Screenshot 2017-12-01 10.40.33

En jäkla tur. Tack Universum. 

IMG_1709 IMG_1709

måndag, kl 07:34, kaffe på sängen på lilla brickan. 

Låt mig få berätta en underbar liten berättelse för dig.
Är den påhittat eller sanning? Det bestämmer du själv. 
Du vet ju att jag gillar lyckliga slut. Jag tror denna historia har det.
Here goes..


Året är 1973 och hon är 15 år.
Det är tidig vår och hon är på väg ut med turbåten för att kratta och röja med familjen på morföräldrarnas landställe.
Han är 19 och jobbar extra som kapten på båten, straxt innan han ska göra lumpen i Karlskrona.
De får syn på varandra på morgonturen ut till ön.
Sen eftermiddag samma dag och sista turen in till stan. Hon tar mod till sig och börjar prata med honom, eller som de minns det, åtminstone får kontakt och byter telefonnummer.
Han ringer och bjuder ut på middag. Middagen går bra. Lite pussning efteråt. Som de minns det iaf.
Det hon helt klart minns är att de drack en flaska Mateus rosé, vilket förmodligen var det enda vin någon av dem kände till. Hon minns också en manchesterkavaj och ett par sandaler med vita sockor.
Han minns ett telefonsamtal från Karlskrona från telefonkiosk.
Oklart vad som gjorde att de inte sågs igen. Sandaler eller avstånd. Oklart.
De fortsätter sina liv på var sitt håll.
 
40 + år senare bläddrar de förbi varandra på en av de vanligaste dejtingsidorna. Han känner igen henne, men ger sig inte till känna förrän hon skickar en flirt (det är så det går till numera) och han svarar, ”känner du igen mig från båten?”
Hon funderar länge innan hon svarar och förstått vem han är.  Hon svarar artigt att hon kanske minns. Svagt. Hon minns en väldigt vacker ung man.
De bestämmer sig för att ses, ta ett glas vin och berätta vad man kommer ihåg efter alla dessa år.
 
Det är en vacker söndag, mitt i påskveckan, och solen skiner över restaurangens uteservering. Hon är där tidigt och sitter och pratar med en dam vid bordet bredvid. Hon vänder sig om för att inte missa honom när han kommer och funderar på vad hon kommer att minnas och om hon kommer att känna igen honom.
Precis när hon vänder på huvudet får hon syn på honom. Såklart att hon känner igen honom. Som förra veckan. Nåja, ett par veckor sedan… Han är sig lik. 
De börjar prata. Tre timmar senare undrar han om hon vill äta middag. Hon hade planerat middag hemma för sig själv, eftersom detta inte var en riktig dejt utan bara ett glas vin med någon hon träffat för väldigt länge sedan. Men det finns mat för två så  hon bjuder honom på middag.
 
Det tar tid att berätta om 40 år av sitt liv. Han som aldrig pratar annars kan nu inte sluta. Hon som vill att det ska gå ”fortare och roligare” lugnar ned sig i hans sällskap.
Samtalet har inte stillats ännu.
 
Så, när man minst anar det, när man som minst har ens tänkt sig en relation, när man som bäst borde slicka såren, när man borde fortsatt sitt liv för länge sedan istället för att låta fingret ligga kvar på stopp-knappen, …så händer det.
Fast man kanske har gett upp, inte trott att det finns någon kvar därute, så gör det plötsligt det.
Den andra pusselbiten. Så enkelt, så utan kraft eller svårigheter.
När det är rätt är det enkelt.
 
Så, modigt,nyfiket, hand i hand, en dag i taget med en jäkla massa "carpe diem" och tid att ta igen så börjar en resa. 
En berättelse to be continued, som vi säger. 

Själv så önskar jag dig en bra måndag. Glöm inte att du kan boka "walk and talk" med mig i sommar. 
Till hösten finns det möjlighet att boka hälsoföreläsningar med mig själv eller tillsammans med hälsokllegor i form av PT´n Eva Berggren som biddrar med bästa träningstipsen. Eller Fredrik Ölander, funktionsterapeuten som är bäst på tillskott och är en enorm källa av hälsokunskap.
Hör av dig för mer info och priser här. 








 
 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv