Är ödmjukhet och tacksamhet en färskvara?

måndag morgon, kl 06:19, med kaffe på hyllan, i sängen.
Tyvärr gick inte balansakten lika bra som vanligt. Tvättstugan ikväll.
Bra helg. Jobbigt att sitta i skolbänken. Svårt att koncentrera sig i 8 tim i sträck...
Jag fick en så bra fråga igår kväll, om ödmjukhet och tacksamhet. Är det en färskvara?
Jag ska, som det ser ut just nu iaf, börja jobba med hormongurun nummer ett, Mia lundin. Min roll på hennes nya mottagning blir i egenskap av samtalsterapeut med min vanliga "inriktning", kost, hälsa, vikt. ( eller snarare när just dessa bitar saknas i mitt liv).
Det är roligt och utmanande och jag längtar efter ett sammanhang. Just nu går vi en fyra dagars näringsterapiutbildning hos Jonas Bergqvist. Underbart bra och roligt. Stooor tacksamhet på det!
Det verkar som min dator gick att rädda, ska få komma och hämta den från mac sjukhuset idag. Hoppas den minns mig...
( en jäkla massa ödmjukhet och tacksamhet på det, folks)
Jag träffar en jäkla massa människor, nya människor. Dels tack vare Tinder och dejtande. Men också tack vare Caminon och det faktum att om du reser själv så tvingas du kommunicera med andra människor. Det blir ju liksom så mycket roligare då... så numera pratar jag med alla, jämt.
Allt som sägs är ju som bekant inte så kul, men lyssnar man så hör man ju det man ska höra.
Så igår, iaf, så träffade jag en ny människa och hade en bra middag tillsammans. Bra samtal.
Jag märker själv hur gärna jag fortfarande pratar om Caminon. Jag vill mkt motvilligt kliva ur min Caminobubbla. Min safe zone.
Funderar på om det är så enkelt som bara det? Jag fick ju som sagt frågan under middagen igår om ödmjukheten och tacksamheten är en färskvara och om inte, hur får man den att stanna kvar. Och ändå kliva ur bubblan. Hänger du med?
Inte helt solklart, det erkänner jag.
Jag ska försöka förklara ( iaf för mig själv). Tänk om det skulle vara så att orsaken till min motvilja att kliva ur bubblan är en rädsla att förlora det nya ( och mkt bättre) perspektiv jag fått) tänk om Caminoglasögonen går sönder när jag kliver ur?
Hur ser detta nya perspektiv ut då? Ja, det handlar ju för mig om en nyfunnen ödmjukhet, tacksamhet och glädje. Den där sockerdricksglädjen. Bubblet.
Det vill man ju för allt smör i Småland INTE förlora. Jag menar, herregud, det tog ju 50 år att lista ut...
Fast det är kanske just därför jag tatuerade mig? För att ständigt, varje morgon jag vaknar, påminnas om just detta...
Då kan det ju aldrig bli en färskvara. Hoppas man lite stillsamt.
Så vad blir då svaret? Ja det ligger nog i frågan, en färskvara så länge du inte addreserar dendvs det jag aktivt gör nu, och gör den till en medveten handling. För att stanna.
Inte lätt eller enkelt. Men så jäkla roligt.
Har du också frågor, tankar, funderingar som du behöver någon att stöta och blöta dem med, hör av dig, så pratar vi vidare...
Här når du mig, om länken funkar...
För övrigt så går det ju sååå bra för alla tjejer och killar med vikt och hälsomål på de olika 8/800 grupperna på FB och IRL. Ny grupp startar på onsdag 30/8, det finns en plats kvar.
Nu mot träningen från helvetet, som inte längre är ett helvete!
Kram!!!!

Senaste inläggen

Bloggarkiv