 100 km på en vecka. 
Denna vandring gör jag med Fredrik Ölander, min bästa kompis. 
Denna resa är också "mixad" och det ska bli kul!!!

Nya kurser i Mosleymetoden och 8/800 rullar hela tiden så det är bara att hänga på när det passar, både IRL eller Online. 

Vi ses!
Cathrine







 

Läs hela inlägget »

måndag, kl 07:04, i egna sängen, med kaffe på lilla brickan.

Jag stod i restaurangkök en dag i förra veckan. 
Två kvinnor i ett kök i många timmar blir många samtal.
Jag och Blixen pratade om livet, ålder och min rädsla för att dö nu när allt är så himla underbart i livet.
Då säger denna genomkloka människa så nyternt och redigt, 
- "Jo visst, en dag ska vi såklart dö, men alla de andra dagarna, då ska vi leva!


Illustration lånad av @broderauttexten

Och precis så det. 
Leva nu. Carpe diem. Fånga dagen. Dricka champagne på en tisdag bara för att det är kallt och gott. 
Välja livet. Stora tuggor och stora klunkar av det. 

Jag fick en kommentar härom dagen om att jag var för frejdig  och tänkte för lite på dem som var äldre. Jo, lite ödmjukhet saknades visst också. 
Ja, vad ska man säga?
Bloggen handlar ju om mig och min situation i just den här åldern. Och bloggen heter också mycket riktigt "Livet vid 60". 
Inte livet vid 75. Dit kommer jag ju iaf så småningom, och skriver säkert om det då också.
Men just nu gör jag precis det som min kloka kockkompis Blixen säger, alla de andra dagarna lever jag!  Mitt liv, just nu. 

Och jäklar vad det levs. Att få möta, det som kanske är livet stora kärlek i denna ålder, det är en gåva och en ynnest. Att få älska och bli älskad tillbaka så villkortslöst är något jag aldrig varit med om förut. 
Detta ljuvliga sockerdrickspirr i magen över att faktiskt vara förlovad, och snart sambo och gift är inget annat än magi. Och en gåva. 

En gåva var jag faktiskt också med om i lördags. Vi var ett gäng tjejer där några av oss ska påbörja en ny pilgrimsvandring tillsammans i morgon (!), så vi gick en "för-camino" på ett par timmar tillsammans. 
Vi började gå ute vid Hässelby Strand utanför Stockholm, och gick sedan i drygt 3 timmar, längs vattnet in mot Stockholm och åt lunch vid Alvik. 
Vilken härligt vandring!  Bor du i Stockholmstrakten och gillar att gå så kan jag varmt rekommendera det! Kanonhärligt! 
Vill man så kan man ju sedan fortsätta över bron och gå in till stan. Helt perfekt. 
En sådan dag är en gåva för mig. 

Nu känns det som jag fått in en rejält antal steg i benen för att vara väl rustad inför vår vandring. 
Vi kommer börja att gå rakt upp och tvärs över Pyreneerna, redan den första dagsetappen och jag vet av erfarenhet att det kommer bli tufft. minst sagt...
Men följ oss gärna, våra öden och äventyr på sociala medier, #caminoheroes2019 samt #fiveweeksfiveyears
Och håll gärna tummarna för att alla knän, ryggar och ben håller. Inte heller så många skavsår eller annat elände. 
Nej hela gruppen, alla tappra och modiga 13 girls ska gå i mål i Estrella om en vecka, lika pigga, friska och glada som när de började vandringen i St Jean Pied de la port.

Och när vi är hemma så startar höstens första kurs i 8/800, det finns en plats kvar till kursen som börjar 4/9, är det din plats?
Annars finns det alltid onlinekursen för dig som inte bor i Stockholm men ändå vill satsa på hälsa nu i höst. 
Vidare så fortsätter jag coaching och samtalsterapi både inomhus och utomhus, i form av en walk and talk.
Vidare så finns det en roligt matlagningskurs på agendan och massor mer är på gång, så stay tuned!!

Hör gärna av dig frågor eller funderingar! 


Nu är det dags att packa ryggsäcken och bestämma vilka kängor som får följa med denna gång.
så, Buen Camino. 
Vi ses!

Cathrine














 

Läs hela inlägget »

fredag, ( ingen bra bloggdag) kl 07:39, med kaffe på lilla brickan i egna sängen.

Ja, fredag är som bekant ingen bra bloggdag, men jag skriver en bit i alla fall, för jag är så glad över att ha lärt mig ett nytt ord, kroppens glädje. 

Jag har senaste två veckorna haft några återträffar med grupper jag lett under våren i min metod, 8/800.
Det är alltid spännade att se hur det går för deltagarna när de får "flyga solo" med metoden. 
Jag brukar säga att detta är den bästa/sämsta hälsometoden som finns, för ingen misslyckas, och därför är det knappt någon som behöver gå på någon Steg 2 kurs. 
Lite skillnad mellan mig och Viktväktarna där det är inbyggt i metoden att misslyckas, komma tillbaka, och spendera mer pengar! 

Av alla jag träffat nu senaste veckorna på återträffarna så kan man dela upp dem i två grupper. 
Dels det gänget som har "unnat" sig både det ena och det andra under sommaren. De har inte gått upp något i vikt, men heller inte fortsatt nedåt. Det är ju jättebra tänker jag.
Sedan har vi den gruppen som fortsatt att äta enligt metoden, men som inte längre räknar kalorier. 
Dessa har fortsatt att i lagom takt dala vidare nedåt i vikt och några av deltagarna jag träffat har jag knappt känt igen, eftersom de ser 10 år yngre ut, så mycket piggare, friskare, gladare och hälsosammare. 
En av mina deltagare, Inger som är journalist med hälsa som sitt specialområde har nu sytt in varenda par av sina byxor då allt hänger på halv stång. Hon har på ett par månader gått ned mer än 15 kg.  Det lyser idag om henne och hon ser verkligen ut som hon lever som hon lär och skriver om. 
Numera går hon lätt ned på knä när hon behöver plocka upp något och cyklar varje dag ca 1 mil till och från jobbet.
För att hon orkar. 

En annan av deltagarna som också var helt självlysande, Lotta, satt och berättade för oss om den glädje hon upplever att kroppen har fått tillbaka. Kroppens glädje över att kunna röra sig utan smärta, utan att det gör ont, hur lycklig kroppen blir att få vara i balans och i god form. 
Det märkt så väldigt väl på våra kroppar när den är glad. 

Snart bär det av på höstens första Camino, jag har dessutom blivit tillfrågad om jag vill leda andra vandringar för andra företag och så bra som kroppen min mår, så ska det bli jättekul. 
Trots artos i alla leder så har jag inte ont någonstans, och går lätt ca 2-3 mil per dag utan problem. 
Det är tecken på en glad kropp som inte behöver kämpa med mat som ger inflammationer utan bara får mat som kroppen blir glad av.

Vill du hänga med på en kurs, Online eller IRL, en matlagningskurs, en privat konsultation  eller en vandring, titta gärna på hemsidan och se vad som skulle passa dig.

Själv ska jag nu gå ut och gå med min kompis Fredrik, gå och träna på Becore och sedan träffa en klient för en walk and talk. 
Och sedan träffa Kärleken för middag och bio. 
Livet leker. 
Jag önskar dig en trevlig helg, och hoppas vi ses i framtiden. 


 



 

Läs hela inlägget »
onsdag, kl 07:17, hemma i egna sängen, kaffe på lilla brickan

Känner du  igen titeln på Anthony Bourdains bok Kitchen Confidentials, eller en kocks bekännelser som den hette på svenska?

Ja, är du lika matnördig som jag så kanske du minns den galne kocken som både skrev böcker och sedan reste jorden runt och upptäckte mat runt om i världen. 
Han blev tyvärr bara 61 år. 
Denna branch är hård, och många lever som varje dag var den sista med mycket droger och hårt liv. 
Jag tror inte Bourdain var något undantag från den regeln. 
 
Jag är själv kock, utbildad på dåvarande restaurangskolan Kristineberg och senare på Cornell University i USA. 
Jag har aldrig stått bakom spisen "under service" dvs då det är gäster i matsalen. Inte säker på att jag skulle palla trycket och stressen. 
Jag gillar att laga mat och jag gillar att "producera", men den stress och press som full matsal skapar är inte något jag önskar min bäste vän.

Men idag ska jag faktiskt stå i kök. Jag hjälper min superbegåvade kompis Blixten som driver ett konferenskök och vi vet i förväg hur många gäster vi har och när maten ska serveras. Ganska tryggt och lugnt med andra ord. 
Men visst, det ska vara 30-40 portioner riktigt varm mat på bordet, precis på minuten. Så visst finns det ett element av nervositet, men väldigt snabbt övergående. 
För övrigt är det bara roligt och härligt att få bryta vardagen med att hoppa i i ett riktigt produktionskök. 
Med kockrock och hela baletten. 
(kanske inte så välstruken. Jag får nog dra fram strykbrädan)

Jag gillar som sagt att laga mat i alla former. Hemma, hos kompisar, catering och matlagningskurser. 
Nästa spännande tillfälle blir när jag nu i september hyr fina ROT´s kök och har en kurs i 8/800-matlagning. 
Det blir roligt att få både berätta om min hälsometod och få möjlighet att laga mat med det i fokus. 
Vi kommer under en hel dag prata hälsa och hur man äter sig till ett lägre blodtryck, lägre blodfetter (kolesterol) och lägre blodsocker. 
Maten är ju naturligt antiinflamatorisk och vi kommer även prata surkål och annat nyttig probiotika för mage/tarm.
Ett riktigt hälsopaket med andra ord. 

Är du intresserad av att laga mat med mig och duktiga hälsojournalisten Inger Palm, så kika på min hemsida, och boka din plats.

Jag hoppas vi ses i framtiden, på någon kurs, online eller för ett hälsosamtal på mottagningen eller längs Djurgårdskanalen för ett walk and talk. 

( jag måste bara få berätta om den underbara bild min man skickade igår, när han visste att jag var ute med klient och gick, jag fick en bild på en pagegoja och en tusenfoting....)
Ja, så är det nog...


Nu är det dags att dra på sig kockrocken och börja laga mat! Tjo-ho!!!!

Borde jag "bekänt" mer? Ja, kanske? Stay tuned så kommer fler bekännelser imorgon.
kram, Cathrine











 
Läs hela inlägget »

måndag, kl 07:11, i annan säng, med kaffe på nattduksbordet och
kärleksfull termos i köket...


Ålder är ju helt klart en process som alltid stör oss på ena eller andra sättet.
Hela livet.


När vi är yngre vill vi för död och pina bli äldre. Komma in på Gröna Lund, senare disco och sedan Systembolaget, bil och allt det där. 
Senare i livet gör vi allt vi förmår för att se yngre ut. Ungt är fint. Ett ansikte som ser ut som det är ångstrykt av ett järn för att se så slätt ut som möjligt. Slätast vinner. 
Smalast vinner. Ungdomligast vinner. Minst grått hår vinner. 
Ja, du fattar ju...

Jag tänker extra mycket på ålder numera. På gott och ont.
Det positiva är ju självklart att det är extra underbart att träffa en människa i sin egen ålder och äntligen få vara precis i den åldern man befinner sig i, (61), och få vara väldigt älskad för den man är. DET är väldigt härligt.
Det som kanske är mindre härligt är ju naturligtvis att "för evigt" inte är så där himla länge. 20-25 om man har tur. Och det kommer vi naturligtvis ha. 
Massor av tur. 

Men jag fick en kommentar på bloggen "när alla stjärnor ställer sig på rad:
"Undrar hur du ser på, hur livet gestaltar sig för de människor som är äldre än du? Jag sympatiserar med ditt beslut att svara ja, inget problem, men hur tror du man tänker när man är typ 75 år. Mata duvorna? När övergår en frejdig 61-åring till att bli en ömkansvärd äldre?"

Oj, vad jag har tänkt på de sista raderna...
När övergår man från att vara en "frejdig" 61-åring till att bli en ömskansvärd äldre?
Aldrig, är mitt svar. 
Det finns i min värld ingen ålder som är ömkansvärd. 
Min mamma är 88 och det minst ömkansvärda man kan hitta. Tvärtom, hon är pigg, alert, roligt, otroligt snygg , sköter sig själv och är så krispigt superfräsch. 
Hon skulle hellre äta något giftigt än att sitta i någon stadspark och mata några fåglar.  Hon har för övrigt fullt upp med yogaklasser och balansträning, så någon tid i parken skulle hon inte hinna med.

Jag tänker på begreppet "Age is a state of mind, and if you don´t mind, it does not matter". 
Ålder sitter i huvudet, och du bestämmer själv om du är ömkansvärd.
Så min tanke är nog, nä jag tänker inte bli gammal denna vecka heller....
Jag tänker fortsätta att leva, älska, träna, jobba, pussas, jobba, vandra, leva mitt härlig liv. 
I väldigt många år till. 

Vill du hänga med mig så finns det väldigt mycket roligt som händer just nu:

- 4/9 är det dags för höstens första kvällskurs, 8/800, det finns plats kvar.
- 15/9 är det matlagningskurs, höstens första, på coola ROT. Vi lagar 8/800.

- Mottagningen är öppen och jag tar emot för samtal. 
- Walk and talk, samtal och promenad fortsätter även under hösten. 



kram!
Cathrine

 

Läs hela inlägget »
CathrineSchuck_Camino CathrineSchuck_Camino

torsdag, kl 07:15, annan säng, kaffe på nattduksbordet.

Jag ligger och myser i sängen. Med kaffe på sängen. Herregud händer sådant fortfarande? 
Seriöst, kaffe på sängen.  OCH en hel termos i köket med nybryggt kaffe...
Kärlek tror jag visst att det kallas. 


Jag ligger och myser och tänker på att jag vill gå ut och gå en rejäl sväng i dag. Det börjar dra ihop sig till Camino-tajm igen och då måste man ha lite steg i benen. 
Ut och gå med andra ord! Mycket. 

Mina Caminoäventyr, dessa ständiga vandringar till Spanien och den berömda pilgrimsleden i norra delen av landet, började tack vare min kloka son. 
Alltsammans började tack vare att sonen för ett par år sedan såg sin lilla mamma ganska ledsen och ur gängorna och menade på att "alla mammor behöver ett äventyr, nu är det din tur, lilla mamma. Du ska gå långt. Närmaste bestämt 80 mil på fem veckor. Nu går vi och köper kängor åt dig".
Det var så det började. Sonen släpade med sig en ytterst motvillig mamma till Kängsspecialisten, provade ut ett par och köpte dem till mig. 
Sedan stod han utanför min port varje morgon i tre månader och vallade mig runt Brunsviken och Djurgården. 
Så småningom hängde han på mig en ryggsäck, och det gick upp för mig att detta möjligen var på allvar. 
Herregud, skulle JAG ut och gå i 5 (!) veckor??????? 
Nä, jag tror inte det...

Dagen kom för avfärd. Sonen hade köpt en enkel biljett till Paris och sedan tåg till Atlantkusten. 
31 maj 2017 på kvällen nådde jag St Pied de la Port i Baskien, vid foten av Pyreneerna. 
Hua. 

Jag säger precis som det var. Jag hade inga som helst planer på att verkligen gå dessa 80 mil. Ännu mindre bo på härbärgen, i sovsalar och dela dusch och toa med både människor och vägglöss. 
Inte min stil liksom. 
Men jag traskade iaf iväg och hade en stenhård plan B som i stort sett bestod av att om jag bara massor av bilder på stenar, löv och kvistar och sedan drar till Mallorca, så kan jag sitta därnere och lägga ut en bild varje dag på sociala medier och låtsas att jag gick leden. 
Så tänkte jag faktiskt. På riktigt. 

Det blev inte så. Alls. 
Jag gick och jag gick och jag gick... grät, sjöng, skrattade, svor, led, grät en skvätt till -- och började så småningom att le.
Le brett med hela ansiktet. Le från det att jag vaknade på morgonen kl 05, le hela dagen och leende somna i någon sovsal på någon gudsförgäten liten håla längs Caminon. 
Jag fick vänner. Jag fick se mirakel. Jag fick se godhet. Jag fick se livet. Jag fick ett liv tillbaka. 
Jag mötte en ny person jag inte träffat på länge. Den glada versionen av mig själv. 

Sedan dess, det var två år nu i somras, så har jag gått ytterligare fyra vändor (!), numera med gäster, i egen regi, en vecka i taget. 

Nästa vända går vi i slutet av augusti. Då börjar ett fem år långt projekt. Vi är ett gäng som gått med mig på tidigare vandringar, som ska börja från Frankrike och gå en vecka varje år,  ca 12-15 mil, och om fem år når vi Santiago de Compostela. 
Det ska bli HELT underbart. Jag är så sjukt taggad som du säkert förstår när du läser dessa rader. 

Nästa vandring blir blir i maj nästa år, då går jag en vecka tillsammans med grupp och min kompis Fredrik Ölander, funktionsterapeut och då är tanken att lägga på en dimension till, nämligen hälsa.
Mer fokus på det vi äter med andra ord, och hur vi mår. Och vad jag kan göra själv för att må ännu bättre. 
Det blir med andra ord både insida och utsida. 

Vi går från Sarria till Santiago, 12 mil på 5 dagar. Sedan avslutar vi med en avstickare till havet och möter "slutet av världen" i Finisterre. En magisk plats.
Vi bor på bra hotell (inga vägglöss) äter goda middagar som ingår i priset, och skickar ryggsäckarna med transport och går bara med dagrygga. 
Vill du veta mer, eller rent av boka din plats, läs mer här.   

Med dessa rader önskar jag dig ett trevligt slut på veckan och ännu bättre helg. Själv ska jag landa i allt underbart som hänt sista veckorna och bara njuta av livet. 
Och gå en himla massa. 

kram, Cathrine

PS. sjukt mycket tack för alla vänliga rader, all support och alla kloka och goda tankar ni alla skickar. 
Kärlek. 



















































 

Läs hela inlägget »
IMG_2424 IMG_2424

onsdag, kl 07:10, hemma i sängen med kaffe på lilla brickan. 

Nä, nu får det vara nog med kärlek på ett tag. Nu ska livet levas.
Så nu ska det handla om något heeelt annat. Något väldigt viktigt. 
Nämligen bajs. 


Åhå, intresseklubben antecknar tänker du säkert. Måste hon verkligen?
Japp, det måste hon.

Alla måste gå på toa varje dag. Så är det faktiskt. 
Det är kroppens sätt att kommunicera med oss och berätta hur det står till därnere hos verkmästaren i magen. 
Löst eller hårt, ofta eller sällan?
Allt berättar något. Det handlar bara om att lära sig att lyssna.
Det är också kroppens sätt att sköta ämnesomsättningen. 
Kommer det in något, så kommer det ut något och då är det grönt ljus att förbränna det som kommit in. 
Enkel matte, egentligen. 

Av någon för mig outgrundlig anledning så är det "skämmigt" att prata mage och det tar tid innan vi vågar berätta för någon annan att magen inte fungerar. 
Magen och det som kommer ut därifrån är ju lika naturligt som allt annat i våra kroppar.
Är det för att det luktar illa? 

Vad gör jag då om magen inte fungerar ” som en klocka”?
Ja, det finns massor att göra!

Undvik mat som retar magen och satsa på en antiinflamatorisk kost, läs Maria Borelius Hälsorevolutionen eller Bliss. 
Undvik socker, mejeri och gluten. 
Ät mjölksyrade grönsaker varje dag för att tillföra nyttiga bakterier som ger en gynsam miljö i tarmen och hjälper dig att processa det du äter. 


Har du testat en toapall?

Sätt upp fötterna på en pall så du får en hukande sittställning, då får du plötsligt "fri passage" och mycket lättare att tömma tarmen.  

Är den inte regelbunden?
⁃ Ta magnesium på kvällen, 600-900 mg per kväll, i citratform
⁃ Ta aloe Vera på morgonen, 1/2 dl
⁃ Ta nyttiga mag och tarmbakterier. Jag tar själv en slurk Probioform varje morgon i min morgondrink, juice eller smoothie. 
⁃ Nytt bland kosttillskott är Terraflora från Moodmama, den reglerar konsistens och flöde.

Är det för löst?
⁃ blåbär
⁃ Blåbär
⁃ Blåbär 
⁃ Järntillskott, alla järntillskott ger en hård mage
⁃ Terraflora från Moodmama
⁃ Undvik sådant som är lösande, plommon, päron, fruktkompott, torkad frukt, magnesium, C-vitamin
- Äter du något du faktiskt inte tål? Försöker magen säga dig något? Ta bort alla gluten och laktos och mejeriprodukter i 2 veckor och lyssna på magen.

Är det för hårt?
⁃ drick mycket vatten, det behöver bli mer poröst
⁃ Ät torkad frukt, fikon, aprikoser, russin.
⁃ Ät mer grönsaker med mycket fibrer, jordärtskocka, kronärtskocka, sparris, mycket grönsaker
⁃ En rejäl tsk kokosfett löser det mesta
⁃ En msk MCT-olja, löser allt
⁃ Undvik allt för mycket protein, det kan stoppa upp. 

Sök hjälp. Kom förbi mottagningen så tar vi en timme och reder ut dina bekymmer. 
Du når mig som vanligt via hemsidan, www.schuck.se och direkt kontakt här 

Vidare så finns det plats på höstens 8/800 kurs, perfekt för dig som vill ta tag i hälsa, vikt och måbra.
Träffade senaste gruppen på återträff igår och en av deltagarna har nu gått ned 13 kg (!) sedan i slutet av maj, och levt gott hela sommaren! 

Ny matlagningskurs 15/9. Platser kvar. 

Jag hoppas vi ses!



 

Läs hela inlägget »

måndag, kl 07:46, i annan säng, med kaffe bredvid. 

All the stars aligned  är ett poetiskt begrepp och betyder att alla stjärnor på din himmel står i rätt position och att du är väldigt lycklig. 
Jag ÄR väldigt lycklig.


Gudarna ska veta, ( och du också som följer mig) att vägen dit inte har varit spikrak, enkel eller ens speciellt rolig.
Mera krångel och stök än vad små sköra 61-åriga damer egentligen behöver eller mår bra av. 
En jäkla berg och dalbana helt enkelt. 

Men jag är inte ledsen och ångrar inte något. Man lär sig av allt, och ställer man till det för sig så är det bara att ställa tillbaka. Punkt. 
Inte gnälla och gnöla över tid som varit , vad som inte blev och spilld mjölk och allt det där...
Det är väl förmodligen den "teflonegenskapen" jag har,  som har räddat mig, och mina franska nerver. 

Han, den härlige man jag träffade för 45 år sedan ( hu så gammal man känner sig) tog mod till sig och friade i förra veckan och jag sa.... ja. 
Så nu är man, till sin stora förvåning, förlovad och snart sambo. Tänka sig. 
Livet, alltså..
Vän av ordning och reda rynkar säkert på näsan och menar att det gått för fort och att vi förhastar oss. 
Eeeh... vad har vi att vänta på? Knappast 45 år till, tänker jag.
Livet står på stationen och tåget går snart. Antingen hoppar man på tåget, njuter av turen och utsikten och hoppas att åkturen blir lång och lyckosam och att vi får många bra år tillsammans. 
Eller så sitter man kvar där på plattformen, sur och misstänksam, med sin termos med kaffe och smörgås och väntar på, ja, vad då? Mata duvorna i stadsparken, ensam? 
Nä, jag tänker fortsätta att leva mitt liv med stor aptit, stora tuggor, skratta, njuta och leva som varje dag var den sista. 
För så kan det mycket väl vara...

Så, nu är ringarna på och nya dubbelsängen är inköpt. 
Och magen känns som bubblig sockerdricka. 

Ännu fler anledningar till att därför ta väldigt väl hand om sig själv och göra bra saker med sig själv.
Äta vettigt, undvika skräpmat, dricka mindre och röra på sig ännu mer. 
i helgen gick vi runt Flatensjön, drygt 6 km och 10.000 steg på dryga timmen. Det är jag nöjd med.
Jag tränar ju nu för fullt inför nästa pilgrimsvandring den 27 augusti. då börjar jag och 15 andra tjejer vår första etapp mot Santiago de Compostela, dit vi räknar att komma om 5 år (!) med en veckas vandring varje år. 
Jag är så glad för detta att jag hoppar jämnfota i mina vandrarkängor. Det ska bli såå kul.
Nästa vandring går jag i maj nästa år, tillsammans med min bästa kompis Fredrik, och då gör vi en veckovandring till Santiago tillsammans med en grupp. Temat blir hälsa och vi kommer att prata hälsa, friskvård och massa roliga nyttigheter under vägen.
Är du nyfiken att hänga med? 
Kolla hemsidan, www.schuck.se, där kan du läsa om resan, eller klicka här.  

Vill du inte gå så långt så kanske det skulle passa dig bättre med en sk walk and talk runt Djurgården, i din takt? 
Hör av dig så bokar vi en tid och ses nere vid Djurgårdsbron. 

Jag hoppas vi ses!
Cathrine


 







 

Läs hela inlägget »
Image-1 Image-1
fredag, kl 08:14, med kaffe på lilla brickan, hemma hos mig. 

Herregud man är ju inte 50 längre, brukar jag säga...
Det står egentligen för ganska många olika saker.

Dels är man inte lite stresstålig längre, vilket gör att man far ännu mer illa av psykiska stormar på det lilla inre havet. 
Man behöver helt enkelt mer lugn och ro än tidigare, så enkelt är det.
Mindre av det som stör och upprör och mer av det som lugnar och ger frid. 
Enkelt. 
Ja, eller borde iaf vara det. 
Men som vi alla vet, enklare sagt än gjort. 

Nu står jag inför nästa fas i livet. 
Ska jag våga? 
Ska jag modigt ta en annan människa i handen och våga lita på att det bär och att det håller?
Hur modig är jag, egentligen?

Många av oss i denna ålder bär ju på en liten, pytteliten förhoppning om att få göra denna sista fas i livet, de där sk gyllene åren tillsammans med en annan människa. 
Få chansen att i lugn och ro åldras tillsammans med en annan person. 
Inte ensam, utan ihop. Vi två.
Jag gillar ju tvåsamhet, som mina kompisar brukar reta mig för.

Är det en saga? Är det en myt och illusion? Ett önsketänkande?
Jag hoppas inte. 
 
Man vill ju modigt likt Madicken eller Pippi våga omfamna livet och dess skeenden och lika modigt våga följa med, ett försiktigt steg i taget, på den väg som kallas livet.

Medan jag funderar över livet så går jag och tränar, det jag älskar och hatar mest, den sk Becore-träningen. 
Träningen från helvetet som jag brukar kalla den. Man vet aldrig om man överlever.
Skulle jag mot förmodan göra det så väntar en ljuvlig helg med val av ringar, en sväng och titta på ny säng och en massa annat "hushålle" som Madicken skulle kallat det.

Trevlig helg!
Cathrine

 










 
Läs hela inlägget »
67819535_1199541110225594_5949588783765651456_n 67819535_1199541110225594_5949588783765651456_n

kl 07:11, hemma i egna sängen, med kaffe på lilla brickan.

Ordningen är återställt på alla fronter. 
Det är dags att andas ut. 
Hoppas jag. Tror jag. 


När jag började denna blogg för ett par år sedan var det min gode vän terapeuten som föreslog att jag skulle börja skriva brev för att ta mig ur en jobbig situation som jag mådde dåligt av. 
Jag kallade bloggen för "Kärlek vid 60" och sedan 60 är det nya 60. 

Brev kändes inte rätt, så det blev skrivande i bloggform istället. På det viset har man ju ändå skrivit, och skickat, men ändå inte skickat. Om du förstår vad jag menar?

Jag har fått otroligt mycket snälla och vänliga hejarop och kommentarer för det jag skrivit. 
Men också en del kritik. Liite för privat, liite för utlämnade, och när någon säger modig, ja då vet jag precis vad de menar... det är ingen komplimang. ".

Härom dagen fick jag höra av en man att jag nog är lite för " vild och galen" speciellt för min ålder..
Jo, tack... 
Jag förklarade så rart jag kunde att det faktiskt inte är så stor skillnad mellan att vara 16 eller 61 och att jag var djupt tacksam över att fortfarande kunna känna, både smärta, sorg och glädje. Och njuta alla de känslorna. 
Vi enades, mannen och jag, att livet var till för att levas, inte överlevas. 

Men visst, det har varit höga vågor på kärlekens hav, riktigt höga vågor. 
Jag har guppat med i min lilla blåa jolle så gott jag har kunnat och bara försökt att hålla i mig och försöka förstår vad som gjorde att det blåste upp så förfärligt. 
Det går nämligen inte att gå vidare utan att förstå. Iaf inte i min värld. Attt förstå är början på förlåtelse, som bekant.

Nu har jag fått förklarat för mig vad som  hände och pusselbitarna har fallit på plats och stormen är över. Alla överlevde och alla är glada att vara i hamn. 

Några tycker att jag hoppade i land lite för snabbt efter förtöjningen av båten, och tiden får väl visa om vi gjort rätt val. Förtöjningplats och knopar, och allt det där. Ingen lätt grej. 
Bara tiden kan laga de tvivel och de skador på segel som vi fått lagar vi också med tid, förståelse och tålamod. 

Men, för mig ial, vuxen och vid fyllda 61 så är livet fortfarande till för att levas, och jag är lika nyfiken, galen, och växlar mellan lycka och sorg på samma sätt som när jag var 16. 
På gott och ont antar jag. Jag lever mitt liv. 

kram, och jag önskar dig en riktigt bra onsdag, själv linkar jag runt på skadad fot, hela veckan och guidar turister i den kulinariska världen i Stockholm, som Food tour guide. 
Nästa vecka börjar det vanliga livet igen, med kurser, föreläsningar, matlagningskurser och vandringsresor. 
Jag hoppas vi ses!

Cathrine
















 

Läs hela inlägget »
IMG_2734 IMG_2734

torsdag kl 07:07, med kaffe på lilla brickan, i egna sängen. 

Kära läsare, så var det då äntligen dags...
Att packa alla plastbackar (igen) och förhoppningsvis för sista gången på väldigt länge byta bopålar. 
Nu som sambo och snart blivande fru. 

Till dig som troget följt alla upp och nedgångar med mig i bloggen "Livet vid 60"  kan nu andas ut ( tror jag) och i framtiden läsa om hur det är att gifta sig och flytta ihop vid 60 och hur livet då ser ut. 
Naturligtvis fortsätter jag att skriva om kost, hälsa och allt det andra i livet. 
Men viktigast av allt, numera kommer jag alltid få kaffe på sängen. ( och termos med extra kaffe i köket när han går till jobbet).
Det är kärlek. 

Klart har det gått fort och klart att man inte kan föreställa sig vad detta kommer innebära, men samtidigt har man heller aldrig varit 60+ tidigare i sitt liv, och inte heller vetat att tiden numera är räknad på ett annat vis än tidigare. 
Sådana klyschyr som "resten av livet" och likande får ju liksom en annan innebörd, när man vet att livet inte längre är ett oändligt hav av tid. 

Jaja, om ett par veckor går flyttlasset och jag lovar att hålla bloggen uppdaterad om alla öden och äventyr på vägen dit och själva ihopflyttningen. 

Fördelen med att inte längre ens vara 60 (utan mer) så har man ju varit med om en del tidigare och fattar ju rent praktiskt vad som ska göras och hur det blir sedan. 
Men det är ändå det STORA samtalsämnet mellan oss. Vilket jag tror är BRA. Ju mer man pratar desto bättre. 
Förvånad blir man ju i alla fall. Gnissel blir det ju ändå. 
Tur att nya lägenheten är STOR vilket gör att man kanske får gå undan om det blir för hett...vem vet?
Omgivningen är glada. Båda familjerna  och alla söner verkar lättade. (undrar egentligen varför?) Exhustrun som inte hört av sig med ett pip på fem år erbjuder plötsligt sina tjänster med samboavtal och äktensskapsförord. Trots att hon inte är jurist. Där ser man. 

Jaja, som du förstår så går det åt mycket tid just nu åt att sucka förundrat och fundera på allt som har hänt på så kort tid. 
(45 år + 6 månader) 
Men livet går ju faktiskt vidare utanför denna lilla bubbla. 

Senaste pilgrimsvandringen, mitt roliga 5 år projekt, gick fantastiskt bra och nu är det klart att det blir ny vandring varje år i september, med start från början, i St Jean Pied de la port, och så vandrar vi tillsammans en sträcka mot Santiago de Compostela.
En vecka under fem år, och om fem år når vi så äntligen Santiago och havet vid Finisterre. 
Är du intresserad av att hänga med på det spännande projektet, så titta in på min hemsida. 
Till våren gör jag ju även en hälsoresa med vandring längs Caminon, då går vi en vecka, in till Santiago och går 100 km på en vecka. 
Denna vandring gör jag med Fredrik Ölander, min bästa kompis. 
Denna resa är också "mixad" och det ska bli kul!!!

Nya kurser i Mosleymetoden och 8/800 rullar hela tiden så det är bara att hänga på när det passar, både IRL eller Online. 

Vi ses!
Cathrine







 

måndag, kl 07:04, i egna sängen, med kaffe på lilla brickan.

Jag stod i restaurangkök en dag i förra veckan. 
Två kvinnor i ett kök i många timmar blir många samtal.
Jag och Blixen pratade om livet, ålder och min rädsla för att dö nu när allt är så himla underbart i livet.
Då säger denna genomkloka människa så nyternt och redigt, 
- "Jo visst, en dag ska vi såklart dö, men alla de andra dagarna, då ska vi leva!


Illustration lånad av @broderauttexten

Och precis så det. 
Leva nu. Carpe diem. Fånga dagen. Dricka champagne på en tisdag bara för att det är kallt och gott. 
Välja livet. Stora tuggor och stora klunkar av det. 

Jag fick en kommentar härom dagen om att jag var för frejdig  och tänkte för lite på dem som var äldre. Jo, lite ödmjukhet saknades visst också. 
Ja, vad ska man säga?
Bloggen handlar ju om mig och min situation i just den här åldern. Och bloggen heter också mycket riktigt "Livet vid 60". 
Inte livet vid 75. Dit kommer jag ju iaf så småningom, och skriver säkert om det då också.
Men just nu gör jag precis det som min kloka kockkompis Blixen säger, alla de andra dagarna lever jag!  Mitt liv, just nu. 

Och jäklar vad det levs. Att få möta, det som kanske är livet stora kärlek i denna ålder, det är en gåva och en ynnest. Att få älska och bli älskad tillbaka så villkortslöst är något jag aldrig varit med om förut. 
Detta ljuvliga sockerdrickspirr i magen över att faktiskt vara förlovad, och snart sambo och gift är inget annat än magi. Och en gåva. 

En gåva var jag faktiskt också med om i lördags. Vi var ett gäng tjejer där några av oss ska påbörja en ny pilgrimsvandring tillsammans i morgon (!), så vi gick en "för-camino" på ett par timmar tillsammans. 
Vi började gå ute vid Hässelby Strand utanför Stockholm, och gick sedan i drygt 3 timmar, längs vattnet in mot Stockholm och åt lunch vid Alvik. 
Vilken härligt vandring!  Bor du i Stockholmstrakten och gillar att gå så kan jag varmt rekommendera det! Kanonhärligt! 
Vill man så kan man ju sedan fortsätta över bron och gå in till stan. Helt perfekt. 
En sådan dag är en gåva för mig. 

Nu känns det som jag fått in en rejält antal steg i benen för att vara väl rustad inför vår vandring. 
Vi kommer börja att gå rakt upp och tvärs över Pyreneerna, redan den första dagsetappen och jag vet av erfarenhet att det kommer bli tufft. minst sagt...
Men följ oss gärna, våra öden och äventyr på sociala medier, #caminoheroes2019 samt #fiveweeksfiveyears
Och håll gärna tummarna för att alla knän, ryggar och ben håller. Inte heller så många skavsår eller annat elände. 
Nej hela gruppen, alla tappra och modiga 13 girls ska gå i mål i Estrella om en vecka, lika pigga, friska och glada som när de började vandringen i St Jean Pied de la port.

Och när vi är hemma så startar höstens första kurs i 8/800, det finns en plats kvar till kursen som börjar 4/9, är det din plats?
Annars finns det alltid onlinekursen för dig som inte bor i Stockholm men ändå vill satsa på hälsa nu i höst. 
Vidare så fortsätter jag coaching och samtalsterapi både inomhus och utomhus, i form av en walk and talk.
Vidare så finns det en roligt matlagningskurs på agendan och massor mer är på gång, så stay tuned!!

Hör gärna av dig frågor eller funderingar! 


Nu är det dags att packa ryggsäcken och bestämma vilka kängor som får följa med denna gång.
så, Buen Camino. 
Vi ses!

Cathrine














 

fredag, ( ingen bra bloggdag) kl 07:39, med kaffe på lilla brickan i egna sängen.

Ja, fredag är som bekant ingen bra bloggdag, men jag skriver en bit i alla fall, för jag är så glad över att ha lärt mig ett nytt ord, kroppens glädje. 

Jag har senaste två veckorna haft några återträffar med grupper jag lett under våren i min metod, 8/800.
Det är alltid spännade att se hur det går för deltagarna när de får "flyga solo" med metoden. 
Jag brukar säga att detta är den bästa/sämsta hälsometoden som finns, för ingen misslyckas, och därför är det knappt någon som behöver gå på någon Steg 2 kurs. 
Lite skillnad mellan mig och Viktväktarna där det är inbyggt i metoden att misslyckas, komma tillbaka, och spendera mer pengar! 

Av alla jag träffat nu senaste veckorna på återträffarna så kan man dela upp dem i två grupper. 
Dels det gänget som har "unnat" sig både det ena och det andra under sommaren. De har inte gått upp något i vikt, men heller inte fortsatt nedåt. Det är ju jättebra tänker jag.
Sedan har vi den gruppen som fortsatt att äta enligt metoden, men som inte längre räknar kalorier. 
Dessa har fortsatt att i lagom takt dala vidare nedåt i vikt och några av deltagarna jag träffat har jag knappt känt igen, eftersom de ser 10 år yngre ut, så mycket piggare, friskare, gladare och hälsosammare. 
En av mina deltagare, Inger som är journalist med hälsa som sitt specialområde har nu sytt in varenda par av sina byxor då allt hänger på halv stång. Hon har på ett par månader gått ned mer än 15 kg.  Det lyser idag om henne och hon ser verkligen ut som hon lever som hon lär och skriver om. 
Numera går hon lätt ned på knä när hon behöver plocka upp något och cyklar varje dag ca 1 mil till och från jobbet.
För att hon orkar. 

En annan av deltagarna som också var helt självlysande, Lotta, satt och berättade för oss om den glädje hon upplever att kroppen har fått tillbaka. Kroppens glädje över att kunna röra sig utan smärta, utan att det gör ont, hur lycklig kroppen blir att få vara i balans och i god form. 
Det märkt så väldigt väl på våra kroppar när den är glad. 

Snart bär det av på höstens första Camino, jag har dessutom blivit tillfrågad om jag vill leda andra vandringar för andra företag och så bra som kroppen min mår, så ska det bli jättekul. 
Trots artos i alla leder så har jag inte ont någonstans, och går lätt ca 2-3 mil per dag utan problem. 
Det är tecken på en glad kropp som inte behöver kämpa med mat som ger inflammationer utan bara får mat som kroppen blir glad av.

Vill du hänga med på en kurs, Online eller IRL, en matlagningskurs, en privat konsultation  eller en vandring, titta gärna på hemsidan och se vad som skulle passa dig.

Själv ska jag nu gå ut och gå med min kompis Fredrik, gå och träna på Becore och sedan träffa en klient för en walk and talk. 
Och sedan träffa Kärleken för middag och bio. 
Livet leker. 
Jag önskar dig en trevlig helg, och hoppas vi ses i framtiden. 


 



 

onsdag, kl 07:17, hemma i egna sängen, kaffe på lilla brickan

Känner du  igen titeln på Anthony Bourdains bok Kitchen Confidentials, eller en kocks bekännelser som den hette på svenska?

Ja, är du lika matnördig som jag så kanske du minns den galne kocken som både skrev böcker och sedan reste jorden runt och upptäckte mat runt om i världen. 
Han blev tyvärr bara 61 år. 
Denna branch är hård, och många lever som varje dag var den sista med mycket droger och hårt liv. 
Jag tror inte Bourdain var något undantag från den regeln. 
 
Jag är själv kock, utbildad på dåvarande restaurangskolan Kristineberg och senare på Cornell University i USA. 
Jag har aldrig stått bakom spisen "under service" dvs då det är gäster i matsalen. Inte säker på att jag skulle palla trycket och stressen. 
Jag gillar att laga mat och jag gillar att "producera", men den stress och press som full matsal skapar är inte något jag önskar min bäste vän.

Men idag ska jag faktiskt stå i kök. Jag hjälper min superbegåvade kompis Blixten som driver ett konferenskök och vi vet i förväg hur många gäster vi har och när maten ska serveras. Ganska tryggt och lugnt med andra ord. 
Men visst, det ska vara 30-40 portioner riktigt varm mat på bordet, precis på minuten. Så visst finns det ett element av nervositet, men väldigt snabbt övergående. 
För övrigt är det bara roligt och härligt att få bryta vardagen med att hoppa i i ett riktigt produktionskök. 
Med kockrock och hela baletten. 
(kanske inte så välstruken. Jag får nog dra fram strykbrädan)

Jag gillar som sagt att laga mat i alla former. Hemma, hos kompisar, catering och matlagningskurser. 
Nästa spännande tillfälle blir när jag nu i september hyr fina ROT´s kök och har en kurs i 8/800-matlagning. 
Det blir roligt att få både berätta om min hälsometod och få möjlighet att laga mat med det i fokus. 
Vi kommer under en hel dag prata hälsa och hur man äter sig till ett lägre blodtryck, lägre blodfetter (kolesterol) och lägre blodsocker. 
Maten är ju naturligt antiinflamatorisk och vi kommer även prata surkål och annat nyttig probiotika för mage/tarm.
Ett riktigt hälsopaket med andra ord. 

Är du intresserad av att laga mat med mig och duktiga hälsojournalisten Inger Palm, så kika på min hemsida, och boka din plats.

Jag hoppas vi ses i framtiden, på någon kurs, online eller för ett hälsosamtal på mottagningen eller längs Djurgårdskanalen för ett walk and talk. 

( jag måste bara få berätta om den underbara bild min man skickade igår, när han visste att jag var ute med klient och gick, jag fick en bild på en pagegoja och en tusenfoting....)
Ja, så är det nog...


Nu är det dags att dra på sig kockrocken och börja laga mat! Tjo-ho!!!!

Borde jag "bekänt" mer? Ja, kanske? Stay tuned så kommer fler bekännelser imorgon.
kram, Cathrine











 

måndag, kl 07:11, i annan säng, med kaffe på nattduksbordet och
kärleksfull termos i köket...


Ålder är ju helt klart en process som alltid stör oss på ena eller andra sättet.
Hela livet.


När vi är yngre vill vi för död och pina bli äldre. Komma in på Gröna Lund, senare disco och sedan Systembolaget, bil och allt det där. 
Senare i livet gör vi allt vi förmår för att se yngre ut. Ungt är fint. Ett ansikte som ser ut som det är ångstrykt av ett järn för att se så slätt ut som möjligt. Slätast vinner. 
Smalast vinner. Ungdomligast vinner. Minst grått hår vinner. 
Ja, du fattar ju...

Jag tänker extra mycket på ålder numera. På gott och ont.
Det positiva är ju självklart att det är extra underbart att träffa en människa i sin egen ålder och äntligen få vara precis i den åldern man befinner sig i, (61), och få vara väldigt älskad för den man är. DET är väldigt härligt.
Det som kanske är mindre härligt är ju naturligtvis att "för evigt" inte är så där himla länge. 20-25 om man har tur. Och det kommer vi naturligtvis ha. 
Massor av tur. 

Men jag fick en kommentar på bloggen "när alla stjärnor ställer sig på rad:
"Undrar hur du ser på, hur livet gestaltar sig för de människor som är äldre än du? Jag sympatiserar med ditt beslut att svara ja, inget problem, men hur tror du man tänker när man är typ 75 år. Mata duvorna? När övergår en frejdig 61-åring till att bli en ömkansvärd äldre?"

Oj, vad jag har tänkt på de sista raderna...
När övergår man från att vara en "frejdig" 61-åring till att bli en ömskansvärd äldre?
Aldrig, är mitt svar. 
Det finns i min värld ingen ålder som är ömkansvärd. 
Min mamma är 88 och det minst ömkansvärda man kan hitta. Tvärtom, hon är pigg, alert, roligt, otroligt snygg , sköter sig själv och är så krispigt superfräsch. 
Hon skulle hellre äta något giftigt än att sitta i någon stadspark och mata några fåglar.  Hon har för övrigt fullt upp med yogaklasser och balansträning, så någon tid i parken skulle hon inte hinna med.

Jag tänker på begreppet "Age is a state of mind, and if you don´t mind, it does not matter". 
Ålder sitter i huvudet, och du bestämmer själv om du är ömkansvärd.
Så min tanke är nog, nä jag tänker inte bli gammal denna vecka heller....
Jag tänker fortsätta att leva, älska, träna, jobba, pussas, jobba, vandra, leva mitt härlig liv. 
I väldigt många år till. 

Vill du hänga med mig så finns det väldigt mycket roligt som händer just nu:

- 4/9 är det dags för höstens första kvällskurs, 8/800, det finns plats kvar.
- 15/9 är det matlagningskurs, höstens första, på coola ROT. Vi lagar 8/800.

- Mottagningen är öppen och jag tar emot för samtal. 
- Walk and talk, samtal och promenad fortsätter även under hösten. 



kram!
Cathrine

 

senaste inläggen

Arkiv