Screenshot 2017-12-01 10.40.33

Lite jäkla tacksamhet sitter fint!

torsdag kl 07:16, med jobb och kaffe, i sängen. 

Ligger i sängen och korrar manus till en ny bok som kommer ut i januari. 
Stort tack till Expressen som låter mig göra mina Mosleyinspirerade 8/800 böcker för deras räkning. 

Det blir den fjärde boken på detta tema. 
Det är jag så sjukt tacksam för att få göra. 
Metoden är nog det bästa jag har gjort i mitt liv. ( och jag har gjort väääldigt mycket.) 
Genom att under en period dra ned/utesluta en del produkter och dra upp mängden av andra, så får man så galet bra resultat. Lägre blodtryck, lägre blodfetter, lägre blodsocker.  Det som till vardags kallas för det metabola syndromet och som håller på och gör väldigt många människor sjuka i förtid. 
En lägre vikt får man som en bonus på köpet, liksom. Men det viktigaste är alltid hälsan. Utan en bra hälsa spelar det ingen roll vad du väger. 

Tacksamhet är inte enkelt. Vi tar så otroligt mycket för givet. Med all rätt, vi vet ju inte om något annat. Det är ju egentligen inte förrän vi blir av med hälsa, kärlek, ett tak över huvudet som vi kanske först då till fullo förstår innebörden av det , och är tacksamma för det vi har. 

För min del stod det där med tacksamhet inte klart för mig förrän jag gick pilgrimsvandringen för snart två år sedan. Jag gick 80 mil på 5 veckor. De bästa veckorna i mitt liv. 
Så mycket jag tagit för givet. 

Här har jag saxat ur en annan blogg jag skrivit..

" Jag började gå. Så gick jag, och gick, och gick… och gick.
För varje dag, för varje blåsa, för varje vandrarhem, för varje sovsal, för varje gemensam toa och dusch så växte något nytt fram.
En glädje som jag inte känt på många år. En tacksamhet för de små sakerna som jag kanske aldrig haft tidigare. En lycka över alla dessa makalösa möten med andra människor. En ödmjukhet inför den egna kroppen som vid 58 års ålder kunde bära en ryggsäck och gå i 8 timmar per dag, i ur och skur. ( jo det regnar en hel del)
Framför allt så träffade jag en människa som jag inte haft kontakt med på många år. Den glada, lyckliga, sorglösa versionen av mig. Henne som jag förlorade kontakten med för många, många år sedan och faktiskt glömt att hon fanns.
Jag var hela tiden orolig att hon skulle försvinna och blekna bort när vi väl var framme i Santiago, fem veckor senare.
 Det visade sig vara en obefogad oro. Hon finns kvar. Hon är om något ännu starkare och gladare idag.
För att vidmakthålla henne så har jag valt, (eller möjligen den magiska Caminon som valt mig) så vandrar jag nu sedan dess med gäster varje år ett par veckoturer längs Caminon.
För man behöver faktiskt inte gå hela sträckan, alla de 80 milen för att förstår hur vackert det är, hur förunderligt märklig och magisk Caminon är. Hur vackert det är. Det räcker faktiskt utmärkt med de 12 milen jag går med mina grupper, för att fylla på med glädjebränsle för en lång tid framöver.
 
Och om jag någon gång skulle glömma så har jag för säkerhets skull idag en kraftfull Caminosymbol med mig, en pilgrimssnäcka som är vägvisaren längs vägen, nu tatuerad på insidan av vänster armled, för att alltid hitta rätt, hitta vägen.
Hela vägen.



Vill du också vara med om något magisk i ditt liv?
Då tycker jag att du ska hänga med mig på nästa 1-veckas vandring längs Camino de Santiago de Compostela. 
Läs mer här. 



 





 









 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv