Screenshot 2017-12-01 10.40.33

" Love is all around us" ( ur fyra bröllop och en begravning) 

tisdag, kl 07:38, i sängen med kaffe på lilla brickan..

Kärleken säger att han sitter där nere i Spanien och väntar varje morgon på en blogg. Tur för honom då att jag vaknar tidigare, så detta är redan skrivet när han vaknar. (sömntuta).
Men jag tänker såhär, läser han så är det säkert någon annan där ute som också läser om en snart 61-årig kvinnas öden och äventyr. 
Och gillar det.


Detta är ju bloggen som startade i höstas som en projekt för att komma ur en toxiskt relation och ett sätt att belysa vår ålder. Då hette bloggen "Singel vid 60" och handlade väl mest om Tinder då.
Numera, inte fullt så mycket singel längre, handlar väl bloggen mer om känslor, tankar, känslor, torra slemhinnor och allt annat roligt i livet runt 60.
Ja, även det som inte är så himla härligt också, tänker jag. 
Det är väl namnet numera på bloggen, tänker jag.
Livet runt 60. 
Eller vad säger ni?

Min stora kärlek just nu är faktiskt min kvällskurs. Tio fantastiska, underbara, makalösa, duktiga och kloka kvinnor. Varje måndagskväll möts de för att i två timmar prata hälsa och det som nu har vuxit ur denna grupp, kärlek och omsorg. 
Vi delar, gråter, gläds åt varandra och våra liv, sorger och glädjeämnen.
Vi är så olika, vi kommer från olika platser, bakgrunder. Den enda gemensamma tråden är en önskan om att förändra ett beteende och tankar kring mat och hälsa. 
Och så gillar de, av någon för mig outgrundlig anledning mig. Vilket är så svårt att förstå. Jag har nog svårare att möta all denna välvilja, vänlighet och kärlek än jag trodde. 
Jag lär mig så mycket på dessa två timmar per vecka och kommer sakna dem så gränslöst när kursen är slut.
Jag brukar alltid säga att jag är verkligen "blessed", välsignad som får hålla dessa kurser och att varje kurs är "den bästa". 
Men, så är det, denna kurs ÄR den bästa. 

Mer att jubla åt just nu är min stora, stora glädje och kärlek. Pilgrimsvandringarna. 
De som kom att i grunden förändra mitt liv och hela perspektivet på mig själv.
Jag tror inte att jag förrän nu, snart 2.5 år efter min långcamino på 80 mil under 5 veckor knappt börjar förstå hur den förändrat mig som person. 
Den ödmjukhet, glädje över små saker, dåligt humör och livssyn var jag rädd att förlora och minsta greppet om efter det att jag kom hem. Men så har det inte blivit. 
 Kanske för att jag varit noga med att fylla på varje år, gått en bit varje år. 
Nu ser jag så enormt mycket fram emot att åter snart få trampa en vecka i juni och en vecka i september. läs mer här 
Vill du följa med i juni så finns det platser kvar och det gänget som kommer med är då magiskt fina! 
Jag har tur i livet. Stor tur. 

Sedan får man aldrig glömma att njuta nu. Tända ljuset, köpa skorna, ta resan.
Och om du ska äta kakan. Se då för sjutton till att det är den bästa kakan. 
Och njut som fan! 
(och ha inte dåligt samvete efteråt). 

Cathrine







 







 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv