Screenshot 2017-12-01 10.40.33

caminon kallar

948F0A05-1B2A-46E2-ADEA-0123A47C5BDA 948F0A05-1B2A-46E2-ADEA-0123A47C5BDA

måndag 18/12, kl 06:17, i sängen, med kaffe (på nytt brickbord)

Jag funderar mycket. Hela tiden känns det som.
Just nu tänker jag speciellt mycket på Caminon, pilgrimsvandringen som jag gjorde i våras/somras då jag gick 80 mil till Santiago De Compostela.

Det jag funderar över varför längtan tillbaka är så stark. Varför jag och i stort sett alla de 300.000 andra som gick i år längar tillbaka. 
Vad är det som gör längtan tillbaka till sovsalar, gemensam toa/dusch och blaskiga toskanska bönsoppor så stark?
Är det att få gå upp i gryningen, snöra på sig kängorna, slänga upp ( en på tok  för tung) ryggsäck på ryggen och varje dag i 5 veckor gå ca 3 mil per dag, 6-8 timmar per dag?
Jag  tror att jag hittar svaret i de bilder som finns på mig från hela resan. 
Den bleka, ganska ledsna tjej som började gå i Frankrike i slutet av maj, via de allt piggare, friskare, gladare och livslustigare bilderna ju längre tiden gick. 
Visst fanns det umbäranden, skoskav och gråt ibland. ( fråga sonen som per telefon fick trösta en storgråtande mamma en hel eftermiddag, gissa om han var trött på mig då?)
Men det fanns också så otroligt mycket livsglädje, ödmjukhet och tacksamhet över allt det lilla. Ett eluttag, en bra säng i sovsalen, en liten fläck att få ställa ned ryggsäcken, en bra natt utan allför mycket snark.
och så mycket skratt, gemensamhet med nya vänner och glada pilgrimskvällar med små sjöar av dåligt rött vin...
Men kanske framför allt glädjen över en kropp som höll.  
Och en glädje över att få bli genuint glad igen, efter lång tid av ledsamheter. 
Ja, du ser ju själv på bilden, jag blev en Tigger igen! Så jäkla glad!!!

Därför bubblar hjärtat när jag tänker på att det snart är dags igen. Denna gång tillsammans med 20 personer i en resa som jag ordnar för första gången själv i denna omfattning.
Vi går tillsammans de sista 10 milen, den sista veckan på leden, mellan Sarria och Santiago. 
Den är en lätt och trevlig vandring och denna gång så bor vi på mysiga små hotell/pensionat och låter den utmärkta caminoservicen få ta hand om våra ryggscäkar mellan stoppen. 
Till slut når vi världens ände, Finisterre och tillsammans står ute vid klipporna och blickar ut över havet och gråter en skvätt över hur vackert det är och hur starka känslor som finns därute vid världens ände. 

Det finns några platser kvar på resan, så om du känner att Caminon kallar även dig, så tveka inte. 
Här hittar du all nödvändig information. 

Annar det som händer framöver är ju två roliga föreläsningar med fokus på Michael Mosley och 8/800 metoden. Jag kör den vid två tillfällen nu i januari, 13 och 15/1. Se mer här. 

'Och till sist så startar nya kurser i 8/800  på onsdag 7 februari, både dagtid och kväll. 
Mer om det här. 

Själv så tänkte jag äta årets enda  julbord i dag, det blir på Gamla riksarkivet, och det ser jag väldigt mycket fram emot. Jag älskar nämligen julmat!
Sedan blir det en liten sväng till södra Sverige och besök hos guddotter och hennes älskade mamma, Susanne, en gång min assistens och lillasyster (känns det som iaf). 

Så om vii inte hörs mera före helgen så önskar jag dig en mild och god jul, var snäll mot dig själv, tänk på att det är ju faktiskt bara jul en gång om året. 
Själv ska jag gå extra mycket hade jag tänkt och äta det jag har lust med. 
Så det så!

Massor av julkramar!
Cathrine









 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv