Screenshot 2017-12-01 10.40.33
IMG_1709 IMG_1709

måndag, kl 07:34, kaffe på sängen på lilla brickan. 

Låt mig få berätta en underbar liten berättelse för dig.
Är den påhittat eller sanning? Det bestämmer du själv. 
Du vet ju att jag gillar lyckliga slut. Jag tror denna historia har det.
Here goes..


Året är 1973 och hon är 15 år.
Det är tidig vår och hon är på väg ut med turbåten för att kratta och röja med familjen på morföräldrarnas landställe.
Han är 19 och jobbar extra som kapten på båten, straxt innan han ska göra lumpen i Karlskrona.
De får syn på varandra på morgonturen ut till ön.
Sen eftermiddag samma dag och sista turen in till stan. Hon tar mod till sig och börjar prata med honom, eller som de minns det, åtminstone får kontakt och byter telefonnummer.
Han ringer och bjuder ut på middag. Middagen går bra. Lite pussning efteråt. Som de minns det iaf.
Det hon helt klart minns är att de drack en flaska Mateus rosé, vilket förmodligen var det enda vin någon av dem kände till. Hon minns också en manchesterkavaj och ett par sandaler med vita sockor.
Han minns ett telefonsamtal från Karlskrona från telefonkiosk.
Oklart vad som gjorde att de inte sågs igen. Sandaler eller avstånd. Oklart.
De fortsätter sina liv på var sitt håll.
 
40 + år senare bläddrar de förbi varandra på en av de vanligaste dejtingsidorna. Han känner igen henne, men ger sig inte till känna förrän hon skickar en flirt (det är så det går till numera) och han svarar, ”känner du igen mig från båten?”
Hon funderar länge innan hon svarar och förstått vem han är.  Hon svarar artigt att hon kanske minns. Svagt. Hon minns en väldigt vacker ung man.
De bestämmer sig för att ses, ta ett glas vin och berätta vad man kommer ihåg efter alla dessa år.
 
Det är en vacker söndag, mitt i påskveckan, och solen skiner över restaurangens uteservering. Hon är där tidigt och sitter och pratar med en dam vid bordet bredvid. Hon vänder sig om för att inte missa honom när han kommer och funderar på vad hon kommer att minnas och om hon kommer att känna igen honom.
Precis när hon vänder på huvudet får hon syn på honom. Såklart att hon känner igen honom. Som förra veckan. Nåja, ett par veckor sedan… Han är sig lik. 
De börjar prata. Tre timmar senare undrar han om hon vill äta middag. Hon hade planerat middag hemma för sig själv, eftersom detta inte var en riktig dejt utan bara ett glas vin med någon hon träffat för väldigt länge sedan. Men det finns mat för två så  hon bjuder honom på middag.
 
Det tar tid att berätta om 40 år av sitt liv. Han som aldrig pratar annars kan nu inte sluta. Hon som vill att det ska gå ”fortare och roligare” lugnar ned sig i hans sällskap.
Samtalet har inte stillats ännu.
 
Så, när man minst anar det, när man som minst har ens tänkt sig en relation, när man som bäst borde slicka såren, när man borde fortsatt sitt liv för länge sedan istället för att låta fingret ligga kvar på stopp-knappen, …så händer det.
Fast man kanske har gett upp, inte trott att det finns någon kvar därute, så gör det plötsligt det.
Den andra pusselbiten. Så enkelt, så utan kraft eller svårigheter.
När det är rätt är det enkelt.
 
Så, modigt,nyfiket, hand i hand, en dag i taget med en jäkla massa "carpe diem" och tid att ta igen så börjar en resa. 
En berättelse to be continued, som vi säger. 

Själv så önskar jag dig en bra måndag. Glöm inte att du kan boka "walk and talk" med mig i sommar. 
Till hösten finns det möjlighet att boka hälsoföreläsningar med mig själv eller tillsammans med hälsokllegor i form av PT´n Eva Berggren som biddrar med bästa träningstipsen. Eller Fredrik Ölander, funktionsterapeuten som är bäst på tillskott och är en enorm källa av hälsokunskap.
Hör av dig för mer info och priser här. 








 
 

torsdag, lunch, kl 12:49. regelbrott. 

Mina bloggar skrivs alltid tidigt på morgonen. Regelbrott, mao.
Men allting är plötsligt satt på sin spets och jag är ödmjukt beredd på förändring och följer modigt, försiktigt med dit livet leder mig. 
( hyggligt misstänksam dock, då jag är som du vet, dålig på förändring)
Sjukt förändringsobenägen faktiskt...


Jag kan inte låta bli att fnissa förtjust och lite generad, över er alla som (faktiskt) läser bloggen. 
Det visar sig nämligen att kärlekens sons flickväns föräldrar (mamman iaf) och mormor (!) läser bloggen...
Då snörper ju hjärtat ihop sig en aning av oro och man funderar på vad man skrivit sista tiden...
Och det faktum att någon annan än jag faktiskt läser bloggen. Inte ens min mamma gör ju knappt det.. 
jaja. det ger sig nog.

Lite rusigt, rufsig av två hälsoföreläsningar på två dagar. Bägge har flugit. Båda fick rejäl fart och folk var glada och nöjda. 
Det känns otroligt skönt att vara igång med föreläsningar igen. Känns som jag för första gången på länge nu, äntligen har något att säga igen. 
Så jag är väldigt stolt och glad att kunna berätta att jag nu är bokningsbar för hälsoföreläsningar för större och mindre sällskap. 
Hör gärna av dig för mer info, pris och tid. Klicka här. 

Det hänger rosor på min vägg i köket.
De betyder så mycket. De står för så mycket. De betyder att jag försiktigt tillåter mig att känna igen. Kollar försiktigt att det går att andas igen. Ta djupa andetag utan att det hugger i hjärtat eller gör ont. 
Försiktigt och med små steg låter mig bli omtyckt igen. Tillåter mig att bli berörd igen. 
Vågar lita på att det kanske håller och bär. Just nu, i alla fall. 
Lär mig likt ett litet barn, tack vare min kloka prat-Carina, att våga lita på att det är ok att vara omtyckt.
Att alla möten är början på ett avsked.  

Nu ska jag ladda batterierna. Träffa en klient på min nya fina mottagning på Skeppargatan. 
Och som grädde på moset, träffa Food tours kompisar på middag på bästa kinesen i stan, Lilla Kina på Torsgatan. Mums. 

Life is good. Och det hänger rosor på min vägg. 

kram, Cathrine

vill du prata, gå en walk and talk, boka föreläsning för hösten, hör av dig!
 
 


 

IMG_1655 IMG_1655

måndag, kl 07:00, med kaffe på lilla brickan i sängen.

Vem vill ha ett romrussin? Du vet den där äckliga lilla biten i Alladinasken som ingen vill ha.
Hela livet är kanske en chokladask? Det gäller bara att välja den biten du verkligen vill ha.


I fredags var jag och fikade med min kompis H. Hon tog med mig på italiensk kaffebar, Sempre, wow vilket coolt ställe. 
H och jag hade ett sk DLSOM. Det Långa Samtalet om Män. Tänk ändå vad vi kvinnor ältar detta ämne. Men ändå bättre att göra som vi kvinnor gör tänker jag, dvs att prata, älta, stöta och blöta med sina väninnor - och få det ur systemet.
Och gå vidare. Det är vad vi kvinnor gör.
Till skillnad från många män jag möter som inte har någon att prata med, eller, gud förbjude, går och pratar med en terapeut. 
Svårt då att gå vidare tänker jag. 

Det är H som kommer på metaforen män och romrussin. Hur hela livet faktiskt ser ut som innehållet i en Alladinask. Vilka som går först och vilka som går åt sist. Och vilka som blir kvar. De där romrussinen som alltid blir kvar sist, som ingen vill ha, och gör att man inte får börja äta av det undre lagret i asken.  dvs, gå vidare i livet. 

Mitt eget förhållande till chokladaskar är lite kluvet. För mig är bitarna för stora, och jag har haft svårt att bestämma mig för vilken smak jag vill ha.
 Så jag brukar, fram tills nu iaf, bita en liten tugga på varje bit och lägga tillbaka. Inte så populärt kan jag berätta. 
Kanske även det en metafor över livet. ( med tanke på att jag inte äter speciellt mycket choklad över huvudtaget i verkliga livet) 

Men jag har ju som du vet en obändlig tro på livet och älskar ett "happy ending" i både film och liv. 
Och tror fortfarande på kärleken. 
Nu påstås det att man tagit bort den bästa biten ur Alladinasken, den sk "trillingnöten" för den var för dyr för fortsatt produktion. 
Men jag kan svära på att det var just en sådan bit jag hittade när jag tittade ned i asken tidigare. En pralin väl värd att vänta på. Helt perfekt faktiskt. 
I alla fall för mig. 

Vill du prata om Alladinaskar, verkliga eller metaforer så har jag nu öppnat nya mottagningen på Skeppargatan 48 och är väldigt glad över det!
Varmt välkommen att boka tid här. 
Kram. Cathrine

Och till dig som läser och upplever att just du är den sk "Drömkillen" jag skrivit om, så skulle jag vilja ge dig tre goda och välmenta råd.
Nr. 1, tro inte på allt som står i en blogg.
Nr 2. Det kanske inte är du som är Drömkillen. Det kanske inte är dig det handlar om, så sluta sura.
Nr. 3 Sluta läsa bloggen.

  
:-D




 

IMG_1646 IMG_1646

fredag, kl 07:47, tvätt i maskinen, kaffe på sängen, på lilla brickan. 

De står i mitt fönster, en vecka, och de står fortfarande så fint. 
"Du kommer alltid få blommor av mig", säger han. 
Känns som det är dags att börja andas.


Jaha, varför lägger hon ut bilder på blommor hon har fått, tänker du kanske?
Ja, varför gör hon det egentligen? Tänker högt..
För att reta de senaste i årets tomteparad av tokiga farbröder som passerat revy, som fortfarande läser bloggen, och visat sig vara riktiga rötägg? 
Nä, faktiskt inte. 
De får så gärna fortsätta att läsa mina rader, jag är varken arg, ledsen eller besviken. Lite förvånad kanske. Mest på mig själv. Och lite besviken kanske. Också på mig själv. 
Jag trodde nämligen att jag hade lite sk magkänsla och lite inre kompass. 
Så, inte då! Inte en gnutta av vare sig magkänsla eller inre kompass. 
Har något smugglat ned en magnet som gjort kompassen oduglig? :-) Ler brett medan jag skriver..

Just därför är en bild på en ros så viktig. 
Vikten av att inte ge upp, förlåta sig själv för sina dumheter och komma ihåg att ta bättre hand om sig själv i framtiden. 
Samtidigt ödmjukt tacksam över hjärtat och själens förmåga till läkning och återhämtning. 
Och kroppens lust. Att den fortfarande vill möta en annan människa och ta på hud och låta sig beröras. 
Är inte det helt fantastiskt, så säg?

Så, full av ödmjukhet inför människans obändliga kraft, förmåga och lust till livet så önskar jag dig den bästa helgen. 
Med eller utan rosor. 
Man kan ju faktiskt köpa blommor till sig själv, rosor till och med...
Eller ge dem till någon man tycker om och lova sig själv att det kommer fler.

Cathrine 

















 

IMG_1589 IMG_1589
torsdag ( vart tar veckan vägen?) kl 07:00, kaffe (redan kallt) på lilla brickan i sängen.

.. en egen ängel i min säng.
Vaknar tidigt och nynnar på Himlen runt hörnet med Lisa Nilsson.
Ljuvligt att få vakna med den känslan. 
" någon där uppe som måste ha sett mig och sett vad jag behöver..."


(nästa låt är Shallow med Lady Gaga och Bradley Cooper. Behöver jag säga mer...följt av Sara Larsson och Only you. )
Yes!

Känns som pusselbitarna börjar falla på plats. Jag tror jag skrivit något likande tidigare? 
But hell, det finns väl en hel jäkla låda med pusselbitar i vår ålder? Den där stora 60+ lådan med bitar från ett helt liv.
Gäller väl bara att hitta rätt bitar och försiktigt försöka foga ihop dem till en bild som man mår bra av idag?
Lättare sagt än gjort får man väl tillägga..

Hur det min bild ut idag? Hur ser motivet ut i mitt pussel?
Well, inte som jag trodde. Helt klart.
Kanske bättre, faktiskt.  

Jobb är en stor pusselbit i mitt liv. Som ensamstående med hög hyra är det ett ständigt pussel att få ihop ett liv som går ihop i slutet av månaden. 
Nu har jag turen att kunna jobba med otroligt roliga saker. Nya mottagningen kommer att bli en välsignelse. Att få vara på en lugn och trygg plats på heltid känns som en välsignelse. Jag ska skruva ihop alla möbler dit idag. Mycket spännande. Tillsammande med mycket kär hjälp dessutom. Mycket glädje. Och tacksamhet över tingens ordning. 
Sedan har jag just nu en del matguidning för Food Tours räkning samt väldigt roligt köksarbete hos en god vän. 
Alltsammans ganska mycket just nu, men så roligt att det bara ger energi. Det tar inget. Bara ger. 
Nästa vecka börjar ny 8/800 kurs. Det har verkligen lossnat nu. Nu tuffar metoden på och börjar verkligen lyfta. Både Expressen och Aftonbladet skriver mycket nu. Väldigt roligt. Stor tacksamhet. 

Och kärleken då? Ja, vad säger man? Ja, även här får man vara ödmjukt tacksam över tingens ordning. 
Det är en läxa för mig. Helt klart. Att lära mig ta emot godhet, värme och vänlighet. 
Smärtsamt att inse att jag gjort tidigare val i livet som givit mig väldigt litet av just den varan.
Väljer man "mission impossibles" (omöjliga uppdrag) så får man stå sitt kast tills man tycker att man är värd något bättre istället. 
Sedan ha modet att sitta ned i båten och bara ödmjukt se vart den här färden tar mig. 
Ja, jag tror du fattar...

Ja, jag säger bara en sak. 
Tänk om jag vetat hur roligt det är att bli 60, så hade jag blvivit det för flera år sedan!

Vill du hänga med på kurs eller en "walk and talk" i vår/sommar, så är det bara kontakta mig här. 

kram, Cathrine





































 
IMG_1709 IMG_1709

måndag, kl 07:34, kaffe på sängen på lilla brickan. 

Låt mig få berätta en underbar liten berättelse för dig.
Är den påhittat eller sanning? Det bestämmer du själv. 
Du vet ju att jag gillar lyckliga slut. Jag tror denna historia har det.
Here goes..


Året är 1973 och hon är 15 år.
Det är tidig vår och hon är på väg ut med turbåten för att kratta och röja med familjen på morföräldrarnas landställe.
Han är 19 och jobbar extra som kapten på båten, straxt innan han ska göra lumpen i Karlskrona.
De får syn på varandra på morgonturen ut till ön.
Sen eftermiddag samma dag och sista turen in till stan. Hon tar mod till sig och börjar prata med honom, eller som de minns det, åtminstone får kontakt och byter telefonnummer.
Han ringer och bjuder ut på middag. Middagen går bra. Lite pussning efteråt. Som de minns det iaf.
Det hon helt klart minns är att de drack en flaska Mateus rosé, vilket förmodligen var det enda vin någon av dem kände till. Hon minns också en manchesterkavaj och ett par sandaler med vita sockor.
Han minns ett telefonsamtal från Karlskrona från telefonkiosk.
Oklart vad som gjorde att de inte sågs igen. Sandaler eller avstånd. Oklart.
De fortsätter sina liv på var sitt håll.
 
40 + år senare bläddrar de förbi varandra på en av de vanligaste dejtingsidorna. Han känner igen henne, men ger sig inte till känna förrän hon skickar en flirt (det är så det går till numera) och han svarar, ”känner du igen mig från båten?”
Hon funderar länge innan hon svarar och förstått vem han är.  Hon svarar artigt att hon kanske minns. Svagt. Hon minns en väldigt vacker ung man.
De bestämmer sig för att ses, ta ett glas vin och berätta vad man kommer ihåg efter alla dessa år.
 
Det är en vacker söndag, mitt i påskveckan, och solen skiner över restaurangens uteservering. Hon är där tidigt och sitter och pratar med en dam vid bordet bredvid. Hon vänder sig om för att inte missa honom när han kommer och funderar på vad hon kommer att minnas och om hon kommer att känna igen honom.
Precis när hon vänder på huvudet får hon syn på honom. Såklart att hon känner igen honom. Som förra veckan. Nåja, ett par veckor sedan… Han är sig lik. 
De börjar prata. Tre timmar senare undrar han om hon vill äta middag. Hon hade planerat middag hemma för sig själv, eftersom detta inte var en riktig dejt utan bara ett glas vin med någon hon träffat för väldigt länge sedan. Men det finns mat för två så  hon bjuder honom på middag.
 
Det tar tid att berätta om 40 år av sitt liv. Han som aldrig pratar annars kan nu inte sluta. Hon som vill att det ska gå ”fortare och roligare” lugnar ned sig i hans sällskap.
Samtalet har inte stillats ännu.
 
Så, när man minst anar det, när man som minst har ens tänkt sig en relation, när man som bäst borde slicka såren, när man borde fortsatt sitt liv för länge sedan istället för att låta fingret ligga kvar på stopp-knappen, …så händer det.
Fast man kanske har gett upp, inte trott att det finns någon kvar därute, så gör det plötsligt det.
Den andra pusselbiten. Så enkelt, så utan kraft eller svårigheter.
När det är rätt är det enkelt.
 
Så, modigt,nyfiket, hand i hand, en dag i taget med en jäkla massa "carpe diem" och tid att ta igen så börjar en resa. 
En berättelse to be continued, som vi säger. 

Själv så önskar jag dig en bra måndag. Glöm inte att du kan boka "walk and talk" med mig i sommar. 
Till hösten finns det möjlighet att boka hälsoföreläsningar med mig själv eller tillsammans med hälsokllegor i form av PT´n Eva Berggren som biddrar med bästa träningstipsen. Eller Fredrik Ölander, funktionsterapeuten som är bäst på tillskott och är en enorm källa av hälsokunskap.
Hör av dig för mer info och priser här. 








 
 

Läs hela inlägget »

torsdag, lunch, kl 12:49. regelbrott. 

Mina bloggar skrivs alltid tidigt på morgonen. Regelbrott, mao.
Men allting är plötsligt satt på sin spets och jag är ödmjukt beredd på förändring och följer modigt, försiktigt med dit livet leder mig. 
( hyggligt misstänksam dock, då jag är som du vet, dålig på förändring)
Sjukt förändringsobenägen faktiskt...


Jag kan inte låta bli att fnissa förtjust och lite generad, över er alla som (faktiskt) läser bloggen. 
Det visar sig nämligen att kärlekens sons flickväns föräldrar (mamman iaf) och mormor (!) läser bloggen...
Då snörper ju hjärtat ihop sig en aning av oro och man funderar på vad man skrivit sista tiden...
Och det faktum att någon annan än jag faktiskt läser bloggen. Inte ens min mamma gör ju knappt det.. 
jaja. det ger sig nog.

Lite rusigt, rufsig av två hälsoföreläsningar på två dagar. Bägge har flugit. Båda fick rejäl fart och folk var glada och nöjda. 
Det känns otroligt skönt att vara igång med föreläsningar igen. Känns som jag för första gången på länge nu, äntligen har något att säga igen. 
Så jag är väldigt stolt och glad att kunna berätta att jag nu är bokningsbar för hälsoföreläsningar för större och mindre sällskap. 
Hör gärna av dig för mer info, pris och tid. Klicka här. 

Det hänger rosor på min vägg i köket.
De betyder så mycket. De står för så mycket. De betyder att jag försiktigt tillåter mig att känna igen. Kollar försiktigt att det går att andas igen. Ta djupa andetag utan att det hugger i hjärtat eller gör ont. 
Försiktigt och med små steg låter mig bli omtyckt igen. Tillåter mig att bli berörd igen. 
Vågar lita på att det kanske håller och bär. Just nu, i alla fall. 
Lär mig likt ett litet barn, tack vare min kloka prat-Carina, att våga lita på att det är ok att vara omtyckt.
Att alla möten är början på ett avsked.  

Nu ska jag ladda batterierna. Träffa en klient på min nya fina mottagning på Skeppargatan. 
Och som grädde på moset, träffa Food tours kompisar på middag på bästa kinesen i stan, Lilla Kina på Torsgatan. Mums. 

Life is good. Och det hänger rosor på min vägg. 

kram, Cathrine

vill du prata, gå en walk and talk, boka föreläsning för hösten, hör av dig!
 
 


 

Läs hela inlägget »
IMG_1655 IMG_1655

måndag, kl 07:00, med kaffe på lilla brickan i sängen.

Vem vill ha ett romrussin? Du vet den där äckliga lilla biten i Alladinasken som ingen vill ha.
Hela livet är kanske en chokladask? Det gäller bara att välja den biten du verkligen vill ha.


I fredags var jag och fikade med min kompis H. Hon tog med mig på italiensk kaffebar, Sempre, wow vilket coolt ställe. 
H och jag hade ett sk DLSOM. Det Långa Samtalet om Män. Tänk ändå vad vi kvinnor ältar detta ämne. Men ändå bättre att göra som vi kvinnor gör tänker jag, dvs att prata, älta, stöta och blöta med sina väninnor - och få det ur systemet.
Och gå vidare. Det är vad vi kvinnor gör.
Till skillnad från många män jag möter som inte har någon att prata med, eller, gud förbjude, går och pratar med en terapeut. 
Svårt då att gå vidare tänker jag. 

Det är H som kommer på metaforen män och romrussin. Hur hela livet faktiskt ser ut som innehållet i en Alladinask. Vilka som går först och vilka som går åt sist. Och vilka som blir kvar. De där romrussinen som alltid blir kvar sist, som ingen vill ha, och gör att man inte får börja äta av det undre lagret i asken.  dvs, gå vidare i livet. 

Mitt eget förhållande till chokladaskar är lite kluvet. För mig är bitarna för stora, och jag har haft svårt att bestämma mig för vilken smak jag vill ha.
 Så jag brukar, fram tills nu iaf, bita en liten tugga på varje bit och lägga tillbaka. Inte så populärt kan jag berätta. 
Kanske även det en metafor över livet. ( med tanke på att jag inte äter speciellt mycket choklad över huvudtaget i verkliga livet) 

Men jag har ju som du vet en obändlig tro på livet och älskar ett "happy ending" i både film och liv. 
Och tror fortfarande på kärleken. 
Nu påstås det att man tagit bort den bästa biten ur Alladinasken, den sk "trillingnöten" för den var för dyr för fortsatt produktion. 
Men jag kan svära på att det var just en sådan bit jag hittade när jag tittade ned i asken tidigare. En pralin väl värd att vänta på. Helt perfekt faktiskt. 
I alla fall för mig. 

Vill du prata om Alladinaskar, verkliga eller metaforer så har jag nu öppnat nya mottagningen på Skeppargatan 48 och är väldigt glad över det!
Varmt välkommen att boka tid här. 
Kram. Cathrine

Och till dig som läser och upplever att just du är den sk "Drömkillen" jag skrivit om, så skulle jag vilja ge dig tre goda och välmenta råd.
Nr. 1, tro inte på allt som står i en blogg.
Nr 2. Det kanske inte är du som är Drömkillen. Det kanske inte är dig det handlar om, så sluta sura.
Nr. 3 Sluta läsa bloggen.

  
:-D




 

Läs hela inlägget »
IMG_1646 IMG_1646

fredag, kl 07:47, tvätt i maskinen, kaffe på sängen, på lilla brickan. 

De står i mitt fönster, en vecka, och de står fortfarande så fint. 
"Du kommer alltid få blommor av mig", säger han. 
Känns som det är dags att börja andas.


Jaha, varför lägger hon ut bilder på blommor hon har fått, tänker du kanske?
Ja, varför gör hon det egentligen? Tänker högt..
För att reta de senaste i årets tomteparad av tokiga farbröder som passerat revy, som fortfarande läser bloggen, och visat sig vara riktiga rötägg? 
Nä, faktiskt inte. 
De får så gärna fortsätta att läsa mina rader, jag är varken arg, ledsen eller besviken. Lite förvånad kanske. Mest på mig själv. Och lite besviken kanske. Också på mig själv. 
Jag trodde nämligen att jag hade lite sk magkänsla och lite inre kompass. 
Så, inte då! Inte en gnutta av vare sig magkänsla eller inre kompass. 
Har något smugglat ned en magnet som gjort kompassen oduglig? :-) Ler brett medan jag skriver..

Just därför är en bild på en ros så viktig. 
Vikten av att inte ge upp, förlåta sig själv för sina dumheter och komma ihåg att ta bättre hand om sig själv i framtiden. 
Samtidigt ödmjukt tacksam över hjärtat och själens förmåga till läkning och återhämtning. 
Och kroppens lust. Att den fortfarande vill möta en annan människa och ta på hud och låta sig beröras. 
Är inte det helt fantastiskt, så säg?

Så, full av ödmjukhet inför människans obändliga kraft, förmåga och lust till livet så önskar jag dig den bästa helgen. 
Med eller utan rosor. 
Man kan ju faktiskt köpa blommor till sig själv, rosor till och med...
Eller ge dem till någon man tycker om och lova sig själv att det kommer fler.

Cathrine 

















 

Läs hela inlägget »
IMG_1589 IMG_1589
torsdag ( vart tar veckan vägen?) kl 07:00, kaffe (redan kallt) på lilla brickan i sängen.

.. en egen ängel i min säng.
Vaknar tidigt och nynnar på Himlen runt hörnet med Lisa Nilsson.
Ljuvligt att få vakna med den känslan. 
" någon där uppe som måste ha sett mig och sett vad jag behöver..."


(nästa låt är Shallow med Lady Gaga och Bradley Cooper. Behöver jag säga mer...följt av Sara Larsson och Only you. )
Yes!

Känns som pusselbitarna börjar falla på plats. Jag tror jag skrivit något likande tidigare? 
But hell, det finns väl en hel jäkla låda med pusselbitar i vår ålder? Den där stora 60+ lådan med bitar från ett helt liv.
Gäller väl bara att hitta rätt bitar och försiktigt försöka foga ihop dem till en bild som man mår bra av idag?
Lättare sagt än gjort får man väl tillägga..

Hur det min bild ut idag? Hur ser motivet ut i mitt pussel?
Well, inte som jag trodde. Helt klart.
Kanske bättre, faktiskt.  

Jobb är en stor pusselbit i mitt liv. Som ensamstående med hög hyra är det ett ständigt pussel att få ihop ett liv som går ihop i slutet av månaden. 
Nu har jag turen att kunna jobba med otroligt roliga saker. Nya mottagningen kommer att bli en välsignelse. Att få vara på en lugn och trygg plats på heltid känns som en välsignelse. Jag ska skruva ihop alla möbler dit idag. Mycket spännande. Tillsammande med mycket kär hjälp dessutom. Mycket glädje. Och tacksamhet över tingens ordning. 
Sedan har jag just nu en del matguidning för Food Tours räkning samt väldigt roligt köksarbete hos en god vän. 
Alltsammans ganska mycket just nu, men så roligt att det bara ger energi. Det tar inget. Bara ger. 
Nästa vecka börjar ny 8/800 kurs. Det har verkligen lossnat nu. Nu tuffar metoden på och börjar verkligen lyfta. Både Expressen och Aftonbladet skriver mycket nu. Väldigt roligt. Stor tacksamhet. 

Och kärleken då? Ja, vad säger man? Ja, även här får man vara ödmjukt tacksam över tingens ordning. 
Det är en läxa för mig. Helt klart. Att lära mig ta emot godhet, värme och vänlighet. 
Smärtsamt att inse att jag gjort tidigare val i livet som givit mig väldigt litet av just den varan.
Väljer man "mission impossibles" (omöjliga uppdrag) så får man stå sitt kast tills man tycker att man är värd något bättre istället. 
Sedan ha modet att sitta ned i båten och bara ödmjukt se vart den här färden tar mig. 
Ja, jag tror du fattar...

Ja, jag säger bara en sak. 
Tänk om jag vetat hur roligt det är att bli 60, så hade jag blvivit det för flera år sedan!

Vill du hänga med på kurs eller en "walk and talk" i vår/sommar, så är det bara kontakta mig här. 

kram, Cathrine





































 
Läs hela inlägget »
IMG_0655 IMG_0655

fredag, konstig vecka, kl 07:09, med kaffe på lilla brickan i sängen.

Kan hemligheten bakom ett långt och förhoppningsvis lyckligt liv,  vara att äta mindre, gå mer, skratta ännu mer och älska utan förbehåll. 
Så ser iaf min bucketlist ut. 
Hur ser din ut?


Hmm.. enklare sagt än gjort dock.

Äta mindre. check på det iaf. 
Jag äter inte mindre, men jag äter näringstätare idag. Inget fluff. Bara bra saker. 
Inget ris, pasta, bröd, potatis, socker eller mejeri. Det är enkelt idag. Det har blivit en livsstil och allt det andra, grönsaker, linser, bönor, kött, fisk och ägg ger så mycket näring och en glad kropp. Så det är inga bekymmer längre. 

Vandringarna är det nog också check på. Herregud så mycket jag går. Mycket och långt. 
Snart dags för en ny pilgrimsvandring. Det pirrar i kroppen av glädje att få gå långt igen. Nu ska bara mitt lilla knä hålla. Men det har jag bestämt mig för för att det ska göra. så det så. 
Mind over body liksom...

Så kommer vi då till nästa punkt. Skrattet.
Jäklar vad jag skrattar. 
Då ska ändå gudarna veta att det verkligen inte varit mycket att skratta ÅT de sista två åren. Då får man skratta åt sig själv istället... då går det plötsligt mycket lättare. 
Herregud så jag har ställt till det för mig.... seriöst alltså? 
Gifta män som går tillbaka till sina fruar, ( med små avsteg) och Drömprinsar som visar sig vara riktigt skräp. 
Ja, vad gör man annat än att skratta åt det? 
just precis, skrattar. Ännu mer. 
Det är nämligen svårt att vara arg, ledsen eller sur speciellt länge om man skrattar. Och faktiskt envisas med att vara lycklig mitt i alltsammans. 
Det funkar faktiskt. Pröva!

Älska utan förbehåll. Gränslöst. Hmm.. thats a tricky one. 
Det kan göra ont. Jäkligt ont. 
Jag brukar beskriva det som att hoppa i en pool och tro att poolen är full av vatten, och precis i hoppet upptäcka att poolen är tom och fallet kommer göra jäkligt ont. Jäkligt ont. 
Ändå hoppar vi igen, och igen...
Vi lever liksom på hoppet. 
Kärlek kan ju inte vara villkorad eller bli upphälld i små nubbeglas och avnjuten i pyttesmå klunkar, eller?
Sippa på ett glas kärlek. Det går ju inte. Eller? 
 
 Ja, livet är ju " a learning curve" och vi lär oss så länge vi lever. 
Jag jobbar nog fortfarande på den där sista, hur man förhåller sig sig att älska gränslöst utan förbehåll och mesasure (mått). Och överleva. 
Eller lära sig att smutta i små klunkar. 
Spännande tanke. 

Jag önskar dig en härlig helg, efter en konstig vecka. 
Ny 4-veckors kurs i 8/800 börjar på tisdag. läs mer här. 

Nästa vecka flyttar jag till ny mottagning, eget rum igen. 
Vill du boka tid för samtal, klicka här. 

Cathrine
​​​​​​​

Läs hela inlägget »
IMG_1132 IMG_1132

torsdag, kl 06:44, i sängen med kaffe på lilla brickan.

Alltså, himmel! Jag blir så trött.
Ännu en kommentar från någon som inte förstår hur 8/800 fungerar och tror att man inte blir mätt på 800 kcal per dag! 
Men, hallå, nej man svälter inte. Absolut inte. 

 

Låt mig förklara. 
För drygt två år sedan snubblade jag på en bok skriven av den engelske läkaren Michael Mosley. 
Där beskriver han det han kallar för 800-metoden eller Blodsocker-koll.
Genom att under 8 veckor äta 800 kcal i form massor av grönsaker, fisk, kött och ägg så sänker du blodtryck, blodfett och och blodsocker - och går tryggt och fint ned med ca 1 kg i veckan. Precis som man ska. 
Kroppen blir mätt, nöjd, trygg, säker - och frisk. 

Jag är nu den enda i Sverige som faktiskt har fått godkänt av Michael Mosley att jobba med metoden och jag har döpt den till 8/800. 
Jag som jobbat med hälsa och friskvård i hela mitt liv har aldrig varit med om något som funkar så bra, på alla. Du blir friskare, piggare, starkare, gladare, bättre mage, sover bättre, mår bättre och orkar mer. Även träna, för den som oroade sig för det. 
Vi äter ju massor av grönsaker och där finns det hur mycket kolhydrater som helst, som fungerar som utmärkt bränsle för just träning. Med ett glas rödbetsjuice innan träning så får du precis den mängd energi och syresättning av blodet som du behöver för att orka med din träning till max. 
Välj gärna en sort som heter Rå Rödbeta Prestation från Wellnox.se. 

för övrigt, vilket kanske också är på sin plats här, är det faktum att alla läkare jag känner backar upp dessa teorier och remitterar sina patienter till mig.
Samma sak gäller personliga tränare, i alla fall de som läst på den senaste forskningen och vet vad en anti inflammatorisk kost gör för kroppen, hur bra den mår av denna typ av mat.

För övrigt så blir jag helt veckovill av alla dessa röda dagar. Min hjärna hade fredagsfeeling i tisdags och nu vet den inte vilken dag det är och vad jag vill att den ska vara i för mood. 

Helgen bjuder på nytt och spännande då jag kommer att byta mottagning och från och med nu har eget rum igen efter ett par år på supertrevligt kontorshotell. 
Ny fas i jobblivet. 

Vill du testa min metod 8/800 och komma iform inför sommaren, så startar ny kurs nästa vecka, på tisdag. Häng med på den!
Läs mer här.

Nu är det dags att snart skutta iväg och hämta nycklar till nya mottagningen, träffa duktiga Alexandra Nemeth på Grundform för att finputsa på Onlinekursen och sedan några klienter på eftermiddagen. 
Jo, lunch med bästa Fredrik, såklart!

Sedan är det helg igen! 
(då blir det date, men det tar vi en annan gång. ;-)

Trevlig, eehh, torsdag!!!! 
Cathrine














 

Läs hela inlägget »
IMG_1538 IMG_1538

måndag, kl 06:51, med kaffe på lilla brickan i sängen.

All we need is love. Love is all we need.
Med Beatles i öronen och #wrenandglory ´s fina handmålande jacka som inspiration är det inte svårt att sparka igång en ny vecka. 


(Wren and Glory är två NY baserade systar som gör egna handmålade plagg, kolla gärna, så coola)

Men så är det ju. Vi behöver kärlek. Vi går sönder, vittrar sönder utan kärlek. 
Kanske inte alla, men de flesta av oss. 
Det betyder inte att kärlek måste komma från en partner. Det kan komma från ett husdjur, en familj, vänner,gulliga barn ( finns de verkligen?) 

Men utan beröring, utan att bli hållen, tagen i, känd på, så går något sönder. 
Kanske inte för alla. Men för mig är det så.
Jag har de sista månaderna, på förekommen anledning, varit tvungen att vända och vrida på just denna fråga. Varför det är så viktigt, för just mig. 
Tro mig när jag säger att det har stötts och blötts. Fråga mina vänner. Fråga min terapeut. ( jo, vi terapeuter behöver också någon att prata med. Vi kan inte terapeuta oss själva)  

Har jag kommit fram till något av värde?
Ja, kanske. 
För min del, och jag fortsätter att slänga in den brasklappen, för detta gäller helt säkert inte för alla, men för mig är det så här det förhåller sig. 
Jag mår väldigt bra av flera olika tårtbitar i mitt liv. En del är jobb och mitt jobb är otroligt givande, jag träffar massor av magiska människor som generöst delar med sig av sig själva och sina liv. Sådant ger mig massor och framför allt lär det mig massor. Jag växer med mina klienter. 
En annan stor tårtbit i mitt liv är vänner. Inte många, det ska gudarna veta. Handplockade och noga utvalda. Men så oerhört älskade, av mig. Så djupt ödmjukt och tacksamt älskade. Utan dem är jag inget. 
En tredje bit i i min lilla livstårta är min familj. Vackra begåvade syskonbarn, en magisk son, en syster som alla borde ha, en mamma som man kan gå ned på knä och tacka sin skapare för att få ha som mor. Så magiska, så strålande och så högt älskade. Hela bunten. 

Men så kommer vi då till tårtbit nr 4 i just mitt liv. Kärlek. Närvaro. Närhet. Hud. Ömhet. Prat. Skratt. 
För mig är det viktiga bitar. Bitar som jag behöver i mitt liv för att må bra. Så enkelt är det. Bitar som ger energi. Inte bara tar utan också ger tillbaka. Ett energifält som man kan ladda energi och få ge energi. 
Låter det konstigt? Ja, för en del kanske. Medan några av er andra förstår precis. 
Och det är väl precis så det fungerar. Vi är inte alla lika. 

Så med detta i fokus just nu, så går jag försiktigt, med pyttesmå steg framåt. Inga hoppsa steg utan små, små steg framåt. En fot framför den andra. För att inte ramla och slå mig denna gång. 
Men väldigt glad och tacksam över ett hjärta som har förmågan att läka och på något sätt fortsätta att vilja slå igen. Kanske för någon ny.
Någon sa att ett krossat hjärta rymmer mer, det blir ju större av alla lagningar...
Det vete sjutton...

Hur som helst.. Jag önskar dig en väldigt bra måndag. 
Själv så kör jag ett riktigt maraton. Först Food Tours på dagen och sedan kurs ikväll. 
Men jag säger som min idol och förebild, Pippi, det har jag aldrig gjort förut så det ska nog gå bra!

kramkram!
Glöm inte att vårens och sommarens "walk and talk" har börjat för dig som vill gå och prata. 
Desutom finns det plats kvar på Caminon som  går 31/5-7/6. 
Plus plats kvar på vårens sista kurs, 8/800. 
Läs mer på hemsidan, och kontakta mig här. 

kramkram! 


 

Läs hela inlägget »
IMG_1517 IMG_1517

torsdag, kl 06:34, i sängen, med kaffe på lilla brickan. 

Fundera över vilka du bjuder på ditt kalas. 
Vänner som tar energi, dumma ord som borde och måste, de är inte bjudna på mitt kalas. 
No Sir.


Jag är just nu väldigt kär i @broderauttexten och hennes fina små broderade budskap och lånar dem gärna. 

Funderar just nu mycket på vänskap. 
Mitt hjärta flödar över för de få som verkligen står mig nära och finns där när jag behöver stöd och hjälp. 
Det visar sig faktiskt vara färre än man kanske skulle kunna tro. 
Men den kärlek man får vill också kunna ge och de två som står mig allra närmast skulle jag kunna döda och gå genom eld för. 

Vänskap är ju som en våg som slår mot en strand. Det finns en rörelse i vänskapen. Den går åt båda hållen. Precis likt en våg. 
Ibland är det jag som behöver lite extra stöd, ibland är det min vän som behöver den istället och får den. Lika mycket tillbaka. 
En våg. En evighets-åtta. Fram och tillbaka. 

Jag läste ett citat av skådespelerskan Meryl Streep för många år sedan. 
Hon säger följande, och det handlar ju om hennes äktenskap men kan lika väl sägas om vänskap. 
" Sometimes I am the garden, and my husband the garderer.
Sometimes I am the gardener and my husband the garden. 

Mao, vi tar hand om varandra och den som behöver omvårdnad får den.

Men det utmärkta citatet av @broderauttexten om måsten och borden är också så underbar. 
Dessa två ord är inte välkomna på min fest.
Jag träffar dem så ofta på mina kvällskurser i metoden 8/800.
Alla dessa tvinnor som släpat på sina måsten och borden så länge.
Tunga, tunga bördor att släpa på och så onödiga.
Måste och borde har aldrig hjälp någon, aldrig stöttat och aldrig varit till någon som helst nytta.
Ungefär lika korkat som " ta sig i kragen" eller "skärpa till sig". 
Så fyllda av skam och skuld. 

Jag tränar mig på att bjuda in nya vänner på mina kalas. De kallas för glädje, lycka, tacksamhet och förundran. 
Härliga vänner som ger massor av glädje och energi. 

Själv så är jag tacksam för Fredrik ( som vanligt, höll jag på att skriva) som inspirerat mig till en 9-dagars detox och fasta. 
Mår så himla bra och är så jäkla pigg och glad. 
(säg inget om kaffet till Fredrik. Det han inte vet om lider han inte av. Jag skulle däremot lida om jag inte fick mitt kaffe på morgonen, här i sängen. För att inte tala om min omgivning. )

Ha en bra dag, och glöm inte att ny kurs i 8/800 börjar tisdag 7/5 i Stockholm. Onlinekursen börjar varje måndag och nu är även våren och sommarens Walk and Talk öppna och igång. 
För kontakt, info och bokning med mig, klicka här! 

Ha en galet bra torsdag! 
Cathrine


 







 

Läs hela inlägget »
IMG_1503 IMG_1503

Redan onsdag, konstig kort vecka, kl 07:50, med kaffe på lilla brickan, i sängen. 
 

Är du lycklig?
När ställde du den frågan senast och framför allt när fick du den frågan senast?
Och om du fick den, vad svarade du?


Citatet kommer från en australisk skådespelare Heath Ledger, född samma dag som jag, 4 april, död 2002, mest känd för sin roll i Brokeback Mountain.

Folk frågar hur det går på jobbet, var du bor eller om du är tillsammans med någon. 
Som om livet var någon form av inköpslista att checka av. 
Men när frågade någon senast om du var lycklig?
  
Jag funderar mycket på lycka just nu. 
Livet går ju sådär just nu. Fortfarande för lite att göra på jobbet. Trots en lysande affärsidé och koncept så är det motigt. Det verkar å andra sidan vara motigt för de flesta av oss i denna branch. 
Boendet då, mja, jag är ju superglad över att få min andrahandshyra förlängd i ett år till, men visst hade ett första handskontrakt varit toppen. 
Relationerna då?  Tackar som frågar, minnst sagt turbulent, är väl en passade beskrivning på det jag varit med om de senaste månaderna. 

MEN, trots allt det, trots att det faktiskt inte med all vilja i världen skulle kunna kallas för den perfekta inköpslistan så är jag jättejättelycklig. 
Riktigt så där grundlycklig. 
Märkligt, eller hur?

Vänd på det istället. Tänk så mycket det finns att vara tacksam och glad för. 
Det är otroligt att få bo så fint som jag gör, just nu. Kanske inte för hela livet, men just nu. Stor lycka. 
Om den ena verksamheten inte bär all frukt så får man plantera fler träd. 
Mina övriga träd,som  vandringar, Food tours, jobb i kök hos kompisar som kock är så himla roliga att det väger upp för så mycket annat. 
Och ger så mycket glädje. Och lite frukt.  

Det måste ju ändå betyda att, precis som Heath skriver så sitter inte lyckan i "villa, vovve och Voilvo" utan i dig själv. 
Du är din egen lycka. Du gör din egen lycka. Du väljer din egen lycka. 
Du väljer kanske till och med, att vara lycklig. Det är ju ett val, tänker jag.

Igår kväll pratade jag med "rostmannen", vi får kalla honom så tills vi vet mer om framtiden. 
Jag försökte förklara min tes om lycka. Att det är ett val.
Om man måste välja mellan att vara glad och vara ledsen, så väljer jag... hmm.. låt mig tänka... att vara glad. 

Jo, jag fattar att det låter lite flamsigt och "happy go lucky". Det erkänner jag villigt. 
Men lite grann som Dr Phil säger, "fake it until you make it".
Träna på att vara glad. 

Idag ska jag ut och demonstrera. Jag går med kompisen Caroline i tåget i kampen för de nya fattigpensionärerna. Ingen ska behöva dö fattig i Sverige idag. 
Sådant gör mig också lycklig. Min första demonstration på 61 år. Det är väl på tiden, tänker jag. 
Ska du med så går tåget kl 14.00 från Humlegården.  

