61 är det nya 16

kl 07:11, hemma i egna sängen, med kaffe på lilla brickan.

Ordningen är återställt på alla fronter. 
Det är dags att andas ut. 
Hoppas jag. Tror jag. 

När jag började denna blogg för ett par år sedan var det min gode vän terapeuten som föreslog att jag skulle börja skriva brev för att ta mig ur en jobbig situation som jag mådde dåligt av. 
Jag kallade bloggen för "Kärlek vid 60" och sedan 60 är det nya 60. 

Brev kändes inte rätt, så det blev skrivande i bloggform istället. På det viset har man ju ändå skrivit, och skickat, men ändå inte skickat. Om du förstår vad jag menar?

Jag har fått otroligt mycket snälla och vänliga hejarop och kommentarer för det jag skrivit. 
Men också en del kritik. Liite för privat, liite för utlämnade, och när någon säger modig, ja då vet jag precis vad de menar... det är ingen komplimang. ".

Härom dagen fick jag höra av en man att jag nog är lite för " vild och galen" speciellt för min ålder..
Jo, tack... 
Jag förklarade så rart jag kunde att det faktiskt inte är så stor skillnad mellan att vara 16 eller 61 och att jag var djupt tacksam över att fortfarande kunna känna, både smärta, sorg och glädje. Och njuta alla de känslorna. 
Vi enades, mannen och jag, att livet var till för att levas, inte överlevas. 

Men visst, det har varit höga vågor på kärlekens hav, riktigt höga vågor. 
Jag har guppat med i min lilla blåa jolle så gott jag har kunnat och bara försökt att hålla i mig och försöka förstår vad som gjorde att det blåste upp så förfärligt. 
Det går nämligen inte att gå vidare utan att förstå. Iaf inte i min värld. Attt förstå är början på förlåtelse, som bekant.

Nu har jag fått förklarat för mig vad som  hände och pusselbitarna har fallit på plats och stormen är över. Alla överlevde och alla är glada att vara i hamn. 

Några tycker att jag hoppade i land lite för snabbt efter förtöjningen av båten, och tiden får väl visa om vi gjort rätt val. Förtöjningplats och knopar, och allt det där. Ingen lätt grej. 
Bara tiden kan laga de tvivel och de skador på segel som vi fått lagar vi också med tid, förståelse och tålamod. 

Men, för mig ial, vuxen och vid fyllda 61 så är livet fortfarande till för att levas, och jag är lika nyfiken, galen, och växlar mellan lycka och sorg på samma sätt som när jag var 16. 
På gott och ont antar jag. Jag lever mitt liv. 

kram, och jag önskar dig en riktigt bra onsdag, själv linkar jag runt på skadad fot, hela veckan och guidar turister i den kulinariska världen i Stockholm, som Food tour guide. 
Nästa vecka börjar det vanliga livet igen, med kurser, föreläsningar, matlagningskurser och vandringsresor. 
Jag hoppas vi ses!

Cathrine