Screenshot 2017-12-01 10.40.33
tisdag, kl 17:00, inget kaffe. 

Jag började på en blogg i morse. Tappade taget. Tappade styrfarten.
Eller så tänkte jag fel.
Det händer ganska ofta. 

(säger mina kompisar iaf) 

Var precis på ICA för att handla lite middag. Tänkte på min kompis Fredrik som berättade om en ung man som alltid stannade framför spegeln och kommenterade sig själv och hur snygg han var. 
Jag hade nästan ett sådant "moment" på ICA. Tyckte nästan att jag var lite snygg..
Precis varit hos duktiga frisör Ulla, och är iaf väldigt snygg i håret. 
Lite klippt hår gör underverk för ett litet sargat och ett något naggat i kanten-självförtroende. Gillade mig själv en lång stund. 

Funderar mycket på födelsedagar just nu. Jag tror de flesta vädurar har det gemensamt. Vi gillar kalas. Vem gör inte det å andra sidan...
Vi gillar, jag i alla fall, gillar hela grejen. Bli firad på morgonen, enda gången på året jag kan tänka mig att äta prinsesstårta till frukost. Överhuvudtaget. 
Gillar att äta ostron till lunch, göra roliga saker, få massage, bli bortskämd. 
Jag blev det till Alla hjärtans dag så det får väl kanske räcka då. Man får ju inte bli för bortskämd tänkte väl universum och ändrade på mina planer för födelsedagen. 

Ödets ironi eller vad det nu kan vara för krafter som styr har hur som  helst sett till att för tredje året i rad så grusades mina planer, drömmar och önskningar till just denna så väldigt hett efterlängtade dag. 
Märkligt, eller hur? 

Förra året när gruset slog till så valde jag att åka ned till bästa vännerna på Mallorca och fira därnere istället. Det var trevligt, om än inte det jag hade önskat mig. 

Och se, punktligt som Fröken Ur så slog sandstormen till igen och planerna grusades återigen.. 
Och vad tänkte lilla fru Schück då, tror du? Gissa! 
Ja, såklart. Mallorca. Säkert och tryggt. Here we go again. 

Tills den kloke Fredrik som känner mig väl, lite försynt i morse på vår PW  undrade om det inte var dags nu att skriva om historien och byta hjulspår. Bryta mönster tror jag att han kallade det...
Mutter, mutter. 
Så klart har han rätt. Som vanligt. 

Så nu väljer jag att stanna hemma. Bryta mönster. Stå kvar. Andas. Gilla läget. 
Bryta mönster. Inte fly. 
Stå kvar. Andas. 

Inte lika lätt gjort som sagt. Men som Dr Phil brukar säga, "if this doent work, try something else. 
Nu är det dags för mig att bryta mönster. Göra något annat och modigt likt en tant-Pippi stå kvar och nyfiket se vad som händer. 

Ostron och ett glas skumpa finns ju på Sturehof också. 

Cathrine 
 







 


















 





 
Image-1 Image-1

måndag, kl 07:12, i sängen, med kaffe på lilla brickan...

Jag satt och åt lunch med min mamma igår och vi pratade om relationer. Bra snack. 
Hon är 89 år och klar som en kristallkrona i huvudet. 
En välsignelse. 


Jag har funderat mycket på piloten som jag skrev om igår och mitt plötsliga uppbrott. 
Varför man plötsligt bryter upp efter ett långt äktenskap och jagar efter en dröm, likt en tintomara i en midsommarnattsdröm. Ett väsen. Något man tror man drömt om. En önskan. 
Vi har nog alla någon gång i vårt liv skymtat drömmen, eller det vi ia f trott vara vår dröm, därborta i fjärran. 
De flesta skulle nog bara le och ruska på huvudet och tänka att där var det en dröm som skymtade förbi. Kanske lett åt tanken. 
Jag valde istället att följa efter den. 

Stooort misstag, det kan man ju helt klart säga så här i efterhand. 
Jag bröt upp från ett långt äktenskap, skilde på på alldeles för kort tid och flyttade på mindre än två veckor till Mallorca och en man jag verkligen inte kände. 
Men utan att egentligen veta det så hade väl min dröm alltid varit en kärlekshistoria så andlös och sann att det inte behöves någon betänketid. 
Det kändes som jag inte hade en minut att förlora. 
Det skrevs artiklar och även ett radioprogram i ämnet passion om  mitt uppbrott. Kvinnor suckade och la huvudet på sned och önskade sig få göra samma sak, men välsignade säkert sin rädsla som hindrade dem från att göra något likande.
Jag kände mig otroligt fri, lycklig, som om jag gjorde en sista piruett, högt uppe på tåspetsarna, snurrandes runt på en strand med skjolarna som en sky runt mig....

Man kan väl lugnt säga att jag hoppade, från en klippa, eller en hög trampolin ned i vattnet. Eller rättare sagt där jag trodde det fanns vatten. 
Men det fanns inget vatten i just den poolen och då gör man sig väldigt illa av det fallet. Väldigt illa. Det gjorde ont väldigt länge. 

Ångar jag det idag? Vi pratade om just det igår, mamma och jag. Nej, jag ångrar inte uppbrottet, men jag ångrar hur jag gjorde det.
Jag sårade många, och gjorde en man väldigt olycklig. För det kommer jag alltid vara ledsen.  Jag vet att han har gått vidare och är väldigt lycklig idag. Lyckligare. Mindre vild fru. 

Men jag tror vi behöver piruetter i livet och det jag har tagit med mig ur den händelsen för nu nästan tio år, är nog mina armar, ni vet de där som jag sträcker upp  i luften på alla bilder.
My happy pose. 
Det går att vara microhappy, utan att skiljas och göra andra människor olyckliga. 
Jag hittade mina armar igen när jag gick Caminon, de 80 milen och blev genuint glad igen.
Numera åker de upp i luften av bara farten. 
Och gör mig lycklig. 

Ha en bra måndag,
Cathrine

















 

IMG_0642 IMG_0642

söndag morgon, kl 06:37, trött men svårt att sova, kaffe i mörkret, på lilla brickan i sängen..

Jag funderar mycket på avslut just nu. 
Om vikten av ett bra avslut för att kunna gå vidare.
Egentligen gäller det inte bara i en parrelation utan i alla sammanhang där det finns en relation, känslor och ett emotionellt band.
Men också vikten av att få stå kvar där och titta på den där stängda dörren så länge jag behöver...
Take your time, liksom. 


Svårt att sova trots att jag är trött. Jobbat både fredag och lördag med något jag verkligen gillar, Food Tours, att guida matintresserade människor runt bland Stockholms finaste matupplevelser. 
(är du nyfiken, hör av dig! Vi behöver fler matguider till sommaren). 

Avslut...
Jag åt middag igår med en kompis och vi pratade avslut. Om vikten av att förstå vad som hände och få rätt verktyg för att lösa de knutar som blir vid en separation. I hens fall ett långt liv tillsammans och fortfarande fem år senare fortfarande kvar med alla dessa frågor utan svar.
Jag tror inte att det är möjligt att gå vidare i livet utan svaren. 
Men tänker också att det får lov att ta den tid det behöver. Tiden läker inte alla sår. 

Jag skilde mig 2010 från "mitt långa äktenskap". Jag hade träffat en annan man, på Mallorca. En engelsk pilot. Vacker, vild och farlig. 
Det höll i fyra månader.
Fyra månader i en berg och dalbana tills det en dag plötsligt bara tog slut. Utan förvarning. Borta på ett dygn.
Jag hade  då redan hunnit flytta ned till Mallorca och valde därför att bo där permanent i två år till efter separationen.

Efter två år hörde piloten av sig och ville ses. Det ville jag också.
Vi tillbringade en vecka ihop och pratade, pratade och pratade.
Jag fick mina svar och han fick den frid man får av ett värdigt avslut. 
I den stenöken som varit mitt hjärta i två år kunde det äntligen börja växa  igen av den näring jag fick i vårt möte. 
Det visade sig att han var bipolär och tvungen att inte medicinera för att få behålla sin flyglicens. Vi hade möts i ett av hans bipolära skov, ett manisk skov.
Det sorgligaste var nog det faktum att det man som bipolär drar igång när man är manisk är det man sedan hatar mest när man är depressiv.
Det vill säga, jag, vi och vår relation. 


Jaha, varför delar jag med mig av detta? 
Well, bloggen "Singel vid 60", började i höstas som ett sorgeprojekt, ett sätt att skriva sig ur en sorg över en relation som aldrig blev. Ett liv jag aldrig fick. Ett liv som inte tillhörde mig. 
Bloggen växte och har tack vare att du läser och följer mig fått ett eget liv.
Nu har jag fått alla pusselbitar jag behöver för att kunna släppa taget och gå vidare. 
Det gör inte ont i hjärtat längre. Det hugger och drar ibland, men det värker inte längre. 

Jag fortsätter såklart att skiva om "Livet vid 60", som bloggen heter numera. 
Det blir som vanligt en blandning av högt och lågt, vågat och ovågat. 
Känslor, tidigt på morgonen, 

Om dörrar som stängs. Om andra som öppnas. 
Om att få stå kvar så länge man vill. 
Cathrine




















  


 





 

IMG_1183 IMG_1183

torsdag, kl 07:53, med kaffe på sängen, på lilla brickan. 

Långsamt men säkert så faller bitarna på plats.
Inte i den ordning som jag hade trott eller tänkt. 
Absolut inte med den bilden som jag hade trott att MITT färdiga pussel skulle se ut.
Men andra motiv börjar skymta fram.
Och de är fina. 


Jobbet som varit lite skakigt ett tag börjar falla på plats.
Och jag inser också varför och vad som händer.
Idag får jag de flesta dagklienter via läkarmottagningar, via remisser och dessa nya vägar tar tid att bygga. 
Det är jag som varit otålig.
( vilket man är av naturliga skäl när man är ensamförsörjare, egen företagare, ensamstående och ensamboende, i andra hand)  
Men nya och spännande vägar, samarbeten och arbetspartners byggs och det känns otroligt lugnt. 
Jag byter inriktning på min verksamhet, från ren viktminskning till hälsa. Hälsocoaching. Tillsammans med läkare. Det känns tryggt. 
Jag är lugn. Vilket egentligen är märkligt när man istället borde vara livrädd när allt flyter. 
Men jag är kolugn. Allt ordnar sig. 
Pusselbitarna faller på plats. 

Vänskap. Jag lutar mig så tryggt mot den solida mur av vänskap jag möter just nu. Det har tagit tid att hitta den person som är värd att gillas och älskas av andra människor. Jag själv. Jag skrivit det förut, hur ska man förvänta sig vänskap när man inte ens gillar den version av sig själv som man är.
Nu gillar jag den jag har blivit och jobbar varje dag med att vara så sann och så naken som det bara går. Jag bär mitt hjärta i min utsträckta hand på ett helt annat sätt än tidigare.
Man får det man projicerar.
Och det jag får tillbaka idag är ett guldskimmer, ett stilla regn av rent guld och starka ljusa solstrålar som lyser upp mitt hjärta. 
Och för det är jag ödmjukt tacksam. 

Relationer. Även här får man det man projicerar. 
Det är inte enkelt. Hell no. ingen tebjudning precis....
Här ägnar jag mig just nu aktivt åt att möta och ställa till rätta. Få till bra avslut. Lämna i kärlek. Välsigna och släppa taget. 
Släppa taget om det som inte var mitt och aldrig var mitt. 

Hur just det pusslet landar är svårt att säga. jag ser inte bilden ännu. Letar fortfarande efter bitar. En bit blå himmel, en bit blått hav. En bit av ett härta. 
Du som lagt ett pussel vet precis hur de bitarna ser ut. 
Hur den färdiga bilden ser ut och vad motivet föreställer är ännu inte möjligt att se.
Men jag är nyfiken.   
Och jag är inte för gammal och det är inte för sent. 


Vill du också lägga pussel? Leta reda på pusselbitarna i ditt liv som gör att du lättare förstår dina livsval, både när det gäller vikt, hälsa och det viktigaste, om dig själv?
Hör av dig så pratar vi vidare. 
​​​​​​​Cathrine













 

IMG_1280 IMG_1280
onsdag ( shit vad tiden går fort) kl 07:56, med kaffe på lilla brickan...
Tack för lån av bild, Jesper Waldersten, nu aktuell med utställning på Fotografiska. Magisk. Precis som han. 


Jag var ute och gick på mina nu (nästan) dagliga powerwalks runt Djurgården igår morse. 
Min väninna är väldigt morgontidig så jag var ute redan före 7 på morgonen. 


Det var härligt, och så fort vädret bjuder på fler dagar utan snö och vertikalväder så blir det en daglig morgonrutin, du kan följa mig och min #brojävlen2019 på Insta. 
Det är inte för att visa hur himla duktig jag är som kan gå runt Djurgården, utan för att sporra mig att faktiskt göra det också! Precis som jag gjorde för ett par år sedan med #björkjäveln om det är någon som minns.
När jag skriver om det så inser jag ju att #björkjävlen hade massa hyss för sig. Jag inser också att #brojäveln måste få mer tankar och känslor. Men det är som en relation, ett förhållande, det måste få ta tid. 
It´s complicated som vi säger, vi som INTE lägger upp vår relationsstatus på FB.
Den förändras ju över tid. 
Minst sagt. 

Min urgulliga och väldigt morgontidiga  väninna Marlene, är så klok och så god. Nyss hemkommen från välförtjänta veckor i Thailand och med ett ton nya och kloka insikter. 
Bland det jag tänkte mest på efteråt och tog till mig var hennes tankar kring återhämtning. 
Att vi i vår ålder inte kan springa runt som duracellkaniner längre utan måste få pausa mer och lämna mer luckor och luft mellan möten och åtaganden.  
Och att låta livet få komma fram till oss, inte springa efter det. 
Ungefär som man möter ett litet barn eller en hund. Bara stå still och vänta in mötet. Ta det lugnt och lita på att känslan bär. 
Låter det flummigt? Ja, kanske lite. 

Glädjeämnena idag, just nu, är min underbara måndagsgrupp, min 8/800 grupp som är det mest magiska i gruppväg jag kanske någongång varit med om!
Vilka kvinnor, vilka samtal, vilka möten, vilken glädje och vilken kärlek och välvilja jag möter i den gruppen.
Fokus är ju som du kanske vet hälsan och att äta enligt min metod, 8/800 så förbättrar man sitt blodtryck, blodsocker, och blodfett (kolesterol) på åtta veckor. 
Det vet de flesta idag. Även alla läkare som välvilligt remitterar sina patienter till mig. Härligt känsla. Stor tacksamhet. 

Stor glädje är även den kompakta våg av kärlek och medkänsla jag möter av min lilla cirkel av nära vänner. När det stormar och gör ont i själen så finns de där, och sluter upp på ett sätt som man bara kan drömma om. 
Tack för stödmiddagar, stödsamtal, stödluncher, stödte och alla samtal. 
Life is indeed complicated. 

Till sist så är jag så innerligt glad över ett möte med en tidigare relation som jag efter lång tid fått en chans att bädda om och lägga minnen till rätta. Veta att allt blev bra till slut, alla är glada igen och allt har löst sig till det bästa.
Bra avslut även om de tar tid, och får ta tid, är välsignelser. 
Och ett bra sätt att gå vidare i livet. 
Välsigna och släppa taget, är ett utryck jag burit med mig i många år. 
Det fick jag nytta av igår. Det var bra. 
Jag tror att det kommer flera sådana framöver. 

Och till allra sist ett stort tack till min gode vän PG som inspirerade mig till att börja skriva igen. Denna blogg, "Livet vid 60",  har över tid visat sig vara så oändligt värdefull för mig.
Livet är ingen tebjudning som min terapeut sa härom dagen. 
Klok kvinna. 

Har bloggen i någon mån även hjälpt dig eller fått dig att skratta, så är min dag gjord! 
Hör av dig om du också behöver någon att prata med. 

All  kärlek.
Cathrine





 
tisdag, kl 17:00, inget kaffe. 

Jag började på en blogg i morse. Tappade taget. Tappade styrfarten.
Eller så tänkte jag fel.
Det händer ganska ofta. 

(säger mina kompisar iaf) 

Var precis på ICA för att handla lite middag. Tänkte på min kompis Fredrik som berättade om en ung man som alltid stannade framför spegeln och kommenterade sig själv och hur snygg han var. 
Jag hade nästan ett sådant "moment" på ICA. Tyckte nästan att jag var lite snygg..
Precis varit hos duktiga frisör Ulla, och är iaf väldigt snygg i håret. 
Lite klippt hår gör underverk för ett litet sargat och ett något naggat i kanten-självförtroende. Gillade mig själv en lång stund. 

Funderar mycket på födelsedagar just nu. Jag tror de flesta vädurar har det gemensamt. Vi gillar kalas. Vem gör inte det å andra sidan...
Vi gillar, jag i alla fall, gillar hela grejen. Bli firad på morgonen, enda gången på året jag kan tänka mig att äta prinsesstårta till frukost. Överhuvudtaget. 
Gillar att äta ostron till lunch, göra roliga saker, få massage, bli bortskämd. 
Jag blev det till Alla hjärtans dag så det får väl kanske räcka då. Man får ju inte bli för bortskämd tänkte väl universum och ändrade på mina planer för födelsedagen. 

Ödets ironi eller vad det nu kan vara för krafter som styr har hur som  helst sett till att för tredje året i rad så grusades mina planer, drömmar och önskningar till just denna så väldigt hett efterlängtade dag. 
Märkligt, eller hur? 

Förra året när gruset slog till så valde jag att åka ned till bästa vännerna på Mallorca och fira därnere istället. Det var trevligt, om än inte det jag hade önskat mig. 

Och se, punktligt som Fröken Ur så slog sandstormen till igen och planerna grusades återigen.. 
Och vad tänkte lilla fru Schück då, tror du? Gissa! 
Ja, såklart. Mallorca. Säkert och tryggt. Here we go again. 

Tills den kloke Fredrik som känner mig väl, lite försynt i morse på vår PW  undrade om det inte var dags nu att skriva om historien och byta hjulspår. Bryta mönster tror jag att han kallade det...
Mutter, mutter. 
Så klart har han rätt. Som vanligt. 

Så nu väljer jag att stanna hemma. Bryta mönster. Stå kvar. Andas. Gilla läget. 
Bryta mönster. Inte fly. 
Stå kvar. Andas. 

Inte lika lätt gjort som sagt. Men som Dr Phil brukar säga, "if this doent work, try something else. 
Nu är det dags för mig att bryta mönster. Göra något annat och modigt likt en tant-Pippi stå kvar och nyfiket se vad som händer. 

Ostron och ett glas skumpa finns ju på Sturehof också. 

Cathrine 
 







 


















 





 
Läs hela inlägget »
Image-1 Image-1

måndag, kl 07:12, i sängen, med kaffe på lilla brickan...

Jag satt och åt lunch med min mamma igår och vi pratade om relationer. Bra snack. 
Hon är 89 år och klar som en kristallkrona i huvudet. 
En välsignelse. 


Jag har funderat mycket på piloten som jag skrev om igår och mitt plötsliga uppbrott. 
Varför man plötsligt bryter upp efter ett långt äktenskap och jagar efter en dröm, likt en tintomara i en midsommarnattsdröm. Ett väsen. Något man tror man drömt om. En önskan. 
Vi har nog alla någon gång i vårt liv skymtat drömmen, eller det vi ia f trott vara vår dröm, därborta i fjärran. 
De flesta skulle nog bara le och ruska på huvudet och tänka att där var det en dröm som skymtade förbi. Kanske lett åt tanken. 
Jag valde istället att följa efter den. 

Stooort misstag, det kan man ju helt klart säga så här i efterhand. 
Jag bröt upp från ett långt äktenskap, skilde på på alldeles för kort tid och flyttade på mindre än två veckor till Mallorca och en man jag verkligen inte kände. 
Men utan att egentligen veta det så hade väl min dröm alltid varit en kärlekshistoria så andlös och sann att det inte behöves någon betänketid. 
Det kändes som jag inte hade en minut att förlora. 
Det skrevs artiklar och även ett radioprogram i ämnet passion om  mitt uppbrott. Kvinnor suckade och la huvudet på sned och önskade sig få göra samma sak, men välsignade säkert sin rädsla som hindrade dem från att göra något likande.
Jag kände mig otroligt fri, lycklig, som om jag gjorde en sista piruett, högt uppe på tåspetsarna, snurrandes runt på en strand med skjolarna som en sky runt mig....

Man kan väl lugnt säga att jag hoppade, från en klippa, eller en hög trampolin ned i vattnet. Eller rättare sagt där jag trodde det fanns vatten. 
Men det fanns inget vatten i just den poolen och då gör man sig väldigt illa av det fallet. Väldigt illa. Det gjorde ont väldigt länge. 

Ångar jag det idag? Vi pratade om just det igår, mamma och jag. Nej, jag ångrar inte uppbrottet, men jag ångrar hur jag gjorde det.
Jag sårade många, och gjorde en man väldigt olycklig. För det kommer jag alltid vara ledsen.  Jag vet att han har gått vidare och är väldigt lycklig idag. Lyckligare. Mindre vild fru. 

Men jag tror vi behöver piruetter i livet och det jag har tagit med mig ur den händelsen för nu nästan tio år, är nog mina armar, ni vet de där som jag sträcker upp  i luften på alla bilder.
My happy pose. 
Det går att vara microhappy, utan att skiljas och göra andra människor olyckliga. 
Jag hittade mina armar igen när jag gick Caminon, de 80 milen och blev genuint glad igen.
Numera åker de upp i luften av bara farten. 
Och gör mig lycklig. 

Ha en bra måndag,
Cathrine

















 

Läs hela inlägget »
IMG_0642 IMG_0642

söndag morgon, kl 06:37, trött men svårt att sova, kaffe i mörkret, på lilla brickan i sängen..

Jag funderar mycket på avslut just nu. 
Om vikten av ett bra avslut för att kunna gå vidare.
Egentligen gäller det inte bara i en parrelation utan i alla sammanhang där det finns en relation, känslor och ett emotionellt band.
Men också vikten av att få stå kvar där och titta på den där stängda dörren så länge jag behöver...
Take your time, liksom. 


Svårt att sova trots att jag är trött. Jobbat både fredag och lördag med något jag verkligen gillar, Food Tours, att guida matintresserade människor runt bland Stockholms finaste matupplevelser. 
(är du nyfiken, hör av dig! Vi behöver fler matguider till sommaren). 

Avslut...
Jag åt middag igår med en kompis och vi pratade avslut. Om vikten av att förstå vad som hände och få rätt verktyg för att lösa de knutar som blir vid en separation. I hens fall ett långt liv tillsammans och fortfarande fem år senare fortfarande kvar med alla dessa frågor utan svar.
Jag tror inte att det är möjligt att gå vidare i livet utan svaren. 
Men tänker också att det får lov att ta den tid det behöver. Tiden läker inte alla sår. 

Jag skilde mig 2010 från "mitt långa äktenskap". Jag hade träffat en annan man, på Mallorca. En engelsk pilot. Vacker, vild och farlig. 
Det höll i fyra månader.
Fyra månader i en berg och dalbana tills det en dag plötsligt bara tog slut. Utan förvarning. Borta på ett dygn.
Jag hade  då redan hunnit flytta ned till Mallorca och valde därför att bo där permanent i två år till efter separationen.

Efter två år hörde piloten av sig och ville ses. Det ville jag också.
Vi tillbringade en vecka ihop och pratade, pratade och pratade.
Jag fick mina svar och han fick den frid man får av ett värdigt avslut. 
I den stenöken som varit mitt hjärta i två år kunde det äntligen börja växa  igen av den näring jag fick i vårt möte. 
Det visade sig att han var bipolär och tvungen att inte medicinera för att få behålla sin flyglicens. Vi hade möts i ett av hans bipolära skov, ett manisk skov.
Det sorgligaste var nog det faktum att det man som bipolär drar igång när man är manisk är det man sedan hatar mest när man är depressiv.
Det vill säga, jag, vi och vår relation. 


Jaha, varför delar jag med mig av detta? 
Well, bloggen "Singel vid 60", började i höstas som ett sorgeprojekt, ett sätt att skriva sig ur en sorg över en relation som aldrig blev. Ett liv jag aldrig fick. Ett liv som inte tillhörde mig. 
Bloggen växte och har tack vare att du läser och följer mig fått ett eget liv.
Nu har jag fått alla pusselbitar jag behöver för att kunna släppa taget och gå vidare. 
Det gör inte ont i hjärtat längre. Det hugger och drar ibland, men det värker inte längre. 

Jag fortsätter såklart att skiva om "Livet vid 60", som bloggen heter numera. 
Det blir som vanligt en blandning av högt och lågt, vågat och ovågat. 
Känslor, tidigt på morgonen, 

Om dörrar som stängs. Om andra som öppnas. 
Om att få stå kvar så länge man vill. 
Cathrine




















  


 





 

Läs hela inlägget »
IMG_1183 IMG_1183

torsdag, kl 07:53, med kaffe på sängen, på lilla brickan. 

Långsamt men säkert så faller bitarna på plats.
Inte i den ordning som jag hade trott eller tänkt. 
Absolut inte med den bilden som jag hade trott att MITT färdiga pussel skulle se ut.
Men andra motiv börjar skymta fram.
Och de är fina. 


Jobbet som varit lite skakigt ett tag börjar falla på plats.
Och jag inser också varför och vad som händer.
Idag får jag de flesta dagklienter via läkarmottagningar, via remisser och dessa nya vägar tar tid att bygga. 
Det är jag som varit otålig.
( vilket man är av naturliga skäl när man är ensamförsörjare, egen företagare, ensamstående och ensamboende, i andra hand)  
Men nya och spännande vägar, samarbeten och arbetspartners byggs och det känns otroligt lugnt. 
Jag byter inriktning på min verksamhet, från ren viktminskning till hälsa. Hälsocoaching. Tillsammans med läkare. Det känns tryggt. 
Jag är lugn. Vilket egentligen är märkligt när man istället borde vara livrädd när allt flyter. 
Men jag är kolugn. Allt ordnar sig. 
Pusselbitarna faller på plats. 

Vänskap. Jag lutar mig så tryggt mot den solida mur av vänskap jag möter just nu. Det har tagit tid att hitta den person som är värd att gillas och älskas av andra människor. Jag själv. Jag skrivit det förut, hur ska man förvänta sig vänskap när man inte ens gillar den version av sig själv som man är.
Nu gillar jag den jag har blivit och jobbar varje dag med att vara så sann och så naken som det bara går. Jag bär mitt hjärta i min utsträckta hand på ett helt annat sätt än tidigare.
Man får det man projicerar.
Och det jag får tillbaka idag är ett guldskimmer, ett stilla regn av rent guld och starka ljusa solstrålar som lyser upp mitt hjärta. 
Och för det är jag ödmjukt tacksam. 

Relationer. Även här får man det man projicerar. 
Det är inte enkelt. Hell no. ingen tebjudning precis....
Här ägnar jag mig just nu aktivt åt att möta och ställa till rätta. Få till bra avslut. Lämna i kärlek. Välsigna och släppa taget. 
Släppa taget om det som inte var mitt och aldrig var mitt. 

Hur just det pusslet landar är svårt att säga. jag ser inte bilden ännu. Letar fortfarande efter bitar. En bit blå himmel, en bit blått hav. En bit av ett härta. 
Du som lagt ett pussel vet precis hur de bitarna ser ut. 
Hur den färdiga bilden ser ut och vad motivet föreställer är ännu inte möjligt att se.
Men jag är nyfiken.   
Och jag är inte för gammal och det är inte för sent. 


Vill du också lägga pussel? Leta reda på pusselbitarna i ditt liv som gör att du lättare förstår dina livsval, både när det gäller vikt, hälsa och det viktigaste, om dig själv?
Hör av dig så pratar vi vidare. 
​​​​​​​Cathrine













 

Läs hela inlägget »
IMG_1280 IMG_1280
onsdag ( shit vad tiden går fort) kl 07:56, med kaffe på lilla brickan...
Tack för lån av bild, Jesper Waldersten, nu aktuell med utställning på Fotografiska. Magisk. Precis som han. 


Jag var ute och gick på mina nu (nästan) dagliga powerwalks runt Djurgården igår morse. 
Min väninna är väldigt morgontidig så jag var ute redan före 7 på morgonen. 


Det var härligt, och så fort vädret bjuder på fler dagar utan snö och vertikalväder så blir det en daglig morgonrutin, du kan följa mig och min #brojävlen2019 på Insta. 
Det är inte för att visa hur himla duktig jag är som kan gå runt Djurgården, utan för att sporra mig att faktiskt göra det också! Precis som jag gjorde för ett par år sedan med #björkjäveln om det är någon som minns.
När jag skriver om det så inser jag ju att #björkjävlen hade massa hyss för sig. Jag inser också att #brojäveln måste få mer tankar och känslor. Men det är som en relation, ett förhållande, det måste få ta tid. 
It´s complicated som vi säger, vi som INTE lägger upp vår relationsstatus på FB.
Den förändras ju över tid. 
Minst sagt. 

Min urgulliga och väldigt morgontidiga  väninna Marlene, är så klok och så god. Nyss hemkommen från välförtjänta veckor i Thailand och med ett ton nya och kloka insikter. 
Bland det jag tänkte mest på efteråt och tog till mig var hennes tankar kring återhämtning. 
Att vi i vår ålder inte kan springa runt som duracellkaniner längre utan måste få pausa mer och lämna mer luckor och luft mellan möten och åtaganden.  
Och att låta livet få komma fram till oss, inte springa efter det. 
Ungefär som man möter ett litet barn eller en hund. Bara stå still och vänta in mötet. Ta det lugnt och lita på att känslan bär. 
Låter det flummigt? Ja, kanske lite. 

Glädjeämnena idag, just nu, är min underbara måndagsgrupp, min 8/800 grupp som är det mest magiska i gruppväg jag kanske någongång varit med om!
Vilka kvinnor, vilka samtal, vilka möten, vilken glädje och vilken kärlek och välvilja jag möter i den gruppen.
Fokus är ju som du kanske vet hälsan och att äta enligt min metod, 8/800 så förbättrar man sitt blodtryck, blodsocker, och blodfett (kolesterol) på åtta veckor. 
Det vet de flesta idag. Även alla läkare som välvilligt remitterar sina patienter till mig. Härligt känsla. Stor tacksamhet. 

Stor glädje är även den kompakta våg av kärlek och medkänsla jag möter av min lilla cirkel av nära vänner. När det stormar och gör ont i själen så finns de där, och sluter upp på ett sätt som man bara kan drömma om. 
Tack för stödmiddagar, stödsamtal, stödluncher, stödte och alla samtal. 
Life is indeed complicated. 

Till sist så är jag så innerligt glad över ett möte med en tidigare relation som jag efter lång tid fått en chans att bädda om och lägga minnen till rätta. Veta att allt blev bra till slut, alla är glada igen och allt har löst sig till det bästa.
Bra avslut även om de tar tid, och får ta tid, är välsignelser. 
Och ett bra sätt att gå vidare i livet. 
Välsigna och släppa taget, är ett utryck jag burit med mig i många år. 
Det fick jag nytta av igår. Det var bra. 
Jag tror att det kommer flera sådana framöver. 

Och till allra sist ett stort tack till min gode vän PG som inspirerade mig till att börja skriva igen. Denna blogg, "Livet vid 60",  har över tid visat sig vara så oändligt värdefull för mig.
Livet är ingen tebjudning som min terapeut sa härom dagen. 
Klok kvinna. 

Har bloggen i någon mån även hjälpt dig eller fått dig att skratta, så är min dag gjord! 
Hör av dig om du också behöver någon att prata med. 

All  kärlek.
Cathrine





 
Läs hela inlägget »
IMG_1252 IMG_1252

tidig fredagsmorgon, kl 06:11, såklart i sängen, med det sista av mitt favoritkaffe, på lilla brickan. 

Blogga på fredagar vet vi ju att det är som  att elda för kråkorna. 
Ursäkta uttrycket, men det är inte så många som orkar/hinner läsa bloggar på fredagar. 
Jag tar inte åt mig, tror inte att jag är tråkigare än vanligt på just fredagar. Det är liksom ingen stor bloggläsardag. Så, punkt.
Och om jag nu skulle få för mig att skriva om något så "tråkigt" som utbrändhet. Ja, då får man nog skylla sig själv...
För jag menar, VEM vill läsa om just utbrändhet på en fredag?
Vem vill å andra sidan vara utbränd? Vilken dag den än är i veckan, det är ju inget val precis?


Anyway, here goes. 
Det började med att jag sitter och skriver min egen presentationstext till en stor portal där jag ska börja medverka i. Kurera.
Jag ska bli ny hälsoexpert där, vad det lider. 
Ni vet en sådan där liten tantalura som man kan skriva och ställa frågor till, gratis. 
Nåväl jag satt igår och skrev min egen presentation och raddade upp allt jag kan och vilken sorts frågor jag skulle kunna tänkas svara på.
Jag har ju med tiden och åldern och med många år med klienter lärt mig det mesta om det mesta.
Mat, recept, råvaror. Psykiska åkommor. Häloscoachning, Mage/tarm, ( jag är en jävel på mage och bajs), IBS, bulimi, anorexi, övervikt, undervikt, tillskott, sömn... ja, listan kan göras lång.
Been there, done that, got the t-shirt. Trodde jag. 

Tills jag fick detta meddelande igår, och jag citerar..

"Läser din blogg tänker lägg till på din beskrivning att du hjälper folk med utmattningssyndrom! Vi är ju många och där är du super att rek kost, träning och få oss att göra den viktiga förändringen som ändå behövs. Jag är fortfarande sjukskriven, trött men mycket bättre. Tar mina vitaminer, röda och gröna drinkar, andas och promenerar 10.000 steg i alla väder varje dag nu. Peppad av min fina coach och vän. Ses snart! KRAM"

Så idag sträcker jag på mig lite extra, klappar mig själv på axeln, skickar en tacksamhetens tanke till denna underbara och generösa kvinna.
Och skriver "duktig på utmattningssymptom" på min resumé.

Kan kanske bero på att jag själv vet vad det innebär. 
Eller bara låtit bli att le på beställning. 
Kanske inte ens orkat...

kramkram och trevlig helg
Cathrine








 

Läs hela inlägget »

torsdag, kl 8:50, fortfarande i sängen, med kaffe på lilla brickan. 
(för dem av er som undrar så vaknar jag faktiskt tidigare, men skriver så bra i sängen) 


Igår hade jag nöjet och glädjen att få följa med min ganska nya vän Lotta på invigning av NK´s nya saluhall. 
Tack  för att jag fick följa med. Förmodligen för att maken låg hemma i förkylning, men jag var ju glad och tacksam som en liten lärka och plöjde överlycklig efter i väninnans fotspår. 
Jag hann för övrigt rodna, mer eller mindre klädsamt då hon glatt meddelande alla som ville höra (eller inte) om min verksamhet och hur duktig hon tycker jag är. 
Tänk att vi ska ha så svårt att slå på våra egna små trummor, denna ständiga jante-lag... väger tungt på axlarna.
Hur som helst, NK Saluhall, Ett fantastisk ställe, gå dit, det är verkligen välgjort och helt ljuvligt. Själv ska jag hänga på Dr Mat och Jureskogs. 
Stort tack även till Micael Bindefeld och hans duktiga crew. 

Vi hann prata en hel del över en ljuvlig kalvsnitzel på Milles lite senare, och begreppet snällhet dök upp  som en av kvällens många roliga samtalsämnen. 
Det är märkligt det där med att vara snäll. 
Jag brukade förr i världen säga att om någon märkte att jag var snäll, så berättad det för Guds skull inte för någon! Det var ingen sexig egenskap när man var yngre.
Nu, däremot är den sexig som fan. 
Jag undrar när det blev ok att vara snäll?  Inte dumsnäll och absolut inte korkad, utan bara genuint god och snäll. 
Är det inte Stefan Einhorn som skrivit boken om konsten att vara snäll, jo det är det visst.

Jag tror att min väninna har varit snäll hela sitt liv. Smartsnäll. Hon är fruktansvärt smart. Klok och rolig. Och snäll. 
Jag vet inte om min egen eventuella snällhet/godhet har kommit med tiden?
Har inget minne av att jag varit så där himla gullig hela mitt liv. Jag har nog alltid velat gott, men så där genuint snäll vet jag inte.

Fast då tänker jag såhär, det var väl en himla tur att man kom på det nu, eller hur?
Om man betänker på att om man har turen och få leva ett 20-tal år till, tänk så mycket bra saker man hinner göra under den tiden. 
En bra tanke som värmer.

Jag har fått en "hemläxa" av min nyfunna väninna, hon tycker jag är dåligt på att marknadsföra mig och berätta för omvärlden vilken otroligt bra metod jag har för att få folk att må bättre. 
Ett väldigt bra hälsoprogram helt enkelt. 
Nu ska jag dra i de trådar jag lovat henne. 

Sedan ska jag tillsammans med min duktiga PT-kollega träffa de två fina paren som vi tillsammans coachar för M-magasins räkning under 6 månader. 
Med vår hjälp, mat, träning, mentalt fokus så kommer det hända bra saker!!!
Läs i tidningen M-magasin så ser du våra hjältar Sören och Rose-Mari och Eva och Camilla. 
Heja dem!!!

kram från Cathrine

ps. vill du också får hjälp med coachning, privat eller i grupp? Hör av dig! 






 

Läs hela inlägget »
IMG_1238 IMG_1238

onsdag kl 08:36, med kaffe i sängen på lilla brickan

Jag hittade dessa små ordspråk via #broderauttexter. Blev väldigt förtjust i dessa små klokskaper och ordspråk. (det finns massor) sök på Insta eller googla. 


Det enda man kan vara helt säker på är att livet inte blir som man har tänkt sig. Inte ens i närheten.
Behöver det då per definition vara sämre?
Jag vet inte faktiskt. 

J
ag gillar tanken på att att sätta upp två kolumner, ett pluskonto och ett minuskonto och exakt samma sak står på i båda två.

Ja, allt kan hända. Och händer.
For sure. 

Ja, det tar slut. Helt klart. Även om min lilla mormor envisades med att tillägga ett " OM" jag skulle dö. Väldigt gulligt. 
Jag tycker inte att den tanken är så farlig. Klart vi ska dö. Det handlar ju egentligen bara om vad vi gör av livet innan vi dör. Fyller det med bra saker, liksom. 

Nej, det blir aldrig som man tänkt. Inte ens i närheten. 
Man har ju någon form av hum om vad man tror ska hända i sitt liv. Man tror det iaf.
Ingenting, absolut ingenting av det jag trodde har hänt. Absolut ingenting.
Men det har hänt en himla massa andra saker. Inte alla roliga måste man väl man väl ändå tillägga...
Men så är väl livet.

Jag tänker inte trötta ut dig eller mig själv heller för den delen med detaljer ur mitt liv som gick åt helvete eller vad som blev så mycket bättre än vad jag hade tänkt.
Alla dessa historier har du ju bättre själv. 
Det vore som att gå på en tråkig date och killen bara pratar om sig själv i två timmar.
( jo, det har hänt. flera ggr dessutom, fast med olika killar) 
Nä, fyll på med dina egna historier. Vad blev bra och vad gick inte som du tänkt dig? 

Ingenting blir ju garanterat som vi tänkt oss. Glöm inte det. 

Jo, det finns faktiskt en slutkläm på detta till synes, vid första anblicken,  ganska svamliga resonemang. 
Det som inte står på den broderade lilla tygbiten är nog den sista och kanske viktigaste. 
Det som faktiskt också kan föras upp på både + och - kontot.
Nämligen nyfikenhet. 
Var nyfiken. Sluta aldrig med det. Det kan också gå åt helvete. Eller bli hur jävla bra som  helst. 
Nyfiken på hur det går, vad som ska hända, hur blir det sedan, vad händer nu, vad händer runt hörnet? Vilka galenskaper eller klokheter ska jag hitta på nu? 
Vem ska jag träffa? Vad ska jag göra? Var ska jag bo? Vems ska jag jobba med? 

Själv är jag nyfiken om jag ska flytta till Fagersta och köpa hus med en kompis. Vad vi ska göra där är fortfarande inte helt klart. 
Men är jag nyfiken? 
Japp, det kan du lita på!!!

Ha en bra onsdag. 
Lite för lite uppdrag just nu, men bra och mycket träning. Och roligt jippo ikväll med bästa sällskapet. 
DET är jag nyfiken på!

Cathrine

















 

Läs hela inlägget »

tisdag, kl 07:38, i sängen med kaffe på lilla brickan..

Kärleken säger att han sitter där nere i Spanien och väntar varje morgon på en blogg. Tur för honom då att jag vaknar tidigare, så detta är redan skrivet när han vaknar. (sömntuta).
Men jag tänker såhär, läser han så är det säkert någon annan där ute som också läser om en snart 61-årig kvinnas öden och äventyr. 
Och gillar det.


Detta är ju bloggen som startade i höstas som en projekt för att komma ur en toxiskt relation och ett sätt att belysa vår ålder. Då hette bloggen "Singel vid 60" och handlade väl mest om Tinder då.
Numera, inte fullt så mycket singel längre, handlar väl bloggen mer om känslor, tankar, känslor, torra slemhinnor och allt annat roligt i livet runt 60.
Ja, även det som inte är så himla härligt också, tänker jag. 
Det är väl namnet numera på bloggen, tänker jag.
Livet runt 60. 
Eller vad säger ni?

Min stora kärlek just nu är faktiskt min kvällskurs. Tio fantastiska, underbara, makalösa, duktiga och kloka kvinnor. Varje måndagskväll möts de för att i två timmar prata hälsa och det som nu har vuxit ur denna grupp, kärlek och omsorg. 
Vi delar, gråter, gläds åt varandra och våra liv, sorger och glädjeämnen.
Vi är så olika, vi kommer från olika platser, bakgrunder. Den enda gemensamma tråden är en önskan om att förändra ett beteende och tankar kring mat och hälsa. 
Och så gillar de, av någon för mig outgrundlig anledning mig. Vilket är så svårt att förstå. Jag har nog svårare att möta all denna välvilja, vänlighet och kärlek än jag trodde. 
Jag lär mig så mycket på dessa två timmar per vecka och kommer sakna dem så gränslöst när kursen är slut.
Jag brukar alltid säga att jag är verkligen "blessed", välsignad som får hålla dessa kurser och att varje kurs är "den bästa". 
Men, så är det, denna kurs ÄR den bästa. 

Mer att jubla åt just nu är min stora, stora glädje och kärlek. Pilgrimsvandringarna. 
De som kom att i grunden förändra mitt liv och hela perspektivet på mig själv.
Jag tror inte att jag förrän nu, snart 2.5 år efter min långcamino på 80 mil under 5 veckor knappt börjar förstå hur den förändrat mig som person. 
Den ödmjukhet, glädje över små saker, dåligt humör och livssyn var jag rädd att förlora och minsta greppet om efter det att jag kom hem. Men så har det inte blivit. 
 Kanske för att jag varit noga med att fylla på varje år, gått en bit varje år. 
Nu ser jag så enormt mycket fram emot att åter snart få trampa en vecka i juni och en vecka i september. läs mer här 
Vill du följa med i juni så finns det platser kvar och det gänget som kommer med är då magiskt fina! 
Jag har tur i livet. Stor tur. 

Sedan får man aldrig glömma att njuta nu. Tända ljuset, köpa skorna, ta resan.
Och om du ska äta kakan. Se då för sjutton till att det är den bästa kakan. 
Och njut som fan! 
(och ha inte dåligt samvete efteråt). 

Cathrine







 







 

Läs hela inlägget »

torsdag, kl 08:30, i sängen, med kaffe på lilla brickan.

Solen skiner och jag är på väg ut på PW och lunchdate. 
Bra dagar, bra vecka. Glad Cathrine som börjar gå långt nu inför vårens och sommarens pilgrimsvandringar. 
Ska du följa med med mig på en vandring? Det finns platser kvar.


Jag funderar just nu mycket på om det är så att man ibland inte ser skogen för alla träd.
Låt mig förklara.
För två år sedan, drygt nu, så startade jag en ny metod som jag idag kallar för "8/800".  Den är inspirerad av Dr Michael Mosleys idéer kring kost och hälsa och det faktum att man kan påverka såväl blodsocker, blodtryck och blodfetter beroende på hur och vad man äter. På köpet går man ned i vikt, men det är egentligen bara bonus. 
Jag har nu jobbat med metoden i två år och ser de mest häpnadväckande resultat. Framför allt när det gäller hälsan, och det är ju faktiskt det viktigaste. Alla deltagare droppar i värden och mår så otroligt mycket bättre, ser så himla mycket piggare och friskare ut. Och går ned massor i vikt. 
Och viktigast av allt, behåller den lägre vikten. 
Själv droppade jag 12 kg och har numera slutat med blodtrycksänkande mediciner efter 15 år..
Galet bra, med andra ord. 

Idag jobbar jag väldigt mycket tillsammans med läkare och är ansluten till flera läkarmottagningar och tar emot deras remitterade patienter och coachar dem tillbaka till hälsa och sund livsstil. Det fungerar jättebra, och alla är glada. inte minst läkarna. 
Och jag. underbart att se att man kan göra skillnad. och nytta. 

Det jag funderar på är bara det faktum att metoden inte "nått ut" mer på två år. Det gör mig funderarsam på vad jag gör för fel. 
Metoden är nog det bästa jag jobbat med någonsin, och ALLA klienter/patienter mår såå bra. 
Varför lyfter det då inte? 

Så började jag igår fundera ett varv till. 
Det är kanske precis det den gör, lyfter alltså. Fast inte på det viset jag hade trott (eller kanske önskat).
Det faktum att det jag gör idag är i tätt samarbete med läkare och skolmedicin (om än med en funktionsmedicinsk inriktning) är kanske precis det "lyft" jag önskar mig. 
Men har inte riktigt sett det på det viset tidigare. 
Ibland ser man inte skogen för alla träd. 
Ibland blir inte som man har tänkt sig. Ibland blir det faktiskt mycket bättre. 

Vill du läsa mer om min metod, klicka här. 

Nu  ska jag ut i solen! 
Ha en bra torsdag.
Cathrine







 

Läs hela inlägget »
tisdag, kl 17:00, inget kaffe. 

Jag började på en blogg i morse. Tappade taget. Tappade styrfarten.
Eller så tänkte jag fel.
Det händer ganska ofta. 

(säger mina kompisar iaf) 

Var precis på ICA för att handla lite middag. Tänkte på min kompis Fredrik som berättade om en ung man som alltid stannade framför spegeln och kommenterade sig själv och hur snygg han var. 
Jag hade nästan ett sådant "moment" på ICA. Tyckte nästan att jag var lite snygg..
Precis varit hos duktiga frisör Ulla, och är iaf väldigt snygg i håret. 
Lite klippt hår gör underverk för ett litet sargat och ett något naggat i kanten-självförtroende. Gillade mig själv en lång stund. 

Funderar mycket på födelsedagar just nu. Jag tror de flesta vädurar har det gemensamt. Vi gillar kalas. Vem gör inte det å andra sidan...
Vi gillar, jag i alla fall, gillar hela grejen. Bli firad på morgonen, enda gången på året jag kan tänka mig att äta prinsesstårta till frukost. Överhuvudtaget. 
Gillar att äta ostron till lunch, göra roliga saker, få massage, bli bortskämd. 
Jag blev det till Alla hjärtans dag så det får väl kanske räcka då. Man får ju inte bli för bortskämd tänkte väl universum och ändrade på mina planer för födelsedagen. 

Ödets ironi eller vad det nu kan vara för krafter som styr har hur som  helst sett till att för tredje året i rad så grusades mina planer, drömmar och önskningar till just denna så väldigt hett efterlängtade dag. 
Märkligt, eller hur? 

Förra året när gruset slog till så valde jag att åka ned till bästa vännerna på Mallorca och fira därnere istället. Det var trevligt, om än inte det jag hade önskat mig. 

Och se, punktligt som Fröken Ur så slog sandstormen till igen och planerna grusades återigen.. 
Och vad tänkte lilla fru Schück då, tror du? Gissa! 
Ja, såklart. Mallorca. Säkert och tryggt. Here we go again. 

Tills den kloke Fredrik som känner mig väl, lite försynt i morse på vår PW  undrade om det inte var dags nu att skriva om historien och byta hjulspår. Bryta mönster tror jag att han kallade det...
Mutter, mutter. 
Så klart har han rätt. Som vanligt. 

Så nu väljer jag att stanna hemma. Bryta mönster. Stå kvar. Andas. Gilla läget. 
Bryta mönster. Inte fly. 
Stå kvar. Andas. 

Inte lika lätt gjort som sagt. Men som Dr Phil brukar säga, "if this doent work, try something else. 
Nu är det dags för mig att bryta mönster. Göra något annat och modigt likt en tant-Pippi stå kvar och nyfiket se vad som händer. 

Ostron och ett glas skumpa finns ju på Sturehof också. 

Cathrine 
 







 


















 





 
Image-1 Image-1

måndag, kl 07:12, i sängen, med kaffe på lilla brickan...

Jag satt och åt lunch med min mamma igår och vi pratade om relationer. Bra snack. 
Hon är 89 år och klar som en kristallkrona i huvudet. 
En välsignelse. 


Jag har funderat mycket på piloten som jag skrev om igår och mitt plötsliga uppbrott. 
Varför man plötsligt bryter upp efter ett långt äktenskap och jagar efter en dröm, likt en tintomara i en midsommarnattsdröm. Ett väsen. Något man tror man drömt om. En önskan. 
Vi har nog alla någon gång i vårt liv skymtat drömmen, eller det vi ia f trott vara vår dröm, därborta i fjärran. 
De flesta skulle nog bara le och ruska på huvudet och tänka att där var det en dröm som skymtade förbi. Kanske lett åt tanken. 
Jag valde istället att följa efter den. 

Stooort misstag, det kan man ju helt klart säga så här i efterhand. 
Jag bröt upp från ett långt äktenskap, skilde på på alldeles för kort tid och flyttade på mindre än två veckor till Mallorca och en man jag verkligen inte kände. 
Men utan att egentligen veta det så hade väl min dröm alltid varit en kärlekshistoria så andlös och sann att det inte behöves någon betänketid. 
Det kändes som jag inte hade en minut att förlora. 
Det skrevs artiklar och även ett radioprogram i ämnet passion om  mitt uppbrott. Kvinnor suckade och la huvudet på sned och önskade sig få göra samma sak, men välsignade säkert sin rädsla som hindrade dem från att göra något likande.
Jag kände mig otroligt fri, lycklig, som om jag gjorde en sista piruett, högt uppe på tåspetsarna, snurrandes runt på en strand med skjolarna som en sky runt mig....

Man kan väl lugnt säga att jag hoppade, från en klippa, eller en hög trampolin ned i vattnet. Eller rättare sagt där jag trodde det fanns vatten. 
Men det fanns inget vatten i just den poolen och då gör man sig väldigt illa av det fallet. Väldigt illa. Det gjorde ont väldigt länge. 

Ångar jag det idag? Vi pratade om just det igår, mamma och jag. Nej, jag ångrar inte uppbrottet, men jag ångrar hur jag gjorde det.
Jag sårade många, och gjorde en man väldigt olycklig. För det kommer jag alltid vara ledsen.  Jag vet att han har gått vidare och är väldigt lycklig idag. Lyckligare. Mindre vild fru. 

Men jag tror vi behöver piruetter i livet och det jag har tagit med mig ur den händelsen för nu nästan tio år, är nog mina armar, ni vet de där som jag sträcker upp  i luften på alla bilder.
My happy pose. 
Det går att vara microhappy, utan att skiljas och göra andra människor olyckliga. 
Jag hittade mina armar igen när jag gick Caminon, de 80 milen och blev genuint glad igen.
Numera åker de upp i luften av bara farten. 
Och gör mig lycklig. 

Ha en bra måndag,
Cathrine

















 

IMG_0642 IMG_0642

söndag morgon, kl 06:37, trött men svårt att sova, kaffe i mörkret, på lilla brickan i sängen..

Jag funderar mycket på avslut just nu. 
Om vikten av ett bra avslut för att kunna gå vidare.
Egentligen gäller det inte bara i en parrelation utan i alla sammanhang där det finns en relation, känslor och ett emotionellt band.
Men också vikten av att få stå kvar där och titta på den där stängda dörren så länge jag behöver...
Take your time, liksom. 


Svårt att sova trots att jag är trött. Jobbat både fredag och lördag med något jag verkligen gillar, Food Tours, att guida matintresserade människor runt bland Stockholms finaste matupplevelser. 
(är du nyfiken, hör av dig! Vi behöver fler matguider till sommaren). 

Avslut...
Jag åt middag igår med en kompis och vi pratade avslut. Om vikten av att förstå vad som hände och få rätt verktyg för att lösa de knutar som blir vid en separation. I hens fall ett långt liv tillsammans och fortfarande fem år senare fortfarande kvar med alla dessa frågor utan svar.
Jag tror inte att det är möjligt att gå vidare i livet utan svaren. 
Men tänker också att det får lov att ta den tid det behöver. Tiden läker inte alla sår. 

Jag skilde mig 2010 från "mitt långa äktenskap". Jag hade träffat en annan man, på Mallorca. En engelsk pilot. Vacker, vild och farlig. 
Det höll i fyra månader.
Fyra månader i en berg och dalbana tills det en dag plötsligt bara tog slut. Utan förvarning. Borta på ett dygn.
Jag hade  då redan hunnit flytta ned till Mallorca och valde därför att bo där permanent i två år till efter separationen.

Efter två år hörde piloten av sig och ville ses. Det ville jag också.
Vi tillbringade en vecka ihop och pratade, pratade och pratade.
Jag fick mina svar och han fick den frid man får av ett värdigt avslut. 
I den stenöken som varit mitt hjärta i två år kunde det äntligen börja växa  igen av den näring jag fick i vårt möte. 
Det visade sig att han var bipolär och tvungen att inte medicinera för att få behålla sin flyglicens. Vi hade möts i ett av hans bipolära skov, ett manisk skov.
Det sorgligaste var nog det faktum att det man som bipolär drar igång när man är manisk är det man sedan hatar mest när man är depressiv.
Det vill säga, jag, vi och vår relation. 


Jaha, varför delar jag med mig av detta? 
Well, bloggen "Singel vid 60", började i höstas som ett sorgeprojekt, ett sätt att skriva sig ur en sorg över en relation som aldrig blev. Ett liv jag aldrig fick. Ett liv som inte tillhörde mig. 
Bloggen växte och har tack vare att du läser och följer mig fått ett eget liv.
Nu har jag fått alla pusselbitar jag behöver för att kunna släppa taget och gå vidare. 
Det gör inte ont i hjärtat längre. Det hugger och drar ibland, men det värker inte längre. 

Jag fortsätter såklart att skiva om "Livet vid 60", som bloggen heter numera. 
Det blir som vanligt en blandning av högt och lågt, vågat och ovågat. 
Känslor, tidigt på morgonen, 

Om dörrar som stängs. Om andra som öppnas. 
Om att få stå kvar så länge man vill. 
Cathrine




















  


 





 

IMG_1183 IMG_1183

torsdag, kl 07:53, med kaffe på sängen, på lilla brickan. 

Långsamt men säkert så faller bitarna på plats.
Inte i den ordning som jag hade trott eller tänkt. 
Absolut inte med den bilden som jag hade trott att MITT färdiga pussel skulle se ut.
Men andra motiv börjar skymta fram.
Och de är fina. 


Jobbet som varit lite skakigt ett tag börjar falla på plats.
Och jag inser också varför och vad som händer.
Idag får jag de flesta dagklienter via läkarmottagningar, via remisser och dessa nya vägar tar tid att bygga. 
Det är jag som varit otålig.
( vilket man är av naturliga skäl när man är ensamförsörjare, egen företagare, ensamstående och ensamboende, i andra hand)  
Men nya och spännande vägar, samarbeten och arbetspartners byggs och det känns otroligt lugnt. 
Jag byter inriktning på min verksamhet, från ren viktminskning till hälsa. Hälsocoaching. Tillsammans med läkare. Det känns tryggt. 
Jag är lugn. Vilket egentligen är märkligt när man istället borde vara livrädd när allt flyter. 
Men jag är kolugn. Allt ordnar sig. 
Pusselbitarna faller på plats. 

Vänskap. Jag lutar mig så tryggt mot den solida mur av vänskap jag möter just nu. Det har tagit tid att hitta den person som är värd att gillas och älskas av andra människor. Jag själv. Jag skrivit det förut, hur ska man förvänta sig vänskap när man inte ens gillar den version av sig själv som man är.
Nu gillar jag den jag har blivit och jobbar varje dag med att vara så sann och så naken som det bara går. Jag bär mitt hjärta i min utsträckta hand på ett helt annat sätt än tidigare.
Man får det man projicerar.
Och det jag får tillbaka idag är ett guldskimmer, ett stilla regn av rent guld och starka ljusa solstrålar som lyser upp mitt hjärta. 
Och för det är jag ödmjukt tacksam. 

Relationer. Även här får man det man projicerar. 
Det är inte enkelt. Hell no. ingen tebjudning precis....
Här ägnar jag mig just nu aktivt åt att möta och ställa till rätta. Få till bra avslut. Lämna i kärlek. Välsigna och släppa taget. 
Släppa taget om det som inte var mitt och aldrig var mitt. 

Hur just det pusslet landar är svårt att säga. jag ser inte bilden ännu. Letar fortfarande efter bitar. En bit blå himmel, en bit blått hav. En bit av ett härta. 
Du som lagt ett pussel vet precis hur de bitarna ser ut. 
Hur den färdiga bilden ser ut och vad motivet föreställer är ännu inte möjligt att se.
Men jag är nyfiken.   
Och jag är inte för gammal och det är inte för sent. 


Vill du också lägga pussel? Leta reda på pusselbitarna i ditt liv som gör att du lättare förstår dina livsval, både när det gäller vikt, hälsa och det viktigaste, om dig själv?
Hör av dig så pratar vi vidare. 
​​​​​​​Cathrine













 

IMG_1280 IMG_1280
onsdag ( shit vad tiden går fort) kl 07:56, med kaffe på lilla brickan...
Tack för lån av bild, Jesper Waldersten, nu aktuell med utställning på Fotografiska. Magisk. Precis som han. 


Jag var ute och gick på mina nu (nästan) dagliga powerwalks runt Djurgården igår morse. 
Min väninna är väldigt morgontidig så jag var ute redan före 7 på morgonen. 


Det var härligt, och så fort vädret bjuder på fler dagar utan snö och vertikalväder så blir det en daglig morgonrutin, du kan följa mig och min #brojävlen2019 på Insta. 
Det är inte för att visa hur himla duktig jag är som kan gå runt Djurgården, utan för att sporra mig att faktiskt göra det också! Precis som jag gjorde för ett par år sedan med #björkjäveln om det är någon som minns.
När jag skriver om det så inser jag ju att #björkjävlen hade massa hyss för sig. Jag inser också att #brojäveln måste få mer tankar och känslor. Men det är som en relation, ett förhållande, det måste få ta tid. 
It´s complicated som vi säger, vi som INTE lägger upp vår relationsstatus på FB.
Den förändras ju över tid. 
Minst sagt. 

Min urgulliga och väldigt morgontidiga  väninna Marlene, är så klok och så god. Nyss hemkommen från välförtjänta veckor i Thailand och med ett ton nya och kloka insikter. 
Bland det jag tänkte mest på efteråt och tog till mig var hennes tankar kring återhämtning. 
Att vi i vår ålder inte kan springa runt som duracellkaniner längre utan måste få pausa mer och lämna mer luckor och luft mellan möten och åtaganden.  
Och att låta livet få komma fram till oss, inte springa efter det. 
Ungefär som man möter ett litet barn eller en hund. Bara stå still och vänta in mötet. Ta det lugnt och lita på att känslan bär. 
Låter det flummigt? Ja, kanske lite. 

Glädjeämnena idag, just nu, är min underbara måndagsgrupp, min 8/800 grupp som är det mest magiska i gruppväg jag kanske någongång varit med om!
Vilka kvinnor, vilka samtal, vilka möten, vilken glädje och vilken kärlek och välvilja jag möter i den gruppen.
Fokus är ju som du kanske vet hälsan och att äta enligt min metod, 8/800 så förbättrar man sitt blodtryck, blodsocker, och blodfett (kolesterol) på åtta veckor. 
Det vet de flesta idag. Även alla läkare som välvilligt remitterar sina patienter till mig. Härligt känsla. Stor tacksamhet. 

Stor glädje är även den kompakta våg av kärlek och medkänsla jag möter av min lilla cirkel av nära vänner. När det stormar och gör ont i själen så finns de där, och sluter upp på ett sätt som man bara kan drömma om. 
Tack för stödmiddagar, stödsamtal, stödluncher, stödte och alla samtal. 
Life is indeed complicated. 

Till sist så är jag så innerligt glad över ett möte med en tidigare relation som jag efter lång tid fått en chans att bädda om och lägga minnen till rätta. Veta att allt blev bra till slut, alla är glada igen och allt har löst sig till det bästa.
Bra avslut även om de tar tid, och får ta tid, är välsignelser. 
Och ett bra sätt att gå vidare i livet. 
Välsigna och släppa taget, är ett utryck jag burit med mig i många år. 
Det fick jag nytta av igår. Det var bra. 
Jag tror att det kommer flera sådana framöver. 

Och till allra sist ett stort tack till min gode vän PG som inspirerade mig till att börja skriva igen. Denna blogg, "Livet vid 60",  har över tid visat sig vara så oändligt värdefull för mig.
Livet är ingen tebjudning som min terapeut sa härom dagen. 
Klok kvinna. 

Har bloggen i någon mån även hjälpt dig eller fått dig att skratta, så är min dag gjord! 
Hör av dig om du också behöver någon att prata med. 

All  kärlek.
Cathrine





 

senaste inläggen

Arkiv