Screenshot 2017-12-01 10.40.33

ja, så blev jag då 60 till slut...

Andraitx (Mallorca) , i sängen, kl 07:12, med en kopp kaffe på ett litet bord bredvid.

Jahaja, så blev man då 60 till slut. I alla fall.
Det blev inte som jag trott eller tänkt mig.
Inte födelsedagen och inte livet heller för den delen. 
Det blev så himla mycket bättre!


Vi kan ju börja med själva dagen. För ett par månader sedan medan jag fortfarande hade någon form av idé om att hålla ett kalas själv så blev jag tillfrågad av en person om jag ville åka iväg med honom till en magisk plats och vandra i bergen. 
Ni känner ju mig, vem tackar nej till att fira sin sextioårsdag på en magisk plats i bergen, jag som gillar att gå?
Så det bokades, beställdes och gjordes en himla massa liv om denna resa. Så klart jag såg fram emot den, konstigt vore ju annars.... 
Det var bara den pragmatiske sonen som muttrade något om att om något låter för bra för att vara sant, så är det ofta det också.
Och så var det. För bra för att vara sant. Resan ställdes in för två veckor sedan. 
Och där satt jag. Två veckor kvar till 60 och ingen plan. olikt mig, då jag nästan alltid har en plan B. ( och C, och D).
Men jag gillar ju att ta ut saker i förskott, så lite roligt hade jag ju haft i alla fall! 

Nåväl, det var bara att samla ihop kjolarna och gå vidare, vända blad som kungen säger. 
Men iväg någonstans ville jag ju, och för min del så är ju Mallorca och mina vänner härnere en utmärkt och väl använd plan. 
Ingen dålig plan B på något sätt. 
Men man får vänja sig vid att det blir ingen tårta ( jodå jag äter faktiskt tårta) blommor eller annat ståhej, men det fick jag faktiskt hemma i Stockholm av familjen, så jag klagar absolut inte.    
Middagen har jag själv planerat och det ska bli en skaldjursrestaurang i Puerto Andraitx och jag längtar efter mollusken percebes. Det ska jag unna mig ikväll. (dyrt som fan).
Så det om själva dagen. forutom att det ska bli fint väder väder och jag ska gå en långtur ned till Puerton och tillbaka på ca 1 mil. 

Nu till insidan! Jag har sagt det ett par veckor nu, och det stämmer. Hade jag vetat hur kul det skulle bli att fylla sextio hade jag gjort det för länge sedan!
Jag har aldrig varit i den formen som jag är i nu, inte ens som 25-åring. Det går att träna sig till toppform i denna ålder och det går att forma om sin kropp. ( om det nu är det man vill). Det går att gå ned de där onödiga trivselkilona och det går utmärkt att behålla den nya vikten, i mitt fall - 12 kg. 
Det går utmärkt att äta ungefär som man vill, och ändå förbli viktstabil. Fördelen är väl den att jag för gott lagt om mitt ätmönster och gör så oändligt mycket bättre val idag, för min ålder, än vad jag gjort tidigare även om det inte var illa då heller.

Jag lever mitt liv som jag vill leva det. inte som jag trodde jag ville leva det. Jag har trott att jag så förtvivlat gärna velat leva i en relation att jag gått med på i stort sett vad som helst för att få vara det. 
Den senaste, som varade i 5 långa år, höll på att ta knäcken på både ork och självkänsla. Jag visste till slut inte längre vem jag var eller vad jag själv ville. Hade dock hjärnkoll på vad han ville...
Sedan tog det slut och sonen puttade iväg mig på min livs vandring som varade i 5 veckor. Det förändade mitt liv i grunden inser jag nu med facit i handen. 
Jag klarar vad som helst, jag duger för vem som helst, och framför allt så duger jag alldeles utmärkt för mig själv. Den viktigaste personen av alla. 

Jag bor idag väldigt bra. Otroligt bra faktiskt. och det vet jag att jag får göra i åtminstone två år till. Vilken lycka bara det. 
Jag har jobb, jag kan försörja mig. en lycka i sig, bara det. Fast anställd hos Mia Lundin och hennes nyöppnade klinik för kvinnor, HerCare. 
Dessutom har jag egen mottagning, kvällskurser och numera även egna resor, både vandringsresor till Caminon och träningsresor till Turkiet. 
Alltsammans så härligt att man får lov att nypa sig i armen. Tänk att man skulle behöva fylla sextio för att fatta och förstå hur otroligt välsignad man är, och hur tacksam man är för alltsammans. 
Tacksamheten och ödmjukheten kom helt klart på Caminon, eller själva känslan eller vetskapen, ja ni fattar....

Kärleken då? Ja, den finns. inte i den form jag hade trott eller förväntat mig, men den kommer ju inte alltid i de perfekta förpackningarna och är därför inte alltid så lätt att känna igen. Men den finns och den är stark och väldigt vacker. 

Så, nu känns det som resten av livet kan få börja. Och jag skuttar med, glad, ödmjuk, förväntantansfull, tacksam och - så jäkla happy. 
Så, våga bli 60 du också. 















  


 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv