Screenshot 2017-12-01 10.40.33

Lycksökerska, manslukerska eller bara oseriös? 

måndag, kl 06:54, i sängen, med kaffe på nytt nattygsbord.

Lycksökerska, manslukerska eller bara gammalt hederligt oseriös?
När man "hittar kärleken sent i livet" för man minsann höra både det ena och det andra. 
En hel del snörpta munnar får man också se. Förvånadsvärt många faktiskt.


Jag läste en bra krönika i DN i fredags, på Insidan. En kvinna i min ålder som gift om sig för tredje gången och stötte på en hel del ifrågasättanden. 
Måste ni verkligen gifta er, är det nödvändigt, vad ska det vara bra för ... osv.
Själv så är jag ju lite teflonig till sättet ( det rinner av mig), så jag bryr mig inte så mycket om vad folk tycker och tänker, men den där artikel satte faktiskt fart på tankarna hos mig. 
Epitetet manslukerska fick jag  ( av en man) för något år sedan när en väninna och jag var ute på något galej. Sansat sådan om jag minns rätt. 
Att överhuvud taget dejta i denna höga och aktningsvärda ålder (61) är knappt något man ens talar om. Att man då och då faktiskt träffar någon ska vi inte tala om. Usch så dagsländigt och... lättsinningt det hela verkar. Hua. 
Man framstår som något väldigt oseriöst och tonårsflamsigt. Herregud, gifta sig flera gånger under ett och samma liv...
Jag funderar på varför det är "finare" att vara gift med en och samma gubbe i 40 år, och varför allt annat är mindre bra. Mindre fint liksom.
Lycklig eller inte verkar spela mindre roll i sammanhanget. 

Jag har många väninnor som lever singel. En del för att de vill det, andra för att de inte hittat den rätte. En del som fortfarande letar aktivt medan andra har resignerat och funnit sig i ett liv som ensamstående.
Själv hade jag nog slutat dejta och börjat nöja mig med livet som det var, skulle precis gå ur Match när en man från förr seglade förbi på skärmen. 
Tänkte att ett glas vin kan man alltid ta, åtminstone för att höra vad som hänt med hans liv sedan vi sågs senast ( för 45 år sedan). 
Han resonerade detsamma. Max en halvtimme hade han avsatt för vår dejt. 
Resten är historia som man säger, och nu är vi förlovade, bor ihop och gifter oss till våren.

Min plan som ung var helt klart att gifta mig och förbli gift med en och samma man ett helt liv. Precis som mina föräldrar hade gjort. Lyckliga dessutom.
Nu blev det inte så. 
Det blev olika perioder i livet, med olika män. För det mesta långa och väldigt comittade förhållanden som alla varade länge och resulterade i barn i det ena fallet och stark önskan om familj i det andra. Tyvärr kom livet emellan och ville annorlunda.    
Vart vill jag komma med detta resonemang?
Kanske att stanna upp och fira livet. I varje form och skepnad det än har. Livet, carpe diem, fånga det, lev det. Njut av det. 
Fira livet. 

Vill du också fånga livet, låt då inte din kropp sätta stopp för det. Jag träffar så många kvinnor som inte älskar sina kroppar och därför inte låter någon annan heller få en chans att älska dem. 
Jag hjälper dig att komma iform, fysiskt eller psykiskt. 
Du förtjänar att få må bra. Det är faktiskt något vi alla förtjänar. 
Kontakta mig gärna, så hjälper jag dig till kropp du vill ha roligt tillsammans med!
Klicka här. 




 










 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv