Screenshot 2017-12-01 10.40.33

En sista piruett

Image-1 Image-1

måndag, kl 07:12, i sängen, med kaffe på lilla brickan...

Jag satt och åt lunch med min mamma igår och vi pratade om relationer. Bra snack. 
Hon är 89 år och klar som en kristallkrona i huvudet. 
En välsignelse. 


Jag har funderat mycket på piloten som jag skrev om igår och mitt plötsliga uppbrott. 
Varför man plötsligt bryter upp efter ett långt äktenskap och jagar efter en dröm, likt en tintomara i en midsommarnattsdröm. Ett väsen. Något man tror man drömt om. En önskan. 
Vi har nog alla någon gång i vårt liv skymtat drömmen, eller det vi ia f trott vara vår dröm, därborta i fjärran. 
De flesta skulle nog bara le och ruska på huvudet och tänka att där var det en dröm som skymtade förbi. Kanske lett åt tanken. 
Jag valde istället att följa efter den. 

Stooort misstag, det kan man ju helt klart säga så här i efterhand. 
Jag bröt upp från ett långt äktenskap, skilde på på alldeles för kort tid och flyttade på mindre än två veckor till Mallorca och en man jag verkligen inte kände. 
Men utan att egentligen veta det så hade väl min dröm alltid varit en kärlekshistoria så andlös och sann att det inte behöves någon betänketid. 
Det kändes som jag inte hade en minut att förlora. 
Det skrevs artiklar och även ett radioprogram i ämnet passion om  mitt uppbrott. Kvinnor suckade och la huvudet på sned och önskade sig få göra samma sak, men välsignade säkert sin rädsla som hindrade dem från att göra något likande.
Jag kände mig otroligt fri, lycklig, som om jag gjorde en sista piruett, högt uppe på tåspetsarna, snurrandes runt på en strand med skjolarna som en sky runt mig....

Man kan väl lugnt säga att jag hoppade, från en klippa, eller en hög trampolin ned i vattnet. Eller rättare sagt där jag trodde det fanns vatten. 
Men det fanns inget vatten i just den poolen och då gör man sig väldigt illa av det fallet. Väldigt illa. Det gjorde ont väldigt länge. 

Ångar jag det idag? Vi pratade om just det igår, mamma och jag. Nej, jag ångrar inte uppbrottet, men jag ångrar hur jag gjorde det.
Jag sårade många, och gjorde en man väldigt olycklig. För det kommer jag alltid vara ledsen.  Jag vet att han har gått vidare och är väldigt lycklig idag. Lyckligare. Mindre vild fru. 

Men jag tror vi behöver piruetter i livet och det jag har tagit med mig ur den händelsen för nu nästan tio år, är nog mina armar, ni vet de där som jag sträcker upp  i luften på alla bilder.
My happy pose. 
Det går att vara microhappy, utan att skiljas och göra andra människor olyckliga. 
Jag hittade mina armar igen när jag gick Caminon, de 80 milen och blev genuint glad igen.
Numera åker de upp i luften av bara farten. 
Och gör mig lycklig. 

Ha en bra måndag,
Cathrine

















 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv