Vad är väl svarta spetsunderkläder mot...

IMG_2053 IMG_2053

Sängen, kl 08:03, med kaffe. 


Sovmorgon! Hjälp vad har hänt? Börjar jag sova nu, är dessa sleepless i Seattle mornar slut?
Time will tell. 


Jag träffade min kompis PG igår. Mannen som önskar sig att i ett nästa liv få bli rockstjärna, golfproffs eller möjligen kock. Jag skulle säga att han ligger ganska bra redan i detta liv. Iaf när det gäller både matlagningen och golfandet. 
Igår när vi träffades hade han med sig en plastkasse med jordiga, nyskördade grönsaker från egna kollonilotten. Hela mitt köksbord är nu täckt at jord och de grönsaker som fått åka in i kylen har lämnar ett distingt spår av jord efter sig. 

Och det är här underkläderna kommer in i bilden..
Under många år som kock så lär man sig dels en jargong (ju råare desto bättre) dels så uppskattar man ibland andra saker än andra flickor. 
Så ett av mina (egna) favoritutryck var länge att "vad är väl sexiga svarta spetsunderkläder mot en rejäl kockkniv". Vet inte om ni fattar, men jag har ganska roligt åt det själv, och det brukar ju räcka.
Så nu när PG kom med sin påse med jordiga grönsaker, så slår det alla dyra fina spetsunderkläder som present! Igår kväll låg jag och mumsade på en kålrabbi, och i kväll blir det hemmakväll med en gigantisk zucchini ( ja, jag vet vad ni tänker) sallad och rostad svartkål. 
Tack PG.

Min kompis är inte bara tidigare powergubbe på stort företag med ton av bra erfarenhet av det mesta, han har dessutom trattat ned all den livskunskapen och klokskapen i  en samtalsterapiutbildning och ställer de bästa frågorna i världen! 
En av frågorna jag fick igår var om vad jag lärde mig på Caminon.  Mitt första svar var ju såklart ödmjukhet och tacksamhet. För det är vad som kommer upp först. ni vet, tacksam för att jag klarade vandringen och glad över det lilla som fanns. (istället för att vara arg över det mesta som inte fanns!)
Men så kom jag på mitt svar... hur det egentligen förhåller sig. 

Jag har lärt mig att rent fysiskt bli glad. Hur man lyckas "rent mekaniskt" framkalla glädje/eufori. 
Jag har ju alltid läst att löpning kan ge en kraftig lyckokänsla, när endorfinerna kickar in och hjärnan börjar producera våra lyckokickar av signalsubstanserna serotonin och dopamin. Detta har aldrig drabbat mig.  Jag är ingen löpare. Ännu.
Men genom att träna hårt, vara utomhus mycket, röra på kroppen, lyssna på bra musik så har jag lärt mig att själv kunna framkalla glädjen. 
DET är vad jag har lärt mig av min Camino. 

Idag blir det dubbla pass (dubbel glädje, eller bara dubbelt så mycket träningsvärk) med ett Becorepass, träningen från helvetet ni vet, samt ett privat pilatespass med gudomliga Leana som jag har lyckan att få gå hos och där hon snidar vidare på mig, min kropp och mina muskler. 
Gud vet hur jag ser ut när hon har skulpterat klart...

Kanske bra nog för att klara den 60-års kris som jag märker tornar upp sig i fjärran....
#intesådumtattvarasinegenterapeut. 
Eller hur, PG?

Kropp och knopp
Vill du också börja börja tälja på din kropp och få med knoppen på resan mot en kropp som du längtar efter? 
Hör av dig, så hjälper jag dig. 
Enklaste sättet att komma i kontakt med mig är att skicka in ett kontaktformulär. 

Vi hörs! Tack för att ni följer!
Det gör mig så himla glad och tacksam. 
För det också!
 



 

 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln

-