Screenshot 2017-12-01 10.40.33

Vi är alla lite kantstötta, so what? 

IMG_0402 IMG_0402

torsdag, kl 8:30, med kaffe på lilla brickan, i sängen.

Vi är alla lite kantstötta. Men det är ok.
Lyssna på John Legends All of me, där en rad lyder
" love your curves and all your edges. All your perfect imperfections...


Det finns en glädje och skönhet i krackeleringen. En skönhet i sprickorna...
Det är ok att vara lite kantstött. Det gäller bara att gilla sig själv i all sin brist på perfektion.
Inte enkelt. 
Ingen av oss är perfekt, Tack gode gud för det.

( lånat bilden av Erik Videgård på hans Insta, tack!) 


Kärlek är inte enkel. Inte när man är 16 och aboslut inte enklare eller lättare när man är 60. 
En del av oss dejtar fortfarande medan lika många har lagt ned jakten och är fullt nöjda med det liv de har. Vilket inte är dåligt.
Vi som fortfarande dejtar då, vad vill vi ha? Ja, såklart att det där vanliga, ömhet, närhet, kärlek, någon att hänga med. Men vet vi egentligen vad vi ska med allt det där när vi väl får det?
Jag är inte så säker. 

Väldigt många som skiljer sig vid 50 ( barn utflugna, man står inte ut längre) verkar ha kortare eller längre relationer. Man håller inte ihop mer än ett par år, sedan tar det slut.
Jag funderar mycket på det just nu. Vad är det som händer? I mitt eget fall, för två år sedan,  så var det ju en 5 år lång relation där han ville gå vidare, träffa andra, hänga med kompisar. Jag tror han är nöjd idag. Det är iaf jag.
Nu senast var det ju den gifte mannen, och han räknas ju liksom inte. Han vllle bara fortsätta vara gift. Så är det också i vår ålder. Man vill, men man vågar inte. Orkar inte. Inte många som skiljer sig vid 60. Man riskerar att förlora så mycket, familj, vänner, ekonomi. 
Det valet måste också få vara ok. 

Och vad händer då om du träffar någon? 
Det är inte enkelt heller. 
Det väcker så många motstridiga känslor hos omgivningen. 
Min kompis Fredrik hade andats till en annan tjejkompis att jag kanske träffade någon och genast blev jag fyren i mörkret och hoppet tändes, kan hon träffa någon så kan jag det också...
Man vill ju gärna vara ljuset i mörkret, om man kan. 

Men så finns det den andra sorten också. De som inte riktigt vill att man ska träffa någon. De som egentligen helt skulle vilja att allt förblir som det är. 
Då vet man genast vad man måste göra. 
Hålla i, hålla om, förklara att inget försvinner. Bara tar andra former, men att det också är ok. 

Vi är alla lite kantstötta. Men det är ok. 
Försök att skratta lite. Även om det gör ont. 
Det hjälper. 


Jag önskar dig glada mellandagar.
Tänk på dessa roliga dagar då allt ska hända. Allt det man inte hinner med annars. Träffa vänner  (herregud så många som hör av sig och säger att vi MÅSTE ses i mellandagarna), umgås, äta goda middagar, byta julklappar. 

Cathrine


























 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv