Ålder är en siffra, inte ett tillstånd
måndag, kl 07:11, i annan säng, med kaffe på nattduksbordet och
kärleksfull termos i köket...
Ålder är ju helt klart en process som alltid stör oss på ena eller andra sättet.
Hela livet.
När vi är yngre vill vi för död och pina bli äldre. Komma in på Gröna Lund, senare disco och sedan Systembolaget, bil och allt det där.
Senare i livet gör vi allt vi förmår för att se yngre ut. Ungt är fint. Ett ansikte som ser ut som det är ångstrykt av ett järn för att se så slätt ut som möjligt. Slätast vinner.
Smalast vinner. Ungdomligast vinner. Minst grått hår vinner.
Ja, du fattar ju...
Jag tänker extra mycket på ålder numera. På gott och ont.
Det positiva är ju självklart att det är extra underbart att träffa en människa i sin egen ålder och äntligen få vara precis i den åldern man befinner sig i, (61), och få vara väldigt älskad för den man är. DET är väldigt härligt.
Det som kanske är mindre härligt är ju naturligtvis att "för evigt" inte är så där himla länge. 20-25 om man har tur. Och det kommer vi naturligtvis ha.
Massor av tur.
Men jag fick en kommentar på bloggen "när alla stjärnor ställer sig på rad:
"Undrar hur du ser på, hur livet gestaltar sig för de människor som är äldre än du? Jag sympatiserar med ditt beslut att svara ja, inget problem, men hur tror du man tänker när man är typ 75 år. Mata duvorna? När övergår en frejdig 61-åring till att bli en ömkansvärd äldre?"
Oj, vad jag har tänkt på de sista raderna...
När övergår man från att vara en "frejdig" 61-åring till att bli en ömskansvärd äldre?
Aldrig, är mitt svar.
Det finns i min värld ingen ålder som är ömkansvärd.
Min mamma är 88 och det minst ömkansvärda man kan hitta. Tvärtom, hon är pigg, alert, roligt, otroligt snygg , sköter sig själv och är så krispigt superfräsch.
Hon skulle hellre äta något giftigt än att sitta i någon stadspark och mata några fåglar. Hon har för övrigt fullt upp med yogaklasser och balansträning, så någon tid i parken skulle hon inte hinna med.
Jag tänker på begreppet "Age is a state of mind, and if you don´t mind, it does not matter".
Ålder sitter i huvudet, och du bestämmer själv om du är ömkansvärd.
Så min tanke är nog, nä jag tänker inte bli gammal denna vecka heller....
Jag tänker fortsätta att leva, älska, träna, jobba, pussas, jobba, vandra, leva mitt härlig liv.
I väldigt många år till.
Vill du hänga med mig så finns det väldigt mycket roligt som händer just nu:
- 4/9 är det dags för höstens första kvällskurs, 8/800, det finns plats kvar.
- 15/9 är det matlagningskurs, höstens första, på coola ROT. Vi lagar 8/800.
- Mottagningen är öppen och jag tar emot för samtal.
- Walk and talk, samtal och promenad fortsätter även under hösten.
kram!
Cathrine
Kommentera gärna:
Senaste inläggen
Senaste kommentarer
-
Anitha Schäfer » "Livet vid 60" flyttar ihop!: ”Det viktigaste att minnas, är detta, Bli sams innan ni går till sängs för natten”
-
Anneli de Sera » "Livet vid 60" flyttar ihop!: ”Härligt och vågat! Är i liknande situation. Relationen är ganska ny och helt u..”
-
Gunilla » "Livet vid 60" flyttar ihop!: ”Åh härliga Du! Jag gläder mig så. Den resa du nu gör gjorde ju jag också precis ..”
-
Guy Taylor » "Livet vid 60" flyttar ihop!: ”Good for you Cathrine. Guess you have always had it in you. Hugs. ”
-
Inger Qvarnström » Livet före och efter Mosleymetoden. : ”Jag dricker liknande smoothie varje dag har gjort i ca 1 år till lunch men ann..”
Översätt
Jag tycker nog att du tar den här frågan på ett ganska lättsinnigt sätt. Bara för att du har en ”krispigt fräsch” mamma som inte sitter i parken (vem som nu har påstått att det är det man gör) så tillhör hon undantagen. Det gör min mamma, 94, som är lika pigg som din, alert, kör bil, sköter sig själv, också. Det betyder inte att jag tror eller ens räknar med att ha ärvt hennes gener eller ens hennes inställning till åldrandet. Hon tillhör de lyckliga få som uppnått denna ålder utan att drabbas av alltför allvarliga krämpor (annat än starr, nedsatt hörsel, en bruten fot, en lättare infarkt, dvs åldersrelaterade normala åkommor). Ingen nedbrytande diabetes, ingen förödande demens, ingen benskörhet, ingen invalidiserande artros med åtföljande knä- och höftledsoperationer. Ingen allvarlig hjärtproblematik och ingen cancer. Listan på sånt som kommer med åren och som vi för de mesta varken kan äta oss fria ifrån eller jogga eller sjumilavandra oss ifrån kan göras mycket längre, det vet du ju. Det mest allvarliga kommer inte när man är 61 - det tar ungefär tio år till så gör det sig påmint. Jag är i den åldern och ser både inom min familj och runt hela min vänkrets att den ena efter den andra på olika sätt faller för sjukdomsstrecket, hur förnuftiga och sunda de än varit. Så jag håller med frågeställaren: hur tänker du egentligen? Finns det inget utrymme hos dig för att man, helt utan egen förskyllan, plötsligt slutar upp att vara så ”frejdig” och tvingas in i en annan typ av livssituation? Där faktiskt den inre vandringen kan vara väl så givande som kavata 80-miladiton? Vi blir alla saliga på vår tro och jag ifrågasätter inte din, den är ju i princip sundare än de flestas och du gör många mycket gott. Men en smula ödmjukhet inför att livet inte alltid låter sig gestaltas så som man föreställt sig, det tycker jag nog att man kan kosta på sig. Det blir för mycket ytligt Amelia klämkäckt annars för att bli trovärdigt tycker jag.
Jag är inte säker på om jag förstår din poäng här?
Är jag inte ödmjuk nog? Är jag för frejdig?
Jag tänker att vi är alla olika, och just så här är jag.
Glad för det som är bra just nu, och helt klar över att livet kan och kommer att förändras en dag.
Vi ska alla dö en dag.
Men alla de andra dagarna så lever vi.
Det är precis så jag tänker.
Mvh, Cathrine
23 augusti 2019 15:10:07