Vill du fortsätta att prata med mig om lycka och annat som ligger och puttrar?
Nu har jag öppnat mina "walks and talks" för sommaren så vi kan ut och gå och prata samtidigt. kul eller hur? 
Kontakta mig här. 

Stor glädje är även kvällskurserna. Så mycket bra klokskap och glädje vi pratar där.
Vill du hänga med på en ny 8/800 kurs i 4 veckor, så startar den sista för våren 7/5.
Läs mer här. 

kramkram!
Cathrine











 

Läs hela inlägget »
IMG_1709 IMG_1709

måndag, kl 07:34, kaffe på sängen på lilla brickan. 

Låt mig få berätta en underbar liten berättelse för dig.
Är den påhittat eller sanning? Det bestämmer du själv. 
Du vet ju att jag gillar lyckliga slut. Jag tror denna historia har det.
Here goes..


Året är 1973 och hon är 15 år.
Det är tidig vår och hon är på väg ut med turbåten för att kratta och röja med familjen på morföräldrarnas landställe.
Han är 19 och jobbar extra som kapten på båten, straxt innan han ska göra lumpen i Karlskrona.
De får syn på varandra på morgonturen ut till ön.
Sen eftermiddag samma dag och sista turen in till stan. Hon tar mod till sig och börjar prata med honom, eller som de minns det, åtminstone får kontakt och byter telefonnummer.
Han ringer och bjuder ut på middag. Middagen går bra. Lite pussning efteråt. Som de minns det iaf.
Det hon helt klart minns är att de drack en flaska Mateus rosé, vilket förmodligen var det enda vin någon av dem kände till. Hon minns också en manchesterkavaj och ett par sandaler med vita sockor.
Han minns ett telefonsamtal från Karlskrona från telefonkiosk.
Oklart vad som gjorde att de inte sågs igen. Sandaler eller avstånd. Oklart.
De fortsätter sina liv på var sitt håll.
 
40 + år senare bläddrar de förbi varandra på en av de vanligaste dejtingsidorna. Han känner igen henne, men ger sig inte till känna förrän hon skickar en flirt (det är så det går till numera) och han svarar, ”känner du igen mig från båten?”
Hon funderar länge innan hon svarar och förstått vem han är.  Hon svarar artigt att hon kanske minns. Svagt. Hon minns en väldigt vacker ung man.
De bestämmer sig för att ses, ta ett glas vin och berätta vad man kommer ihåg efter alla dessa år.
 
Det är en vacker söndag, mitt i påskveckan, och solen skiner över restaurangens uteservering. Hon är där tidigt och sitter och pratar med en dam vid bordet bredvid. Hon vänder sig om för att inte missa honom när han kommer och funderar på vad hon kommer att minnas och om hon kommer att känna igen honom.
Precis när hon vänder på huvudet får hon syn på honom. Såklart att hon känner igen honom. Som förra veckan. Nåja, ett par veckor sedan… Han är sig lik. 
De börjar prata. Tre timmar senare undrar han om hon vill äta middag. Hon hade planerat middag hemma för sig själv, eftersom detta inte var en riktig dejt utan bara ett glas vin med någon hon träffat för väldigt länge sedan. Men det finns mat för två så  hon bjuder honom på middag.
 
Det tar tid att berätta om 40 år av sitt liv. Han som aldrig pratar annars kan nu inte sluta. Hon som vill att det ska gå ”fortare och roligare” lugnar ned sig i hans sällskap.
Samtalet har inte stillats ännu.
 
Så, när man minst anar det, när man som minst har ens tänkt sig en relation, när man som bäst borde slicka såren, när man borde fortsatt sitt liv för länge sedan istället för att låta fingret ligga kvar på stopp-knappen, …så händer det.
Fast man kanske har gett upp, inte trott att det finns någon kvar därute, så gör det plötsligt det.
Den andra pusselbiten. Så enkelt, så utan kraft eller svårigheter.
När det är rätt är det enkelt.
 
Så, modigt,nyfiket, hand i hand, en dag i taget med en jäkla massa "carpe diem" och tid att ta igen så börjar en resa. 
En berättelse to be continued, som vi säger. 

Själv så önskar jag dig en bra måndag. Glöm inte att du kan boka "walk and talk" med mig i sommar. 
Till hösten finns det möjlighet att boka hälsoföreläsningar med mig själv eller tillsammans med hälsokllegor i form av PT´n Eva Berggren som biddrar med bästa träningstipsen. Eller Fredrik Ölander, funktionsterapeuten som är bäst på tillskott och är en enorm källa av hälsokunskap.
Hör av dig för mer info och priser här. 








 
 

torsdag, lunch, kl 12:49. regelbrott. 

Mina bloggar skrivs alltid tidigt på morgonen. Regelbrott, mao.
Men allting är plötsligt satt på sin spets och jag är ödmjukt beredd på förändring och följer modigt, försiktigt med dit livet leder mig. 
( hyggligt misstänksam dock, då jag är som du vet, dålig på förändring)
Sjukt förändringsobenägen faktiskt...


Jag kan inte låta bli att fnissa förtjust och lite generad, över er alla som (faktiskt) läser bloggen. 
Det visar sig nämligen att kärlekens sons flickväns föräldrar (mamman iaf) och mormor (!) läser bloggen...
Då snörper ju hjärtat ihop sig en aning av oro och man funderar på vad man skrivit sista tiden...
Och det faktum att någon annan än jag faktiskt läser bloggen. Inte ens min mamma gör ju knappt det.. 
jaja. det ger sig nog.

Lite rusigt, rufsig av två hälsoföreläsningar på två dagar. Bägge har flugit. Båda fick rejäl fart och folk var glada och nöjda. 
Det känns otroligt skönt att vara igång med föreläsningar igen. Känns som jag för första gången på länge nu, äntligen har något att säga igen. 
Så jag är väldigt stolt och glad att kunna berätta att jag nu är bokningsbar för hälsoföreläsningar för större och mindre sällskap. 
Hör gärna av dig för mer info, pris och tid. Klicka här. 

Det hänger rosor på min vägg i köket.
De betyder så mycket. De står för så mycket. De betyder att jag försiktigt tillåter mig att känna igen. Kollar försiktigt att det går att andas igen. Ta djupa andetag utan att det hugger i hjärtat eller gör ont. 
Försiktigt och med små steg låter mig bli omtyckt igen. Tillåter mig att bli berörd igen. 
Vågar lita på att det kanske håller och bär. Just nu, i alla fall. 
Lär mig likt ett litet barn, tack vare min kloka prat-Carina, att våga lita på att det är ok att vara omtyckt.
Att alla möten är början på ett avsked.  

Nu ska jag ladda batterierna. Träffa en klient på min nya fina mottagning på Skeppargatan. 
Och som grädde på moset, träffa Food tours kompisar på middag på bästa kinesen i stan, Lilla Kina på Torsgatan. Mums. 

Life is good. Och det hänger rosor på min vägg. 

kram, Cathrine

vill du prata, gå en walk and talk, boka föreläsning för hösten, hör av dig!
 
 


 

IMG_1655 IMG_1655

måndag, kl 07:00, med kaffe på lilla brickan i sängen.

Vem vill ha ett romrussin? Du vet den där äckliga lilla biten i Alladinasken som ingen vill ha.
Hela livet är kanske en chokladask? Det gäller bara att välja den biten du verkligen vill ha.


I fredags var jag och fikade med min kompis H. Hon tog med mig på italiensk kaffebar, Sempre, wow vilket coolt ställe. 
H och jag hade ett sk DLSOM. Det Långa Samtalet om Män. Tänk ändå vad vi kvinnor ältar detta ämne. Men ändå bättre att göra som vi kvinnor gör tänker jag, dvs att prata, älta, stöta och blöta med sina väninnor - och få det ur systemet.
Och gå vidare. Det är vad vi kvinnor gör.
Till skillnad från många män jag möter som inte har någon att prata med, eller, gud förbjude, går och pratar med en terapeut. 
Svårt då att gå vidare tänker jag. 

Det är H som kommer på metaforen män och romrussin. Hur hela livet faktiskt ser ut som innehållet i en Alladinask. Vilka som går först och vilka som går åt sist. Och vilka som blir kvar. De där romrussinen som alltid blir kvar sist, som ingen vill ha, och gör att man inte får börja äta av det undre lagret i asken.  dvs, gå vidare i livet. 

Mitt eget förhållande till chokladaskar är lite kluvet. För mig är bitarna för stora, och jag har haft svårt att bestämma mig för vilken smak jag vill ha.
 Så jag brukar, fram tills nu iaf, bita en liten tugga på varje bit och lägga tillbaka. Inte så populärt kan jag berätta. 
Kanske även det en metafor över livet. ( med tanke på att jag inte äter speciellt mycket choklad över huvudtaget i verkliga livet) 

Men jag har ju som du vet en obändlig tro på livet och älskar ett "happy ending" i både film och liv. 
Och tror fortfarande på kärleken. 
Nu påstås det att man tagit bort den bästa biten ur Alladinasken, den sk "trillingnöten" för den var för dyr för fortsatt produktion. 
Men jag kan svära på att det var just en sådan bit jag hittade när jag tittade ned i asken tidigare. En pralin väl värd att vänta på. Helt perfekt faktiskt. 
I alla fall för mig. 

Vill du prata om Alladinaskar, verkliga eller metaforer så har jag nu öppnat nya mottagningen på Skeppargatan 48 och är väldigt glad över det!
Varmt välkommen att boka tid här. 
Kram. Cathrine

Och till dig som läser och upplever att just du är den sk "Drömkillen" jag skrivit om, så skulle jag vilja ge dig tre goda och välmenta råd.
Nr. 1, tro inte på allt som står i en blogg.
Nr 2. Det kanske inte är du som är Drömkillen. Det kanske inte är dig det handlar om, så sluta sura.
Nr. 3 Sluta läsa bloggen.

  
:-D




 

IMG_1646 IMG_1646

fredag, kl 07:47, tvätt i maskinen, kaffe på sängen, på lilla brickan. 

De står i mitt fönster, en vecka, och de står fortfarande så fint. 
"Du kommer alltid få blommor av mig", säger han. 
Känns som det är dags att börja andas.


Jaha, varför lägger hon ut bilder på blommor hon har fått, tänker du kanske?
Ja, varför gör hon det egentligen? Tänker högt..
För att reta de senaste i årets tomteparad av tokiga farbröder som passerat revy, som fortfarande läser bloggen, och visat sig vara riktiga rötägg? 
Nä, faktiskt inte. 
De får så gärna fortsätta att läsa mina rader, jag är varken arg, ledsen eller besviken. Lite förvånad kanske. Mest på mig själv. Och lite besviken kanske. Också på mig själv. 
Jag trodde nämligen att jag hade lite sk magkänsla och lite inre kompass. 
Så, inte då! Inte en gnutta av vare sig magkänsla eller inre kompass. 
Har något smugglat ned en magnet som gjort kompassen oduglig? :-) Ler brett medan jag skriver..

Just därför är en bild på en ros så viktig. 
Vikten av att inte ge upp, förlåta sig själv för sina dumheter och komma ihåg att ta bättre hand om sig själv i framtiden. 
Samtidigt ödmjukt tacksam över hjärtat och själens förmåga till läkning och återhämtning. 
Och kroppens lust. Att den fortfarande vill möta en annan människa och ta på hud och låta sig beröras. 
Är inte det helt fantastiskt, så säg?

Så, full av ödmjukhet inför människans obändliga kraft, förmåga och lust till livet så önskar jag dig den bästa helgen. 
Med eller utan rosor. 
Man kan ju faktiskt köpa blommor till sig själv, rosor till och med...
Eller ge dem till någon man tycker om och lova sig själv att det kommer fler.

Cathrine 

















 

IMG_1589 IMG_1589
torsdag ( vart tar veckan vägen?) kl 07:00, kaffe (redan kallt) på lilla brickan i sängen.

.. en egen ängel i min säng.
Vaknar tidigt och nynnar på Himlen runt hörnet med Lisa Nilsson.
Ljuvligt att få vakna med den känslan. 
" någon där uppe som måste ha sett mig och sett vad jag behöver..."


(nästa låt är Shallow med Lady Gaga och Bradley Cooper. Behöver jag säga mer...följt av Sara Larsson och Only you. )
Yes!

Känns som pusselbitarna börjar falla på plats. Jag tror jag skrivit något likande tidigare? 
But hell, det finns väl en hel jäkla låda med pusselbitar i vår ålder? Den där stora 60+ lådan med bitar från ett helt liv.
Gäller väl bara att hitta rätt bitar och försiktigt försöka foga ihop dem till en bild som man mår bra av idag?
Lättare sagt än gjort får man väl tillägga..

Hur det min bild ut idag? Hur ser motivet ut i mitt pussel?
Well, inte som jag trodde. Helt klart.
Kanske bättre, faktiskt.  

Jobb är en stor pusselbit i mitt liv. Som ensamstående med hög hyra är det ett ständigt pussel att få ihop ett liv som går ihop i slutet av månaden. 
Nu har jag turen att kunna jobba med otroligt roliga saker. Nya mottagningen kommer att bli en välsignelse. Att få vara på en lugn och trygg plats på heltid känns som en välsignelse. Jag ska skruva ihop alla möbler dit idag. Mycket spännande. Tillsammande med mycket kär hjälp dessutom. Mycket glädje. Och tacksamhet över tingens ordning. 
Sedan har jag just nu en del matguidning för Food Tours räkning samt väldigt roligt köksarbete hos en god vän. 
Alltsammans ganska mycket just nu, men så roligt att det bara ger energi. Det tar inget. Bara ger. 
Nästa vecka börjar ny 8/800 kurs. Det har verkligen lossnat nu. Nu tuffar metoden på och börjar verkligen lyfta. Både Expressen och Aftonbladet skriver mycket nu. Väldigt roligt. Stor tacksamhet. 

Och kärleken då? Ja, vad säger man? Ja, även här får man vara ödmjukt tacksam över tingens ordning. 
Det är en läxa för mig. Helt klart. Att lära mig ta emot godhet, värme och vänlighet. 
Smärtsamt att inse att jag gjort tidigare val i livet som givit mig väldigt litet av just den varan.
Väljer man "mission impossibles" (omöjliga uppdrag) så får man stå sitt kast tills man tycker att man är värd något bättre istället. 
Sedan ha modet att sitta ned i båten och bara ödmjukt se vart den här färden tar mig. 
Ja, jag tror du fattar...

Ja, jag säger bara en sak. 
Tänk om jag vetat hur roligt det är att bli 60, så hade jag blvivit det för flera år sedan!

Vill du hänga med på kurs eller en "walk and talk" i vår/sommar, så är det bara kontakta mig här. 

kram, Cathrine





































 

senaste inläggen

Arkiv