Screenshot 2017-12-01 10.40.33

Bandet jag bär

IMG_1384 IMG_1384
Lördag, kl 07:46, med en kopp kaffe på lilla brickan, i sängen.

Jag brukar inte skriva på lördagar. 
Dels för att jag ofta jobbar på Food Touren, dels för att bloggar inte är så lästa på helgerna.
Men nu skriver jag ju inte den här bloggen primärt för dig, utan för mig själv.
Kanske det bästa jag gjort. 
Hittills i alla fall.
 

Idag tänkte jag berätta historien om bandet jag bär och tatueringen jag har. 

För två år sedan var jag med om en separation. Det var inte min vilja och jag var väldigt lost in space. 
Men relationen var inte bra och hade inte varit den på väldigt lång tid, och hela min familj stod bakom mitt beslut. De visste att han inte varit snäll mot mig men inte velat säga för mycket. 
Min son såg sin mammas förvirring och förtvivlan. Och han visste vad som behövde göras.
- Alla mammor behöver en utmaning och ett äventyr i livet, och nu är det din tur, lilla mamma.
Han hade bestämt sig för att jag skulle gå pilgrimsvandringen till Santiago de Compostela, ett liten nätt vandring på 80 mil, tvärs över Spanien. 
Nästa dag kom han förbi och han lät mig prova ut ett par vandringskängor och köpte dem åt mig. 
De följande tre månaderna stod han utanför min port varje morgon, tog mig på långa vandringar och såg till att jag gick in kängorna.
Tre månader senare köpte han en enkel  flygbiljett till Paris och en tågbiljett till Atlantkusten. 
Min fem veckor långa vandring skulle nu börja. 

Jag gick, och jag grät, och jag gick, och jag funderade, jag gick och jag tänkte...
Jag gick och jag gick. 

Någonstans i mitten, efter 2-3 veckor vände det. Jag gick och jag skrattade. Jag gick och jag log. 
Jag hade träffat en person jag inte mött på länge. Den glada versionen av mig själv.
Den som trodde på den här kvinnan och litade på sig själv. 
Jag lärde mig ödmjukhet och tacksamhet. Och glädje i de små tingen. 

Efter fem veckor var jag klar. Eller föresten, man är nog aldrig klar med en Camino. Man tar bara en paus. Och skaffar sig en tatuering. 
Det är en pilgrimssnäcka och en vägvisare. Alltid bra att ha till hands tänkte jag.

Pausen var inte så lång. Ett par månader senare gick jag igen. Då med en grupp för en damtidning. 
Jag fick med mig en relation från den resan. en bra relation, om än gift. Men faktiskt bra för mig, inser jag nu. Att få känna sig så älskad är en ynnest och en gåva. Även om den inte var min att behålla.
Gåvor är ibland sådana. 

Sedan har jag gått ytterligare två vandringar och vid den senaste så fick vi alla en liten gåva av vår spanske caminoguide Jose-Louis. En liten tygremsa, en snodd. Med ett budskap.
På min remsa står det ungefär såhär,
Dröm inte bort ditt liv
Lev dina drömmar


Jag har burit min remsa knuten runt handleden sedan augusti förra året. Jag hade tänkt bära den tills jag kommer tillbaka till Caminon igen, var min tanke. 
Funderar nu att tänka om. Tror att jag börjar förstå min läxa och börjar leva efter den. 
Jag lever mina drömmar idag. 
Så jag tror att det är dags att klippa loss remsan, sända en tacksamhetens tanke till min vän i Spanien och fortsätta att leva mina drömmar. 
Det har min remsa påmint mig om i alla dessa månader. 
Men nu har den gjort sitt jobb, är dessutom  ganska smutsig och det är dags att klippa av den.

Vill du också leva dina drömmar?  Vill du ha en remsa av mig nästa gång?
Följ med på någon av mina caminovandringar i vår eller i höst. 
Läs mera här.  

Buen Camino.
Cathrine

 




 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv