underbara saker händer när man släpper sargen...

2017-08-11 23.23.35 2017-08-11 23.23.35

tisdag 5 september, kl 07:03, i sängen, med kaffe (på liten bricka numera)

 Armarna är som värkande stockar! Jag gick på kickboxning i helgen (förutom den vanliga träningen från helvetet, som inte är det länge).
Jäklar, vad ont jag har i musklerna i armarna. Aj!

Vid 59 års ålder borde man ju veta bättre... men inte jag! 
Jag har ju, till min egen stora förvåning) blivit som Pippi, det här var ju roligt, det har jag inte gjort förut, det måste jag pröva! 
(jag menar, vad är egentligen det värsta som kan hända om man prövar något man inte gjort förut?, att man får roligare än vad man har haft förut, kanske?)

Som att tatuera sig som exempel. Se bilden. Vem hade trott att jag skulle komma hem efter 80 mil och 5 veckors vandring och plötsligt känna att en stiliserad pilgrimsmussla på insidan av armen är det absolut enda jag inte kan leva utan? Otippat för att vara jag, det kan jag lova....
Men helt nödvändigt. 
Det var ju just dessa musslor som hela leden till Santiago var skyltade med, det var med hjälp av dessa vi navigerade och hittade rätt, det fanns ju inga skyltar.
Så, helt logiskt (om du frågar mig) så kan man ju behöva lite navigationshjälp inför framtiden tänker jag...

Jag var ute och cyklade härom dagen och insåg att jag verkligen i grunden förändrats i min personlighet, om det nu är möjligt i denna ålder. (jo, jag vet att jag har en noja över åldern, men det kommer gå över så fort jag fyllt 60. Hoppas jag)
Lyckokänslan var så intensiv. Jag bestämmer helt själv. Jag har byggt mig en stark kropp som klarar av så gott som allting.  
Det är så sjukt härligt att få bestämma själv. Jag som alltid levt och velat vara i relationer är plötsligt så spudellycklig över att vara själv. 
Äta själv, cykla själv, bestämma själv...
(jag bestämde härom dagen att jag ska åka till Indien i januari och meditera (bara så där). 
Jag har släppt sargen. Och allt är plötsligt så sjukt roligt.

Jag och bästa väninnan C var på bartömning på Fiore, mitt favvoställe, nu i söndags. Det jag älskar mest med det stället är det faktum att det är förgängligt. Det vill säga, stänger på vintern och därmed inte finns tillgängligt jämnt. 
Det faktumet är nog det jag gillar mest. 
Fiore är ändligt. Det tar slut. Det är en färskvara. alltså måste man vara och njuta medans det finns, sedan är det slut. 
Precis som livet självt, sa min skogskloke vän P. 
Min poäng är, lev nu, ät på ditt favvoställe NU, träffa dina favvokompisar. Lev livet. 
Åk till Indien. typ.

Eller följ med mig och den ljuvliga lilla Fru Berggren, min PT och mycket goda vän, när vi i vår åker på hälso och träningsresa till fina Yali utanför Bodrum.
Vi har hyrlånat en superfin villa som tar 16 bäddar. Ägarinnan M, finns på plats och leder oss bland annat i yoga på taket på morgonen. Sedan löper de fem dagarna på med träning, vandringar, utflykter, båtresor, cykelturer, och matlagningskurs på kvällarna. Fokus blir ju på min 8/800 Mosleymat. 
Hör av dig till mig för mer info, priser och annat... 

Vill du också  få  hjälp med att släppa sargen, hör av dig. 






 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln

-